Det här var precis vad jag behövde. En dag på slottet. Utanför steker solen. Här, innanför murarna, råder en klimatkontrollerad atmosfär. Jag har en tunn kofta med mej, i ryggsäcken, och temperaturen håller sej hela tiden på gränsen till att jag behöver plocka fram den. Kanske borde jag inte haft shorts.
Precis innanför porten står en slags tron. Den verkar sammansatt av en massa svärd, och ser ut som något av H. R. Giger, konstnären som som skapade monstret i filmen Alien. Några nördar turas om att fota varandra sittande i den. Jag stannar till och tittar. Den enda tron jag känner till är Drottning Kristinas silvertron, kanske internationellt mest känd som Jokerns tron i Batmanfilmen från 1989, så jag går förbi och fortsätter in.
Jag är alldeles för harig för otäcka, våldsamma teveprogram. Och det är stört omöjligt att få in mej på en skräckfilm, eller en thriller. Jag slår bakut. Jag är som en pavlovs hund: så fort musiken blir otäck reser jag mej och lämnar rummet. Så det finns en himla massa filmer och teveserier jag inte har sett. Och det är inte konstigt att jag inte hört talas om Livrustkammaraens nu pågående kanske mest intressanta tillfälliga utställningen Maktspel, med kläder ur hit-tv-serien Game of Thrones och de två Kate Blanchettfilmerna om drottning Elizabeth. Men det är nog mest för teveserien som nördarna har samlats.
Jag tar en runda i giftshopen, och bland all merch hittar jag en hel avdelning från serien. Jag överväger nästan att köpa en loggad mugg, av den enkla anledningen, för att citera den brittiske bergsbestigaren George Mallorys svar på frågas om varför han ville bestiga Mount Everest: ”För att den är där”.
”Nämen, hej,” säger jag till killen bakom kassan. Vi tittar båda på varandra och försöker komma ihåg varifrån vi känner varandra. Hjärnan räknar bakåt. Inte dagar, inte månader, inte år, utan årtionden. Han minns till och med mitt namn. Jag minns att han höll på med kläder, på något sätt. Och något med kungligheter, tror jag. Eller var han bara en syintresserad royalist?
”Jag har bokat biljetter till föreställningen om Katarina Jagellonika,” säger jag. ”Och så var det en visning innan?”
”Ska du se den? Visningen? Innan?”
”Ja, jag tänkte det?”
”Oj, nu blir jag nervös. Det här jag som har den. Det är min första visning. Någonsin.”
”Oj.”
"Jag kommer bara att ha en barnvisning innan, och det har jag heller aldrig gjort förut."
Det är över en timma kvar till visningen, så jag tar en solorunda inne på museet. Förutom Maktspel så har man också den tillfälliga utställningen om Spöket Laban i slottet Gomorronsol, så det springer runt en massa personer som når mej ungefär till höften. Jag liksom vadar fram genom spökutklädda småbarn som rasslar med kedjor eller skakar kastruller.
En trappa upp är det Maktspel som gäller. Jag inser ganska fort att jag måste se båda Kate Blanchettfilmerna, läsa på om Elizabeth och gärna ha med mej nån som följt teveserien för att få ut det mesta möjliga av utställningen, så jag skummar mest.
Det här är ett museum som har överlevt mycket. Det var från början kungahusets förråd av dräkter, rustningar och vapen, men när 1628 bestämde Gustav II Adolf att hans kläder från fälttåget till Polen skulle sparas som ett minne, och pah-dam! Sveriges första museum var fött. Museet har flyttat runt en massa, vilket är tur, för lyckades undvika Slottet Tre Kronors brand 1697, och man flyttade från Makalösa innan det blev teater och det också brann ner. Inte förrän 1978 flyttade man tillbaka till slottet.
Det är vansinnigt intressant att går runt bland alla kläder, rustninger och annat sparat, och jag inser att jag måste plugga min monarki lite bättre. Kanske måste jag hitta på ett slags spel, så att det blir lite roligare.
Min kamrats visning går lysande. Han är rolig, välinformerad och har ett personligt förhållningssätt till det han berättar om. Vi skrattar ofta. När vi byter rum smiter han förbi mej och viskar att han tycker det är jätteroligt. Barngruppen var inte alls lika rolig, för vi fattar hans skämt lite bättre.
Jag hinner med en snabbhafsig vända nere i Vagnhallen, och inser att jag måste komma tillbaka och titta lite närmare, för det verkar nästan otroligt att folk har färdats i något som så . Om jag såg dessa fordon på en scen skulle jag tycka att scenografen varit lite väl fantasifull.
Det är föreställningsdags. Vi släpps in i Hörsalen, och jag sätter mej nästan längst fram. Vi är fem personer i publiken, men här, i stillheten och tystnaden, stör det inte att vi är så få. Väggarna, av orappad murad sten, möts i det välvda taket, och det känns lite som om man befinner sej i en vinkällare, långt under jorden.
Ljuset släcks. Jag känner hur någon går förbi mej i mörkret, och hör frasandet av av kläder. Så tänds ljuset. Katarina Jagellonica is in da house…
Det handlar om Gustav Vasas svärdotter, Erik XIVs svägerska och Sigismunds mamma, kvinnan som förde in renässansen till Sverige, en polsk, katolsk prinsessa som tillsammans med sin man, Johan III satt inspärrad på Gripsholms slott i fyra år, innan hon släpptes ut och blev svensk drottning.
Jag sitter och funderar på hur mycket hennes kostym har kostat, för den svarta, tunga renässansklänningen är maffig, påkostad, och ser precis ut som på Katarina Jagellonicas porträtt.
Jag har, eller hade, för jag vet inte varnånstans, ett vhs-band med med en inspelning av ett teveprogram som började med att röster och foton av flera äldre kända skådisar flimrade förbi i vinjetten. Det kan mycket väl vara i början av Margaretha Krook-versionen av Gertude Stein, för det är ett program jag sett många gånger. I alla fall: där finns en ljudupptagning av Inga Tidblad, i rollen som något av Shakespeare. Hennes röst en skör, spröd, och lite sjungande, och för nutida öron låter den nästan på gränsen till parodisk. Den här skådespelerskan låter lite likadant. Lite förhöjd, liksom. Den tillför något förtrollande.
Detta är en monologföreställning, och kanske mer ett slags iscensatt föredrag än ett drama, då det framförs mer som en livsminnesberättelse framförd av skådespelerskan i rollen som Katarina, utan några synliga, dramatiska motsättningar, inre, eller yttre. Men det är absolut inte ointressant. Jag, som läst på lite om objektet, känner igen mej i historien, och är tacksam över de pusselbitar som tillförs.
Man projicerar bilder på väggen bakom, och tillför inspelade ljud och musik, och på något sätt blir dåtiden plötsligt levande.
Vi får följa Katarina Jagellonica från tiden från vaggan fram till 1577 då hon är etablerad drottning och hennes man precis har gett order om att låta avrätta sin bror Erik, den tidigare kungen, och det är ett livsöde väl värt att uppmärksammas.
Så försvinner hon, ljudlöst, uppför mittgången, och jag är frestad att vrida på huvudet och se efter henne när hon försvinner, men jag låter bli. Det känns bättre att ha illusionen kvar.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
160:-
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240 + 160 = 6400:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
”Vi trodde du kanske hade blivit påkörd…” svarar jag.
Det är tyst i andra änden. Inget sprakade, inte ett ljud. Prosopagnosias har väldig otur med elektriska aparater. Varenda en verkar vara ett måndagsexemplar. Han kan inte köpa ett talande grattiskort utan att det blir kortslutning i kuvertet.
”Om du hör mej; Gå mot ljuset, Carol Anne,” säger jag, och hoppas att han har sett Poltergeist."
Bögarna på chokladkoppen har fått sällskap vid ett annat bord lite längre bort. På Pharmariums veranda står servitören kvar, uppgiven, och väntar på att någon ska ropa på honom.
Duvorna har landat högt uppe på brunnshuset igen. Lutad mot sandstensfasaden vid Köpmansgatan står en ung man i blå mask.
Det är som om vi alla väntade på något."
FIDELIO med Kamraterna på Årsta Teater:
"Men det är lite svårt att klä upp sej när man har rakt huvud, hur man än gör ser man ut som en förrymd fotbollstränare. Jag skulle vilja anlända i kostym, utan vare sej ryggsäck eller annan väska, med en struken skjorta, väst och slips, och med en matchande näsduk sådär lagom nonchalant nedstucken i bröstfickan, men på något sätt slutar det alltid med att jag står där i det gamla vanliga: något diskret, och förhoppningsfullt: rent. Med en ryggsäck fullproppad med sånt jag verkligen behöver om nu apokalypsen inträffar under mitt teaterbesök. "
Låter det intressant? Här är resten:
#katarinajagellonica #StockholmsSlott #Teater #Minstengångiveckan #Gameofthrones
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar