Monika Mannerström Skog, sång, Claudia Bonfiglioli, violin, Karin Eriksson, violin, Karolina Weber Ekdahl, viola, Charlotta Weber Widerström, violoncell.
Where am I going?
And what will I find?
What's in this grab bag
That I cal I my mind?
What am I doing
Alone on the shelf?
Ain't it a shame,
But no one's to blame but myself.
WHERE AM I GOING
ur SWEET CHARITY
av Cy Coleman
och Dorothy Fields
och Dorothy Fields
”Något är konstigt,” sa Patti-Li Leuk, och dubbel- eller trippelcheckade våra biljetter, och jämförde dom med programbladet vi precis blivit tillstuckna. Om jag verkligen hade lyssnat hade jag nog svarat något i stil med No shit Sherlock, men jag var för upptagen med att filma mej själv. Jag snurrade runt, runt, inne i Kungliga Operans Guldfoajén, glas med champagne i ena handen, selfiepinne i den andra, och lyckades på något magiskt sätt klara av att inte tjonga till någon av kristallerna i kristallkronorna.
Pinnen var helt ny, jag hade köpt den för knappt nån timme sen, på Claes Ohlsson uppe i City, och redan precis efter kassan, vid den lilla presentpappers-stationen, hade jag plockat upp den ur förpackningen, monterat den, och börjat filma. Man får många konstiga blickar om man försöker fota sej själv på Drottninggatan
Förresten hade jag redan gissat att något var konstigt. Det var mindre än en timma tills konserten skulle börja här, men uteserveringen på Operans Terass, den mot Gustav Adolfs torg, var fortfarande öppen, och inte kunde man väl ha matgäster rännande igenom Gulfoajén mitt under en konsert? Å andra sidan hade vi fått varsitt glas champagne, vilket ingick i konsertpriset, så dom kunde ju inte ha ställt in. Om inte detta var plåster på såren? Men då borde dom väl ha sagt något? Men var var alla stolar? Inte var det väl en stående konsert? Och visserligen stod här en flygel, men ingen hade tagit bort dammskyddet.
Jag tog en klunk till och snurrade på.
”Det skulle vara Puccini och Brahms,” klagade Patti-Li, en bit längre bort, ”inte dom här… Vilka dom nu är. Vem är Emil Sjögren? Vem är Hugo Wolf? Vem fasiken är Ottorino Respighi?”
”Låter som en racerförare,” skämtade jag, ”eller någonting som serveras med parmesan. Det är inte så att du har råkat få tag i en menu?”
”Ha-ha” icke-skrattade han.
”Ha-ha” ekade jag, för att visa att jag inte heller tyckte att det varit ett vidare lyckat skämt.
”Jag hade läst att det skulle vara Bizet?” suckade han.
”Och jag har läst att det skulle vara en konsert med Schubert,” svarade jag, snurrade min pinne. ”Eller var det Schumann? Finns det nån som heter Schumann? En kompositör?”
Jag ler mot mej själv, avslutar filmandet och ser på Patti-Li, uppfodrande. Guldfoajén fortsätter att snurra, lite, men jag bestämmer mej för att ignorera det.
”Ja,” svarade han. ”Det finns både en Schumann och en Schubert.”
”Vem var gift med nån?”
”Va?”
Jag fattade själv hur dumt det lät, antagligen var både Schumann och Schubert gifta.
”Jag läste att det skulle vara musik av en av dom, Schubert eller Schumann, men att det var någon kvinna med, som typ: Musik av Robert och Gunhilde Schubert, eller Henrik och Lisa-Marie Schumann?”
Patti-Li gav mej en sån där blick som betydde att problemet var någorlunda intressant, men inte just nu, just här. Det fanns andra mysterier.
Vi hade träffats, två timmar tidigare, på Schweitzerkoditioriet på Västerlånggatan i Gamla Stan. Vissa går till ställen dom brukar gå till, och vi brukar gå till ställen vi inte brukar gå till. Här har vi aldrig varit, men när vi satte oss insåg vi att vi nog kan tänka oss att komma tillbaka. Jag hade köpt en bakelse, och det tar en stund innan jag verkligen registrerar hans inköp:
”Jag trodde inte att du tyckte om cheesecake?”
Det finns nämligen saker som jag har lärt mej att han inte gillar. Som oliver, och stark ost, och vispad grädde. Jag tvingade honom att smaka på en semla en gång, och det var bara några magkrystningar från att hans lunch forsat upp. Men här satt han och smaskade på någon som i stort sett påminner om grädde:
”Det trodde inte jag heller, men sen smakade jag en för inte så länge sen, och det visade sej att jag gillar vissa, tydligen. Frödinges cheesecake gillar jag inte, vet jag.
”Va?”
Jag reagerade inte på att han inte gillar Frödinges cheescake, jag reagerade på att Frödingen har en cheescake, det hade jag ingen aning om. Jag visste att dom hade den ostkaka, men - vänta nu…
Patti-Li förklarade:
”Frödingen cheesecake? Den gillar jag inte, tydligen.”
”Frödinge ostkaka, menar du?” Jag har börjat se ett samband.
”Ostkaka, cheesecake, sak samma?”
”Va? Nej…”
”Va? Jo-o?”
Det tog en liten stund, men så fick jag honom att förstå: det är inte alls samma sak. Jag vet faktiskt inte ens om det finns ost i en Frödinges, den är väl liksom mer som en ugnspannkaka, på något sätt.
”Jag gillar inte ugnspannaka,” deklarerade Patti-Li i förbigående, och skyfflade in ännu en bit amerikansk cheesecake. Jag hade glömt bort det: han gillar inte ägg, om äggen smakar ägg.
”Så, Schubert…” sa jag, för jag tyckte det är dags att byta ämne.
”Så, Schubert, vaddå” undrade han.
”Eller är det Schumann jag tänker på?”
I guldfoajén hade vi börjat googla. Jag, som på dagens morgon hade gått in och läst på lite om eftermiddagens konsert, hade tänkt lyssna lite på Schubert - eller var det Schumann? - men något kom i vägen. Kanske var det ett gymbesök, eller så hade jag varit tvungen att skriva en teaterrapport. I alla fall: jag visste att han hade fel. Tills han påpekade att det var jag som hade fel: min konsert Schumanniana, gick visserligen idag, men för en månad sen, den 24:e Juni, inte den 24:e Juli.
”Mea culpa,” deklarerade jag.
”Hasta Manjana” svarade han, för att visa att han också kunde snacka latinska.
” - till We meet again” replikerade jag.
”Don’t know where,” svarade han
”Don’t know when," sjöng vi, tillsammans, och just då blev vi avbrutna av en ung välklädd man som ropade:
”Alla ni som ska på sommarkonsert är välkomna in i Kungliga Foajén…”
Vi tittade på varandra:
”Dom har bytt-” började jag.
”-spellokal” avslutade han.
Man fick inte ta med sej champagneglaset in, och om vi varit smartare så hade en av oss hållit den andres glas medan den andre gick in och bokade två platser, för att sen komma ut och pimpla skumpa i lugn och ro ute på balkongen, för som det nu var så svepte vi, ställde ifrån oss glasen och satt sen och hade ganska småtråkigt i väntan på att konserten - vad den nu skulle innehålla - skulle börja.
Det är ett väldigt vackert rum. Det är vitt och guld och speglar och kolonner och stucco och målningar - som jag tror är av Prins Eugen, och föreställande Waldermarsudde, man jag kan ha fel, speciellt - har det visat sej - när det gäller datum.
Mannen som kollade våra biljetter hade sagt att filmning och fotning var förbjuden, men han sa det bara på svenska och engelska, och han borde ha sagt det även på japanska - och kanske hållit upp en skylt med en överkryssad kamera, för en japansk man filmade som om han planerade att tevesända det hela på japansk teve, och en kvinna - sittande längst fram - trodde nog att hon var någon öststats svar på Annie Leibovitz.
Och det är en mycket trevlig konsert, trots att en del av oss var inställda på Schumann/Schubert, och vissa andra av oss var lite sugen på Bizet och grabbarna. Sångerskan, på engelska och svenska, översatte några strofer ur varje sång, för att vi skulle förstå vad de handlade om, och det räckte långt. Om man bara hör musik man hört tidigare får man ju aldrig höra något nytt, och jag kan ju heller inte skylla på att jag hade velat läsa på, för jag vet nästan lika lite om Schubert och Schumann som jag vet om Ottorino Respighi.
Jo, förresten, det visade sej, senare, att Patti-Li hade gjort en liten miss. Det var rätt dag, och rätt plats, men fel tid. Konserten som han trodde han köpt biljetter till hade framfört två timmar tidigare. Så allt var rätt, det var bara vi som hade fel.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 250:-. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4079:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
HEART BEATS, av Christopher Lehmann, på Boulevardteatern
"Vi behöver lite skitiga, svettiga flator på scenen, lite livrädda kvinnor som liksom viskar till varandra: Om jag inte får kyssa dej snart så tror jag att jag dör.
Detta är vad jag önskar att jag kommit fram till när jag stod där och svamlade utanför 7Eleven på Mariatorget, medan klockan kröp fram mot sovdags. Så om du läser det här, Abercrombie, så var det det här jag menade. Någonting om Kärlek, Rädsla, Besatthet och Attraktion, och det underbara med allt som uppstår när man blandar dom och skakar om."
Låter det intressant? Här är resten:
BROADWAY LADIES, av Trojkan Nöjesproduktion, på Boulevardteatern:
"Jag försvinner ibland, verkar det som, vilket är lite konstigt. Det är som om jag vore en lampa, som stängts av, och ingen kan se mej, längre.
Du vet såna där dagar när det känns som om alla stirrar på dej, och du börjar undra om du har mat i ansiktet, glömt att knäppa gylfen, eller du står någonstans där det är förbjudet att stå? Om du har hår på huvudet kanske du undrar om något har hänt med din frisyr? Det är dagar eller stunder när lampan är på. Folk stirrar. Du syns. Du vet inte varför.
Sen har du stunderna när lampan verkar ha slocknat, och ingen alls verkar se dej. Det händer mej nästan jämt när jag ska beställa i en bar."
Låter det intressant? Här är resten:
TANT BLOMMA, av Kristina Lugn, med Parkteatern, Under Eken:
"Men jag avskyr när tror att jag kommer i god tid - en och en halv timme innan föreställningen börjar, och det redan är fullt överallt, här under eken, ute på Djurgården.
Det har hänt något med solidariteten. Istället för att maka ihop sej, se till att alla får plats, att alla kan se, så har man börjat breda ut sej. Tagit lite mer plats än man behöver. Jag kallar det för ”pensionärsmentaliteten”, som i: Ingen tänker på mej, det är bara jag som bryr sej om mej, bara jag som ser till att jag får det jag borde få."
Låter det intressant? Här är resten:
