Av Oscar Wilde, Manus Lucas Svensson, Regi Emil Graffman, Scenografi och kostym Julia Przedmojska, Ljus Linus Fellbom, Mask Maria Lindstedt, Ljud Michael Breschi, Kompositör Fredrik Möller, med Emil Ljungestig, Richard Turpin, Rikard Wolff, Claes-Göran Lans.
Here is the kind of beauty
That drives a man m-m-m-mad
This here fancy frillery
Just hides big artillery
This here's the beauty that drives a man mad
When you wish upon a star
Sometimes angels can go too far
With the beauty
That drives a man
M-M-M-Mad
M-M-M-Mad
M-M-M-Mad!!
The Beauty That Drives A Man Mad
ur SUGAR
Musik: Jule Styne
Text: Bob Merrill
Så fort jag slagit mej ner på min plats, lite stressad och echaufferad, som fransmännen säger, började jag titta mej omkring. Det här kändes inte rätt. Jag hade förväntat mej en massa medelålders bögar, men det här kändes mer som ett genrep på Dramaten, där medelåldern så att säga ligger något högre än medelåldern. Hade man bussat hit en pensionärförening?
Ute i foajén, innan föreställningen, hade jag sett flera Dorian Gray-lika män, vandrande runt, men nu, härinne, syntes dom inte till, och det var nästan som om dom hyrts in för att mingla runt, därute, men inte följa med in.
Första gången man kunde läsa Dorian Gray, var faktikst inte som en bok, utan i det amerikanska Lippincott’s Monthly Magazine. Året innan hade en redaktör på tidningen, J. M. Stoddart, ätit middag med bland annat Oscar Wilde och Sir Arthur Conan Doyle, och beställt ett verk av var författare. Doyle var ganska snabb med att producera sitt verk, den andra boken om Sherlock Holmes, The Sign of the Four, men Wilde tog lite mer tid på sej. Han hade ännu inte skrivit någon av sina pjäser, utan mer ägnat sej åt journalistik, noveller, essäer, bland annat The Soul of Man Under Socialism, där han framhöll en värld där allt var mekaniserat, och alla levde som fria konstnärer, ett verk som faktiskt tjänat som inspiration för ryska revolutionärer.
1890, när magasinet kom ut, var man mitt uppe i den andra industriella revolutionen, man hade en ekonomisk högkonjuktur och byggde moderna städer, skyskrapor och järnvägar, och den sorgfria, hoppfulla perioden kom senare att kallas the Gilded Age, eller Belle Epoque.
De tio åren som följde kallas ibland för the Mauve Decade, det lila, eller malvafärgade årtiondet, eftersom William Henry Perkins, en ung, engelsk kemist, av misstag uppfann ett enkelt sätt att färg textiler i den färgen.
I USA talar man om The Gay Nineties, men i England kallas dom The Naughty Nineties, eftersom perioden var fylld av Aubrey Beardsleys dekadenta konst, Oscars Wildes ekivoka pjäser och hans rättegång, societetsskandaler och suffragettrörelsens början.
I England närmade man sej den sista delen av den Viktorianska eran, en period som dominerats av sexuell återhållsamhet, låg tolerans för brott, och hårda regler i det sociala livet.
Wilde hade hitintills mest varit känd som kändis, som dandy, berömd för sin kvickhet, sina flamboyanta kläder, och sprakande konversation. Han var en talesman för den nya rörelsen esteticismen, som ansåg att konst inte skulle ha ett socialt eller politiskt djup, utan skulle fokusera på att vara vacker. Konst för konstens skull, inte för sanningens. Naturen skulle imitera konsten, inte tvärtom. Musik var till för att skapa stämning.
Trots att redaktören för magasinet - utan Wildes medgivande - hade gjort avsevärda strykningar i manuset, eftersom han ansåg den för oanständig och utmanande, kritserades verket kraftigt för att vara anstötligt, omoraliskt, och när den senare gavs ut i bokform, hade Wilde själv skrivit om flera passager, och strukit flera hänsyftningar till homosexualitet, och sånt som bar homosexuella undertoner.
Scenen föreställer ett rum, en kub, vriden så att ett hörn pekar ut mot publiken, och med två väggar mot fonden, i vinkel, täckta med ett slags träpaneler som nästan påminner om uppförstorad versaillesparkett. Olika delar kan sen skjutas ut, öppnas, vridas, för att bilda dörrar, bord, eller annat, på ett mycket intressant sätt. Det är vackert, och väldigt effektivt.
Det är bara synd att man inte riktigt kan se vad det är som händer.
När jag började springa på dansföreställningar kunde det hända att jag kunde irritera mej på ljuset. Jag gillar att se människors ansikten, och när ljuset var satt så att man inte såg dom tydligt - kroppen är ju det primära inom dansen - så satt jag ändå där och plirade in i skumrasket tills jag fick huvudvärk. Min syn är helt okej, men i dunkel belysning har jag lite problem med skärpan, så jag köpte ett par glasögon, bara för att ha på Dansens Hus, men eftersom dom alltid ligger i min rygga plockar jag upp dom lite här och var, där jag tycker att det behövs, eller om det finns något jag verkligen vill titta närmre på.
Dom hjälpte inte här.
Det här var inte en iscensättning, det var en ljussättning.
Varje yrkesgrupp som bidrar till en föreställning, har givetvis ett specialintresse av just sitt gebit, men scenkonst är en kollektiv konstform, och jag anser att alla borde underordna sej själva berättandet, och att det är upp till regissören att se till att var och en framträder, men inte dominerar.
Under föreställningen satt jag lite och lekte med tanken på vad som hände när regissören - som i min fantasi var mycket ung, oerfaren och lättimponerad - upptäckte att ljussättaren hade kapat hela föreställningen. För jag hoppas verkligen att det fanns ett tillfälle då han, regissören, upptäckte det. Om allt skedde med hans goda vilja så är det nästan värre än om han upptäckte att han helt enkelt blivit kuppad.
Ambitionen var, tror jag, var att berätta ett goth-drama på ett så goth-dramatiskt sätt som möjligt, och på så sätt slog man liksom undan benen på sej själv. Det fanns inga motsättningar, sceniskt eller dramatiskt. Jag hade föredragit om man hade börjat ljust och bekymmerslöst, för att sen, långsamt, kvävas av mörker och skuggor, dekadens och ogenomträngligt dunkel.
Originalet börjar en vacker sommardag. Det gör inte vi. Vi kommer in i ett dammigt, fönsterlöst, mörkt och murket rum. Det är kört redan från början. Man har ingenstans att sträva, eller utvecklas.
Det tog inte många minuter innan jag lutade mej tillbaka, och liksom gav upp. Jag har ännu inte, sen jag började bloggen, gått mitt i en föreställning, men här var det nära. Livet är nästan för kort, ibland, för att genomlida det man väljer att genomlida.
Men om man bortser från detta, om man tänker att man arbetat med ett annat ljus, hade det kunnat göra detta till en höjdarkväll? Nja. Det fanns något blasé, nästan uttråkat, över regin. Jag är inte säker, men jag tror man har lånat några Wildeska bon-mot, från andra ställen i hans verksamhet, och tyvärr levereras dom som dom var bitchigheter, skrivna av Neil Simon, det vill säga, naturalistiskt, och levererade med en ganska blasé undertext, som om de något slitna bevingade orden till och med tråkar ut talaren själv. Wildes witticismer behöver lite hjälp med att få vind under vingarna, för att lyfta. De funkar bäst om aktören själv tycker att det han säger är någorlunda underhållande.
Dorian Gray, en våldsamt vacker ung man, sitter modell för konstnären Basil, samtidigt som han lyssnar på Lord Henry, som berättar att Skönhet är det enda man bör sträva efter. När hans tavlan är klart - ett mästerverk - önskar Dorian att porträttet skulle åldras istället för han själv. Sagt och gjort, tiden går, och Dorian är lika vacker som nånsin, medan hans porträtt, undangömt, visar alla spår av tiden tand.
I sej är det en ganska odramatisk förutsättning. Åtråvärd, javisst, och lite överraskande, men var ligger motsättningen?
Så Wilde införde förutsättningen, tvärt emot sina egen övertygelse, kan man tycka, att en människa som lever bara för skönhet, blir ful och vidrig inombords. För att Dorian Gray ska bli intressant, måste han bli ett monster. Premissen är liksom lite skev, lite sned och lite vinglig, tycker jag. Kan man verkligen se på utseendet, om en person är vidrig?
Berättelsen, som i litterär form har nio stora roller, har strukits ner till fyra: de tre ovannämnda, plus en butler, vilket gör att det blir en väldigt massa pratande, för att berätta om allt det som händer, utan att vi får se det hända. Jag anser, att när man ändå var igång och strök, så kunde man gått lite längre och skrivit ihop rollen som Basil och Lord Henry, för jag ser ingen motsättning dem emellan. Båda skapar. Den ene gör ett underbart porträtt, den andre leker Dr. Frankenstein, och man skulle nog kunna effektivisera det hela, för att göra processen kort.
Man har många, väldigt vackra unga män anställda på Stadsteatern, så valet att ge rollen till Emil Ljungestig är lite överraskande. Jag påstår inte att han inte är attraktiv, men när man rollbesätter honom som en ung man vars enda talang är skönhet, känns det som om man försöker säga något annat, men jag förstår inte vad. Dorian Gray, för mej, påminner om Greta Garbo, och vilken den lesbiska författaren Merces de Acosta sa, typ: ”Hon var så vacker att jag glömde att hon bara var en bondflicka från Sverige.” Kanske hade det varit mer spännande om man rollbesatt en kvinna, istället, klädd som man, för den kräver något enigmatiskt.
Här är Dorian redan från början en elak ung, självupptagen man, kanske mer anmärkningsvärd för sin avsaknad av charm än för sin tilldragande personlighet och attraktiva yttre, nästan mer än pojke än en yngling. När han sen börjar begå alla vidrigheter är det inte alls överraskande, det känns som om han varit kapabel till det, med eller utan porträtt.
Det är också svårt att sätta det hela i ett tidsperspektiv. Är det nu, eller då, och spelar det nån roll? Ja, är det då, i ett viktorianskt England, där homosexuella handlingar bestraffades med fängelse, så borde det finnas en helt annat spänning i den förbjudna attraktionen, och är det nu, så skulle det nästan mer överraskande att Dorian förälskar sej i en kvinna, än att männen springer efter honom.
Andra personers sexualitet är ganska ointressant, så länge den inte är en hemlighet, och här är jag inte på det klara var kängan klämmer. Jag förutsätter att alla ska spela homosexuella män, för stilen känns bekant, men det gör också att en stor del av spänningen försvinner.
Kanske, kan man argumentera, har sexualiteten inget med denna uppsättning att göra, att det handlar om skönhet och moraliskt förfall.
Oscar Wilde själv sa att de tre männen var versioner av honom själv: Konstnären Basil är den han tror han är, Lord Henry är den världen tror han är, och Dorian Gray är den han skulle vilja vara.
Vi får aldrig se det omtalade porträtter, förrän alldeles i slutet, då det visar sej vara en målning som inte liknar mannen som spelar Dorian, utan av mannen som spelar konstnären, Richard Wolf. Och här slår det lite slint i mitt huvud. Lord Henry-delen av mej fnissar lite åt att man skulle kunna säga att dom säger att det mest motbjudande som finns är Richard Wolf. Basil-delen av mej antar att man vill säga att ett porträtt alltid säger lika mycket om konstnären som om objektet, och Dorian Gray-delen av mej önskar att allt hade varit helt underbart.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Sistaminuetbiljett: 189:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6118:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ANNAS HÖRNA, på Kulturhuset Stadsteatern:
Det hela är faktiskt mer ett samtal än en intervju, eftersom teaterchefen känner att hon också har en del att säga, och frågorna hon ställer är ofta såna som är aktuella och intressanta för för henne själv, rent subjektivt. Till exempel, i egenskap av teaterchef, frågar hon hur de andra två, som bägge varit teaterchefer, hur dom tyckte det var att vara teaterchefer.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/annas-horna-kulturhuset-stadsteatern.html
16 BLIVANDE MUSIKALARTISTER, 16 SOLOSÅNGER AV STEPHEN SONDHEIM, en Masterclass med SMU, på Base 23.
I lugn och ro, i badrummet, stod jag och borstade tänderna, när jag började räkna efter hur lång tid det var kvar innan jag skulle behöva dra, och kom fram till svaret: för tio minuter sen.
I spegeln såg jag en man som gjorde en sån där skriande grimas som Munch tyckte om att måla, och så dängde jag ner eltandborsten i sitt ställ, sprayade mej med lite för mycket Hermès, och drog.
Låter det intressant? Här är resten:
ALCAZAR: DISCO DEFENDERS på Hamburger Börs:
Okej, jag antar att jag gillar konserter mycket mer än jag trodde. Men ordet ”konsert” ger mej en bild av att man ska stå upp, med en öl i handen, och liksom digga musiken. Det är inte jag. Det har aldrig varit jag. Jag kan digga, men då gör jag det helst sittande. För mej själv. I stillhet.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/10/alcazar-disco-defenders-hamburger-bors.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar