Av Anton Tjechov, Översättning Staffan Skott, Regi Alexander Mørk-Eidem, Scenografi och kostym Erlend Birkeland, Ljus Ellen Ruge, Peruk och mask Linda Hyllengren, Musik Goran Kajfeš, med Shanti Roney, Nina Zanjani, Bengt CW Carlsson, Hamadi Khemiri, Gunnel Fred, Johan Ulveson, Ida Engvoll, Adam Pålsson, Nina Fex, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Inga-Lill Andersson, Michael Jonsson
When the winds are blowing.
That's the time to smile.
Learn how to laugh.
Learn how to love.
Learn how to live.
That's my style.
When the rent is owing,
What's the use of tears!
I'd rather laugh,
I'd rather love.
I'd rather live
In arrears.
Some fellows sweat
To get to be millionaires,
Some have a sport
They're devotees of,
Some like to be the champs
At saving postage stomps.
Me, I like to live.
Me, I like to laugh,
Me, I like to love.
Love, Laugh, Live,
Ur FOLLIES
Av Stephen Sondheim
Tjechov, för mej, var någon som tittade på människorna i sin omgivning, och log lite, åt oss. Det finns en slags människokärlek, en humanism utan en kall moral, och en humor.
Jag hittar nästan ingenting av det i den här uppsättningen.
Under det här genrepet satt jag och funderade hur det kommer sej att jag älskade, fullständigt älskade, regissörens uppsättning av PARAPLYERNA I CHERBOURG, när jag nästan aldrig tycker om något annat han gör. Kan det vara för att man inte hade några repliker, förutom den sjungna dialogen?
Hade jag tyckt bättre om det här, om alla hade varit tysta, eller pratar nåt nonsensspråk? Det kan väl inte bara vara dålig dialog?
IVANOV hade premiär 1887, när Tjechov var 27 år. Han hade då haft tuberkulos i minst tre år, hostat blod, men vägrat erkänna för sin familj; sina två äldre bröder och sina föräldrar, som han hade det ekonomiska ansvaret för, att han var sjuk.
Han skrev Ivanov på fjorton dagar, och var ganska överraskad att den var en sån fullträff. Det blev hans genombrott som dramatiker, men som författare hade han redan brutit igenom, sen flera år, efter att ha skrivit noveller och kåserier för olika tidningar. Det skulle dröja åtta år, till 1895, innan han skrev en ny pjäs, MÅSEN.
Ytterligare nio år senare, 1904, var han död, 44 år gammal.
Det handlar om Ivanov, en skuldsatt man med en egendom, och en fru som är döende och som övergav sin judiska tro för att gifta sej med honom, vilket gjorde att hennes rika föräldrar gjorde henna arvslös. Hans rika grannar, som han är skyldiga pengar, har en ung dotter som är förälskad i Ivanov.
För att vara Tjechov är det en ganska enkel pjäs. Jag saknar den där spindelväven av relationer som kom med hans senare verk.
Regissören har som vanligt skrivit om, och låter det hela utspela sej på ett skogsjordbruk i Sverige, i nutid. Jag vet inte varför. Det tillför ingenting till Tjechov, vilket det kunde ha gjort, men med bearbetningen ser man till att kringgå varje svårighet man stöter på, istället för att ta tag i den. Man undviker alla förvirrande ryska namn, alla situationer och relationer som kräver lite mer av publik och regissör, och jag sitter och tänker på Showbusiness, kontra Scenkonst. Jag menar det här amerikanska sättet att arbeta med en uppsättning: att genom månadslånga förhandsvisningar arbeta fram en föreställning utifrån publikens respons: att så fort det börjar vridas och vändas i bänkraderna, så ser man till att det händer något intressantare på scenen. Här känns det som om man har haft samma ambition, men ingen provpublik. Det blir lite teater för tonåringar. Det yttre blir bara något ytligt: jag saknar ett inre.
Det finns ett uttryck, Tjechovs Gevär, som kommer av han skrev: ”Ta bort som inte har någon relevans till historien. Om du säger i första kapitlet att det hänger ett gevär på väggen, då måste det avfyras i det andra eller tredje kapitlet. Om det inte ska avlossas borde det inte hänga där.”
Det var nog inte bara jag som insåg vad som skulle hända, när man kom in med spikpistolen i första scenen.
Mitt stora problem är att jag inte tycker om någon. Jag bryr mej inte om hur det går. Tjechov, för mej, brukar vara lite som när man är på en fest med vänner och familj, med människor man känner väl, och tycker om, och man kommer tillbaka in i salongen efter ett toalettbesök, eller bara finner sej plötsligt sitta tyst, och något ensam, i ett hörn, med en konjakskupa, i ett rum fyllt av folk, och man liksom ser allt utifrån. Alla relationer, ambitioner, drömmar, planer, förhoppningar.
Här är det istället som om man blivit lite tvångsinbjuden på en fest man inte ville gå på, bland människor man inte har något gemensamt med, där varje dialog blir en ointressant monolog, eller självdör, och man undrar hur länge man behöver stanna innan man artigt kan tacka för sej. Det finns inga hemligheter, inget inre resonemang, ingen självrannsakning, eller plötsliga upptäckter.
Humaniteten och humorn saknas.
Det finns många antisemitiska repliker, men jag skulle inte kalla det en antisemitisk pjäs, eftersom Ivanovs fru, judinnan som övergivit sin tro, inte får någon slags Shylock- eller Faginframställning. Tvärt om, egentligen tycker jag: man uppvisar ett farligt allmänt accepterat beteende, i en tid av ryska pogromer.
När man nu sätter pjäsen i nutid blir det lite klumpigt, och osofistikerat. Rasismen blir naiv, infantil, och behandlas mer som ett uttryck för någon klumpig, dum, och ouppfostrad än för en verkligt farlig tendens. Tyvärr, tror jag, är fientligt beteende idag mer outtalat, mer utagerat i det tysta. Man vet vad den allmänna uppfattningen är, även om man inte håller med.
Jag har vänner - bekanta, egentligen - som inte kan se förbi sånt på scenen. Dom hör ett rasistiskt invektiv, något sexistiskt eller homofobiskt, och vips har dom vänt sej emot uppsättningen, utan att egentligen se hur man behandlar ämnet. Dom blir lite som tanter som inte tycker om när man svär på scenen, som inte hör vad som sägs, för alla svordomar. För att kunna sätta upp en föreställning som är för jämställdhet, så måste man våga visa den andra sidan, man måste ha någon som är emot jämlikhet, en homofob, en rasist, en sexist. Drama är konflikt, och om man stryker allt som kan upplevas som provocerande, då får vi något ganska ointressant på scenen.
Kanske hade det varit mer intressant, i alla fall mer tänkvärt, om kvinnan som övergivit sin tro varit muslim?
Och jag sitter och väntar på en scen som aldrig kommer, och det irriterar mej. När man nedlåtande kallar henne för judinna tror jag, hoppas jag, att hon någon gång kommer att försvara sej, få scenisk upprättelse, stå upp för sej själv, och säga att det är just det som är problemet: hon är inte judinna längre. Hon har övergivit sin tro, sin släkt, sin familj, gått över till andra sidan, av kärlek, och lämnat allt. Hon har ingenting. Inte ens hälsan.
Det kommer aldrig. Hon bara mjäkar på, i nån slags offerkofta, blir sjukare, mer tragiskt, och dör.
När det gäller dotterns roll, den unga kvinnan som är kär i Ivanov, så sitter jag och funderar på vem hon påminner om. Inte påminner om till utseende, inte kvinnan som spelar rollen, utan som tolkning, som attityd, som roll. Jag har sett något annat, här, på Dramaten, ganska nyligen. Det är slags ny, lite skev omtolkning av ingenyn, den unga, naiva, oskyldiga kvinnorollen, du vet, Ofelia, Måsen-Nina, Miss Saigon-Kim, West Side Story-Maria, vars enda funktion egentligen, är att älska, beundra, underställa sej en mer erfaren man.
Jag förstår att man kanske har tröttnat på henne, och känner att man, inte minst för att vara lite mer politisk korrekt, borde göra något åt saken. Så man tolkar om henne. Ger henne skinn på näsan, hår under armarna, ring i näsan, svarta kläder, läder, byxor, allt för att försöka förstärka hennes något plötsligt påtvingade, ytligt sett feministiska personlighet. Man ger henne en My Fair Lady-Eliza-lik personlighetsöverhalning för att liksom fräta bort det förskräckligt feminina, det underdåniga, det ’flickaktiga’:
”Sitt med benen isär, ta plats, tala högt, le inte, bete dej inte som om du ville vara till lags, som om du brydde dej om vad andra tyckte om dej. Avbryt. Säg emot. Hävda dej.”
”Jag tror hen kan det!”
”Nu ser hon i alla fall ut, låter och rör sej som en annan slags kvinna,” verkar man tycka. ”Mer kan vi inte göra.”
Men eftersom rollen är skriven som den är skriven, blir hon istället en slags våt dröm för gubbsjuka, medelålders män: en kaxig, till synes självständig, stark, ung, attraktiv kvinna som ändå är helt besatt av den äldre, erfarne mannen.
Man vinner liksom ingenting, feministiskt, på omtolkningen. Hon måste göra det hon måste göra, älska, beundra, underställa sej en man, för det står inskrivet i handlingen, i själva berättelsen, i rollens önskelista.
Det blir på något sätt pseudofeministiskt: att låta en till synes stark kvinna göra det hon ändå gör blir kontraproduktivt. Hon blir liksom ingen bra förebild, utan förstärker istället fördomarna, genom att visa att även den här typen av kvinna bara har ett mål, en ambition: att få en man.
Förresten, jag har kommit på vilken den andra uppsättningen var: det var den unga kvinnan i Tobias Theorells uppsättning Arthur Schnitzlers DE STORA VIDDERNA.
Med detta sagt, vill jag från fåtöljen i ett hörn, höja min konjakskupa för Gunnel Fred, i rollen som det ekonomiskt neurotiska grannfrun, Ivanonvs borgenär. Det är som om hon har kommit in från fel fest, eller; från rätt fest. Mitt i detta Arnold Weskerparty där man inte bjuder på mycket mer än hönssoppa och korngryn, glider hon in som någonting som som får mej att skjuta upp avfärden i några minuter. Hade jag kunnat hade jag följt henne från rum till rum, bara för att se vad hon gör, vad hon säger, vilket rum hon ska gå till och vem hon ska prata med, och om vad.
Du vet hur operasångare ibland verkar resa från land till land och liksom hoppa in i en redan färdig uppsättning av någonting som dom inte har repat. Dom kan liksom rollen, och alla sångerna, och behöver bara någon kostym och lite information om när de ska gå till höger, och vilken stol dom ska sätta sej på. Det känns lite som om Gunnel Fred - och för den delen även Johan Ulveson, i rollen som hennes man - har blivit inringda från en teater någon annanstans, från en uppsättning jag hellre hade velat se.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Ticket Master! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6118:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
PRESIDENTERNA, på Dramaten:
Men skrattar gör jag, så att jag frustar, passande förfärad och lite småchockad. Det är en galen, livsförlängande föreställning, full av infall och LED-lamp-lysande skådespeleri. Om dom älskar sitt yrke - vilket jag hoppas dom gör - måste detta vara det ypperliga tillfället att sparra med någon i samma viktklass. Det finns så många små underbara blickar, tonfall och tillvaratagna ögonblick att jag knappt vet vart jag ska titta, och på vem.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/presidenterna-pa-dramaten-forestallning.html
DORIAN GRAY på Kulturhuset Stadsteatern:
Min syn är helt okej, men i dunkel belysning har jag lite problem med skärpan, så jag köpte ett par glasögon, bara för att ha på Dansens Hus, men eftersom dom alltid ligger i min rygga plockar jag upp dom lite här och var, där jag tycker att det behövs, eller om det finns något jag verkligen vill titta närmre på.
Dom hjälpte inte här.
Det här var inte en iscensättning, det var en ljussättning.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/dorian-gray-kulturhuset-stadstearen.html
ANNAS HÖRNA, på Kulturhuset Stadsteatern:
Det hela är faktiskt mer ett samtal än en intervju, eftersom teaterchefen känner att hon också har en del att säga, och frågorna hon ställer är ofta såna som är aktuella och intressanta för för henne själv, rent subjektivt. Till exempel, i egenskap av teaterchef, frågar hon hur de andra två, som bägge varit teaterchefer, hur dom tyckte det var att vara teaterchefer.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/annas-horna-kulturhuset-stadsteatern.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar