tisdag 7 november 2017

OIDIPUS/ANTIGONE, av Sofokles, genrep, på Dramaten, föreställning 64, 31/10, 2017


Av Sofokles, Översättning Emil Zilliacus och Hjalmar Gullberg, Bearbetning Marie Lundquist, Eirik Stubø och Cecilia Ölveczsky, Regi Eirik Stubø, Scenografi och kostym Kari Gravklev, Ljusdesign Ellen Ruge Peruk och mask Peter Westerberg och Lena Bouic-Wrange, med Reine Brynolfsson, Sanna Sundqvist, Stina Ekblad, Hannes Meidal, Gunnel Lindblom, Ellen Jelinek, Rasmus Luthander, Pontus Gustafsson, Hans Klinga, Maria Salomaa, Johan Ulveson, Per Mattsson, Kicki Bramberg, David Book

Teater är lite som tombola; det finns en hel del nitlotter, några tröstpriser, och så en och annan eftersträvansvärd högvinst. Problemet är förstås att man aldrig på förhand vet vad man ska få.
Tidigare på dagen hade jag på min Instagram Story orerat om att jag inte alls var sugen på det här genrepet, att detta inte var något som jag såg fram emot, att jag hellre skulle stanna hemma, diska, dammsuga och dega, och kanske läsa klart Sophie Tuckers memoarer.
Men om jag bara gick på sånt som jag i förväg var sugen på skulle jag för det mesta stanna hemma. Visst, jag har vissa favoritdramatiker, som Tennesse Williams, Neil Simon, Joe Orton, Peter Shaffer och Tom Stoppard, men dom sätts upp så sällan att om jag bara gick och såg deras pjäser så skulle många av Stockholms scener fortfarande bara vara obekanta rum för mej.
Så jag går på teater, på vinst och förlust. Och för det mesta - för att parafrasera Boye - är det mödan värt: även om just den kvällens föreställning inte var fantastiskt så kommer det andra kvällar, snart, och statistiskt sett så ökar chanserna att kamma hem storkovan.
Men att klämma in två grekiska dramer efter varandra, låter som en väääldigt lång föreställning. 
 Nåt jag redan nu kan avslöja att det inte var. För mej hade den gärna fått vara längre. Det var nästan i kortaste laget.

På vägen till Dramaten sovrar jag secondhandbutiker längs med Hornsgatan, och på Emmaus vid Slussen hittar jag en Penguin Classic med tre pjäser av Sofokles: The Three Theban Plays, där både OIDIPUS och ANTIGONE ingår. Jag tar det som ett gott omen.

Sofokles föddes 497 eller 496 innan Kristus, och dog 90 år senare, 406 eller 405.  Han är en av de tre stora tragedidramatiker från det antika Grekland vars verk har överlevt. Han föddes efter Aischylos, men innan Euripides, de andra två stora dramatikerna, men vad gäller dramapriser - man tävlade i teater redan då - överglänser han de två andra. Rejält. Han var sin tids Hal Prince.
Han skrev över 120 pjäser, men bara sju har överlevt i sin helhet. Visst blir man lite nyfiken på vad som gått förlorat?

KUNG OIDIPUS skrevs omkring 429 före Kristus. Det är samma år som Platon föds, och det är så tidigt i tidräkningen att inget annat av vikt verkar ha hänt. I Sverige har bronsåldern precis tagit slut, och den här perioden i den svenska järnåldern anses så händelselös att det är först runt år noll som man kan tala om en verklig järnålder. Arkeologerna omnämner den här perioden som en ytterst fyndfattig tid. 
ANTIGONE skrevs, ungefär tio år tidigare, runt 441, och är alltså, trots att den kronologiskt är den sista pjäsen, skriven först.

Båda pjäserna ingår i en trilogi som kallas Thebanska Sagocykeln, och dit också OIDIPUS I KOLONOS räknas. Jag vet inte vad det är för fel på den, eftersom den inte alls verkar bli uppsatt lika ofta som de andra två.
I tidsperspektiv utspelas den mellan de två akterna, och handlar, kan man säga, om hur Oidipus slutar, och hur Antigone börjar.

Det var på den här tiden man uppfann peripeti, den plötsliga förändringen, eller avslöjandet, som tillsammans med anagnorisis: den plötsliga insikten, är två av de viktigaste byggstenarna i dramatik.
Ett typexempel på både peripeti och anagnorisis är i VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF, när Nick - och vi, publiken, - förstår att George och Marthas son, sonen som man trodde precis hade dött i en bilolycka, aldrig nånsin funnits. 

Jag skulle säga att scenografin är enkel, minimalistisk, om det inte lät så ointressant, vilket den här är allt annat än. Visst, man använder sej bara av några stolar, men det mörka scenrummet, och röken, och ljuset, gör att jag tänker på barock-rök, målade moln, på tavlor av William Turner, på skuggor och ljus hos Rembrandt. Människor dyker in och ut ur dimman, försvinner och återkommer. Det är minnesvärt, och borde biografsändas. 

Det hela utspelar sej i Thebe, en stad som än idag ligger nordväst om Aten, men på den här tiden var den - som de flesta av de grekiskt städerna - ett eget kungadöme. 
En pestepedemi har drabbat staden, och kung Oidipus, som kontaktat oraklet, får veta att orsaken är att den som mördade den förre kungen, Laios, fortfarande är ostraffad, och tills den skyldige är straffad kommer staden att få lida. 
Vad som avslöjas är väldigt, väldigt spännande. Om du inte känner till historien är det bara att gratulera, även om jag kanske undrar lite vad du gör på den här teaterbloggen med såna luckor i din allmänbildning, och jag tänker försöka att inte avslöja något. 
Om du i din tur lovar att gå och se föreställningen.

Det är magiskt, nästan olidligt stillsamt, på ett sånt där sätt som skulle kunna vara provocerande, om det inte vore så fascinerande. Nästan hypnotiskt. Nej, inte nästan: hypnotiskt. Det är som schack, om liv stod på spel, som en Agatha Christie-deckare utan mysfaktor, som rysk roulette. Långsamt, som när man vänder sidorna i en bok, avslöjas sanningen, kapitel för kapitel. 

Spelstilen är vad jag skulle kalla återhållen. Inga onödiga åtbörder, inget travande fram och tillbaka, ingen spelad naturalism.
Varje rörelse blir betydelsefull, varje riktning, varje ord, blir relevant. Här finns inget futtigt, inget fånigt. Allt är viktigt, allt har värde. Det lilla blir monumentalt.
Som Gwendolen säger i Oscar Wildes THE IMPORTANCE OF BEING ERNEST, vilket sen upprepades av Willy Wonka: 
”The suspense is terrible. I hope it lasts.”

När jag flyttade till Stockholm, i mitten av 80-talet, talade alla om Stina Ekblads Rosalind, i Stockholms Stadsteaters uppsättning av Shakespeares SOM NI VILL HA DET. Hon var den nya, klart lysande stjärnan, en finlandssvensk Meryl Streep, decenniets genombrott, verkade det som, och jag var ganska purken över att jag hade missat henne.
Jag har givetvis sett henne sen dess, men här är hon sådär magnifik som jag tänker att hon var, då, på Stadsteatern. Hennes Jokasta är klädd i svart: knäkort kjol, v-ringad svart tröja, tunna transperanta nylonstrumpor, pumps, och blond svinrygg. Fysiskt påminner hon mej om Marlene Dietrich i något av Dior, kanske från Judgement at Nuremberg. Majoriteten av sin scentid sitter hon nämligen på en stol, med rak rygg och korsade ben, men med benen korsade så att underbenen ligger parallellt, och i 120 gradig vinkel till resten av kroppen, en ställning som är omöjlig för oss män: saker kommer liksom i vägen. Jag antar att det är motsatsen till manspreading

Kören är här nerstruken till två personer, Kicki Bramberg och Per Mattsson, och en körledare, Johan Ulveson, och dom visar vad en del skådespelare - såna jag är svag för - kan göra, förmedla, bara med sina röster. De sitter på stolar, följer handlingen, och kommenterar. De motstår varje impuls, varje frestelse att i sitt tal brodera, men låter därför inte poesin slinta. Det är förhöjt, på ett underbart, värdigt sätt. De håller tal, de snicksnackar inte.

Andra akten, ANTIGONE, är lite av en besvikelse, men kanske var det bara ett tillfälligt slirande, eftersom det är genrep . Det handlar om Antigone, Oidpus dotter, vars två bröder, Eteokles och Polyneikes, som efter att Odipus har lämnat landet, har dödat varandra i ett slag om kungakronan, och rätten att regera över Thebe. Kreon, Antigones morbror, som nu regerar, bestämmer att Eteokles, som försvarade staden, ska ges en hjältes begravning, medan Polyneikes, som anföll staden i ett försök att ta vad han ansåg var hans, inte ska få någon begravning alls, utan liket ska lämnas att ätas upp av djur. Vad kungen bestämmer är lag, och lagen ska lydas. 
Men Antigone vill begrava sin bror, hon bryr sej inte om vad som har bestämts, och när det uppdagas vad hon har gjort, döms hon till döden.

Kanske är 55 minuter för kort tid för att effektivt kunna framföra pjäsen, för uppsättningen känns nästan mer som ett stressigt skummande, speciellt om man jämför med första akten. Ingen får riktigt någon plats, och den enda verkliga vändpunkten är när kung Kreon ändrar sej.
”Det är så dags nu,” som kvinnan framför mej viskade till sin väninna.

Jag misstänker att man har försökt skapa en ”modern” Antigone, men resultatet blir lite som om Mona Sahlin skulle läsa Nyårsklockan på Skansen. Jag saknar poesi. Jag saknar patos.

Det är nästan som om denna akt riktar sej till en yngre publik: karaktärerna känns enkelt målade, tonårstydliga, och den underbara, gastkramande retoriken från OIDIPUS är nästan helt borta. Detta är mer ett familjegräl, där man mer verkar har tryckt på att det är en ung kvinna som inte böjer sej för patriarkatet, än stora moraliska frågor. Jag tycker mej inte ens kunna läsa in någon speciellt kärlek till den obegravde döde brodern, utan det känns mer som att frågan i sej - ingen man ska komma här och säga åt mej vad jag inte får göra - är vad man har funnit intressant.
Där man förut har låtit orden tala, är det nu i första hand känslorna som märks. Hon är arg, han är arg, och det verkar inte handla så mycket om vad de grälar över, detta känns rent personligt. Hade han sagt vitt hade hon sagt rött. 

Tolkningen av Ismene, Antigones syster, var den roll som intresserade mej mest i denna akt: 
Tidigare i veckan hade jag och min kompis Tintomara Grålugg pratat om alla #metoo som dykt upp på Facebook, och om Harvey Weinstein, filmproducenten som så många kvinnor nyligen anklagat för sexuella övergrepp, våldtäkt och trakasserier. 
”Man kan ju inte låta blir att undra hur många kvinnor som hade sluppit lida, om de som utsatts för övergrepp hade talat ut i tid, och inte hade tigit.”
”Jamen, det gjorde dom väl?” trodde jag. ”Det var väl bara det att ingen lyssnade?”
”Då borde dom pratat högre. Skrikit.”
Det är detta jag tänker på när jag ser Ismene vrida sej, huka, undvika, försöka att inte ta ställning, inte stå ut, smita undan. På något sätt blir hon, den karaktär som mest är beroende av vår välvilja den som man känner minst sympati för. Är det vad man vill säga: alla måste ta ställning, för eller emot, och dom som inte gör det är föraktansvärda?
Jag tänker på Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta: 
”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Men, för att återgå till tombola-metaforen, det är också så att samma vinst kan ha varierande värde för olika vinnare: Vad som är nit för någon, är nåt för nån annan: Min kompis Eva Revbensdotter hade precis motsatt åsikt till den jag hade. Hon föredrog andra akten, och tyckte den första kändes högtravande, stoffig

Och är det nåt grekerna har lärt oss, är att alla har en rätt till en åsikt, en röst. Vissa skulle till och med kalla det en skyldighet. Det kallas demokrati, och dom uppfann den nån gång för 2500 år sen.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:




SANNINGEN, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Skådisarna, som inte är dummare än att dom inser att det är drömläge, att målet är fritt, att banan är borstad - jag tror jag är ute och trampar i nån slags curling-metafor här - och dom gör det där dom gör så bra - dom spelar skjortan av varandra. Dom missar inte en passning, tappar inte en boll - vad är det med mej och sporttermer idag? - men tar heller inte i för hårt och spelar över. Långsamt, nästan omärkligt, avslöjas lager efter lager i en verklighet som hela tiden förändras. Vad är egentligen sanningen, och vad, i sej, är en sanning?"


DRACULA på Kungliga Operan:

Du vet hur du som liten kunde få en tillrättavisning som kändes helt orättvis, men du tog den, för du var barn och dom var vuxna, dom hade makt och du var maktlös, och detta var bara ett av alla andra övergrepp du dagligen utsattes för?
Jag hade glömt bort hur det kändes.
”Vem faan tror hon att hon är?” fullständigt frustade jag till mina vänner, när det äntligen blev paus. 
”Vem?”
”Dirigenten?”
”Ja, vad var det med henne, hade hon en dålig dag, eller?”
”Usch, ja!”
”Fy!”


PHANTOM OF THE OPERA på Göteborgsoperan:

"Kan man sätta upp en föreställning som utspelar sej på en opera i 1880-talets Paris, och som handlar om en ogift korist, ett yrke som på den tiden var nära besläktade med prostitution, i ett land där kvinnor var omyndiga och kvinnlig rösträtt skulle komma först 60 år senare, och kräva av henne att hon ska vara stark? Och i den kontexten: vad innebär det att vara stark? Moraliskt stark? Psykiskt stark?"



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar