Som ren show är detta fantastiskt: inga klädbyten (om man inte räknar kavaj av och kavaj på och lite plommonstop här och var), inga stora scenbyten (om man inte räknar svarta podium som flyttas hit och dit, förstorade foton ur Sammy Davis Jr.s liv, en plötslig vit backdrop, lite konfetti och plötsliga glitterbokstäver, ingen bensprattlande ensembel som kommer in och gör grovjobbet medan stjärnorna frontar.
Som drama är det mycket tänkvärt. Man drar paralleller mellan Sammy Davis Jr.s liv och den rasism han fick utstå och den rasism i Sverige som vi inte talar om: den konstnärliga rasismen på scenen. Kan en svart kvinna spela Evita? Får en kvinna med asiatiskt ursprung någonsin spela något annat än thailändsk hora? Kan en man från mellanöstern spela MacBeth utan att det anses som ett konsnärligt grepp?
När Sammy Davis Jr. var på toppen av sin karriär gifte han sej med en vit starlet från Sverige som precis hade fått ett filmkontrakt i Hollywood. Sammy bombhotades och fick hatbrev. Men kvinnans karrär var över. Hennes kontrakt med filmbolaget revs och hon blev bara fru Sammy Davis Jr, mor till hans barn och slutligen hans exfru. En vit kvinna lämnad ensam med sin svarte mans barn, på samma sätt som Kalle och Rennies mammor lämnades ensamma med sina barn. När jag såg föreställningen kunde jag inte låta bli att tänka på den parallellen. Kalle och Rennie är på något sätt Sammy Davis jrs barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar