Folk tittade på mej, när jag cyklade hem från föreställning, och jag förstår dom: en medelålder man i limegrön toppluva och grön fuskpäls som verkar sluddersjunga "Ja, må han leva" för sej själv. Men till mitt försvar vill jag säga att jag var varken full eller på annat sätt från min sinnen: jag försökte testa hur man gör när man sjunger utan att bry sej om texten, orden, man sjunger. För det var ett av mina problem med kvällen föreställning: jag hörde inte vad vissa sjöng. Först trodde jag att det hade med ljudet att göra, men när jag plötsligt upptäckte att jag hörde vissa perfekt medan andra lät som om jag hade vatten i öronen, så blev det plötsligt väldigt intressant att analysera VARFÖR vissa nådde ut, och andra inte. Och jag tror - därav mina vokala volter på cykelturen hem - att vissa inte bryr sej om orden de sjunger, bara tonerna och ljuden de åstadkommer.
HAIR är en svår musikal att göra intressant, och jag tror det bland annat har att göra med att ingen förändras. Ingen verkar lära sej något. Kanske upplever man något, men det är inget som ruckar karaktärens grundinställning. Ett annan problem är att man ofta sätter upp den som en slags provokation, men ingen blir längre provocerad av peace and love, fri kärlek och långt hår. Tiden har liksom gått förbi den. Jag önskar att man hade gått steget längre, istället för att försöka slå in redan inslagna dörrar. Varför inte leka med könsroller? Jag hade älskat att se en prideparad spåra ur: att låta transpersoner och gaypersoner ta större plats. Kunde inte en av de manliga rollerna spelas av en kvinna? Jag tyckte mycket om Helen Norbergs lekfulla Mask- och perukdesign, och Jonna Bergelins kostymer fick mej att tänka att det finns verkligen inget NU vad gäller kläder. Allt är lite inne, och ingenting är ute. Det handlar mer om en attityd. Mats Sahlströms scenografi gjorde mej lite förvirrad, även om jag tyckte om den: det verkar först som om vi är i en stor galleria, men skådespelarna på scenen pratar direkt till publiken och säger att de är i en teatersalong. Det hela är förvirrande. Sångernas överraskande arrangemang, av Mathias Venga och Martin Östergren, var en av de stora behållningarna. Vad jag förstår av tidsmarkörer - Putin dyker upp i andra akten - så utspelade det sej i nutid, men jag störs av att ingen har mobiltelefoner. Jag vet, det är en fånig åsikt, men så ser verkligheten, nuet, ut, och jag tror att varje regissör som vill sätta upp något som ska vara här och nu, på något sätt måste ta ställning till det. Borde inte dessa personer instagramma, TikToka och BeReala sej? Det hade kanske inte nödvändigtvis blivit intressantare, men nu stör avsaknaden av mediamaskiner. Vad gäller scenerier hade jag önskat att man inte hela tiden riktade sej ut mot publiken när man sjöng, eller agerade. Det hade nog blivit mer intressant om det hela blev något av en lek med varandra, istället för något redan iscensatt för en publik. Man står liksom med ena foten på Börsens scen, känns det ibland, snubblande när en konsert. I andra akten känns det som om regissören vill säga en hel del, men på något sätt blir det otydligt, grumligt, uddlöst. Jag är lite förförd av Viktor Norén, som spelar Berger. Han är en slags blandning av Mick Jagger och Mephisto. Tyvärr tycker jag att det andra affischnamnet, Moonica Mac, försvinner lite i bakgrunden, och borde lyftas fram. Det här är en grabbarnas föreställning. Kvinnorna trånar, längtar och blir med barn. Men i ärlighetens namn måste jag säga att ingen verkar ha någon riktig riktning, och när det slutar är det mest för att musiken har tagit slut. #hair #götalejon #musikal #musical #teater #minstengångiveckan #scen #koreografi #sång #musikteater #scenografi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar