 |
| Fotograf Sören Vilks |
Av Werner Schwab, Översättning Linda Östergaard, Regi Staffan Valdemar Holm, Scenografi och kostym Bente Lykke Møller, Sångtexter till svenska Irena Kraus, Ljus Egil B. H. Hansen, Peruk och mask Sofia Ranow Boix Vives, med Lena Endre, Stina Ekblad och Ingela Olsson.
There's gotta be something better than this,
There's gotta be something better to do.
And when I find me something better to do,
I'm gonna get up, I'm gonna get out
I'm gonna get up, get out and do it!
There's gotta be some respectable trade,
There's gotta be something easy to learn.
And if I find me something I halfwit can learn,
I'm gonna get up, I'm gonna get out
I'm gonna get up, get out and learn it!
All these jokers, how I hate them
With their groping, grabbing, clutching, clinching,
Strangling, handling, bumbling, pinching
There's gotta be some life cleaner than this,
There's gotta be some good reason to live.
And when I find me some kind of life I can live,
I'm gonna get up, I'm gonna get out,
I'm gonna get up, get out and live it!
There’s Gotta Be Something Better Than This,
Ur SWEET CHARITY,
Text Dorothy Fields
Musik Cy Coleman
Några dagar tidigare hade jag och min kompis Skäggige Skalman varit på Ikea, för att kolla in deras nya cyklar - ja, cyklar! - när jag plötsligt såg några multikolorerade tyger som hängde på en vägg, på någon avdelning, när vi gick förbi.
Man hade blandat randiga partier med prickiga, monokroma mönster med svagt köttrosa, turkos som går mer åt ärtgrönt, brandgult som drog lite åt brunt, och så gällt knallgula fält. Det påminde om ett foto på en påse Liquorice Allsorts, om Andy Warhol fått tag i det. Jag har sett stilen lite överallt, under flera år, men nu kändes det som om den hade börjat dyka upp oftare: färgerna och mönstren verkade vara populära på TGR och på Lagerhaus, men inte hos mej.
”Vad skulle du kalla den där stilen?” sa jag till Skäggige Skalman, och pekade
Han tittade på tyget, i nån sekund.
”Dagis,” svarade han.
Det var det jag tänkte på, när jag satt i salongen på det första publikrepet av Werner Schwabs PRESIDENTERNA. Pjäsen hade ännu inte börjat, men ljuset var tänt, och jag kunde se scenografin, klart och tydligt.
”Dagis,” tänkte jag. Men den här gången gillade jag det.
Scenrummet föreställde en korridor i ett slags minimalistiskt sjukhus, eller ett hem hos någon med definitiv smak och som förhoppningsvis ännu inte riktigt flyttat in. Väggar och golv är svagt, urblekt skära, femtiotalsrosa, du vet, när den drar lite åt beige. Scenen är grund, och till höger ersätts fonden av en glasvägg, med ramar i svart metall, genom vilken vi kan se ett lika naket men grönt rum, i samma nyans som en pilgroda, eller en giftig, trädslingrande orm. Ett bord i transparant ofärgad plexiglas, som ett slags skrivbord, är den enda möbeln. Ute i förrummet står några plexiglasstolar, en teve med genomskinlig exteriör, så att vi ser maskineriet därinne, och en vit pälsmössa.
Jag trodde faktiskt att jag var mer bekant med dramatikern, Werner Schwab, än jag var. När jag började leta på min blogg visade det sej att jag bara sett en annan föreställning av honom: FOLKMORD - ELLER MIN LEVER ÄR MENINGSLÖS, ett gästspel av Teater Tillsammans på Moment:Teater i Gubbängen. Han var en österrikare som söp ihjäl sej, 34 år gammal. Han var bara verksam som dramatiker i fyra år, men lyckades ändå klämma ur sej 16 pjäser.
Jag verkar ha blandat ihop honom med någon annan tysk eller österrikare. Vad hette han som skrev den där -
Det var visst Roland Schimmelpfennig jag tänkte på.
I alla fall, Die Präsidentinnen, PRESIDENTSKORNA, var hans första pjäs, 1990, och den blev hans genombrott.
Jag tror jag vet varför Dramaten har valt att kalla sin uppsättning PRESIDENTERNA, i motsats till PRESIDENTSKORNA, vilket har varit brukligt i tidigare uppsättningar, men jag vet inte om jag är helt överens. Jag är kluven, kan man säga. Kanske är det bara så enkelt att det ligger tankar om jämlikhet bakom?
Kanske är det för att jag skriver, och uttrycker mej i text, som jag tycker att ord ska säga så mycket som möjligt, vara så detaljbärande som möjligt. Jag använder inte ordet hen, till exempel, för att uttrycka någon som kan vara man eller kvinna, jag använder det om någon som definierar sej som varken man eller kvinna. En skådespelare, för mej, är en manlig skådespelare, och om jag vill beskriva en kvinnlig skådespelare försöker jag att använda ordet skådespelerska istället. För mej är det ett ge makt och värde åt yrket och uttrycket, istället för att sätta något slags femininiserande ord som kvinnlig framför yrket, som om det vore någon slags avart, eller ovanlighet. Helst skulle jag vilja att det fanns så specifika ord som - och nu hittar jag på - Röhåmedålderska - beskriver en rödhårig, medelålders kvinna. Eller römmelska, som ordet säkert kommer att förvanskas till, om det bli populärt.
Det finns egentligen inget ord för en kvinnlig president på svenska. Man säger inte presidenterska eller presidentarinna. Man säger kvinnlig president. På tyska däremot, säger man präsidentin, när man menar en kvinnlig president.
Werner Schwab använde sej av neologism, som kommer från grekiskans neos, ny, och logos, lära, och används för att beteckna ett nytt ord, eller ett gammal ord som användes i ett nytt sammanhang, eller med en ny betydelse, så i hans värld skulle man mycket väl kunna säga presidenterska, eller röhåmedålderska.
Nånstans har jag läst om någon som uttalade sej om en manlig eller kvinnlig skådespelare i en film eller på scen: ”Det var som att se min egen mamma, full,” eller nåt sånt. Det var menat som nedsättande, som om det var pinsamt och obehagligt. Här skulle jag vilja säga samma sak, det är bara det att varken Ingela Olsson, Lena Endre eller Stina Ekblad är min mamma, och jag fullständigt älskade dom!
Ibland är det som om omständigheter och slumpen, eller själva livet, målar in personer i fack, speciellt artister och skådespelare. Dom gör något bra, och med en gång vill man se eller höra mer av samma sak, men ingen nytt, inget annat. Det är livsfarligt när man börjar låta andra definiera sej, för det är så lätt att man tror att dom har rätt. Om någon säger ”Det där är så typiskt du,” eller ”Det där som du gjorde nu, tyckte jag om,” så talar det egentligen bara om hur dom ser dej, eller vad dom tycker om det du har gjort, inte hur du verkligen är, eller värdet av det du gör, men det är väldigt svårt att inte lyssna. Speciellt om en existens beror på vad andra tycker om det man gör, och är.
Jag hade aldrig läst det här manuset och automatiskt tänkt: detta vore något för Lena, Stina och Ingela. Jo, kanske Ingela, förresten. Men Stina och Lena har med tiden fått något eteriskt över sej, dom har blivit mer tragedienner, lättare att associera med grekiska dramer, O’Neill, Tennessee Williams eller Lady Macbeth, än med gapflabb. Men skrattar gör jag, så att jag frustar, passande förfärad och lite småchockad. Det är en galen, livsförlängande föreställning, full av infall och LED-lamp-lysande skådespeleri. Om dom älskar sitt yrke - vilket jag hoppas dom gör - måste detta vara det ypperliga tillfället att sparra med någon i samma viktklass. Det finns så många små underbara blickar, tonfall och tillvaratagna ögonblick att jag knappt vet vart jag ska titta, och på vem.
Man gör dom knasigaste grejer, som bröstboxning och rumpkvävning, men det underbara är att allt verkar komma ur en slags sanning: som om man kunde be dessa skådespelerskor, i dessa roller, att göra vad som helst, när som helst, dom behöver bara lite tid att tänka ut den känslomässigt sanningsenliga vägen dit.
Föreställningen jag såg var ett första publikrep, och mycket kan ha hänt sen dess, men det kändes ibland som om regissören lagt in några egna ganska överflödiga grepp, kanske bara för att hävda sej och känna att han också tillfört något, utan att dessa små utsvävningar i det sceniska berättandet egentligen behövdes. Det är samma sak med scenografens avföringsfontän: kul, men ganska onödig, om ordvitsen förlåts.
Under en teaterhöst som känns lite medioker och mjäkig, utan några direkta måste-se-föreställningar, dimper den här uppsättningen ner som en liten för tidig julklapp.
Om det finns en föreställning du måste se, den här säsongen, så är det den här.
Hur kommer det sej, förresten, att kvinnor på scenen ofta kommer som en trio? TRE LÅNGA KVINNOR, TRE SYSTRAR, CRIMES OF THE HEART, och AUGUST: OSAGE COUNTY, till exempel? Häxorna i Macbeth, och feerna i Disneys Askungen? Är dom systrar är dom ofta tre, medan om män är bröder, är dom ofta två.
Det handlar i alla fall om tre kvinnor, ganska långt ner på livets stege. Dom är kanske städerskor, kassörskor eller hembiträden. Deras kläder, vita kortärmade klänningar som slutar nedanför låret, vita knästrumpor och bekväma vita skor fick mej att tänka på sjukvårdsbiträden. Och scenrummet skulle kunna vara personalens fikarum på ett ålderdomshem, eller ett rum hos någon dom har fått betalt att städa hos. Det spelar ingen roll. Naturalism är inte på tapeten, så att säga.
Perukerna är underbara, i en slags galen, vardaglig realism, och förtjänar ett speciellt omnämnande.
Det händer egentligen inte så mycket, vad gäller handling. Man pratar, och undan för undan får vi veta lite om var och en: Stina Ekblad, i en slags invikt, locktångad, honungfärgad Mireille Mathieu-frisyr spelar en religiös kvinna som har en vuxen, singel son som vägrar producera barnbarn. Lena Endre, i en nästan afrolockig frisyr, som nog bäst skulle beskrivas som en kort, medelblond Grizabella, spelar en ganska sexuellt frigjord kvinna som älskar sin hund, och hon påminner kraftigt om Meryl Streep, i nån av hennes lite mer snoriga roller. Och Ingela Olssons roll, i generös och volumiös hockeyfrilla, har den talangen att hon är suverän på att fixa stopp på toaletten: hon behöver inte ens använda handskar skryter hon: hon bara stoppar ner armen i urin- och avföringsvattnet och känner sej för tills hon löser problemet.
Och nånstans här, när Ingela Olssons rolls begåvning kom på tal, upplevde jag det där som fransmännen kallar déjà vu. Jag visste plötsligt att jag hört den här texten förut, eller i alla fall upplösningen. Var? Jag har fortfarande ingen aning. Min kompis Skäggige Skalman, som jag delar en massa minnen från en sorglös amatörteaterexistens i slutet på 80-talet och början på 90-talet, har inget minne av någon sån uppsättning. 1995 gjorde Grupp 98 en version den på den nu nerlagda Teater Plaza, i regi av Torstan Flinck, med My Holmsten, Katarina Werner och Charlotta Larsson. Det kan ha varit den. Det kan också bara vara så att jag har råkat läsa slutet på pjäsen, eller sett när någon väninna använde den som scenskoleprov.
Men jag minns den: det fantastiska slutet, där en av dom krossar de andras drömmar, inte för att hon nödvändigtvis vill, utan för att hon måste, för att hon kan.
Slutet påminner mej på något vis om George och Marthas uppgörelse i VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? Det har det där underbart, skrämmande, vackra reningen.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Ticket Master! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6118:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DORIAN GRAY på Kulturhuset Stadsteatern:
Min syn är helt okej, men i dunkel belysning har jag lite problem med skärpan, så jag köpte ett par glasögon, bara för att ha på Dansens Hus, men eftersom dom alltid ligger i min rygga plockar jag upp dom lite här och var, där jag tycker att det behövs, eller om det finns något jag verkligen vill titta närmre på.
Dom hjälpte inte här.
Det här var inte en iscensättning, det var en ljussättning.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/dorian-gray-kulturhuset-stadstearen.html
ANNAS HÖRNA, på Kulturhuset Stadsteatern:
Det hela är faktiskt mer ett samtal än en intervju, eftersom teaterchefen känner att hon också har en del att säga, och frågorna hon ställer är ofta såna som är aktuella och intressanta för för henne själv, rent subjektivt. Till exempel, i egenskap av teaterchef, frågar hon hur de andra två, som bägge varit teaterchefer, hur dom tyckte det var att vara teaterchefer.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/annas-horna-kulturhuset-stadsteatern.html
16 BLIVANDE MUSIKALARTISTER, 16 SOLOSÅNGER AV STEPHEN SONDHEIM, en Masterclass med SMU, på Base 23.
I lugn och ro, i badrummet, stod jag och borstade tänderna, när jag började räkna efter hur lång tid det var kvar innan jag skulle behöva dra, och kom fram till svaret: för tio minuter sen.
I spegeln såg jag en man som gjorde en sån där skriande grimas som Munch tyckte om att måla, och så dängde jag ner eltandborsten i sitt ställ, sprayade mej med lite för mycket Hermès, och drog.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar