”Hon städar ju inte, hon bara dansar, hon!” ropar en liten dalkulla från bänkraden bakom mej. Uppe på scenen försöker någon som i första akten var Prussiluskan och som jag nu, i andra akten, först trodde var en sjörövardrottning, men som sen visade sej bara vara innehavarinnan av en sjörövarbar, framföra ”Mors Lilla Lathund” med kvast, full städ-koreografi, och bakgrundsdansare med trasor i högsta hugg, men småknattarna i publiken verkar inte tycka att hon är nån vidare lokalvårdare.
Jag är i Borlänge, på Cozmoz i Folkets park och tittar på Pippi Långstrump På De Sju Haven. Det är varmt, och vi har tur att detta är en utomhusscen som är på gränsen till inomhus. Den har ett ordenligt, tak, och är byggd med sluttande bänkrader, så här, längst fram, känns det nästan som om vi är en bit under jorden.
Ni vet dom där After Beach-timmarna vid Rivieran, eller på Teneriffa, på Mallorca, i Turkiet eller i Grekland? När soldagen inte riktigt är över, men människor i alla fall börjar leta sej hem till sina hotellrum eller mot restaurangerna i ett nästan tomt city, nöjda, trötta, solbrända och varken hungriga eller törstiga, fast man som högst fått i sej en glass och en fanta på hela dagen? Så känns Borlänge för mej.
Citykärnan, som för övrigt känns som om den borde ha spårvagn, är nästan tom, förutom några enstaka tanter som hukar i skuggan under markisen på uteserveringen till Café Esplanad, eller några modiga män i banktjänstemänsuniform lunchande i trädens skugga i Lilla Parken. Så var är alla?
Dom dräller runt på cykelvägarna i Norra Backa. Det är ett sånt där område med Ikea, Rusta, Clas Ohlsson och ett jättestort Ica som heter Kupolen, och det är därinne folk verkar trycka hela dagarna. När solen börjar dala kommer dom ut ur de luftkonditionerade palatsen. Det är ett ganska nybyggt område, och det påminner mej precis om de där gångvägarna som brukar finnas mellan sandstranden och gatan på alla beacher, och det känns som om det borde ligga ett öppet hav i närheten, med en stor, sandig strand.
Det har varit en perfekt dag. Jag och min kompis Achromotrichias, för tillfället stationerad i stan, lånade cyklar och trampade till Ornäs, nån mil bort från stan, och besökte Ornässtugan, ett av Sveriges äldsta museum, inrätt i det hus där Gustav Vasa 1520 så berömt klättrade ut genom toaletten när Kristian Tyranns män var honom på spåren. Jag hade väntat mej ett litet uthus, men det var mer en slags inbyggd balkong två våningar upp, med kraftigt perforerad väggfast träsoffa.
1767 hittades här också Ornäsbjörken, en mutation från vårtbjörken, och som bara finns i ett, kvinnligt, exemplar, vilket gör att den endast kan förökas genom ympning. Den har, konstigt nog, utnämnts till Sveriges riksträd, och har ett eget litet museum och giftshop på gården.
Väl tillbaka i Borlänge ville jag kolla in Kupan, Röda Korsets Second Handbutik, och det visade sej vara ett litet helsike att ta sej dit. Vi irrade runt på båda sidor om järnvägspåret som delar stan, innan jag slutligen gick in på The Dollar Store och frågade efter vägen dit. Den låg två kvarter bort. Jag köpte fyra t-shirtar åt mej själv och en juicepress åt Achromotrichias. Inget säger ”tack för att jag fick komma på besök” som en hushållsmaskin.
Innan föreställningen blev det falaffeltallrik på Libanon, ett gatukök inte långt ifrån Folkets Park. Jag vet inte om det var för att jag svettats som en gnu och behövde salt, men jag kunde lätt ha käkat en portion pommes till. Luften stod nästan still, och jag övergav mitt löfte om ”ingen Coca Cola den här veckan”.
Inne i salongen har man organiserat en målarhörna, dit barnen kan gå och skriva och rita teckningar på temat ”Att våga”. Teckningarna sätts sen upp på en röda presenning som hängts upp på båda sidor om publiken.
”Våga seja Saningen” och Antons, 7 år ”Jag vill gifta mej med en robot” var mina klara favoriter.
Pippi Långstrump på de sju haven är en ambitiös legering av unga amatörer och proffs, där amatörerna inte nödvändigtvis kommer till korta. De två akterna är sammanfogade ur två olika Astrid Lindgrensberättelser. Den första är ett axplock ur hennes första bok om Pippi som kom 1945, och akt två är hämtad ur från filmen från 1970.
Scenografin är uppfinningsrik och fantasieggande och målad i primära färger, som hämtade från Ikeas barnavdelning, precis som jag minns dom från bokomslagen. När man i pausen byter från Villa Villerkulla till piratstaden Porto Piluse, önskar jag att jag suttit kvar på min plats, bara för att se hur man riggade om. Det är nämligen en stor glipa i den gula ridån.
När jag är på barnteater brukar jag lyssna extra mycket på publiken, lite för att ungar kan säga många roligheter, men också för att om det är tyst på en barnteater, då tycker ungarna att det är bra. Givetvis ska dom föra liv där dom ska föra liv, men om det är för mycket okoncentrerat joller betyder det att ungarna inte är ett dugg intresserade. Här är det nästan knäpptyst. Förutom Ingegärd Waaranperä-wannabeen på bänkraden bakom då.
Pippi är precis sådär kaxig som hon måste vara. Och hon sjunger förvånansvärt bra. Och det är också i det musikaliska som föreställningen styrka ligger. Jag tror inte barnen har sett ett par så dansanta konstaplar som Kling och Klang. Likt Mungojerrie & Rumpleteazer lyckas dom ett tag norpa en himla massa fokus, men så är dom också musikalproffs. Dom dubblerar som sjörövarna Jocke med Kniven och Blodsvente i andra akten, och även här lyckas de sno en himla massa scentid från den försvarslösa ungdomarna, vilket kanske kan tjäna som en lektion i hur mycket som krävs om man ska kunna försörja sej på sånt här spexande.
Och med det vill jag inte säga att ensemblen står där handfallen. Flera av dom gör riktigt bra ifrån sej, och de gånger de får bollen dribblar dom som värsta proffsen.
Tommy och Annikas föräldrar spelas av två mycket unga, och fick mej av någon anledning att tänka på föräldrarna i Next to Normal, i sin uppenbara opassande omognad att ta hand om barn.
Kostymerna går åt det enkla, men adekvata. Man har tagit i där det behövs, och har hållit budgeten där det är möjligt. Och mer hade varit onödigt. Det är inte ett kostymdrama.
Jag sitter och tittar och blir lite bölig, för det är så länge sen jag hörde de här berättelserna och sångerna, och jag minns barnet jag en gång var, en person lika verklig, skiljd från mej själv, och olik den jag blivit som om han suttit där på bänken bredvid mej, alltid sugen på att spela Pippi, oftast tilldelad rollen som Tommy.
När det är över sätter sej Pippi så scenkanten. Flera av barnen kommer fram för att hälsa. En liten kille gömmer sej bakom sin pappa, plötsligt blyg. Pippi ser honom och vinkar. Han gömmer sej i tryggheten bakom byxbenen. Det blir för mycket av det goda, och han måste lyftas upp i stora famnen. Pappa går fram och pratar med Pippi, men killen har borrat in sej i armhålan och vägrar komma fram. Så plötsligt, för en sekund, vågar han, och tittar rakt på Pippa, som är jätteverklig, och som ler, och sen är det tillbaka in i pappas tröja igen. Men han vågade, i alla fall, dom kan inte komma och säga något annat. Han vågade i alla fall. Och kanske är det för honom som den här kvällen har betytt allra mest?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Magnus Borén.
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6650:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
TROLLFLÖJTEN, av Mozart, med Smålandsoperan, i Borgholms Slottsruin.
”Vi trodde vi hade gott om tid, när vi tidigare på dagen började köra mot Borgholm. Det var innan vi stannade till i Färjestaden och Ölands köpstad, innan vi lallade in i en skoaffär och tvingade Aloe-Vera att försöka gå i högklackat, och innan jag hittade en prylbod. Någon timme senare är till och med shopoholisten Skäggige Skalman nöjd, och vi skyndar till bilen, mer sena än vi trodde möjligt. ”
Låter det intressant? Här är resten:
”Nämen, hej,” säger jag till killen bakom kassan. Vi tittar båda på varandra och försöker komma ihåg varifrån vi känner varandra. Hjärnan räknar bakåt. Inte dagar, inte månader, inte år, utan årtionden. Han minns till och med mitt namn. Jag minns att han höll på med kläder, på något sätt. Och något med kungligheter, tror jag. Eller var han bara en syintresserad royalist?
”Vi trodde du kanske hade blivit påkörd…” svarar jag.
Det är tyst i andra änden. Inget sprakade, inte ett ljud. Prosopagnosias har väldig otur med elektriska aparater. Varenda en verkar vara ett måndagsexemplar. Han kan inte köpa ett talande grattiskort utan att det blir kortslutning i kuvertet.
”Om du hör mej; Gå mot ljuset, Carol Anne,” säger jag, och hoppas att han har sett Poltergeist."
#Borlänge, #Cozmoz, #Ornäs, Ornäsgården, #GustafVasa, #Ornäsbjörken, #AstridLindgren, #PippiLångstrump, #PippiLångstrumPåDeSjuHaven, #Teater,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar