Det borde vara konstigt, men dom passar faktiskt in, dom här mystiska människorna i röda och blå masker som smyger runt inne på Stortorget i Gamla Stan. Kanske för att ingenting känns på riktigt. Allt är liksom en kuliss, en slags inscensättning.
Jag sitter i skuggan på trapporna till det gamla Börshuset, nuvarande Nobelmuseet, och käkar ett rött äpple. Det är sent på dagen. Solen slår rakt från väster, mot torgets östra och södra fasader och in på Köpmangatan, hela vägen ner till Sankt Göran och Draken, där den första Stadsmuren brukade gå.
Folk rör sej över torget. I solen utanför Grillska Huset, där Stadsmissionen håller till , står två gatumusikanter, framför en stor, egenhändigt limemålad, fyrkantig soptunna på hjul, en sån där som brukar finnas i grovsoprum. Den ena har ett trumset, den andre en bas, och det låter som om dom har en synth inspelad. Musiken, som får mej att tänka på något svängigt av Mike Oldfield, passar liksom in här på torget. Som ett både monotont och variationsrikt sommarsoundtrack utan slut.
Några duvor, uppe på Stortorgsbrunnen, flaxar plötsligt upp, skrämda av något, och flyger iväg, över taken.
Ett gäng asiatiska turister med iPads i högsta hugg, fotograferandes allt, urskillningslöst, står mitt på torget. Lite längre bort, där Källargränd börjar, på väg mot slottet, står deras guide, skrikande ord dom låtsas inte höra, och viftar med en flagga dom låtsas inte se. Eller också är det jag som är fördomsfull och parar ihop en asiatisk guide med en grupp asiatiska turister. Guiden kanske inte alls ropar på iPadfotograferna, och dom kanske inte alls ignorerar honom, utan är lika förundrade som vi andra varför han står där, vrålande och våldsamt semaforerande. Kanske har han gått vilse?
Någon, som någonstans - kanske Gröna Lund - har vunnit en sån där fantastiskt stor chokladkaka, kommer gående över torget och försvinner in på Svartmangatan, vid Statsmissionens brödbutik. En turist, eller bara en Gamla Stansbo med tombolaflyt?
Duvorna kommer tillbaka, och slår en lov runt torget.
I Schantzska huset, i skuggan på chokladkoppens uteservering, sitter två turistande bögar och känner sej lite i minoritet bland alla andra. Varför är dom de enda där? Det hänger ju en regnbågsflagga på väggen, klart och tydligt?
På en av bänkarna på mitten av torget sitter en flicka med en röd ansiktsmask och blonda tofsar. Ingen verkar bry sej om att hon sitter där.
En brunhårig servitör med fluffad snedlugg kommer ut på Pharmariums veranda, men stannar i dörren. Han har glasögon, slips och en stor vräkig klocka i gulmetall, och i en glipa mellan väst och byxlinning tittar hans vita skjorta fram. Uteserveringen är full. Han tittar ner på sin bricka, där det står ett litet glas med något genomskinligt. Vatten? Alkohol? Han ser sej omkring bland gästerna, som om han försöker minnas vem det var som beställt vad det nu är han har i glaset.
Borta vid Grillska huset har bandet tystnat, och har börjat rulla ihop sina kablar. En man sitter hopkrupen utanför bakom dom, vid Matboden, fotograferande folk i smyg.
Några andra asiatiska turister har hittat guiden, och dom försvinner iväg bort mot slottet.
Mannen med den enorma chokladkakan under armen kommer ut på torget igen, och ser sej om, lite osäker på vart det var han skulle.
Bögarna på chokladkoppen har fått sällskap vid ett annat bord lite längre bort. På Pharmariums veranda står servitören kvar, uppgiven, och väntar på att någon ska ropa på honom.
Duvorna har landat högt uppe på brunnshuset igen. Lutad mot sandstensfasaden vid Köpmansgatan står en ung man i blå mask.
Det är som om vi alla väntade på något.
Någonstans börjar en kyrkklocka slå. Finska kyrkan? Storkyrkan? Tyska kyrkan? Klockan måste vara sex. En kvinna i en manlig barock-rock och grön mask stiger ut på Stortorget och deklamerar:
”Mina damer och herrar; då var det dags!”
Det är dags för Teater Carpas gatuteater Romeo och Julia.
Shakespeare skrev Romeo och Julia någon gång mellan 1595 eller 1596, tror man. Ingen vet. Man har inte hittat en Facebookstatusuppdatering som lyder: ”Idag var jag på världens bästa teaterföreställningen Romeo och Julia, Amman var bäst!” Eller: ”Fortfarande lite skakis efter premiärfesten av R&J, men det var det värt! Edward Toadhead var strålande som Julia! Shakespeare rockar fett!”
Någon gång under slutet på den Elisabetanska senrenässansen var det i alla fall. Sigismund III Vasa, son till Johan II och Katarina Jagellonica(Sigismund föddes när dom satt fångna på Gripsholms slott), och sonson till Gustav Vasa var kung över Sverige och Polen, storfurste över Litauen.
Vi går fram till den grönmaskerade kvinnan och får varsin liten vit klisteretikett att sätta på bröstet, som på Moderna Museet, ungefär, för att se vilka som hör till turen. Jag vet inte hur dom gör om ovidkommande sluter upp.
Och så börjar det. Vi vallas fram till killen i den blå masken som står lutade mot fasaden nere vid köpmangatan. En röd mask kommer fram. Det blir tjabb. Det kommer fram fler masker, både röda och blå. Alla är unga, och har enkla nutidskläder som visar vilken klan dom tillhör: dom röda Montague eller de blå Capulet. Tjabbet blir till bråk. Både tjejer och killar har målat läppar och naglar röda eller blå. Alla gömmer sej bakom masker. Bråket blir till gruff, och precis innan det blir slagsmål, kommer någon in och stoppar det, och alla skingras. Vi följer efter de röda maskerna in på Köpmangatan. I Trädgådstvärgränd står Romeo, Mercutio och Benvolio och snackar tjejer. Man använder lite Shakespeare, men det verkar vara fritt fram att använda modern svenska. Romeo har långt mörkt hår, och påminner lite om en ung, gänglig Zorro.
Vid Skeppar Olofs Gränd hänger Julia med sina BFF:s och snackar om kommande fest, och om Prins Paris. Julia har blått hår, kort mörkblå plyschklänning och klumpklackade svarta snörkängor. Hon påminner mej på något sätt om Lady Gaga. Man har strukit alla vuxna roller, och delat upp deras repliker på Julias två väninnor. Det är smart, och bidrar på något sätt till att ge en bild av en ungdomlig subkultur som röjer runt på gatorna, slåss, älskar och intrigerar utan att de vuxna har en aning.
När vi kommer tillbaka till Trädgårdstvärgränd har Romeo och de andra rödklädda fått nys om festen, och just då kommer en fransk guidad tur och klämmer sej emellan killarna och in på Trädgårdstvärgränd. Det finns inget annat att göra än att låta alla passera. När dom gått förbi låter sej Romeo övertalas att hänga med på festen, och lite längre in i gränden är det vår tur att avbryta den franska guidade turen och tränga oss förbi. Vi stannar vid Finska kyrkans bakgård. Det är därinne festen är. Blåmaskerade ungdomar hänger utanför, snackar, och om det hade varit idag hade dom nog rökt en och annan cigg. Julia hänger mot väggen, och just när Romeo, nu i blå mask, kommer ut för att ta en nypa luft, kommer fransmännen tillbaka, nu på väg in till festen, eller kanske bara för en titt på Finska Kyrkan. För den har en intressant historia. Det var här Stockholms första teater, Bollhuset, låg. Och man kanske kan säga att det också var här stans första sportarena låg. Det var på den tiden kultur och sport kunde samsas om pengar och lokaler.
Så börjar Romeo och Julia snacka, lite trevande först, men så hettar det till, och just när Romeo har avslöjat att han är en Montague, vem kommer tillbaka om inte våra vänner fransoserna, nu klara med Finska kyrkan för en lång tid framöver. Dom fnissar lite, och vi fnissar lite, och Romeo och Julia hänger sej åt en sån där talande, erotiskt laddad tystnad.
Så har alla fransmän försvunnit, ut ur genom porten och ut ur den här historien, och just som de unga förälskade ska kyssas, dundrar Tybalt ut ur Finska Kyrkan: Det är Montaguesvin på festen! Romeo, Mercutio och Benvolio rusar iväg nerför trädgårdsgatan. Vi följer inte efter utan vänder och vandrar upp mot Köpmansbrinken och statyn av sankt Göran och draken, men stannar vid Staffan Sasses gränd, precis där Köpmansgatan byter namn till Baggensgatan, där det är dags för balkongscenen. Bakom mej, uppför Själagårdsgatan, under trädet på det lilla triangeltorget mellan Själagårdsgatan och Kindstugatan hör jag en spökvandring i full gång. Guiden har hög hatt och slängkappa och pratar med en konstig röst, så jag antar att han är mitt uppe i en hiskelig spökhistoria.
Romeo och Julia blir avbrutna av en av Julias väninnor, som har tagit Ammans funktion, och undrar varför Julia dröjer.
