Efteråt, när Aloe-Vera försöker hitta ut från den mörka parkeringen, och Skäggige Skalman sitter och plirar ut i natten på spaning efter något som liknar en utfart, sitter jag i baksätet och tänker på en kväll full av potentialer och oinfriade löften. Jag tänker på platsen, det stora slottet, som aldrig blev den där mästerverket som Tessin den äldre hade tänkt sej. Jag tänker på verket, operan, som stressades fram för att hinna före en konkurrent med liknande idéer, och därför har en himla massa logiska hål. Och jag tänker på den lite vingliga föreställning vi just har sett.
Vi är på Öland. Solen och vindarnas ö, i Borgholm, och vi har precis sett Smålandsoperans uppsättning av Mozarts trollflöjten i Borgholms slottsruin, ett samarbeta med Ölandsoperan. Jag visste inte ens att Öland hade en opera, men jag antar att det är mer ett koncept än en lokal med organiserad verksamhet. Och Smålandsoperan är bara några år gammal.
Vi trodde vi hade gott om tid, när vi tidigare på dagen började köra mot Borgholm. Det var innan vi stannade till i Färjestaden och Ölands köpstad, innan vi lallade in i en skoaffär och tvingade Aloe-Vera att försöka gå i högklackat, och innan jag hittade en prylbod. Någon timme senare är till och med shopoholisten Skäggige Skalman nöjd, och vi skyndar till bilen, mer sena än vi trodde möjligt.
När vi väl kommer fram till Borgholm har vi en och halv timme på oss innan biljetterna ska hämtas ut uppe vid slottsruinen. En och en halv timme för middag och turistande.
Vi försökte oss inte ens på någon sight seeing. Jag förklarade för Skäggige Skalman, som aldrig varit på Öland tidigare, att Borgholm på sommaren är lite som Hawaiin Tropic-doftanden Gröna Lund utan några åkattraktioner men med utskänkningstillstånd: det är nästan bara glass, pizza, godis och leksaker överallt.
Vi dyker in på första bästa uteservering, Pubben, på Storgatan, ett slags lite finare hamburgerhak, och när det visar sej att dom inte har någonting vegetarisk säger jag åt de andra två att dom ska sätta sej och och beställa, så rusar jag ut, käkar något enkelt och kommer tillbaka. Värmen gör att jag inte är så väldigt hungrig i alla fall.
Jag skyndar ut på Storgatan, stålsatt för att kanske bli tvungen att käka en mosbricka nere på torget, eller i värsta fall någonting dyrt och otillfredsställande från Pressbyrån. Men precis vägg i vägg med Pubben ligger ett litet hål i väggen som heter Kroppkaksboden, och jag ilar in, på vinst och förlust.
Fem minuter senare sitter jag på deras uteservering, käkandes en Ölandsbron, vilket är en slags tunnbrödsrulle med Quorn. Tio meter bort, fortfarande väntandes, sitter Aloe-Vera och Skäggige Skalman, tomhänta. Jag tittar på flanerande turister, rödbrända och svettigt mosiga, bölande ungar och fnittriga tonårsflickor, dricker mitt kaffe i lugn och ro och kastar då och då en blick över till de fortfarande väntande.
Jag lämnar Kroppkaksboden med en lycklig vinkning åt den proffsiga, snabba och artiga personalen, och går över till mina vänner. Dom ler sammanbitet mot mej. Jag säger att dom måste fråga personalen var deras mat är, och går några vändor upp och ner för storgatan, glider in i en glassbar och köper en bägare med två kulor, med de förvånande smakerna Hello Kitty och Kinder Egg. Jag går mumsande förbi uteserveringen och noterar att hamburgarna äntligen kommit. Aloe-Vera och Skäggige Skalman sitter framåböjda, bildlikt sammanbitna, men bokstavligen vidöppna och skyfflar in mat. Jag sätter mej på en parkbänk inte långt därifrån, och när jag surfat runt en stund inne på Fejjan kommer dom hamburgerstinna fram, stressade, men nöjda. Tydligen var det mycket goda hamburgare, så den som väntar på något gott, och allt det där.
Vi tar långa benet före bort till bilen, och åker upp till Ruinen, parkerar och hämtar ut våra biljetter.
När jag var liten blandade jag ihop Borgholms slott med slottet Tre Kronor, eftersom båda brunnit, och när jag som liten var där, i ruinen, trodde jag alltid att den på sin tid varit ett riktigt slott, med prinsar och prinsessor och drottningar och kungar, och baler och tappade glasskor och sånt. Jag lärde mej sanningen för några år sen: Det blev aldrig fullbordat. Det vi ser idag är liksom ruinerna efter något som aldrig blev klart. 1651 började Nicodemus Tessin den äldre på kung Karl X Gustafs order att bygga om en förskansning till ett Barockslott, men när kungen dog avtog byggfarten, för att helt avstanna 1681. 1806 brann så det ofärdiga slottet ner till den förtrollande ruin den är än idag.
Man framför inte operan inne i själva borggården, utan lite vid sidan om, fortfarande innanför murarna, men i den äldsta, ursprungliga delen av ruinen. Man har byggt två scener, varimellan den lilla orkestern sitter.
Det är en sällsynt vacker kväll. Svalorna störtdyker långt därovanför ruinens kalkstensväggar, himlen är medelhavsblå, och solen har gått ner tillräckligt långt för att lämna oss i ruinens svalkande skugga. Senare, i andra akten, blir det kallare, och det blir ett väldigt prasslande när alla försöker få på sej sina värmande vindjackor.
Mozarts började arbeta med musiken till Trollflöjten i Mars 1791, den hade premiär den 30 September och den 5 December samma år var han död. Innan premiären hade han och hans librettist hört talas om att några andra arbetade med en liknande föreställning, och hade kommit längre, så man hafsade ihop en föreställning för att hinna före. Därav alla inkonsekvenser i librettot. Man kan fundera på hur handlingen hade varit om man tagit lite mer tid på sej, inte kompromissat, inte stressat. Kanske hade handlingen då varit lika engagerande som musiken? Eller kanske hade den inte aldrig ens blivit klar? En deadline kan vara ett utmärkt incitament.
Innan föreställningen kom Papageno, Björn Elmgren, ut och berättade att vad vi skulle få se är en slags konsertföreställning, och att han själv kommer att fungera som berättare. Han var väldigt underhållande, och hans små informativa prator gränsade ibland till regelrätt stand up.
På hemsidan står det att vi tidsmässigt ska befinna oss i det kalla krigets 50-tal, vilket jag inte märker alls, varken i tolkning eller kostym, om man bortser från Paminas klänning, som andas lite Diors New Look. Men eftersom detta är ett gästspel och den verkliga föreställningen kommer att spelas i Huseby Bruk, antar jag att man kan se detta som en kompromiss mellan genrep på okänd ort och konsert.
Det svärs från framsätet. Aloe-Vera har kört fel, någonstans, och vi har kommit till en annan bilparkering, en enorm, antagligen för de riktigt stora konserterna inne i ruinen. Inga problem att göra en u-sväng, plats finns, men vart ska vi köra? Vi kör runt, runt, men den enda vägen ut verkar vara den vi kom in, så vi vänder tillbaka, mellan enbuskar, över kalksten.
Det var mycket ikväll som är riktigt bra, och annat som kanske inte var lika lysande. Ibland förstod jag inte alls vad dom höll på med. Det var en lång sekvens i andra akten där Tamino och Pamina tillsammans genomför prövningarna, då dom bara gick fram och tillbaka över scenen med trollflöjten. Bokstavligen går från höger sida till vänster sida, och så tillbaka igen. Långsamt.
Först tänker jag att det är regissören som inte haft en klar bild, men sen inser jag att vad dom visar är ju ett slags utdrag ur en inte riktigt färdig föreställning i en helt okänd scenografi. Det är lite synd, speciellt det där med scenografin. Dom har ruinerna efter ett nedbrunnet slott att leka i, och dom håller sej på uppbyggda anonyma scener.
Kostymerna ser också ut som om något glömt en resväska i Småland. Vissa, Nattens Drottning, de tre damerna och de tre Gossarna, är i full kostym, medan andra verkar klädda för konsert, och ytterligare andra verkar vara klädda för första genomdraget, i privata kläder.
Men det låter ofta mycket bra, och vissa av sångarna är fena på att leverera. Och vad än Trollflöjten är, så inte är det Shakespeare, Simon eller Stoppard. Man kommer inte för handlingen, man kommer för musiken.
Jag kommer att minnas en väldigt rolig Papageno, med en Papagena som nådde honom till midjan. En förödande vacker och skönsjungande Pamina, och en förvånansvärt läcker Sarastro. Och jag kommer att minnas svalorna, högt ovanför borgen, ljudligt kvittrande, ibland i rätt tonart, och ibland som en atonal kommentar till vad som händer långt där nere. Jag hoppas operasällskapet kommer tillbaka, kanske med en lite mer färdig och anpassad föreställning.
I framsätet har man hittat rätt väg, och vi skumpar fram över allvaret, i mörkret, på väg hem. Aloe-Vera börjar berätta en lång monolog om vad hennes grannbarn sagt och gjort, temat verkar vara cyklar, Skäggige Skalmans huvud börjar nicka, och han somnar, och jag, jag bara sitter där i mörkret och försöker komma ihåg allting.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 250:-
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6400 + 250 = 6650:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
Jag tar en runda i giftshopen, och bland all merch hittar jag en hel avdelning från serien. Jag överväger nästan att köpa en loggad mugg, av den enkla anledningen, för att citera den brittiske bergsbestigaren George Mallorys svar på frågas om varför han ville bestiga Mount Everest: ”För att den är där”.
”Nämen, hej,” säger jag till killen bakom kassan. Vi tittar båda på varandra och försöker komma ihåg varifrån vi känner varandra. Hjärnan räknar bakåt. Inte dagar, inte månader, inte år, utan årtionden. Han minns till och med mitt namn. Jag minns att han höll på med kläder, på något sätt. Och något med kungligheter, tror jag. Eller var han bara en syintresserad royalist?
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/07/katarina-jagellonica-ingen-utom-doden.html
”Vi trodde du kanske hade blivit påkörd…” svarar jag.
Det är tyst i andra änden. Inget sprakade, inte ett ljud. Prosopagnosias har väldig otur med elektriska aparater. Varenda en verkar vara ett måndagsexemplar. Han kan inte köpa ett talande grattiskort utan att det blir kortslutning i kuvertet.
”Om du hör mej; Gå mot ljuset, Carol Anne,” säger jag, och hoppas att han har sett Poltergeist."
Bögarna på chokladkoppen har fått sällskap vid ett annat bord lite längre bort. På Pharmariums veranda står servitören kvar, uppgiven, och väntar på att någon ska ropa på honom.
Duvorna har landat högt uppe på brunnshuset igen. Lutad mot sandstensfasaden vid Köpmansgatan står en ung man i blå mask.
Det är som om vi alla väntade på något."
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/07/romeo-och-julia-med-teater-carpa-gamla.html
#Mozart, #Opera, #Smålansoperan, #Ölandsoperan, #Trollflöjten, #Borgholm, #Borgholmsslottsruin, #1791, 1791, #TROLLFLÖJTEN, #1756-1791, Nej, #Smålandsoperan, #BorgholmsSlottsruin, #Peter Bäckström, #Opera, #Ölandsoperan,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar