onsdag 1 november 2017

DRACULA, publikrep på Kungliga Operan, 25/10 2017.


MUSIK Victoria Borisova-Ollas, TEXT Claes Peter Hellwig och Kristian Benkö, REGI Linus Fellbom, DRAMATURGI Katarina Aronsson, SCENOGRAFI & KOSTYM Dan Potra, KOREOGRAFI Lars Bethke, LJUS Linus Fellbom, MED Elisabeth Meyer, Joel Annmo, Ola Eliasson, Katarina Leoson, Sanna Gibbs, Susann Végh, Jon Nilsson, Kristian Flor, Johan Edholm, Lars Arvidson, Jonas Degerfeldt,  Kristina Hansson Unander, Malin Emilson  Kristina Hanson, Lina Hägerström Kindblad, Olof Lilja Jihan Shin, MARIA Louise Reitberger Johanna Sannefors, Alar Pintsaar, Henrik Hugo, Lars Bethke, Anna Lagerkvist, Jakob Olausson, Stina Otterström, Gustav Udd, DIRIGENT Karen Kamensek, Kungliga Operans Kör, Kungliga Hovkapellet

Du vet hur du som liten kunde få en tillrättavisning som kändes helt orättvis, men du tog den, för du var barn och dom var vuxna, dom hade makt och du var maktlös, och detta var bara ett av alla andra övergrepp du dagligen utsattes för?
Jag hade glömt bort hur det kändes.
”Vem faan tror hon att hon är?” fullständigt frustade jag till mina vänner, när det äntligen blev paus. 
”Vem?”
”Dirigenten?”
”Ja, vad var det med henne, hade hon en dålig dag, eller?”
”Usch, ja!”
”Fy!”

DRACULA är ett nyskrivet verk; både musiken och librettot är nytt för oss alla, så det är inte så konstigt att vi är osäkra på om det är paus, eller om man bara har brutit repetitionen, när ridån går ner. Det hade varit en anan sak om salongsljuset hade gått upp, men det glimmar bara lite. 
Ingen säger att det är paus, eller om detta bara är ett tillfälligt avbrott. Ingen säger hur långt avbrottet är. Vi tittar på varandra, undrande om det är meningen att man ska gå ut, eller om dom vill att man ska sitta kvar. 
Då vänder sej dirigenten om och fräser:
”Please just leave! As quickly as you can! This is a working rehearsal! And be quiet!!!”
Det fanns inget ”please” i hennes ”please!!!”
Jag tror aldrig jag har upplevt en så total offentlig uppvisning av ett så oförställt publikförakt som det hon visade. Visst, vi har inte betalat för våra biljetter, eftersom detta är ett repetition, visst, många är gamla, har svårt att gå, hör illa, men i alla andra teaterhus har jag alltid känt mej välkommen som provpublik, som om man har sett fram emot att vi ska komma.
Så inte på kungliga operan: Dirigenten visade vad hon verkligen tyckte om oss. Vi var något nödvändigt ont, ett pack, ett patrask, hon var Jesus, och vi var månglarna i templet, värda allt hennes förakt. Vi var något irriterande, som bara borde försvinna!

Till hennes, och alla andra försvar, måste jag säga att detta var det första publikrepet. Dessutom är det inte hennes uppgift att vara trevlig mot besökare.

Och ärligt talat, det hade varit allvarligare om jag hade tyckt om föreställningen. Då hade hennes beteende kanske kunnat förstöra en upplevelse. Nu var hennes utbrott bara ännu en påfrestning.

Det handlar om Dracula, en vampyr som bor i ett slott i Transylvanien, och som av någon anledning fått för sej att flytta till England. Han kontaktar en brittisk advokatfirma, som skickar en nyförlovad representant, och det dröjer inte länge innan representanten flyr för sitt liv och Dracula reser till England, på jakt efter advokatens fästmö, som har visat sej vara väldigt lik hans länge sen avlidna och högt älskade fru. 
Let the slashing begin.

Produktionen är lite som om en tonårspojke har fått komma in och leka med all scenteknik: det smäller, det ryker, det skvätter blod och allt - utom text och musik - arbetar mot samma mål: ett klimax, en häftig bild, utan en tanke på psykologi, och bakomliggande känslor. Vad du ser är vad du får. Passionen ligger i effekterna, inte hos personerna.

Vore det inte häftigt om hon - 
Skulle det inte vara coolt om han - 
Och där, liksom, när dom står där - Pow!!! Splash!

På frågor som: 
”Vad gör hon ute, ensam, mitt i natten?” blir svaret: 
”Hur ska hon annars hamna blodig i fontänen?”
”Är det inte konstigt att Mina inte reagerar på att Renfield, förutom att vara ute ur mentalsjukhuset, går och gnager på en råtta?”
”Nej, hon är på andra tankar, antar jag.”
Detta är ett stort maskineri, och saker som personregi, och psykologisk logik verkar det inte ha funnits någon plats för. 

Är det läskigt? Jo; ibland, men det känns som om kompositören haft en helt annan föreställningen i åtanke, för hon verkar - ursäkta ordvitsen - inte alls med på noterna. Det tycks som om dom står i opposition till varandra, och inte på ett sånt där intressant sätt som skapar spänning, utan som om det hela vore en film där någon lagt på ett annat soundtrack. Lite som om Offenbach skrivit soundtracket till Halloween. Ingen underlättar för den andre. Och jag har svårt att tänka mej att någon lyssnat på den här musiken, och av den blivit inspirerad till vad man ser på scenen. Det verkar troligare att någon sett en hel del film.

För några månader var jag på Club Corner, en open-mike-night med musikaltema som en gång i månaden håller till i källaren på Scalateaten, och just den kvällen visade Improvisationsstudion upp en i stunden påhittad musikal. Eftersom allt uppstår i stunden blir sångtexterna rimlösa, och av typen:

EUREKIA:
”Sitter du här på en pall i biblioteket, 
min kära kusin Jonathan, 
som jag lekte med som barn,  
och som är det närmsta en bror jag har?”

JONATHAN:
”Ja, min mosters dotter Eurekia, 
som jobbar som tandvårdsassistent, 
men som i hemlighet har drömmar
 om att jobbar som väderleksrapportör, 
jag sitter här på pallen
 som min nu döde far gav till mej
 på sin dödsbädd.”

EUREKIA:
”Ska vi ställa oss upp?”

JONATHAN:
”Ja, låt oss ställa oss upp!
Och nu skålar vi!”

Librettot i DRACULA är lite likadant. Inte nog med att det inte finns några rim som liksom håller ihop texten och tvingar textmakarna att anstränga sej, jag tycker mej märka en total avsaknad av poesi och finess. Kanske är det så att man helt enkelt bara använder sej av dialogen från Bram Stokers verk, men då hade det väl räckt med dramaturg, och inte två textförfattare? 
Replikerna verkar också helt sakna någon slags undertext, men innehåller å andra sidan text som många gånger i det närmaste liknar scenanvisningar, och jag hade inte blivit förvånad om någon sjungit:

NÅGON:
Adjö min herre, 
nu går jag ut till höger!

NÅGON ANNAN:
Gonatt, min vän,
då drar jag mej till vänster!

YTTERLIGARE NÅGON ANNAN:
Farväl, ni två,
jag stannar här och väntar,
tills båda har gått ut, 
sen går jag ut till höger.

Vad gäller musiken så uppfattar jag, som har en allt annat än sofistikerad symfonisk smak, att den är vag, svag, konturlös och blodfattig. Jag hade förväntat mej något bombastiskt, något passionerat, liderligt, något som fick mej att känna sådär som Tjajkovskij, Brahms, Beethoven får mej att känna, som om jag lyfts upp, sveps med, förförs och svävar.
Här känns det mer som om alla musik är interstitial, som sån där extramusik man skriver till när en övergång blivit för lång, det är bara det att här känns det som om transfermusiken bara fortsätter, även efter det att nästa scen har börjat.

 Kanske är det så att kompositören hade tänkt att passionen och de stora känslorna skulle gestaltas på scenen, och att hennes musik skulle ligga som ett medvetet lågmäld motpol. 

Ett av de stora avvikelserna från originalhistorien gäller Jonathan Harker, mannen som börjar berättandet, gästen i Draculas slott, den man som är förlovad. I boken tillfrisknar han och hjälper Van Helsing och sin fästmö Mina i jakten på Dracula. 
I operan har dom valt att göra honom till en ynklig, oattraktiv sjukling, och jag förstår inte riktigt politiken bakom det beslutet. Är det för att ursäkta Minas dragning till Dracula, att hennes attraktion är okej, att det är fullt förståeligt - och kanske ursäktat? - att hon söker sej till en annan man eftersom hon inte får den uppmärksamhet och tillfredställelse från sin make som hon tycker att hon har rätt att förvänta?
En annan avvikelse är Lucys död: i boken är det en utdragen historia där hon långsamt tappas på blod, och där Van Helsing och hennes tre friare försöker skydda henne från Dracula. I operan blir processen kort: tar hon sej en nattrunda i en park med Dracula. Den scentid som hennes dödskamp vanligtvis borde uppta tilldelas nu Mina, och hennes romans med en mördare hon inte alls tycker verka vara så farlig som alla säger.

Den stora behållningen är det rent visuella: scenografin, kostymerna, ljuset, mask och peruk. Det känns PHANTOM OF THE OPERA-frodigt, som det såg ut på Cirkus.
Kostymerna är imponerande, med det undantaget hur man har valt att klä Lucy. Jag förstår att de två eller tre klänningar vi hinner se innan hon tar en ödesdiger nattpromenad är tänkta att få henne att stå ut, men för mej ser hon mer ut som om man har hämtat hennes kläder i After Darks kostymlager: alla fjädrar, paljetter, blanka tyger och lysande färger får henne mer att framstå mer som en music hall-sångerska än en uppvaktad, rik kvinna.
Och visst, scenografin kanske är lite tungrodd, och övergångarna blir långa, men sånt kommer att gå snabbare, och när allt väl är på plats ser det magnifikt ut. Mask och peruk är ambitiös, och det enda lite aparta valet är hur förvirrande lika man valt att framställa Dracula och Van Helsing; båda har lågt mörkt hår och mustasch, och även jag, som satt så långt fram jag kunde, hade det lite svårt att se vem som var vem.

Kanske hade det hela varit mer lyckat som pjäs?


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:



PHANTOM OF THE OPERA på Göteborgsoperan:

"Kan man sätta upp en föreställning som utspelar sej på en opera i 1880-talets Paris, och som handlar om en ogift korist, ett yrke som på den tiden var nära besläktade med prostitution, i ett land där kvinnor var omyndiga och kvinnlig rösträtt skulle komma först 60 år senare, och kräva av henne att hon ska vara stark? Och i den kontexten: vad innebär det att vara stark? Moraliskt stark? Psykiskt stark?"


TJUVAR av Dea Loher, så StDH:

"”Jag skulle vilja spela teater,” sa en väninna, en gång. ”Jag skulle vilja få vara sådär ful, sådär galen, sådär äcklig, liksom. Få skrika, och vråla och banka och sånt. Slippa vara snygg. Slippa vara söt…”
Hon hade i sin yrkesroll absolut ingenting med praktiskt teaterarbete att göra, utan arbetade då som receptionist på ett hotell. Det tillhörde hennes yrke att vara tillmötesgående, fräsch och representativ. Välstruken och servil. På Halloween, de senaste tio åren, har hon varit utklädd till något vulgärt och vidrigt."


MINNS DU MEJ? på Lorensbergsteatern:

Man samspråkar på ett sånt där kvickt och lättsamt Neil Simon-sätt, lite uppvridet, men nästan som på riktigt, och jag inser plötsligt varför jag tycker det är intressant: kvinnans roll är något annat än bara en fru, vars funktion i den här typen av pjäser brukar vara att hindra mannen från att göra vad han vill göra. Här handlar det minst lika mycket om henne som om honom. Nej, det verkar faktiskt som om bollen ligger hos henne; det är hon som har fokus; det här handlar om henne. 



Upplagd av kl.
Etiketter: , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)