Något kommer dundrande nerför Köpmansgatan, kommer närmre och blir högljuddare. Det är gatumusikanterna från Stortorget, och deras limegröna soptunna, som jag antar innehåller instrumentent. Dom försvinner in på en Själagårdsgatan, och det blir långsamt tystare.
Vi är ute på Stortorget igen, och nu finns det ingen återvändo: uppe på Källargränd bryter det ut: våldet. Vi blir förstås tvungna att ta en paus mitt i, för en bil ska köra iväg, och vi blockerar gatan, och precis som Tybalt spetsar Mercutio kommer en bil tutande, och vi måste alla flytta på oss.
Jag önskar att man hade kunnat lösa dödsscenerna på ett lite mer inspirerat sätt. Våld är alltid svårt att iscensätta, och ute på Stockholms gator kan det vara mycket vanskligt, så jag hade nog önskat att man gjort en 180 graders vändning. Bara antytt våldet. Jag vet inte hur: kanske genom att måla rött smink i handen, eller kanske läppstift, och sen trycka det i ansiktet på den man dödat? Eller dra en röd näsduk ur fickan på offret, som för att symbolisera knivsticket och blod? Något symboliskt, bara. Jag tycker att själva döden skulle ha varit som när man som barn blev plötsligt inte längre fick vara med: man har blivit mördad i den där leken där en av oss var en okänd mördare, eller man blev utdömd i nån sport. Eller som när man blivit kullad och måste vänta på att någon annan befriar en innan man får vara med igen. Det är bara det att ingen befriar en, någonsin. Personen får liksom inte längre vara med i historien. Blir osynlig.
Så hämnas Romeo, och vi lämnar Tybalts lik i rännstenen och följer efter den sörjande Julia upp till den lilla planen mellan Börshuset och Storkyrkan, som en gång varit begravningskapell, och där allt får sitt slut. När Julia vaknar upp och hittar Romeos lik väljer hon att inte använda hans kniv, utan kysser honom, och det gift han har kvar på läpparna räcker gott och väl. Det hela tog ungefär 45 minuter.
Det här framförs av ett gäng unga amatörer, och det är i det som charmen ligger. Åldersmässigt ligger dom inte så långt från de unga älskande, den där åldern när ett dygn var en evighet, och en kvart var lång nog att förändra ens liv. Dom har inte en himla massa teaterteknik att falla tillbaka på, utan måste jobba med den sanning dom kan uppbåda, under de givna, hela tiden skiftande förutsättningarna. Man koncentrerar sej på att berätta historien, och det räcker gott och väl. I deras händer blir det inte en tragedi, utan något oundvikligt. Dom är som barn, som knappt märker att leken blivit allvar.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Teresia och Kamraterna.
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
FIDELIO med Kamraterna på Årsta Teater:
"Men det är lite svårt att klä upp sej när man har rakt huvud, hur man än gör ser man ut som en förrymd fotbollstränare. Jag skulle vilja anlända i kostym, utan vare sej ryggsäck eller annan väska, med en struken skjorta, väst och slips, och med en matchande näsduk sådär lagom nonchalant nedstucken i bröstfickan, men på något sätt slutar det alltid med att jag står där i det gamla vanliga: något diskret, och förhoppningsfullt: rent. Med en ryggsäck fullproppad med sånt jag verkligen behöver om nu apokalypsen inträffar under mitt teaterbesök. "
Låter det intressant? Här är resten:
TRE MÄN I EN BÅT med Kullehusteatern på Hallwylska Palatset.
"Och att se Thomas Eriksson spela teater är lite som att se en lindansare balansera högt däruppe. Precis när man tror att han ska dratta dit, spela över, gå ifrån historien för att kamma hem några enkla skratt, rätar han upp sej, skärper till sej och fortsätter sin akt. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande: han är som en hybrid av en stå up-komiker, eller värsta sortens fars-clown och en seriös aktör. Han är ofta ute på tunn is, men klarar sej alltid torrskodd. Aldrig någonsin känns det som om målet bara är ett skratt, även om det alltid är resultatet. Det är som om han tillåter oss att skratta åt honom, samtidigt som han koncentrerar sej på att framföra pjäsen. "
Låter det intressant? Här är resten:
OPERAKUL - BLAND HJÄLTEDÅD OCH KÄRLEKSKVAL med Parkteatern, Under Eken i Galärparken på Djurgården.
"Det här en mycket bra föreställning för att introducera ungar både till teater i allmänhet och till opera i synnerhet. Artisterna är lättillgängliga och ställer ofta direkta frågor till den unga publiken, och dom tar in, och anpassar sej efter svaren. Om jag var liten hade jag älskat det här. Och som vuxen tycker jag det är mycket underhållande."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar