SHOULD I STAY OR SHOULD I GO?
Stockholm har försvunnit. När jag cyklar längst med Söder Mälarstrand kan jag inte inte ens se Gamla Stan, på andra sidan vattnet. Dimman är så tjock, så ogenomträglig att man inte ens ser den. Man tror bara att världen har tagit slut, som om ett intet tar vid längre fram.
När jag tittar upp kan jag inte ens se toppen på Mariaberget, vissa av de översta våningarna på husen däruppe försvinner i tomhet, som om en förintelsestråle utplånat dom.
Jag är på väg till Kungliga Operan, och en öppen repetition av Aleksander Glazunovs Raymonda, i ny koreografi av Pontus Lidberg.
När jag kommer till Gamla Stan, stannar jag och vänder mej om: Hela Söder har försvunnit. Jag hoppas att hela Gustav Adolfs torg ligger insvept i dimma, så att jag kan få några fina foton på operan.
En Ny Klassisk Balett, skränar man i Kungliga Operans textmaterial. Jag har gjort lite förarbete, och har lärt mej att Raymonda är en klassisk balett från 1898, med musik av Alexander Glazunov och koreografi av Marius Petipa, han med La Bayadère, Giselle, Svansjön och Nötknäpparen, du vet. Han har koreograferat det mesta som dansas i tutu, verkar det som.
Glazunov är kanske i det här sammanhanget mest känd för att ha orkestrerat Chopins musik i Michel Fokins Les Sylphides, för att ha vägrat skriva musiken åt Ballet Russes och Serge Diaghilevs Eldfågeln, och så, givetvis, Raymonda. Han skrev också en konsert för Saxofon, vilket känns lite fräsigt.
Jag kommer fram till Operan, tråkigt fri från romantiskt dis, fem minuter efter det att vi skulle ha släppts in, och alla står fortfarande utanför och fryser.
”Åh, nej,” tänker jag: ”inte igen.”
Jag har nämligen stått här utanför en lördagsförmiddag, och frusit, när dom ställt in ett rep av Nötknäpparen, och varken kommit ut och informerat oss vad som hänt eller satt upp lappar. Det stod en himla massa ledsna barn utanför operan den dagen, och en hängig farbror: jag.
Så givetvis är jag lite nervös. Jag väntar i ytterligare fem minuter, och sen tänker jag på något som Clash sjöng:
Should I stay or should I go?
En av portarna, den till höger, är öppen, men området utanför är avspärrad med gul tejp, och några kvinnor tar sej nu in under tejpen och försvinner in genom dörren, för att några sekunder dyka upp igen, utschasade som förvirrade hönor som tagit sej in nånstans där dom inte ska vara. Dom säger ingenting till oss andra, informerar ingenting, bara ställer sej i kön igen.
Jag går fram till en av dom och frågade vad som hänt, och hon svarar mej att dom blivit tillsagda att dom inte fick gå in den vägen.
”Sa dom ingenting om varför dom inte öppnar?” frågar jag.
”Nej,” svarar hon, och det verkar gå upp för henne att hon kanske borde ha frågat, och hon tystnar, och vänder sej bort från mej.
Stämningen börjar nu likna barrikadscenen i Les Miz, eller helikopterscenen i Miss Saigon. Nåt av Claude-Michel Schönberg och Alain Boublil, verkar det i alla fall som.
Några går. Det flesta stannar kvar. Majoriteten är pensionärer, och dom verkar inte ha något bättre för sej.
Should I stay or should I go?
En kvart efter utsatt tid släpps vi in. Jag frågar en foajénansvarig om dröjsmålet, och han blir uppriktigt förvånad, eftersom han bara har fått veta att repetitionen börjar klockan 11.30, men inget om att dörrarna ska öppnas vid någon särskild tid. Han hade till och med öppnat lite tidigare än han hade tänkt, eftersom han hört att det var människor utanför.
Väl inne blir vi informerade att parketten är exklusivt reserverad för Svenska Balettskolan. Fuck. Jag älskar att sitta långt fram, helst längst fram, så att jag kan se orkestern jobba, och så nära det går att komma dansarna.
Should I stay or should I go?
Vi andra får sitta en våning upp, på första raden, där det är mörkt. Nedsläckt. Folk famlar fram, frågande:
”Är det ledigt här?” och får till svar:
”Jag vet inte, jag tror inte det.”
Man lägger ut jackor och rockar överallt. Inte bara på sin plats, utan på de bredvid. Kanske åt väninnor, eller kanske bara för att det är skönt att inte behöva trängas. Det råder en klart främlingsfientlig stämning, och jag känner mej som en ungersk tiggare där jag trevar på i blindo, frågande om det finns någon ledig plats, och belönad med svarslös tystnad.
Jag går ut i korridoren, laddar ner en ficklamps-app på min iPhone, går in och kör ett bländande fyrljus över allihop. Bländade blinkar dom tillbaka mot mej, där jag, likt en tyskt gränskontrollant i någon andra världskriget-film, letar mej fram bland stolarna. Nessum Dorma, motherfuckers!!!
Should I stay or should I go?
Jag hittar en ledig stol på höger sida, med sikten något skymd av en lampett. Det går duga.
Raymonda, i original, handlar om den ungar grevinnan Raymonda, som bor i Slottet Doris. Japp, du läste rätt: Slottet Doris. Är det inte underbart? Vad ligger bredvid? Kanske sjön Helge, eller berget Gittan? Och vet du vad som är ännu bättre: Doris är hemsökt. Det spökar i Doris! En vit dam, slottets försvarare, visar sej när någon där är i fara och eller när någon inte fullgjort sina plikter. Hemma hos mej skulle den vita damen fara runt som en aracua, - du vet, den där fågeln Kalle Anka träffar i djungeln på julafon? - jag utför mina hushållsplikter så sällan.
I alla fall: Raymonda får veta att hennes fästman, Jean De Brinner väntas hem till Doris, nästa dag. Ja, ännu en gång läste du rätt: han heter De Brinner i efternamn. Han har varit iväg på korståg - detta måste alltså vara medeltiden, n’est-ce pas? - och som slagits för kung Andre II av Ungern, ergo: detta är någon gång mellan 1205-1235, för den kungen har verkligen funnits. Kung av Ungern och Kroatien, och tydligen också kung över Jerusalem.
Men knappt har detta sjunkit in när en annan riddare, den saracenerska riddaren Abderakhman, kommer ångande. Om du inte vet vad saracener är - liksom jag - så är det en nedsättande term på muslimer, en term som började användas av romarna om invånare i Syrien, på invånare som inte var araber.
Abderakhman blir vansinnigt intresserad av Raymonda, det pratas och, dödstrött i gryningen, somnar Raymonda, och den vita damen dyker upp i hennes dröm, och trollar fram De Brinner, och när Raymonds börjar hångla upp honom förvandlas han till den onde Abderakhman, som bedyrar henne sin kärlek, men hon förkastar honom, och han försöker ta henne med våld. Hon svimmar, och vaknar upp.
Dagen efter ordnas ännu en fest, i väntan på fästmannen, och den onde Abderakhman häller en drog i allas drinkar så att dom blir as-kalas, och ska precis dra med Raymonda när De Brinner kommer, utmanar saracenen på duell, segrar, och allt slutar lyckligt, och alla dansar ungerska danser.
Jag förstår att koreografen känner att han måste ta sej en och annan frihet med librettot.
Orkestern gnider och klinkar och tutar, värmer upp, testar toner och småpratar lite. Dirren kommer in och vill testa ett parti, och man trudeluttar lite. En kvinnlig pensionär bakom mej informerar mej att hon tar bort min jacka från en stol så att hon kan sitta. Jag replikerar med att svara att det inte är min jacka, att det nog är någon som har bokat stolen. Hon tar bort jackan i alla fall, och lägger den på en lite sämre stol.
Jag försöker hitta en svensk motsvarighet till engelskans Sense of Entitlement: att känna att man förtjänar något, att man har rätt till något.
Såhär efteråt undrar jag vad som hände när den flyttade jackans ägare dök upp. Jag märkte ingen Mellanöstenkris i miniformat, så jag antar att det måste gått fredligt till.
Det släcks i salongen, och ridån går upp. Tydligen har man redan börjat. Trudeluttandet har på något sätt övergått i en ouvertyr, utan att vare sej jag eller de omkringvarande noterat.
Vi befinner oss på Kungliga Operans scen, cirka 1898, samma år som det Oskarianska huset invigdes, och samma år som Raymonda hade premiär på Mariinsky Theatre i S:t Petersburg, men vi ser liksom allt bakifrån, så att fonden, som vi ser det, blickar ut över salongen. Till och med den stora kristallkronan i en mindre version, skymtar långt därborta.
Man är i färd med att repetera den nya baletten Raymonds och det händer en himla massa saker på scenen. På något sätt påminner det mej om Fantomen På Operan. En kvinna, likt Madame Giry, lång och i svart klänning med tornyr-rumpa, går runt med en käpp, räknar in och rättar till. Jag antar att hon är repetitören. Det är nästan så att jag förväntar mej 80-tals syntarna från fantomens titelmelodi.
Premiärdansösen repeterar med Premiärdansaren, och hans inhoppare står bakom och lär sej stegen. Repetitören är inte nöjd med Premiärdansarens arbete, utan låter Inhopparen testa, och tycker att han gör ett mycket bättre jobb. Premiärdansaren blir sur. Premiärdansösen blir lite betuttad. Till skillnad mot Raymonda, där inkräktaren upplevs som ett hot, verkar sympatierna ligga hos den nye mannen. Hon lägger sej att vila innan kvällens föreställning, och drömmer om inhopparen.
Innan idag hade jag knappt hört talas om baletten Raymonda, om det inte vore för reklam från Kungliga Operan, och jag tror jag inte jag hade hört talas om Gluzanov, men jag märker att jag gillar hans musik. Jag kommer definitivt att lyssna igenom det där stycket för Saxofon.
Efter paus bjuds det på klassisk klassisk balett. Vi får följa premiären av Raymonds framifrån, i alla fall valda delar. Jag försöker se om det är meningen att man ska ana premiärdansösens tankar, men det känns som vilken ordinär Raymonda föreställning som helst. Dansösen som velar mellan två män finns inte längre.
Kostym och scenografi är över lag sensationell Jag har läst att man har inspirerats av Edgar Degas och Henri Toulouse-Lautrec, vilket jag tycker är en underbart fräsch idé, men jag tycker också, speciellt i den del av föreställningen som ses framifrån, en hel del Gustav Klimt och kanske lite John Singer Sargent, eller är det kanske bara ljuset?
Jag tycker mycket om den första delen av föreställningen, den som utspelar sej backstage på Kungliga Operans stora scen. Den känns fräsch, intressant, innehållsrikt, svårfokuserat, modernt och respektfull inför epoken, men det stora partiet med danserna ur det ursprungliga verket förlorar i jämförelsen. Bredvid den nyare koreografin och det reviderade librettot upplevs det som uppställt, föråldrat, mossigt.
Plötsligt får jag en idé. Hade det inte varit jätteintressant om man istället för att visa vad som hände på scenen, hade visat vad som händer i kulisserna? Alla klädbyten, scenbyten, inspicienter, påklädare och scentekniker? Vattenflaskor och benvärmare, försvunna skor och perukbyten? Att framföra stycket som att man verkligen Off Stage framför verket, och vi får bara uppleva hur det ser ut när en hel hjord av dansöser, som en skock migrerande gnuer, kommer rusande ut i kulissen för att byta om?
På scenen är föreställningen över. Vi befinner oss åter backstage på Kungliga Operan, 1898. Folk dräller runt. Teatern töms. Premiärdansösen är kvar. Vem av männen ska hon välja? Jag antar att hon, som jag var tidigare, är upptagen med den uråldriga Clashfrågan:
Should I stay or should I go?
Hon kommer fram till prosceniets vänstra sida, tar en pose, och försvinner. Det är över. Förvånat applåderar vi, lite förvirrade: är det verkligen slut? Hade dom strukit nåt? Men det är så det är att vara repetitionspublik: man kan få se saker som den ordinarie publiken aldrig får se, men man kan också få missa saker som senare läggs till.
Det slutade så abrupt att jag nästan missade alltihop. Eller är det bara paus? Igen? Det tänds i salongen. Är det över? Vissa samlar ihop sina kläder, andra, som jag, säkra på att det måste ha en fortsättning, låter jackor ligga kvar och går ut i foajen, för att bara en kort stund senare komma tillbaka och hämta ytterkläderna: det är över. Det är slut.
För att citera kattfantasten T.S. Eliot:
This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fri entré. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 7925:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
KÖTTMARKNADEN på Teater C i Uppsala.
"Mansrösten, som vi antar tillhör killen i kassan, säger något om gratänger. Gratänger? Vi tittar på varandra.
”Och ni som inte vill sitta byxlösa…” informerar mannen vidare. Byxlösa? Vad är det här för en föreställnig? Jag försöker minnas vad jag har för kalsonger på mej, och om jag skulle ha något emot att sitta byxlös, när det plötsligt slår mej:
”Rygglösa!” utbrister jag och vänder mej till Abercrombie: ”Han säger rygglösa, inte byxlösa! Och han menar att man sitter på rygglösa platser på gradängen, inte byxlösa i gratängen!!!”
En kvinna framför oss skrattar till, och försöker maskera det hela som en hostning. Jag söker hennes blick för att bjuda in henne i det roliga, men hon verkar vara mer nöjd åt att skratta åt mej i det dolda, för sej själv. "
Låter det intressant? Här är resten:
I LODJURETS TIMMA av P.O. Enquist på Teater Giljotin.
"Om det stämmer, det som Karin Boye säger om att det är färden som är mödan värd, då måste jag tänka till. Ofta är jag - redan innan resan ens börjat - mentalt i mål och står och kokar blåbärssoppa åt dom andra.
Men bra teater liksom samlar ihop mej, trycker ner mej i stolen och säger: Du är här! Du är nu! Den här stunden är viktig. Den här stunden är avgörande.
Jag är sällan så lycklig som de stunder jag tillbringar i en stol i ett mörkt rum, stirrande in i ett ljus och försöker förstå det som människorna därinne försöker säga mej. Om dom visar något jag gillar, förstås, något jag tycker är bra. Annars är jag redan hemma och kokar blåbärssoppa."
Låter det intressant? Här är resten:
MAN AV GLAS, med Teater Trixter på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern
"När det är över sitter jag där, lite snopen. Lite lurad, liksom. Vad var det här? Och varför är det redan över? Just när det började bli intressant? Det känns som om jag missat en akt, eller som om detta bara var en smakbit från något som ska komma. Som en liten blänkare, liksom. Som en idé som inte har utvecklats. Som några workshoppade scener som har limmats ihop med långa musikavbrott. Som något lovande, men ofullbordat, fulländat."
Låter det intressant? Här är resten:
"Om det stämmer, det som Karin Boye säger om att det är färden som är mödan värd, då måste jag tänka till. Ofta är jag - redan innan resan ens börjat - mentalt i mål och står och kokar blåbärssoppa åt dom andra. 
_750.jpg)
