Mina grannar i huset mittemot, tvärs över går’n, tio meter bort, har en svensk flagga på sin balkong. Jag vet inte varför jag blir så provocerad, men jag blir det. Kanske för att deras hus är fyllt av bostadrätter, och vi andra, grannen under mej med grekiskt namn, jag, och grannen bredvid mej, med spanskt namn, bor i ett hyreshus.
Det här är min femte sommar i den här lägenheten, och deras flagga hänger ute, året om, vinter som vår. Den måste vara gjord av ett fantastisk bra material, för den är så god som ny. Inte blekt, inte fransad eller sliten.
Det stora problemet är att jag inte vet varför dom har en svensk flagga på sin balkong. En svenska flagga kan säga: ”Hej hopp, små grodorna, små grodorna, välkommen till Sverige, ett land som är ganska bra!”, men den kan också säga: ”Det här landet är på väg att helt övertas av utomstående, men här bor i alla fall en riktig, äkta svensk!”
Om nu mina åsikter verkar lite opatriotiska så måste jag erkänna att jag är den där killen som när det svenska laget har vunnit i något sportevenemang och folk skanderar: ”Vi vann! Vi Vann!” får lust att ropa: ”Nej, dom vann, ni satt bara och tittade på!”
När jag berättar om flaggan för några vagt bekanta blir dom fruktansvärt provocerade av att jag blir provocerad. Dom kan inte - vill inte - alls förstå mina känslor. Det blir en riktigt otrevlig stämning runt bordet på MacDonalds Drive in i Kungens Kurva, där vi hamnat efter en tur till IKEA. Jag, som förväntat mej personal på rullskridskor, som dom har på bio, är lite besviken över att det känns som ett vanligt hamburgerhak.
”Menar du att du, som svensk, skäms över den svenska flaggan?” frågar Houdini, en bekant till en bekant, som till vardags jobbar som trollkarl.
Jag slänger iväg en snabb blick på en familj med invandrabakgrund, och hoppas att dom inte såg att jag tittade på dom. Jag mumlar nåt om Sverigedemokraterna, om rasister, om laddade symboler
”Du är ju dum i huv’et!” avgör Disco-Miffot, som inte är känd vare för sin vältalighet eller nån vidare empatisk förmåga, och som sen han slutade snusa är otroligt lättretad.
Jag försöker förklara mej, men dom maler på, mer intresserade av att ta avstånd från mej och mina åsikter, att måla mej som nån slags landsförrädare, än att verkligen lyssna på mej. Ett slags åsiktskvävning av majoritetens diktatur.
Så reser dom sej, irriterat, och går ut till bilen, lämnande sina sölig brickor kvar på bordet. Halvvägs till brickstället med min bricka, vänder jag och plockar upp deras, så att folk minsann ska se att jag inte är en av dom där hänsynslösa svenskarna som lämnar söliga brickor efter sej.
”Det där var jävligt dumt gjort,” avgör Houdini, när jag sätter mej i baksätet.
”Vaddå?” undrar jag, lite trött på all kritik.
”Att du tar bort din egen bricka?”
”Vet du att du tar nåns jobb när du gör sådär?” fräser Disco-Miffot.
”Nån som verkligen behöver ett jobb, som antagligen inte kan få nåt annat jobb, vet du det?”
Jag har aldrig sett på det då det sättet. Det låter faktiskt vettigt. Om vi alla börjar självscanna, duka av och river våra egna biljetter, då finns det snart inga jobb kvar, förutom stadssubventionerade hushållsnära tjänster. Vi kan ju inte alla jobba som politiker. Att inte ta bort sin bricka är alltså ett sätt att hålla Sverige sysselsatt?
Okej. Okej, jag är på, jag är med, jag ska inte ta bort några fler brickor, om det nu kan hjälpa nån.
”Var tror du att en sån människa kan få ett annat jobb?” undrar Houdini. ”Det här är det enda slags jobbet såna människor kan få…”
”Precis!” dundrar Disco-Miffot.
”Och du, när såna där människor blir desperatat, det är det farligaste som finns…”
Och nu låter det inte längre så vettigt. Jag är inte längre med. Jag är inte längre på.
Det var det där ”såna där människor” som avgjorde det.
En av dom bästa sakerna med Sverige är att vi tillåter oss att ge en känga åt överheten. Som när till exempel Dramaten, i samarbete med Turteatern, sätter upp ett nyskrivet drama om den av nynazisterna kidnappade ikonen Karl XII i Riddarholmskyrkan, kungarnas egen kyrka.
Detta är en slags provokation som gör mej glad. Både för att teatern inte är rädd för att genomföra provokationen, men också för att provokationen inte verkar provocera. Inga skanderande rojalister, inga heil-hälsande skinnskallar, inga självgoda Jesus-freaks som hotar att sätta eld på sej själva i protest mot att en hemvist åt gud används till något så profant som en teaterföreställning. Jag är säker på att den retar många, men jag väljer att tänka att dom tänker ”Alla har rätt till en åsikt, hur dum den än är.”
”Det är så varmt här i Sverige,” säger killen som sitter framför mej i kön. Sitter? Japp, det är onumrerat i Riddarholmskyrkan, och detta medför att folk får en slags Allsång på Skansen-mentalitet, och börjar köa hur tidigt som helst, för att få en bra plats.
Jag vet inte vad han är på väg med det här. Jag känner honom inte. Han pratar perfekt svenska, så landets temperatur borde inte vara nån överraskning. Kanske bor han utomlands, och gärna vill berätta att han är här som turist, men att han i verkligen jobbar med hedgefonder i New York?
”Ja,” svarar jag, ”Det är härligt…”
Vi sitter på kullerstenarna, med ryggen mot Riddarholmskyrkans fasad. Dramatens personal går runt och lånar ut paraplyer, som solskydd. Jag kan tänka mej att det man har haft en och annan undervätskad fjomp med solsting.
Vi pratar om luftkonditionering, och jag nämner en youtubefilm där man lär sej bygga sin egen. Vi pratar om att man aldrig turistar i sin egen stad, och jag nämner att jag försöker gå på museum minst en gång i månaden, och att jag faktiskt gjort en hop-on-hop-off-tur från Gamla Stan och tillbaka. Vi pratar om Stockholms Historia, och jag kan bara inte hålla klaffen:
”Vet du,” börjar jag, och som jag börjar pratar rinner liksom lusten ur mej, men det är för sent att sluta när jag väl börjat, och jag inser att jag inte har tänkt igenom det här ”man trodde länge att Birger Jarls torn var den äldsta byggnaden i Stockholm, men det stämmer inte…”
Han ser på mej:
”Birger Jarls torn?”
Han har ingen aning om vad jag pratar.
”Ja? Det där tornet som dom säger ska vara äldsta byggnaden i Stockholm? Det stämmer inte?”
”Var ligger det?”
”Det ligger här borta?” Jag pekar bortåt Wrangelska palatset, bakom vilket jag tror att tornet står.
”Ligger det inte på den andra holmen?
”Den andra holmen?”
”Ja, inte Riddarholmen, utan den andra holmen?”
”Skeppsholmen?”
”Ja?”
”Du menar nog Skridskopaviljongen på Kastellholmen.”
”Ja, kanske det.”
”Det är fel.”
Han är tyst. För att parafrasera Aristocats: Jag börjar aldrig ett samtal, men jag kan avsluta ett.
Allt det här hade varit mycket lättare, och mer givande, om jag verkligen hade kommit ihåg vad fasiken det var för byggnad som numera räknas som Stockholms äldsta. Snacka om att säga A och glömma bort hur man stavar till B. Jag läste ju om det alldeles nyss….
Tio minuter innan det börjar släpps vi in. Från kyrko-orgeln kommer smått ironiskt snuttar. Bland de lätt förklädda melodierna tycker jag mej känna igen Mälarö Kyrka, ett meta-grepp som omedelbart får mej på gott humör. Jag har aldrig varit inne i Riddarholmskyrkan, och den är mycket mindre än jag trott. Man får inte gå runt och titta. Scenpersonal står som stoppklossar lite här och var. Jag hade trott att vi skulle sitta i kyrkbänkarna, men hade inte insett att detta inte var vilken bonnkyrka som helst. Det finns inga kyrkbänkar. Scenplatsen är längst med mittången, och man har byggt upp fyra publikläktare, två på var sida, avskurna av öppningar där skådisar kan göra entréer. Jag armbågar mej fram - inte så svårt med tanke på att jag var nummer tio i den välorganiserade, sittande kön - till en bra plats på tredje och översta bänkraden så mycket i mitten jag kan komma.
Jag har läst på, om Riddarkyrkan och om Karl XII, på Wikipedia, och på Youtube hittade jag ett Herman Lindqvistprogram från åttiotalet om den unge kungen, så jag känner mej någorlunda förberedd. Jag hann, eller orkade, inte riktigt med hela dokumentären, men jag tror jag har klart för mej hur det hela slutade.
Det börjar med att Carolus Rex, Kungen själv, som nån slags regal zombie kommer uppklättrande ur sin krypta, ber en person ur publiken loss repet som bundits runt hans fötter för att hindra att han ska gå igen, och så börjar hans berättelse. Den sträcker sej från hans tid som litet barn, till det där välsiktade men olyckliga skottet 1718.
Det är en underbar energi i hela föreställningen, med få, och nästan välförtjänta svackor. Förstå mej rätt, men det finns något av ett elevuppspel över energin, ett Nu jäklar, det är bara ikväll, just nu, som gäller! Det är rock’n-roll, eller punk. Man kickar gigantiska legobitar längst med altargången, dömer en publikmedlem till döden genom stening för hor, och placerar ett äpple på huvudet på en annan, i en slags twistad Willhelm Tell-lek.
Kostymt är det som som att sitta på Alexander McQueens modeshow för Givenchy höst och vinter 1997-98. Björnar, kosacker, Turkar i burka och svenska folkdräkter för dagens unga. Helgalet, och underbart inspirerat. Jag blänger till höger och vänster, en whiplashaspirant. Varje gång en ny kostym kommer in vill jag pausa, tills jag tagit in allt, tittat klart. Det finns så många oväntade och överraskande spelplatser att jag vrider huvudet som en Tornuggla för att inte missat något. En bår bärs ut, och nästa gång du tittar dit står där en tron, som genom magi. Jag får lite lust att vara en fluga bakom scenen, bara för att se hur kläder och peruker formligen flyger i luften under alla snabb-byten, som under ett dragshowsmedley.
Inget ont om herrarna, men det här är damernas vals. Många favoriter från Jenny Andreassons uppsättning av Lilllan Hellmans De Oskyldiga på Dramaten i höstas är här. Ester Uddén och Maia Hansson Bergkvist som Karl XIIs degenererade, pyromaniska systrar Ulrika Eleonora och Hedvig Sofia är så vidrigt underhållande att jag skulle kunna tillbringa en helkväll med dom, ensamma på scenen. När kvinnorna sen i en slags gestaltningsstafett börjar föreställa kungen som barn, tonårining, ung man och fullvuxen, då är det bara för grabbarna att ta ett steg tillbaka och börja anteckna. 2014 kommer, för mej, att vara dragkingarnas år.
Vi behövde den här uppsättningen, både jag och Sverige. Sverige behöver den, som en slags lektion i ödmjukhet, som ett slags släkforskningsresultat där det visar sej att den avlägsne släkting man var så stolt över, som står där i Kungsträdgården och pekar mot Ryssland, hyllad av många av de järnrörshyttande, var en sexuellt ambivalent ung man som ensam betydde slutet för Sveriges Stormaktstid, inte början. En stridspitt, men till syvende och sist: en looser.
Och jag behöver den. Jag behöver känna mej stolt över ett land där man inte måste känna sej stolt över sitt land. Ett land där man får sätta upp en sån här föreställning. Ett land som då och då slänger en kritisk blick på sej själv. Där man får skratta åt överheten, utmana makten, säga sin sanning.
När jag efter föreställningen cyklar hem genom ett Pridefirande Stockholm, genom ett regnbågsflaggande söder, känner jag mej stolt. Stolt över oss, Sverige. Inte för att vi är bäst, utan för att vi är ganska bra. Lagom bra. Bäst på att aldrig säga att vi är bäst.
Det är inte förrän jag kommit hem, läst några kapitel ur Mästare och Margarita, och slutligen släckt nattduksbordslampan, och ligger där i mörkret, väntande på John Blund, som jag plötsligt kommer ihåg vad som är Stockholms äldsta byggnad. Jag skrattar högt, och i sovrummets mörker låter jag lite som en galning. Jag hoppas inte grannarna tror att jag har ett fnissigt herrbesök på rummet. Jag vet inte om jag vill bli uppfattad som den där mannen som framkallar skratt i sänghalmen.
Riddarholmskyrkan är Stockholms äldsta byggnad. Vilken rå-iditot jag är! Jag satt och letade efter svaret, och svaret var precis bakom ryggen. Bokstavligen.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
50:-, tack till miss Austen för fix och trix.
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6700:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
PIPPI LÅNGSTRUMP PÅ DE SJU HAVEN, på Folkets Hus i Borlänge,
"”Hon städar ju inte, hon bara dansar, hon!” ropar en liten dalkulla från bänkraden bakom mej. Uppe på scenen försöker någon som i första akten var Prussiluskan och som jag nu, i andra akten, först trodde var en sjörövardrottning, men som sen visade sej bara vara innehavarinnan av en sjörövarbar, framföra ”Mors Lilla Lathund” med kvast, full städ-koreografi, och bakgrundsdansare med trasor i högsta hugg, men småknattarna i publiken verkar inte tycka att hon är nån vidare lokalvårdare."
Verkar det intressant? Här är resten:
TROLLFLÖJTEN, av Mozart, med Smålandsoperan, i Borgholms Slottsruin.
”Vi trodde vi hade gott om tid, när vi tidigare på dagen började köra mot Borgholm. Det var innan vi stannade till i Färjestaden och Ölands köpstad, innan vi lallade in i en skoaffär och tvingade Aloe-Vera att försöka gå i högklackat, och innan jag hittade en prylbod. Någon timme senare är till och med shopoholisten Skäggige Skalman nöjd, och vi skyndar till bilen, mer sena än vi trodde möjligt. ”
Låter det intressant? Här är resten:
”Nämen, hej,” säger jag till killen bakom kassan. Vi tittar båda på varandra och försöker komma ihåg varifrån vi känner varandra. Hjärnan räknar bakåt. Inte dagar, inte månader, inte år, utan årtionden. Han minns till och med mitt namn. Jag minns att han höll på med kläder, på något sätt. Och något med kungligheter, tror jag. Eller var han bara en syintresserad royalist?
#Dragking, #Dramaten, #Turteatern, #NilsPoletti, #Rasism, #LillianHellman, #DeOskyldiga, #CarolusRex, #KarlXII, #Riddarholmskyrkan, #Teater, #Stockholm, #Riddarholmen,
