EVERYBODYS TALKING ABOUT JAMIE, Apollo Theatre, föreställning 74, 29/11, 2018

Av DAN GILLESPIE SELLS och TOM MACRAE. JONATHAN BUTTERELL: regi, ANNA FLEISCHLE: scenografi och kostymdesign, KATE PRINCE: koreografi, THEO JAMIESON: musikaliskt ansvarig, LUCY CARTER: Ljusdesign, PAUL GROOTHUIS: Ljuddesign, LUKE HALLS: Videodesigner, med JOHN MCCREA, JOSIE WALKER, MINA ANWAR, TAMSIN CARROLL, LUCIE SHORTHOUSE, PHIL NICHOL, ALEX ANSTEY, JAMES GILLAN, DANIEL JACOB, KEN CHRISTIANSEN, LUKE BAKER, COURTNEY BOWMAN, JORDAN CUNNINGHAM, DANIEL DAVIDS, RYAN HUGHES, HARRIET PAYNE, SHIV RABHERU, LAURAN RAE, KIRSTIE SKIVINGTON, LUKE BAYER, MARYVN CHARLES, CHERELLE JAY, REBECCA MCKINNIS, CHLOE POLE

Kvällen innan hade varit lite av ett misslyckande. En av anledningarna till att vi valt just den här veckan att resa till London, var att man ovanpå Drayton Arms, en pub i Earls Court, ganska långt från våra vanliga vägar i West End, satte upp Adam Gwons musikal från 2008, ORDINARY DAYS, och man spelade bara några få dagar. 

Vi hade sett en underbar uppsättning på Shakespeares Globe tidigare på dagen, ROMANTICS ANONYMOUS, och trots att det var en bra bit att gå, hade vi räknat ut att vi skulle ha gott om tid att promenera från Southwark, på andra sidan Themsen, till Kensington, en promenad på sju kilometer som beräknades ta en och en halv timme. 

När man är sjuk så är man sjuk, och kan man inte sjunga så kan man inte sjunga. Stora produktioner, såna på West End och Broadway, har har alltid swings, covers eller stand-bys, folk som är redo att hoppa in, men en sån här liten produktion, som den vi ska se, som bara har fyra roller - framförd av en fri grupp, har inte den lyxen. 

Vad vi inte visste, när vi traskade genom London, var att man hade mailat oss att föreställningen var inställd, men eftersom vi var på semester var det ingen av oss som ens kom på tanken att kolla våra e-mail. Jag hade en impuls att säga något om att vi skulle se teaterföreställningen när vi kom fram till puben och beställde mat, men det kändes liksom fånigt att nämna något sådant för en servitör. Hade vi kollat mail, och hade jag litat lite mer på mina impulser, hade vi antingen inte gått den långa vägen ut hit, eller också stundat i att käka och hoppat in i en taxi så fort vi kom hit, och hade kanske kunnat pricka in en annan show.

Nu var det först efter maten, när vi betalade och jag nämnde att vi skulle se föreställningen, som vi fick veta att den var inställd, och då var det för sent att göra någonting.

Den här dagen, till skillnad från de två föregående dagarna, när vi hade behövt ta oss till Southwark och Hyde Park, hade vi inte så långt att gå för matiné. Apollo Theatre är en av fyra teatrar som ligger i rad på Shaftsbury Avenue, och vi har varit där tidigare, för något år sen, och sett PETER PAN GOES WRONG.

English Veggie Breakfast at Life Food Cafe.

Idag kunde vi ta det lugnt. Vi käkar för ovanlighetens skull inte frukost på Pret a Manger, utan hittar Life Food Cafe, ett lite fik på Newman Street 49, i Fitzrovia, inte långt från hotellet. Jag beställer en English Veggie Breakfast, och får vita bönor i tomatsås, vegetarisk korv, stekta champinjoner, rostat bröd, ägg och kaffe. 

Jag vet inte vad det heter egentligen, eller om det ens har ett namn, men jag brukar kalla det att platser ekar, när jag befinner mej någonstans och det stället påminner mej om en annan plats, någon annanstans. Restaurangen där vi sitter ligger i hörnet av Mortimer Street, en gata som på något sätt påminner mej om 9:e gatan i Hells Kitchen på Manhattan. Jag vet inte varför. Kanske är det de små restaurangerna och caféerna, känslan att man är på en oturistig bakgata. 

På kvällen ska vi se Mel Brooksmusikalen YOUNG FRANKENSTEIN, och eftersom vi har gått om tid går vi ner till Charing Cross Road och Garrick Theatre, och hämtar ut våra biljetter. 

Dipsåserna var den stora stjärnan.

Vi är inte hungriga, men på vägen till Shaftesbury Avenue och  Apollo Theater går vi förbi något som heter HIPCHIPS, på den gamla böggatan Old Compton Street i Soho. En hel restaurang bara för Chips! Vi går in. 

Det är en ganska stor lokal, för något så nischat som chips. Vi beställer en varsin kartong chips, och två dipsåser var. Patti-Li väljer Katsu Curry-dip och Smokey Cheese Fondue-dip, och jag testar Jalapenjo, Lime & Corander- och Cheescake-dip. Det känns lyxigt, onödigt och är överraskande nog väldigt gott. 

Det är en ganska konstig premiss för en musikal. Eller, den känns konstruerad, vilket är konstigt, eftersom den bygger på en verklig händelse: en BBC-dokumentär, från 2011, om Jamie, en 16-årig bög som vill bli en drag queen, och gå på skolavslutningen i drag, något som förbjuds av skolan.

Vad jag tycker är kul med ett verk som bygger på ett annat verk, är att se vilka förändringar man har gjort i bearbetningen, kontra originalet. Dokumentären håller sej mest hemma hos Jamie och hans mamma, vi får aldrig träffa hans pappa, eller någon representant för skolan. För att det ska bli underhållande teve har man också låtit Jamie träffa en dragartist i en närliggande, större stad, som låter honom repa in en rutin, och sen bussar man dit hans klasskamrater och vänner för att se hans nummer på scenen.

I bearbetningen, är det några dramaturgiska val jag tycker är speciellt intressanta: dels Jamies och hans pappas relation, dels hans muslimska väninna Pritti, och hennes relation med sin pappa. 

I musikalen bor Jamies pappa med en ny familj, och han träffar honom inte ofta, men han får alltid kort och presenter av honom, så han känner att han har hans stöd och kärlek, även om dom inte ses. Till och med när han för första gången uppträder som drag queen, skickar hans pappa honom en klänning och blommor. Men det avslöjas, i föreställningens mest dramaturgiskt intressanta scen, när Jamie söker upp honom för att tacka för presenterna, att han inte vet något om presenterna, att han inte vill ha något med Jamie att göra, och att han tycker att han är motbjudande. Situationen, och relationen är mycket sceniskt intressanta, och det är synd att pappan inte fått någon sång, för det hade varit intressant om man hade vågat gå in på vad han baserar sina åsikter. Men tyvärr är detta en ganska ensidig och naiv historia, ämnad i huvudsak för tonåringar, så kanske man upplevde att det skulle förvirra. 

Det hade varit väldigt intressant att se vad mer begåvade personer hade gjort med den laddade scenen när en son kommer för att tacka sin far och inser att det inte finns något att tacka för. Jag menar, låter det inte som om en sång, Thanks for Everything/Thanks for Nothing, i princip nästan borde skriva sej själv?

I dokumentären är hans tjejkompis en vanlig, vit tjej, men föreställningen har man gjort det intressanta valet att göra henne till en muslimsk tjej i slöja, vilket ger en musikal om rätten att klä sej som man vill, en intressant synvinkel.

Vad jag också tycker om, är att man låter antagonisten, läraren som inte låter Jamie gå på festen i drag, spelas av en kvinna. Det hade varit väldigt enkelt att ta till en kliché och låta det vara den manlige, homofobe rektorn på skolan vara skitstöveln. Men kanske det är annorlunda i ett land som Storbritannien, där man är inne på sin andra kvinnliga premiärminister, och har haft en drottning på tronen i över 65 år.

Den här föreställningen gick från överraskande intressant till kapabel och lite ordinär, vilket för mej speglades tydligt i scenografin: öppningsrummet utspelar sej i ett stiliserat klassrum, där eleverna skjuter runt skolbänkarna i olika formationer i något som nästan påminner om något ut musikalen MATILDA THE MUSICAL, men ganska snart går man över i en budgetvariant av ganska fantasilös realism: man rullar in sovrum och kök, butiker och sminkloger, och det enkla, förhöjda minimalistiska jag gillade med öppningen, verkar nästan komma från en annan föreställning. 

Vad jag också har svårt för, är premissen: en ung man vill gå på skolavslutning i drag. Det känns som en väldigt tunn tråd att bygga en musikal på. I alla fall den här sortens köksbänksrealistiska musikal, speciellt som vad han har att överkomma är inte så mycket: han har redan kommit ut för sin mamma, sina vänner, och på sin skola. Det är inte hans sexualitet som är problemet, det är bara hans lärarinna som står i vägen för hans mål, eftersom hon inte tillåter att en man kommer på slutfesten i kvinnokläder. 

Kanske för att skapa någon slags dramaturgiskt konflikt har Jamie ännu inte kommit ut som drag queen på sin skola. Hans mamma och hans vänner vet om det, och det känns lite långsökt att en skola som mer eller mindre accepterar att en ung man är homosexuell skulle ha stora problem med att förstå att han vill klä sej i klänning. Är det inte det många inskränkta personer förutsätter; att homosexuella män egentligen vill vara kvinnor?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Om du gillade det här kanske du gillar:

ROMANTICS ANONYMOUS på Sam Wanamaker Playhouse i Shakespeares Globe i London: 

"Några timmar senare rumlar vi ut ur teatern, omtumlade, nej, torktumlade, som om vi var lite osäkra på vad som var upp och vad som var ner. Förvillade och förförda. Förälskade? Absolut!"

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/romantics-anonymous-forestallning-73.html

THE WOMAN IN WHITE på Charing Cross Theatre i London: 

"För mej är texten, berättelsen, manuset, det viktigaste. Regin, skådisarna, scenografin, kostymerna och ljusdesignen är en vinkling, en tolkning, ett sätt att berätta historien. Till och med musiken är en slags kommentar, en undertext, en interpretation av själva sagan, fabeln."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/woman-in-white-charing-cross-theatre.html

CINDERELLA ON ICE, på Winter Wonderland i London: 

"Artisterna, speciellt de som inte haft så stora roller, blir som kor som släpps ut på grönbete, som skateare som släppts lös inne på Tate modern, eller som parkourister som tagit sej in på Gröna Lund. Det briljeras, det vågas och det visas upp."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/cinderella-on-ice-med-imperial-ice.html 

ROMANTICS ANONYMOUS, föreställning 73, 28/11 2017

Manus Emma Rice, Sångtext Christopher Dimond, Musik Michael Kooman, Based on the film Les Émotifs Anonymes avJean-Pierre Améris och Philippe Blasband, Regin Emma Rice, Scenografi och kostym Lez Brotherston,  Musikaliskt ansvarig Nigel Lilley, Koreografi Etta Murfitt, Orkestrering Simon Hale, Ljusdesign Malcolm Rippeth, Ljuddesign Simon Baker, med Marc Antolin, Carly Bawden, Philip Cox, Joe Evans, Natasha Jayetileke, Dominic Marsh, Joanna Riding, Lauren Samuels, Gareth Snook

”Vad sägs om den här?” hade min kompis Patti-Li Leuk sagt, när vi skypade hemma i Sverige.

”Okej,” hade jag sagt, och inte tänkt mer på det. 

Vi hade tisdagsmatinén obokad, och jag var glad att vi lyckades pricka in en föreställning att fylla den med, eftersom de flesta teatrar inte kör med matinéer den dagen. 

När sen min kompis Cukor Karlsson, några dagar senare hade sagt:

”Om ni åker till London måste ni se ROMANTICS ANONYMOUS,” så hade jag bara svarat, lite nöjd och förvånad:

”Jag tror faktiskt att vi redan har biljetter till den…”

Sånt man kan vräka i sej

Kvällen innan hade varit lite av en orgie. I snabbköpsmat, vill säga. Efter att vi hade varit på Charing Cross Theatre och sett THE WOMAN IN WHITE hade vi stapplat förbi Sainsbury’s och plockat på oss en massa, och sen, på hotellrummet  hade jag dragit i mej en halv liter tjock, organisk ingefärsyoghurt (Varför finns inte det i Sverige?), en hel påse Tyrells grönsakschips, en halv påse Salt and Vinegar Cruncy Sticks (Lite som en blandning mellan ostbågar och pommes frites), och en av Sainsburys egna Ägg- och krasse-trekantsmackor. Och en burk Old Jamaica Ginger Beer. Och en stor flaska bubbelvatten. Patti-Lis diet hade varit likvärdig.

Så vi borde inte vara utsvultna när vi vakande, men vi var det. Eller, utsvultna var väl att ta i, men frukost stod liksom högst på listan, ovanför ta oss till andra sidan Themsen och gå på teater.

Utsikt från en bro

Vi har haft ambitionen att försöka hitta mysiga ställen att käka frukost på, men det verkar aldrig bli tid att söka upp dom: istället får vi ta nåt på vägen österut, söderut, ner mot Themsen; vi slinker in på ett Pret a Manger på High Holborn, innan vi svänger ner på Kingsway, ner till Temple Gardens. Jag köper en trekantsmacka med Curried Chickpeas och Mango Chutney, och en stor kaffe. Två och en halv timme senare, efter att ha korsat Themsen på Blackfriars Bridge, vandrat längs med vattnet på andra sidan, tittat in på Tate Modern - verkligen: bara tittat in - har vi kommit från till Shakespeares Globe, och det är dags för lunch på teaterns lilla restaurang: Patti-Li köper en Chicken Stew, och jag sörplar i mej en potatis- och purjolökssoppa. 

Mercandise = minnen.

Innan föreställningen löper jag amok i gift shoppen: det finns ingen merchandise från föreställningen vi ska se, men jag köper tre t-shirtar med Shakespeare-citat, och en mössa.

Sam Wannamaker Playhouse, är en liten salong i ett större complex som är Shakespeares Globe som ligger 230 från den plats där den ursprungliga The Globe låg. Det öppnade 2014, och är en slags kopia av en 1600-tals inomhusteater. Ursprungligen skulle den heta Inigo Jones Theatre, en arkitekt verksam under första delen av 1600-talet som bland annat designade Covent Garden Square, men han sysslade också med scenografi. 

Shakespeares Globe

Sam Wannamaker var en amerikan som kom till London då har fruktade att han skulle bli svartlistad i Hollywood på grund av sina liberala åsikter. Han var också den pådrivand personen bakom finansierande och byggande av Shakespeares Globe.

The Pit, och en fransk-
talande chokladutdelare.

Salongen är liten, och scenen är inte mycket djupare än en vanlig förscen. Parketten, där vi sitter, har plats för 52 sittande i solfjäderformation. Publiken sitter inte på stolar, utan på inbyggda bänkar, och vi, som sitter längsta bak, är de enda som har ryggstöd. Det hela har känslan av en kyrka, och så mycket av teaterns etymologi faller plötsligt på plats, speciellt vad gäller engelska uttryck. Parketten, där vi sitter, kallas the Pit, eller, översatt, gropen eller diket, och jag kan tänka mej att uppe från scenen, eller från sittplatserna högre upp, är detta som en slags hål, eller brunn. Med tiden skulle denna plats tilldelas musiker och bli the orchestra pit, orkesterdiket. Det finns två övre plan: ett i samma nivå som scenen, och ett loftångsliknadne på läkare däröver. Båda kallas gallery, gallerier, och de omsluter auditoriet på tre sidor.

Det vackre innertaket, eller som
dom säger på franska:
Le Beau - nånting

Jag har aldrig varit här, men på något omöjligt sätt känns lokalen bekant. Vad är det den påminner om? Nån kyrka? Nåt rum i ett slott, nånstans?

Medan publiken långsamt fyller på, och en dragspelare går runt och spelar, sitter jag och försöker känna efter, leta i mitt känslominne, och kommer fram till att det känns lite som Gripsholms pyttelilla Slottsteater: De fasta bänkarna. Salongens hästskoformation. Överdådet. Utsmyckningarna. Det varma, försiktiga, indirekta ljuset, skimrande som reflektionerna från en julgran, en födelsedagstårta, ett luciatåg.

Några timmar senare rumlar vi ut ur teatern, omtumlade, nej, torktumlade, som om vi var lite osäkra på vad som var upp och vad som var ner. Förvillade och förförda. Förälskade? Absolut!

Musikalen ROMANTIC ANONYMOUS är en av de bästa musikaluppsättningarna jag har sett, men där produktioner som Charing Cross Theatres uppsättning av RAGTIME, och Wermland Operas PARADE var känslomässigt påfrestande - vackra men stundtals vidriga - var det  här som att hjula i meterhög nysnö, leka utter under vattnet, eller som den där underbara millisekunden när slänggungan når sin högsta nivå, precis innan den vänder, och man är viktlös. Det var sensuellt utan att vara sexuellt.

Det började som en fransk film, Les Émotifs Anonymes, 2010, och musikalen, som kom 2017, följer i stort sätt förlagan: 

Angelique, en ung talangfull chocolatier, har en social fobi som gör henne sjukligt blyg, söker jobb på en chokladfabrik som drivs av en man med samma sociala fobi. På grund av ett missförstånd med fabrikens ägare, en man med samma sociala fobi, blir hon inte anställd för att tillverka choklad, utan som försäljare.

En bra regissör måste ha många färdigheter, men ur ett publikt perspektiv anser jag att det först och främst krävs smak. Med detta menar jag en tydlig åsikt, en klar ståndpunkt om vad som är bra, och en uppfattning om vad som är mindre bra. 

Regissören och manusförfattaren Emma Rice har smak så det stänker och blir över. Från första stund, när jag kommer in i den lilla salongen, känner jag mej trygg och omhändertagen. Den anmärkningvärt äldre foajépersonalen går runt, säljer program och visar var man ska sitta, och personer ur ensemblen, utklädda till ”fransmän” - basker, röd näsduk runt halsen och horisontrandig fransk fiskartröja - går runt, delar ut chokladbitar och uppmanar oss - på franska - att inte äta dom innan vi blir ombedda att göra det. När vi sen, några minuter in i en föreställning som ditintills framförts på franska, får klartecken, visar det sej att chokladbitarna är förtrollade: plötsligt förstår vi franska! Det är nästan som om skådespelarna börjat prata engelska istället.

Den lilla ensemblen, förutom de två huvudrollerna, spelar alla andra småroller, från fabriksarbetare till döda fäder, till självupptagna mödrar, servitörer och sekreterare. De gör alla de många scenbytena, koreograferade så att de blir en del av föreställningen, inte något som avbryter. 

Till och med i pausen blir vi underhållna: Mannen som bland annat spelar den döde pappan går runt och sjunger en sång om den förödande tryggheten i att ifall du aldrig gör någonting  kan ingenting gå fel.

Musikalens text och musik är skriven av Kooman & Diamond, ett amerikanske produktivt team som inte fullständigt har slagit igenom. Än. De bubblar, kan man säga. Musiken till den här föreställningen är charmig, och förtrollande, lite som de där tonerna som kommer när någon kastar glitter, eller viftar med ett trollspö. Det klinkar, plingar, klingar och ringer. Orkestern får jobba, för det är nästan aldrig tyst; det känns som om det alltid ligger en liten klinkande slinga i bakgrunden.

Men det mest underbara med ROMANTICS ANONYMOUS, först och främst, är att det finns ingen uttalad antagonist. Ingen har helt igenom fel, ingen är den skyldige, den onde. Föreställningen känns väldigt vuxen, och något naiv, på så sätt. Detta är inte skrämselteater, teater som visar upp vad som är fel, vem som har fel, detta är teater som visar hur det skulle kunna bli rätt, bättre. Man håller upp ett ideal, inte en skrämselspegel.

Under senare år har jag märkt att jag blivit överkänslig för när jag upplever det att man från scenen försöker pådyvla mej någon slags politiskt korrekt propaganda. Jag tror på jämlikhet, vad gäller skyldighet och rättighet, så det är inte så illa att jag tar avstånd från budskapet i sej, det är bara det ofta så simplicerade sättet att framföra det som får mej att fjärma mej. Pekpinneteater. För mej verkar det mer handla om avsändarnas vilja att uttrycka sej, än en övergripande ambition att nå ut med ett budskap.

För mej är det lite som när folk lägger upp budskap på Facebook av typen Bu för Bostadsbristen! och sen tycker att dom har gjort sitt. Dom har tagit ställning. Dom anser inte att dom kan göra så mycket mer. 

Kanske är det bara det att jag ser så mycket teater att jag upplever det som att jag får samma budskap framfört, på samma sätt, gång på gång på gång, men ofta sitter jag och tänker:

”På vad sätt gör mannen - eller männen - det problematiskt för kvinnan att vara kvinna just i den här situationen, i den här pjäsen, i den här scenen?” 

Det har faktiskt gått så långt att när jag nyligen såg Stadsteaterns urusla uppsättning av MY FAIR LADY, och Eliza - som ensam kvinna - dansade med ett gäng killar, och dom lyfte henne, så satt jag och funderade på om detta kunde anses vara ett övergrepp. Hon hade inte uttalat sagt att hon ville bli lyft, så det var inte som om dom hade hennes samtycke. Och även om om hon ville bli lyft, så var det nog ett tecken på att samhället hade intalat henne att hon, som kvinna, borde vilja bli lyft.

Jag vet, jag vet, det är inte troligt att det var vad de ansvariga ville säga, med det visar hur indoktrinerad jag har blivit.

”Aren’t we lucky?” säger en av de medelålders kvinnorna som sitter bredvid mej, till den andra, när det är över. Dom är inte som den vanliga West Endpubliken, den vi brukar trängas med. Detta är lite mer kulturtanter, lite mer sjalar, lite mer färg, lite mer mönster och bekväma skor. Dom verkar fullständigt hemma här, så till den grad att det känns som om dom jobbar i huset, vilket dom kanske gör.

”This i such a treat,” svarar väninnan, emfatiskt. ”Such a treat!”

Hon menar, tänker jag, att dom har tur som får uppleva det här, och kanske också att dom har haft tur som har fått biljetter; det är en kritikerprisad uppsättning, under en begränsad spelperiod, i en liten teater. 

Den första kvinnan, som inte sitter bredvid mej, ser att jag har lyssnat på dom, och sträcker sej över sin väninna, fram mot mej:

”We are the lucky ones, aren’t we?”

Det känns som om hon förväntar sej att jag ska göra något mer, tjoa, hojta, prisa gudarna med något gospelaktigt, men jag liksom bara ler och myser, plötsligt blyg och försiktig:

”Yes…” 

Vi ler mot varandra. Jag tittar tillbaka mot scenen: det vita, svartprickiga scengolvet, fondväggens mörka paneler med gulddetaljer, som rutorna i en chokladkaka, och jag försöker liksom samla ihop intrycken, så att jag ska minnas. Jag tänker på kostymerna, knäppa, vardagliga, med en twist: på alla utmejslade och minnesvärda karaktärer, på den unika lokalen, men mest av allt: på hur allt har fått mej att må.

Och så, nästan utan att jag tänker på det, tillägger jag, avslutar jag:

”… we are lucky.”

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

Follow me on Instagram

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Om du gillade det här kanske du gillar:

THE WOMAN IN WHITE på Charing Cross Theatre i London: 

"För mej är texten, berättelsen, manuset, det viktigaste. Regin, skådisarna, scenografin, kostymerna och ljusdesignen är en vinkling, en tolkning, ett sätt att berätta historien. Till och med musiken är en slags kommentar, en undertext, en interpretation av själva sagan, fabeln."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/woman-in-white-charing-cross-theatre.html

CINDERELLA ON ICE, på Winter Wonderland i London: 

"Artisterna, speciellt de som inte haft så stora roller, blir som kor som släpps ut på grönbete, som skateare som släppts lös inne på Tate modern, eller som parkourister som tagit sej in på Gröna Lund. Det briljeras, det vågas och det visas upp."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/cinderella-on-ice-med-imperial-ice.html 

TOXIC AVENGER på Arts Theatre i London: 

”There is NO taking pictures in the auditorium!!!” skriker kvinnan som kontrollerat våra biljetter i dörren. ”Please!!!”

Vi hörde hennes skrik redan när vi var på väg hit ner, och hon skrek det igen, rakt ut, precis efter att hon kontrollerat våra biljetter, innan hon med normal röst sa till oss:

”Thank you, that’ll be to your left and straight on…”

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/toxic-avenger-arts-theatre-london.html

WOMAN IN WHITE, Charing Cross Theatre, London, föreställning 72, 26/11 2017

Musik Andrew Lloyd Webber, Sångtext David Zippel, Manus Charlotte Jones, Regi Thom Southerland, Rörelse Cressida Carré, Scenografi Morgan Large, Kostymdesign Jonathan Lipman, Ljusdesign Rick Fisher, ljuddesign Andrew Johnson, Orkestrering David Cullen, med Anna O’Byrne, Chris Peluso, Carolyn Maitland, Ashley Stillburn, Greg Castiglioni, Sophie Reeves, 

För mej är texten, berättelsen, manuset, det viktigaste. Regin, skådisarna, scenografin, kostymerna och ljusdesignen är en vinkling, en tolkning, ett sätt att berätta historien. Till och med musiken är en slags kommentar, en undertext, en interpretation av själva sagan, fabeln. Och om inte intrigen håller, då är det ibland svårt att förstå varför man ens lägger ner tid på att försöka tolka den.

Det ligger en ganska liten, men mysigt Pret a Manger på Villiers Street i Covent Garden i London. Den är inte så liten att det inte finns några sittplatser, men om man är van vid de större ställena känns den här lite som ett hål i väggen. Jag tror att det är ganska nyöppnat: jag och min kompis Patti-Li Leuk var här för något halvår sen, men gången innan dess, ett år tidigare, har jag inget minne av att det fanns något Pret här. 

Också den gången skulle vi gå och se en föreställningen på Charing Cross Theatre. Då var det den nyskrivna THE BRAILLE LEGACY, den här gången ska vi se Andrew Lloyd Webbers THE WOMAN IN WHITE. 

Det började som en bok, av den brittiska 1800-talsförfattaren och dramatikern Wilkie Collins: The Woman in White var hans femte bok, och den publicerades 1859, samma år som såg Charles Dickens A Tale of Two Cities och Charles Darwins On the Origin of Species. I Sverige utkom Tidskrift för Hemmet, det första nordiska magasinet för kvinnor, skapat av Sophie Leijonhufvud och Rosalie Olivecrona, och Mary Ann Evans ger ut sin första bok, Adam Bede, under pseudonymen George Eliot. 

Collins var mycket god vän med Charles Dickens, missbrukade opium och trodde inte på äktenskapet som institution, och hans The Moonstone anses vara den första moderna detektivromanen.

Jag har inte läst boken, men innan vi åkte till London gjorde jag det stora misstaget att titta på vad jag trodde var en version som var trogen originalet, på Youtube, och blev gladeligen överraskad över hur modern och provocerande historien var, och undrade lite hur den här berättelsen om mord, falska beskyllningar om våldtäkt, misshandel, övergrepp och mordbrand inte totalförbjöds när den kom. Jag hade lite svårt att se hur man skulle kunna göra en musikal av historien. En pjäs, kanske, men en musikal, nej.

Sen, när jag började läsa på Wikipedia om verket visade det sej att vad jag sett var en bearbetning som hade väldigt lite med originalet att göra. Det var nästan som om en såpadramaturg fått i uppdrag att polera berättelsen och göra den mer tilldragande för en kanalsurfande publik. Originalet är dramatiskt, men det här var som om man introducerat en massmördare i Gösta Berlings Saga, för att få publiken intresserad av att titta på Selma Lagerlöf.

Musikalen hade urpremiär 15 September 2004, på Palace Theatre, en enorm teater med plats för 1,400 sittande, och som från 1983 till 2012 ägdes av Andrew Lloyd Webber och hans Really Useful Grop, vilket antagligen var turligt, för, som alla Lloyd Webbers musikaler efter SUNSET BOULEVARD, floppade den rejält, både hos kritiker och publik, och tack vare att man ägde teatern kunde man fortsätta att arbeta och förbättra, byta ut och stryka. Detta till trots lade man ner produktionen efter 19 månader, och MONTY PYTHONS SPAMALOT för en treårig spelperiod. 

Den här versionen är mindre, både vad gäller speltid, besättning och teater: Off West End teatern Charing Cross har plats för 265 sittande.

Musikalen handlar om Walter Hartright, en ung teckningslärare som fått jobb som privatlärare åt två unga halvsystrar på ett avlägset gods. På vägen dit möter han en flyende kvinna i vitt, som säger att hon har en hemlighet, och sen försvinner. 

Båda systrarna förälskar sej i honom, men han, givetvis, förälskar sej i Laura, den yngre, vackrare, rikare, och - visar det sej - den redan förlovade. Den vitklädda kvinna dyker upp igen, och denna gång berättar hon att den hon flyr från är Sir Percial Glyde, samme man som är förlovad med Laura. När Walter - svartsjukt - konfronterar Glyde berättar denne att kvinan i vitt, Anne, är galen, och har rymt från ett mentalsjukhus. Glyde gifter sej med Laura, Walter säger upp sej och drar till London, men när de nygifta kommer hem från smekmånaden visar det sej att han bara gift sej med henne för pengarna. Kort därefter infångas Anne, och Laura går i sömnen, trillar ut genom ett fönster och dör.

Låter det misstänkt? Det tycker Marian, Lauras syster också, och hon bestämmer sej för att lösa mysteriet med hjälp av Walter. De reser till mentalsjukhuset där Anne sitter inspärrad, men det visar sej att det är Laura som sitter där istället. Glyde har dödat Anne och spärrat in Laura i hennes ställe. 

De tre börjar jaga Glyde som panikslagen flyr från vad han tror är ett vitklätt spöke, och springer in i en tunnel och blir överkörd av ett tåg

Ja, och jag glömde: Sir Percival Glyde har en kompis, en italienare, en ganska funktionslös karaktär som egentligen bara är en förlängning av Glyde, och han har tilldelats föreställningens stora hit: You Can Get Away With Anything.

När vi några timmar senare kommer ut i en av tunnlarna under Charing Cross Station, är det första jag säger: 

”Varför tog dom inte bara livet av henne?”

Jag pratar lågt, och ler, så min negativitet inte ska smitta av sej på resten av publiken.

Patti-Li tänker efter:

”För att då hade det inte blivit någon historia…”

”Det är det jag menar: det här var precis som i en James Bond-film, eller nån annan triller, när boven har hjälten fången och istället för att bara skjuta honom så början han berätta varför han har gjort som han har gjort, vilket bara ger hjälten tid att lirka sej loss, eller komma på en plan, eller så hinner andra komma dit och rädda honom.”

Patti-Li tittar på mej som om jag pratar lite gallimatias:  

”Tycker du att det här var precis så?”

”Ja. Nej, inte precis som det här, men lika fånigt…”

Vi kommer ut på julljusupplysta Villiers Street, och svänger vänster, upp mot Strand. Vi går mot strömmen: majoriteten är på väg ner till Embankment Station, för att ta tuben hem, antar jag.

”Vad jag menar är att logiken, det mänskliga beteendet, är underordnat berättelsen, på ett sätt som känns lögnaktigt, konstruerat.”

Jag märker att han inte är vidare intresserad av min tes, utan vill glömma och gå vidare, men jag forsätter, som för att reda ut det hela för mej själv:

”Okej, så när den ena systern har trillat ut genom fönstret, så är ju den andra systern övertygad om att det är nåt skumt på gång, att det är hennes man eller nån som har puttat ut henne, men hon kan inte bevisa det?”

”Är det häråt?” Patti-Li pekar åt höger, upp mot Adelphi och Savoy.

Så här dags, när vi är på väg hem från teatrar som ligger häråt, brukar vi promenera hem till hotellet via St. Martins Lane och Seven Dials, men eftersom det verkar som om vi aldrig riktigt lär oss hitta i London, följer alltid ett ganska intressant irrande innan vi hittar rätt. 

”Är det inte häråt?” Jag pekar nerför gatan, mot Charing Cross och Trafalgar Square. 

”Är det?”

”Är det inte?”

Det har blivit grön gubbe, och vi går över gatan, på det stora överens om vartåt vi ska. Jag fortsätter:

”Så dom och vi, publiken, tror att hennes man tagit livet av henne, och fört henne, the Woman in White - ”

”Anne.”

”- Anne, tillbaka till mentalsjukhuset, men istället har dom tagit livet av Anne och satt den andra -”

”Laura.”

”- Laura, på psyket. Varför döda Anne, som inte utgjorde någon fara, men inte Laura, som man verkligen ville få bort?”

Patti-Li och Oscar Wilde

Patti-Li börjar bli lite mer intresserad av resonemanget nu. Vi har samtidigt stannat till på en liten mörk bakgata, Adelaide Street, vid An Conversation with Oscar Wilde, en skulptur i brons i form av en sarkofag, med Wildes huvud uppstickande ur kistan, och med en inskription av hans pjäs LADY WINDERMERES FAN: 

"We are all in the gutter but some of us are looking at the stars"

”Men var den inte så att Anne sprang omkring och sa att hon kände till en hemlighet?” försökte han, samtidigt som vi försökte ta några konstnärliga foton på monumentet. 

”Varför skulle dom tro henne, om dom inte skulle tro Laura när hon försökte förklara att hon inte var Anne?”

Vi fortsatte, förbi baksida av St-Martins-in-the-Fields, förbi Trafalgar Square Post Office och uppför St. Martins Lane.

”Jag tycker om musiken, i alla fall,” sa Patti-Li, liksom för att avsluta det hela.

”Och scenografin,” sa jag. ”Jag älskade scenografin, med skärmarna som bara gled över scenen.” 

”Och saker bara dök upp bakom dom!”

”Genialt!”

”Och kostymerna!”

”Och regin!”

”Och artisterna!!!”

Det enda vi inte gillade, visade det sej, var själv historien, grunden för alltihop, basen varpå allting vilade. Och jag gillade inte textförfattaren. Andrew Lloyd Webbers störta brist, anser jag, är att han omger sej med mediokra människor, vad gäller manus och sångtexter. 

Patti-Li utanför vår favoritshop

När vi en lång stund därefter irrar runt bland hyllorna på Sainsbury’s vid Tottenham Court Road och shoppar nattamat, kommer jag på något, och letar upp Patti-Li på godisavdelningen:

”Varför var hon vitklädd? Var det inte en jävligt dum färg att välja, om man ville gömma sej, och hur i helsike höll hon sej vit när hon smög omkring och gömde sej i skogen? Hon borde ha hetat DEN DELVIS VITKLÄDDA KVINNAN, eller, DEN GRÄSFLÄCKIGA FLICKAN. Eller DEN GRÅDASKIGA DAMEN. DEN SJASKIGA TJEJEN? DEN DYNGMODDIGA DAMEN? DEN NERKACKADE KVINNAN?

Patti-Li, som för länge sen släppt det hela, försöker obemärkt dra sej bort mot chipshyllan.

”Eller DEN SOLKIGA SUBBAN?” ropar jag efter honom.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Om du gillade det här kanske du gillar:

CINDERELLA ON ICE, på Winter Wonderland i London: 

"Artisterna, speciellt de som inte haft så stora roller, blir som kor som släpps ut på grönbete, som skateare som släppts lös inne på Tate modern, eller som parkourister som tagit sej in på Gröna Lund. Det briljeras, det vågas och det visas upp."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/cinderella-on-ice-med-imperial-ice.html 

TOXIC AVENGER på Arts Theatre i London: 

”There is NO taking pictures in the auditorium!!!” skriker kvinnan som kontrollerat våra biljetter i dörren. ”Please!!!”

Vi hörde hennes skrik redan när vi var på väg hit ner, och hon skrek det igen, rakt ut, precis efter att hon kontrollerat våra biljetter, innan hon med normal röst sa till oss:

”Thank you, that’ll be to your left and straight on…”

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/toxic-avenger-arts-theatre-london.html

BIG FISH, på The Other Palace i London: 

”Vänta, jag ringer dej:” Jag plockar upp min telefon, letar fram hans nummer. Det ringer…

”Det ringer,” informerar jag.

Det ringer. 

Det ringer igen. 

”Säkerhetskontrollen,” svarar en kvinnlig röst. Det tar en stund för mej att fatta. 

”Hej?” säger jag, och så fattar jag: ”Är det säkerhetskontrollen?”

”Ja?”

”Har du glömt din telefon vid säkerhetskontrollen?” frågar jag Patti-Li.

”Kanske?” svarar han.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/01/big-fish-other-palace-london.html