Av William Shakespeare, Medverkande: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kuhnke, Charlotta Jonsson, Jens Hultén, Konstnärligt Team: Regi: Stefan Larsson, Scenografi: Rufus Didwiszus, Ljusdesign: Torben Lendorph, Kostymdesigner: Ann Bonander Looft, Maskör: Nathalie Pujol, Dramaturg: Marc Matthiesen, Produktionsteam: Scenchef: Simon Bellini, Tekniker: Alexandra Wanngård, Tekniker: Brian Morris, Föreställningsmaskör: Cais-Marie Björnlod, Ljustekniker: Kim Pons, Ljuddesigner: Jan Lundkvist, Ljudtekniker: Hasse Anderson, Sufflör: Ingrid Wallin Enos, Ekonomi: Eva Gambel, Foajé och biljettchef: Rickard Åberg, Produktionsledare: Myrna Samuelsson – Groundfloor Production, Projektledare: Erik Gullberg – Groundfloor Production, Projektledare: Viktoria Ersmark, Projektledare: Sofie Tallberg, Affischfoto & baksida på program: Mattias Edwall, Föreställningsfoto: Sören Vilks, Grafisk form/AD: Wickholm formavdelning, Teaterchef/Producent: Agneta Villman
I've been around the world
Had my pick of any girl
You'd think I'd be happy
But I'm not
Ev'rybody knows my name
But it's just a crazy game
Oh, it's lonely at the top
Listen to the band, they're playing just for me
Listen to the people paying just for me
All the applause-all the parades
And all the money I have made
Oh, it's lonely at the top
Lonely at the Top
Av Randy Newman
”Vill du följa med och se Macbeth?” frågade min kollega Majorka Estate en dag, på jobbet. Det var aldrig snack om var, eller vilken Macbeth, den här säsongen var det bara en som gällde, och han stod på scenen på Maxim. Av alla föreställningar, den här hösten, är detta den som flest frågat mej om jag har sett, när jag skulle se den, och varför jag inte hade sett den än.
Jag var på väg någonstans, för att göra något, och hon var på väg åt andra hållet, för att göra något lika viktigt, så allt jag hann svara var:
”Okej…”
Jag försöker att alltid cykla, överallt, men när den här dagen kom var det stört omöjligt: stans gator såg ut som om någon sprängt Duxiana dunkuddsfabrik: allt var täckt av några decimeter kompakt nysnö, omöjlig att ta sej fram igenom.
Det blev tunnelbanan till Östermalmstorg. Vi hade bestämt middagsträff på Elverkets restaurang, och när jag pulsade Linnegatan fram, var det som om hela världen blivit ljudisolerad, ljus och luddig. Snön fortsatte fall, och drivor drösade från taken ner på trottoarerna, och det kändes säkrast att gå ute på de någorlunda biltimma, hala gatorna.
Jag var lite luddig, själv. Tidigare på dagen hade jag skrivit klart blogginlägget om PRESIDENTERNA, och sedan hade jag suttit uppkoplad och läst på om en speciell gata, historiskt, geografisk, socioekonomiskt och rent estetiskt. Jag och min kompis Patti-Li Leuk skulle nämligen åka till London, snarligen, för att riva av en och annan föreställning, och för att roa oss på den lilla ombokade tid vid hade bestämde vi att vi skulle få en varsin dag att så att säga guida den andra på en av Londons gator. Han skulle guida på Shaftesbury Avenue, och jag vet numera en hel del om Charing Cross Road, tillräckligt för att veta att det finns en hel del jag inte har en aning om.
Sen jag blev vegetarian för en sådär 25 år sen, äter jag väldigt sällan på restaurang. Jag åt inte speciellt ofta på restaurang innan heller, men då var det mer en ekonomisk fråga: jag var student, och som sån la jag hellre pengarna på pizza och alkohol än på så vuxna upplevelser som ett gott mål mat, vid dukat bord.
När jag slutade äta kött upptäckte jag plötsligt att det blev både besvärligt och lite onödigt att äta ute. Besvärligt, för att det ofta blev problem om man som plantmumsare kom in på ett ställe och valde bort kött, fisk och fågel, och onödigt för att det ofta var omotiverat dyrt, om man jämförde med vad de andra blev serverade, för nästan samma krona. Jag antar att glutenallergiker och laktosintoleranta helt enkelt höll sej hemma på den tiden.
Mycket har hänt sen dess, även om jag väldigt sällan går ut och äter på kvällstid. Det kanske fortfarande är en ekonomisk fråga, för den vegetariska urvalet har ökat nästan överallt.
På Brasseri Elverket märks det knappt att jag är vegetarian, för jag smälter så obemärkt in: jag tar en Pumpasoppa, en svamp-rotfruktslasagne, friterad ostronskivling & parmesan-ruccolasallad, och till efterrätt: en rostad pistagebrûlée. Ingen som såg mej sitta där och mumsa skulle tro att där satt en gubbe med restriktiv diet.
I Maximteaterns foajé är det trångt med folk, men man dröjer med att ringa. Slutligen blir vi informerade att en av skådespelarna sitter fast i snöovädret, och väntas först om en halvtimme. Man erbjuder gratis program, och vi tar varsitt, går in och sätter oss och bläddrar. Vi har båda läst på, lite löst, om pjäsen, och tillsammans försöker vi reda ut handligen:
Macbeth tros ha blivit uppförd för första gången 1606, då the Kings Men, med Richard Burbage i titelrollen, framförde pjäsen på Hampton Court Palace, inför kung James I och Christian IV av Danmark. Det är samma år som Ben Johnsons VOLPONE har premiär, och samma år som det engelska parlamentet klubbar igenom An Act To Restrain the Abuses of Players, vilket medförde ökad censur, kanske mest vad gäller svordomar på scenen. Det är också året då KING LEAR har premiär, Rembrant föds, och Guy Fawkes försöker spränga Parlamentet.
Det är också tio år innan Shakespeare dör.
I salongen viskar Majorka att hon precis såg Persbrandt skynda nerför gången och försvinna in bakom scenen, så det borde börja när som helt.
Och det gör det.
Det handlar om Macbeth, en medeltida skotsk general, som tillsammans med en annan general, Banquo, är på väg hem från ett slag där dom besegrat de allierade Norge och Irland, när de möter tre häxor, som förutspår att Macbeth ska bli thane - en skotsk, kunglig titel - av Glamis, sen thane av Cawdor, och sen, slutligen, kung. Banquo får veta att han bara ska bli far till en kung, innan häxorna drar.
Kort därefter utses Macbeth till thane av Glamis, och dom förstår att häxorna talat sanning, och när kungen lite senare gästar honom, övertygar Lady Macbeth sin man om att han ska döda honom. När man sen dagen efter upptäcker den döde kungen, flyr hans söner, av rädsla att också dom ska mördas, vilket får dom att se misstänkta ut, och Macbeth tar makten. På nåt sätt - och jag kan ha fel - verkar det som om han hoppar över ett led i häxornas profetia: skulle han inte bli thane of Cawdor först?
I alla fall, Macbeth lär sej, som så många höjdhoppare, att det är lättare att ta sej upp, än att hålla sej kvar.
På Maxims rör man sej i ett tidlöst ingenmansland, ett sånt där som är ganska populärt inom teatern. Det är inte nutid, men heller inte dåtid, och antagligen igen framtid. Det är ingen verklig värld, och det är ganska skönt. Vi kommer nog snart att få se en Trumpliknande Macbeth, eller en Macbeth som representant för järnrörspartiet, antar jag, för övertydlighet verkar vara på modet.
Man är klädd i kilt och klänning. Kostymerna är svarta eller mörkt grå, förutom några vita skjortor och drottningens vita skärp. Det är snyggt, och ganska sexigt.
Själva scenen ser ut som något man kunde förvänta sej att få se på Elverket, eller Orionteatern, det är som om man var inne i en gammal, fuktig och kall industrilokal. Här finns ingen värme, eller mjuka möbler. Bord, stolar, stegar, hinkar och fondvägg är precis som man skulle kunna förvänta sej att hitta i en gammal nedlagd fabrik. Om man bortser från blodet som rinner längs väggarna.
Alla roller, förutom kung och drottning, framförs av den övriga ensemblen, och även jag, som har sett den här pjäsen några gånger, har ibland lite svårt att till en början veta vem som är vem, just nu.
Själva morden, de vi får se, framförs så att mördaren håller en svamp indränkt med något blodliknande över offrats hjässa, och kramar, så att det droppar ner över skulten. Tyvärr blir effekten lite sjabblig, ibland: blodet rinner inte - som tänk - ner över ansiktet, utan försvinner bakåt, in i håret.
Och det är egentligen inte själva mordet, blodet, som är det sceniskt intressanta, tycker jag. Sånt hör mer hemma på film, där man kan ta i, och låta det skvätta i slowmotion. På scenen är det dramatiska själva sveket, mördarens övergrepp, som är det intressanta. Vi vet att offret ska dö, det är hur dom väljer att hantera sin död som är intressant. Och vad mördaren känner, innan, under och efter.
Vad jag förstår är Michael Persbrandt något av en actionhjälte, så steget till Macbeth, i publikens fantasi, är inte vidare långt. Tyvärr hade jag nog, om man ska gå på den linjen, föredragit en mer kulturpopulär kung; ett slashermonster, en rabiat massmördare, en fradgande slaktare, som något evinnerligt elakt ur en blockbusterfilm.
Men det är heller inte ett djupt psykologiskt porträtt av en krackelerande människa man visar upp. Det är en distanserad bild, av nån därborta, som gör något, och jag förstår inte riktigt varför. Och det är lite svårt att höra, speciellt när han höjer rösten, och tar i, konstigt nog.
Vad jag saknar är en omskakad kung, en skärrad, omtumlad Macbeth, en person som jag förstår, som jag kan avläsa. Jag - och många med mej - kan själva handlingen, så det intressanta blir hur man väljer att berätta den.
Här är han redan där, i slutet, när pjäsen börjar. Det finns ingen större personlighetsförändring, och det är inte alls svårt att tänka sej honom redan i första scenen ta fram en motorsåg och - à la Patrick Bateman i American Psycho - börjar lustmörda alla inom sågklingans räckhåll.
Jag satt länge och hoppades att man här skulle låta kungen döda drottningen, av rädsla för av vad hon skulle kunna avslöja, men jag antar att det är något jag har att se fram emot.
Det känns lite som pjäsens läsning är en parallell med pjäsens handling: Skådespelaren vet, precis som rollen vet, hur det ska gå, vad som ska hända, så vad tjänar det till att tveka, överväga, tvivla, vackla och vela?
Tyvärr är jag mer intresserad av föreställningar där sitter och tänker: det här kommer aldrig att gå. Hur ska man få den här haren till herre att börja attackera allt och alla? Vägen dit är liksom vad som är intressant.
Jag vill förstå, inte bara se på.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Majorka! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6118:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
HAIR, ett gästspel på Boulevardteatern:
”Sitt långt fram ni kan, för det blir naket,” ropar regissören, när vi går in och sätter oss. Jag och min kompis Patti-Li Leuk sätter oss någonstans i mitten. Jag har lite problem med nakenhet på scenen. Det är inte det att jag är pryd, det är mer på grund av att för mej är det liksom inte längre teater. Allt annat, smink, mask, kroppshållning, kostym, tillhör liksom rollen, men den nakna kroppen blir liksom privat. Det är inte Hamlets petterniklas som dinglar där, det är skådisens, det är inte fröken Julies bröst, ovanligt stora, eller förvånande små, som blottas, det är skådespelerskans. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/hair-genrep-forestallning-83-211-2016.html
DANSREDOVISNING UR HAIRSPRAY OCH FAME, PÅ SMU:
"Om du kände dej lite hösthängig för några veckor sen, då skulle du följt med mej och min kompis Ricky DeSplit när vi gick och tittade på en redovisning på SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, när två årskullar redovisade en varsin kort koreografi, med musik ur musikalerna FAME och HARSPRAY.
Givetvis hjälper det om man först går på Sturekatten och lunchar, men det är inte nödvändigt. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/dansredovisning-ur-haispray-och-fame-pa.html
IVANOV, på Dramaten:
Med detta sagt, vill jag från fåtöljen i ett hörn, höja min konjakskupa för Gunnel Fred, i rollen som det ekonomiskt neurotiska grannfrun, Ivanonvs borgenär. Det är som om hon har kommit in från fel fest, eller; från rätt fest. Mitt i detta Arnold Weskerparty där man inte bjuder på mycket mer än hönssoppa och korngryn, glider hon in som någonting som som får mej att skjuta upp avfärden i några minuter. Hade jag kunnat hade jag följt henne från rum till rum, bara för att se vad hon gör, vad hon säger, vilket rum hon ska gå till och vem hon ska prata med, och om vad.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/ivanov-dramaten-forestallning-81-2510.html
