Book - Harvey Fierstein, Music & Lyrics - Cyndi Lauper, Director & Choreographer - Jerry Mitchell, Musical Superviser, Arranger & Orchestrator - Stephen Oremus, Scenic Design - David Rockwell, Costume Design - Gregg Barnes, Lighting Design - Kenneth Posner, Sound Design - John Shivers, Hair Design - Josh Marquette, Make-Up Design - Randy Houston Mercer, U.S. Properties Co-ordinator - Kathy Fabian, U.S. Associate Choreographer - Rusty Mowery, U.S. Associate Director - D.B. Bonds, U.K. Associate Director - Dominic Shaw, U.K. Associate Choreographer - Darren Carnall, U.K. Musical Director - Peter White, Casting Director - Jill Green CDG, Children’s Casting and Children's Administrator - ’,U.K. Props Supervisors - Chris Marcus & Jonathan Hall for Marcus Hall Props, Production Manager - Patrick Molony, UK General Management - Playful Productions, Worldwide General Management - Aaron Lustbader for Foresight Theatrical, Producer - Daryl Roth, Producer - Hal Luftig, Producer - James L. Nederlander, Producer - Terry Allen Kramer, Producer - Playful Productions, Producer - CJ E&M, Producer - Jayne Baron Sherman, Producer - Just For Laughs Theatricals, Producer - Judith Ann Abrams, Producer - Yasuhiro Kawana, Producer - Jane Bergére, Producer - Allan S. Gordon & Adam S. Gordon, Producer - Ken Davenport, Producer - Hunter Arnold, Producer - Lucy and Phil Suarez, Producer - Bryan Bantry, Producer - Ron Fierstein & Dorsey Regal, Producer - Independent Presenters Network, Producer - Jim Kierstead, Producer - Gregory Rae, Producer - BB Group, Producer - Christina Papagjika, Producer - Brian Smith, Producer - Tom & Connie Walsh, Producer - Warren Trepp, Producer - Jujamcyn Theaters, Producer - Cameron Mackintosh, Charlie Price - Killian Donnelly, Lola - Matt Henry, Lauren - Amy Lennox, Don - Jamie Baughan, Nicola - Amy Ross, George - Michael Hobbs, ENSEMBLE, Gemma Atkins, Paul Ayres, Jeremy Batt, Arun Blair-Mangat, Marcus Collins, Emma Crossley, Jordan Fox, Callum Francis, Robert Grose, Gillian Hardie, Chlöe Hart, Sophie Isaacs, Luke Jackson, Robert Jones, Adam Lake, Catherine Millsom, Sean Needham, Tim Prottey-Jones, Verity Quade, Javier Santos, Philip Town, Dominic Tribuzio, Alan Vicary, Michael Vinsen, Bleu Woodward,Young Charlie - Ben Dawson, Young Lola - Nana Agyeman-Bediako, Young Charlie - Charlie Gallacher, Young Lola - Zephan Amissah, Young Charlie - Harley Gallacher, Young Lola - James Gava, Young Charlie - Xavier Wagstaff, Young Lola - Tyrell Russell-Matthew.
The other woman finds time to manicure her nails
The other woman is perfect where her rival fails
And she's never seen with pin curls in her hair
The other woman enchantes her clothes with French perfume
The other woman keeps fresh cut flowers in each room
There are never toys that's scattered everywhere
And when her own man comes to call on her
He'll find her waiting like a lonesome queen
Cos when she's by his side
It's such a change from old routine
But the other woman will always cry herself to sleep
The other woman will never have his love to keep
And as the years go by the other woman
Will spend her life alone
The Other Woman
av Jessie Mae Robinson
När vi gick tillbaka över Waterloo Bridge, tillbaka till vår sida av stan, framhöll Patti-li en teori som han hade gått och grubblat på:
”Det verkar som om det funkar varannan gång,” sa han.
Jag hängde inte riktigt med:
”Va? Vad menar du?”
”Föreställningar? Det verkar som om dom är bra varannan gång? Först IN THE HEIGHTS, bra, sen, igår: SUNSET BOULEVARD, inte så kul, och idag: TOXIC AVENGER, bra…”
”Asbra,” korrigerade jag. Vi hade precis sett en matiné, och hade haft en entusiastisk, ganska ensidig diskussion om hur bra föreställningen var.
”Och nu…” Patti-Li drog lite på orden, som om han ville att jag skulle säga det, så att han slapp vara den där neggiga nörden.
”KINKY BOOTS…” sa jag.
Saken var den, att vi var inte vidare sugna. Föreställningen hade inte stått överst på vår lista, men i morse, när vi gick till TKTS på Leicester Square och kollade vilka rabatterade föreställningar det gick att få biljetter till ikväll, så -
Ja, det blev den här.
Jag har sett filmen, som musikalen bygger på, jag har lyssnat på skivan, och jag har sett olika klipp från Broadwayföreställningen, jag har till och med sett Billy Porters - som spelade huvudrollen som Lola på Broadways - promotion-serie Land of Lola: Backstage at "Kinky Boots" with Billy Porter på Broadwayscoms Youtube-kanal.
Och jag var ändå inte vidare entusiastisk. Musiken kändes ganska pop-medioker, och jag hade fått en känsla av att man ville göra en föreställning som var hälften BILLY ELLIOT, hälften LA CAGE AUX FOLLES, eller kanske PRISCILLA - QUEEN OF THE DESERT.
Det verkar som om man äter mer, oftare, när man är utomlands. Trots att vi köpt en varsin pastie - en slags pirog - när vi gick förbi Waterloo Station, för någon knapp timme sen, var jag redan hungrig. Men förresten, vi var tvungna att käka - snart började nästa föreställning, och jag ville inte sitta där med kurrande mage.
Pret a Manger är en slags blandning mellan café och butik, där man själv från en kyldisk plockar vad man vill ha, baguetter, sallader, soppor, och sen tar med sej den plastinpackade maten, går till kassan och betalar. London är fyllt av deras butiker. Dom ligger nästan i varenda gathörn, faktiskt.
Vi hittar en butik precis där bron slutar, och det kan ju inte bli lättare än så. Jag köper en kaffe, en bubbelvatten - varför betala dyra pengar för något som inte, åtminstone, är kolsyrat? - och en Avocado & Herb Salad Wrap, men när jag ska betala får jag ett litet hjärnsläpp: jag ser att nästan alla sittplatser är upptagna, och efter att ha promenerat en hel del och känner att det vore skönt att få sitta ner, säger jag att jag vill ha mina saker to go. Vilket på något sätt är motsatsen till vad jag vill. Jag antar att jag hade bilden av att vi plötsligt hittade en ledig parkbänk, mitt på Strand, eller en ledig grästäppa, nånstans, mitt i nån rondell.
Vad vi får nöja oss med, är en portuppgång, nästan rakt över gatan, en bit uppför Wellingston Street, mittemot Lyceum Theater, där LION KING går, och har gått, sen 1999. Vi mumsar, dricker, snapchattar och kollar in folk. Vi är tysta, fundersamma, lite slut, faktiskt. Säger vi nåt är det i korta, nästan grymtade fraser.
Tiden går. Långsamt slutar det värka, i fötter och tår. Vi dricker ur det sista av vårt kaffe. Vi reser oss.
På’t igen!
Detta är faktiskt första gången på den här resan, som vi besöker en teater som vi redan varit på, tidigare. För fem år sen såg vi LOVE NEVER DIES här, en omdömeslös fortsättning på PHANTOM OF THE OPERA. Love Never Lived, kallade vi den, efteråt. Föreställningen är mest minnesvärd för att det var med den här föreställningen som Patti-Li började samla på nyckelringar. Jag vet inte varför jag inte köpte någon t-shirt, för visste måste dom väl ha haft några?
KINKY BOOTS, i alla fall, har merchandise. Muggar, linnen, knästrumpor med ett tryck som får dom att se ut som snörstövlar, magneter, och julkulor i form av glittrande stövlar. Jag väntar med att köpa en t-shirt till pausen, men Patti-Li handlar sin obligatoriska nyckelring, och överväger till och med att köpa en hoodie: texten Be Who You Are, tryckt på ryggen, kanske är en bidragande orsak. Detta var förstås innan han sett något av föreställningen.
I pausen är han inte alls lika sugen.
Filmen Kinky Boots, kom 2005, och 2013 hade musikalen premiär på Al Hirschfeld Theatre, på Broadway. Den nominerades för 13 Tony Awards, och vann tre: Bästa Musikal, Bästa Musik - Cyndi Lauper blev den första kvinnan att ensam vinna i denna kategori - och Bästa Koreografi.
När den hade premiär i London vann den nominderades den till sju Laurence Olivier Award, och vann tre: Bästa Nya Musikal, Bästa Skådespelare I En Musikal, och Bästa Kostym
Jag tyckte inte om den. Så, nu är det sagt. Jag upplevde den som plastig, kall, glittrig som en konstgjord julgran, och lika syntetisk. På något sätt var det som att se en film framförd på scenen, och jag saknade bakgrundsmusiken som talade om för mej vad det var meningen att jag skulle känna.
Det handlar om Charlie Price, den fjärde generationen av en fabrik som tillverkar herrskor, Price & Son. Han är mer intresserad av att flytta från Northampton till London, tillsammans med sin statusjagande flickvän. Så dör hans far, och han måste återvända hem, för att ta tag i affärerna, som han upptäcker är nära bankrutten. Hemma i London ser han en kvinna bli misshandlad och rusar fram för att hjälpa henne, och blir nedslagen. När han vaknar är bakom scenen på en nattklubb, och kvinnan visar sej vara dragshowartisten Lola. Han ser att Lolas höga skor inte är designade för att bära en mans tyngd. Så får han idé och ber Lola komma till fabriken och börja designa Kinky Boots åt honom.
Jag vet inte hur manusförfattaren Harvey Fierstein ser på saken, men jag är inte van att drugor, dragshowartister, går omkring i drag på dagtid. Det naturliga ljuset är liksom deras fiende. På så sätt har dom mycket gemensamt med vampyrer.
Lolas första entré i fabriken är i full drag, och hon är inte där för att showa. På något sätt grumlas gränserna mellan drugor, transvestiter och transexuella, och gör ingenting för att liksom reda ut begreppen, i praktiken. Det är ganska irriterande och mycket naivt.
Regissören och koreografen, som imponerade på mej med sin uruppsättning av LEGALLY BLONDE, får inga plus i kanten den här gången. Detta är lite teater för tonåringar. Precis som i den första musikalen, där han låter Elle omge sej med en slags grekisk kör av väninnor som är där, men bara i fantasin, så låter han Lolas back updansare kretsa omkring i tid och otid, mest för att ingjuta lite show och glamour i föreställningen. Dom har lite samma funktion som cagellerna i LA CAGE AUX FOLLES.
Huvudrollen, Charlie, hade behövt haft längre att gå, fått en större båge, en längre utveckling. Som det är börjar han som en något kuvad, lite nördig men sympatiskt kille utan några direkt störande åsikter, och slutar som samma person, i högklackat. Och med en annan tjej.
Jag saknar mänsklighet, värme och defekter i rollen som Lola. Hon glider liksom in som någon slags glamorös Mary Poppins, och ställer allt till rätta. Alla verkar älska henne, och jag förstår inte varför. Det är som när jag såg RENT, och Angel dog, och alla på scenen sa att han varit så underbar, och jag inte förstod vad dom menade; jag tyckte mest han hade gått omkring och varit bitchig.
Den är ganska intressant, den här avsexualiseringen av män i damkläder. Lola verkar inte ha vare sej sexualdrift eller några amorösa ambitioner. Det känns lite som om hon har fått bli drömbilden av författarens önskemamma; starkt, rådig och celibat. Man får veta mycket om henne, men den sexuella delen förblir outforskad.
Kanske klarar West End-turisterna endast av en man i damkläder bara om han är rolig, snygg och tragisk.
Jag har lite problem med alla Lolas one-liners, som levereras lite förhöjda, som om dom vore visdomsord, att begrunda, i eftertänksamhet, som vore hon Plato, och inte Dorothy Parker, eller Oscar Wilde. Jag hade föredragit lite mer Auntie Mame, det är något visst med en replik som liksom kastas över axeln, i motsats till basuneras ut från en podie.
Kostymerna påminner mej lite om Spice Girls, the early years.
Scenografin är ganska basic: utan några vidare stora mekaniska överraskningar, om man undantar ett löpande band - för fabrikens skor - som man dansar på. Det är lite svårt att få en rusch i en föreställning som mest utspelar sej i samma, ganska realistiskt komponerade fabrik. Den är dessutom ganska svårmanövrerad, så en del scener får liksom spelas på förscenen, framför en backrop föreställande fabrikens fasad.
Jag är inte vidare imponerad av sångnumren. Dom ligger liksom utanför, som en rockig popsång i ett klippmotage i nån film, som är där mer för att visa att tiden går och att saker händer. Det känns inte som en enda sång uppstår ur en situation, eller mellan två personer, utan känns nästan mer som avstickare. Det är lite som om Cyndi och Harvey suttit där, hukade över manuset och resonerat: Här skulle man kunna lägga en sång. Och här. Och här.
Man har inte strukit någon dialog i det pratiga manuset, och föreställningen verkar mer vara en pjäs, med musik.
Jag tycker att de ställen i texten som man inte kan stryka, de möten mellan rollerna som behövs, de dramatiska vändpunkter som inte går att kringgå, det är där man ska placera en sång.
Nu känns det mer som om man lagt sångnumren där dom gör minst skada.
Efteråt var det vissa saker som vi inte riktigt hade fattat, missförstått, eller helt enkelt inte förstått, rent logiskt.
Som: Hade Lola sagt att hans homofobiske far var död, eller inte? Hade han inte sagt något typ:
”In the end, it was the fags that got him?” menande att han dött av lungcancer?
Det hade varit helt okej om Lola ljög och låtsades som att hans far var död, för att de inte längre fanns i varandras liv, och liksom var döda för varandra, men det är en lögn som liksom inte tjänar något till, eftersom vi inte förstår varför han ljuger.
Till och med vi, publiken, luras, och jag förstår inte varför: att en karaktär ljuger både för sin motspelare, och att manusförfattaren för en publik bakom ljuset genom att dramaturgiskt inte berätta att det är en lögn, måste på något sätt på en stor pay-off, och det får den inte här.
Det är lite förvirrande att i en scen få höra att pappan är död, och sen, i nästan scen, när Lola uppträder på ett ålderdomshem - hur många dragshowartister känner du som gör det? - och det visar sej att mannen i rullstolen är hans far, får vi ingen förklaring till varför Lola ljugit, och inte heller får de han ljugit för, veta sanningen. Det är bara förvirrande, och en onödig parentes. Det hade varit helt okej om vi bara fått veta att dom inte fanns i varandras liv, och sen fått se när Lola söker upp honom, men nu sitter vi där och undrar om det är vi som har missat något.
Det är också väldigt förvirrande när Charlie får ett utbrott när Lola föreslår att dom ska använda drugor på catwalken i Milano, när skorna ska visas upp. Var inte skorna riktade till dragshowartister? Så varför protesterar Charlie?
Grekerna hade ett ord, katarsis, som betyder rening, och Aristoteles använde det i betydelsen att tragedin renar oss: berättelsen är liksom berättad, cirkeln är sluten, och man förstår, känslomässigt, att det är över, att det är slut. Det som ska sägas har blivit sagt.
När vi efteråt vandrade runt inne på ett kvällsöppet Sainsburys och rensade hyllorna i jakt på nattamat kände jag mej allt annat än renad.
Jag är lite trött på historierna som framhåller att någon kan ändra ett helt samhälle, bara genom att våga vara sej själv. Lyckades Snövit ändra den elaka drottningens inställning genom att vara sej själv? Fick Askungen sin styvmor på andra tankar genom att bara vara sitt vanliga, charmiga jag?
Jag säger som Kath Day-Night, i den underbara teveserien Kath & Kim:
”Read your history books, Kim!”
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
TKTS biljett, 541:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 3748:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
TOXIC AVENGER, på Southwark Playhouse, i London:
"”Du kan inte ana vad som går i London!” gastade jag, med samma underton som om jag meddelat att jag fått veta att dom hade en gasläcka i hans hus, och att han inte skulle tända sina adventsljusstake.
”Va?”
”Vänta, jag skickar länken…”
En timme senare är dom bokade och betalda, biljetterna till musikalen TOXIC AVENGER."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/05/toxic-avenger-southwark-playhouse.html
SUNSET BOULEVARD, på London Coliseum:
"...men här, i den här föreställningen, ser hon ut lite som om någon råkat torktumla en dragshowartist tillsammans med ett fransdraperi och en säck nyårsdekorationer, och låtit det som fastnat sitta kvar. Det blir - för att underdriva - lite för mycket."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/05/sunset-boulevard-london-coliseum-london.html
IN THE HEIGHTS, på Kings Cross Theatre, i London:
"Det börjar i ett högt tempo, och blir bara mer intensivt. Berättandet är hypereffektivt, och stilen, både på föreställningen och musiken, skulle jag nog kalla Latin Street, med rap. Och salsa. Och merengue.
Och jag tror att jag aldrig har känt mej så tråkigt stel och svensk. Allting svänger, pulserar, dunkar och pumpar, och jag försöker hänga med, men jag känner mej som en sån där pinsam förälder som försöker dansa med sina tonårsbarn. Det är en rytm som förtrollar, och förbryllar. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/05/in-heights-kings-cross-theatre-london.html
