Med Anna Takanen, gäster: Birgitta Ulfsson och Ivar Wiklander
I've interviewed, Leslie Howard
I've interviewed, Noel Coward
I've interviewed the great Stravinsky
But my greatest achievement is the interview I had
With the star who worked for Minsky
I met her at the Yankee Clipper
And she didn't unzip one zipper
I said, “Miss Lee, you are such an artist
Tell me, why you never miss?”
What do you think of? Why you worried, and she said
"While I work my thoughts go something like this"
Zip, Walter Lippmann wasn't brilliant today
Zip, will Saroyan ever write a great play?
Zip, I was reading Schopenhauer last night
Zip and I think that Schopenhauer was right
Zip
ur PAL JOEY
Musik Richard Rodgers
text Lorenz Hart
Jag var på ett glittrande glatt humör. Varför? London, baby, London!
Tidigare på dagen hade jag facetajmat min kompis Patti-Li Leuk för att prata om en resa till Åland, eller nåt. Vi jobbar ganska mycket, båda två, och en resa nånstans vore behövligt, det var bara det att tiden inte verkade finnas. Inga längre luckor i kalendern, liksom. En Londonresa krävde - för att det skulle vara någon idé - att vi reste tidigt en söndag och kom hem sent på onsdag kväll.
En resa till Helsingfors, kanske? En sån tripp skulle inte alls ta lika lång tid i anspråk, man är borta två nätter och tillbringar en hel dag i Helsinki, och man kommer liksom bort. Men inte heller den tiden verkade finnas.
”Åland?” föreslog jag, när Patti-Lis nuna dök upp på skärmen. En sån resa innebär bara en bortanatt, men två dagar till sjöss.
”Kanske det ja,” svarade han, och så började vi leta efter några passande dagar. Och tro det eller ej, men plötsligt hade vi hittat en liten Londonlucka, och jag gav mej ut på nätet för att exkavera intressanta föreställningar medan han bokade resa och rum. Har man tur, eller är skicklig, så kan man faktiskt pricka in sju föreställningar på fyra dagar.
Söndagen är redan fullbokad, av PETER PAN GOES WRONG, av teamet bakom THE PLAY THAT GOES WRONG, som vi såg i somras, och en välgörenhetsföreställning av musikalen DISASTER, av Seth Rudetsky och Jack Plotnick, på Charing Cross Theatre, till förmån för Make A Difference Trust, som bekämpar HIV och AIDS.
Resten av dagarna är oplanerade, eftersom DREAMGIRLS har börjat köra förhandsvisningar, och dom platserna kan man inte boka, utan man får snällt gå dit när man kommer till stan, och det innebär att allt annat måste hållas öppet.
RAGTIME går på Charing Cross Theatre, SIDE SHOW går på Southwark Playhouse, och THE LAST FIVE YEARS går på St James Theatre, så det är nog inte troligt att vi går sysslolösa.
I alla fall: det var därför jag flinade lite frånvarande, när jag gled in och satte mej i en av stolsraderna, för att få höra lite samtal om teater, för jag var inte riktigt där, för mej var det redan November, och jag stod på Leicester Square, framför TKTS, och valde bland allt som är underbart.
ANNAS HÖRNA är en månatlig samtalsserie där chefen för stadsteatern, Anna Takanen, intervjuar olika teaterpersonligheter i foajé 3, det där lite omöjliga rummet som aldrig tycks få någon fast funktion, utan mer verkar som ett spatiöst förmak till de föreställningar som körs inne på Hörsalen. Ett enormt kapprum, liksom
Jag är inte ung, men jag tillhörde det piggare skiktet, i det här klustret av gråa hår. Det var också en överväldigande majoritet av kvinnor, vilket det nästan alltid är, på såna här tillställningar. Män, om det kommer några, kommer ofta ensamma, eller med en fru, sällan några stycken tillsammans. Kvinnor, däremot, brukar sällan vara själva.
Dagens gäster är Birgitta Ulfsson och Ivar Wiklander, ett par som spelar ett par i A.R. Gurneys pulizernominerade pjäs KÄRLEKSBREV, men som också är ett par också i verkligheten. Och i skrivande stund inser jag precis att jag kommer att missa KÄRLEKSBREV, pjäsen dom spelar på Kulturhuset, och jag missar den av ren lathet. Jag har haft massor av tillfällen att se den, ärligt talat, men har bara skjutit upp det, tills nu, när det är för sent. Merde, som fransmännen säger. Men har jag tur, och lite bättre planering, kan jag pricka in Birgitta Ulfsson i TOVE JANSSON - DEN AVSLÖJANDE TRÖSTAREN på Dramaten.
Birgitta Ulfsson, för mej, kommer alltid att vara Mumintrollets mamma. Jag är så gammal att jag faktiskt kommer ihåg när den ursprungliga teveserien, och den påföljande adventskalendern, och jag trodde länge att det finlandssvenska, det vara bara något man pratade i Mumindalen. Jag var ett ganska ointelligent barn, tydligen.
Den här intervjuserien är ett ganska intressant initiativ: intervjuaren och de två intervjuade sitter på ett slags plattform, varpå det ligger en rund, röd matta, står tre fåtöljer i svart läder och krom, och ett bord med de vanliga vattenglasen. Man har också ställt dit några röda kuber, och en vad med blommor, bara för att pigga upp.
Man pratar om aktörernas liv och karriär, och det är väldigt intressant att höra några som oftast inte själva kommer till tals - skådespelare gestaltar ju oftast andra personer än sej själv, med ord skrivna av någon annan - berätta om sej, och sitt, och sina. Det här är något som borde göras med alla skådespelare på Stadsteatern, för det är skönt att ha en lite mer personlig bild av dom.
Jag följer flera amerikanske teaterrelaterade podcast, som The Ensemblist, Theater People Podcast, Broadway Radio, Little Known Facts With Ilana Levine, Behind the Curtain och Broadway Stories, och jag är lite förvånad över att vi inte har några teaterpoddar i Sverige, såna som är gjorde av teaterfolk för teaterfolk. Inga som jag känner till, i alla fall. Men dessa samtal vore kanske något, att börja med?
Det hela är faktiskt mer ett samtal än en intervju, eftersom teaterchefen känner att hon också har en del att säga, och frågorna hon ställer är ofta såna som är aktuella och intressanta för för henne själv, rent subjektivt. Till exempel, i egenskap av teaterchef, frågar hon hur de andra två, som bägge varit teaterchefer, hur dom tyckte det var att vara teaterchefer.
Och eftersom teaterchefen är kvinna, frågar hon Birgitta Ulfsson hur hon tyckte det var att vara kvinnlig teaterchef.
Och eftersom teaterchefen är kvinna och chef för Stockholms Stadsteater, så frågar hon om Viveca Bandler, som var kvinna, och en legendariskt chef för Stockholms Stadsteater mellan 1969 till 1980.
Hennes intervjustil är lite som min egen nog skulle vara, om jag satt där uppe: man ställer en fråga, och sen försöker man i något slags nervöst försök att förklara sin fråga ge exempel på de tänkbara svar man tror eller hoppas ska komma, typ:
”Hur var det att sitta där ute i torpet, på landet, kände du dej ensam och utanför, bortkopplad från staden och det spännande, vibrerande kulturlivet, eller var det skönt att bara få komma bort, ta lugnt, liksom reflektera inåt, och bara vara, utan krav på prestation, eller hur upplevde du det?”
Kanske är jag inte lika intresserad av hur det är att vara teaterchef, utan hade nog föredragit historier från förr, eftersom teater är en konst för stunden, är minnet av den allt vi har kvar.
Kanske är jag inte lika intresserad av hur det är att vara teaterchef, utan hade nog föredragit historier från förr, eftersom teater är en konst för stunden, är minnet av den allt vi har kvar.
Eftersom den här intervjun skulle vara i en timme och en kvart, från 17:30 till 18:45, hade jag tänkt att jag efteråt skulle gå till Klaracenen och se Oscar Wildes DORIAN GRAYS PORTRÄTT, som började klockan 19:00, och när klockan började närma sej kvart i, började jag bli lite nervös. Visst, jag hade sett att det fanns gott om platser i salongen, och jag hade räknat med en sistaminutenbiljett, men man hade börjat ta frågor från publiken, och som så ofta i såna fall, kommer folk inte direkt med frågor, utan mera med påståenden, eller vittnesmål, och såna kan ta lite tid, och är ofta ganska ointressanta:
”Jag såg dej på en sommarteater 1971, i Byerums kloster, det var någon slags Shakespeare, tror jag, och du hade nån slags mössa på dej, som du tappade, hela tiden, och det var nog inte meningen, tror jag, för det verkade inte så, men vi skrattade och skrattade, och till slut fick du ta av dej den, och lägga ifrån dej den, och det… det var en upplevelse, minsann…”
Och sen är det upp till den intervjuade att försöka säga något intressant, som uppföljning.
Visserligen kommer här en hel del intressanta frågor, som skillnaden mellan finska och svenska skådespelare, men jag har lite svårt att engagera mej.
Försiktigt, för att inte vara oförskämd, eller störande, börjar jag kränga på mej min jacka. Jag letar reda på plånboken, så att det ligger på rätt ställe, i rätt ficka, och är lätt att ta fram vid biljettautomaten, några våningar ner.
Publikmikrofonen lämnas över till någon annan, men jag har lite svårt att intresserad mej. Det verkar vara lättare att ta sej ut åt höger, än åt vänster, tänker jag, om jag måste gå innan det är över.
Så frågar man om det är någon annan som har någon fråga, och jag lyfter upp min ryggsäck, beredd att fly, men ingen fråga kommer. Det är över. Det delas ut blommor och vi applåderar, vi reser oss, och jag tar två fantastiskt gracila hopp över väskor, kryckor och annan bråte i bänkraden, och några minuter senare sitter jag i en helt annan slags salong, och får en helt annan upplevelse.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5929:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
16 BLIVANDE MUSIKALARTISTER, 16 SOLOSÅNGER AV STEPHEN SONDHEIM, en Masterclass med SMU, på Base 23.
I lugn och ro, i badrummet, stod jag och borstade tänderna, när jag började räkna efter hur lång tid det var kvar innan jag skulle behöva dra, och kom fram till svaret: för tio minuter sen.
I spegeln såg jag en man som gjorde en sån där skriande grimas som Munch tyckte om att måla, och så dängde jag ner eltandborsten i sitt ställ, sprayade mej med lite för mycket Hermès, och drog.
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar