Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Foad Arbabi. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen Foad Arbabi. Sortera efter datum Visa alla inlägg

fredag 27 mars 2015

X, på Unga Klara, föreställning 37 25/3 2015

Regi: Farnaz Arbabi, Texter: Dimen Abdulla, Erik Uddenberg, Farnaz Arbabi, Molly Uddenberg m fl, Dramaturg: Erik Uddenberg, Scenografi: Jenny Kronberg, Kostymdesign: Johanna Mårtensson, Maskdesign: Erika Nicklasson, Ljusdesign: Johan Sundén, Musik: Foad Arbabi, Grafisk form: Studio Parasto Backman, Medverkande skådespelare: Angelika Prick, Ardalan Esmaili, Bianca Cruzeiro, Carlos Romero Cruz, David Arnesen, Evin Ahmad, Hanna Edh, Isabel Reboia, Jeff Lindström, Klas Lagerlund, Malou Zilliacus, Maria Salah, Nidhal Fares, Pablo Leiva Wenger.

You are not alone
Believe me,
No one is alone 
No one is alone
Believe me
Truly

You move just a finger
Say the slightest word
Something's bound to linger
Be heard

No acts alone
Careful
No one is alone
People make mistakes
Fathers
Mothers

People make mistakes
Holding to their own
Thinking they're alone
Honor their mistakes
Fight for their mistakes
Everybody makes

One another's terrible mistakes
Witches can be right
Giants can be good
You decide what's right 
You decide what's good

Just remember
Just remember
Someone is on your side
Our side
Our side
Someone else is not
While we're seeing our side
Our side
Our side

Maybe we forgot
They are not alone
No one is alone

NO ONE IS ALONE 
ur Into The Woods
Stephen Sondheim.


”Utanför en kvart innan?” messar jag.
”Abso” svarsmessar min kompis, Abercrombie Clone. 
Jag fortsätter läsa på om Hallwylska Palatset. Jag ska dit, dagen efter, med en annan kompis, Patti-Li Leuk, och sen efteråt blir det teater med Abercrombie Clone. Vi ska mötas utanför teatern. En kvart innan. 
Jag har precis börjar googla det Ferenska palatset när jag kommer att tänka på en sak: Var någonstans ligger den här teatern? 
Jag går in på deras hemsida. Läser. Letar. Lägger ner. Messar Abercrombie Clone: 
”Var ligger Unga Klara?”
Jag brukar se deras reklamaffischer på stan, när jag cyklar, men när jag tänker efter har jag aldrig någonsin gått förbi en byggnad och noterat: Det är här dom spelar den här pjäsen. 
Det dröjer en stund innan han svarar:
”Ligger dom inte i Kulturhuset?”
”Jag tror inte det. Dom finns inte med i deras Kalender, och där står ju allt som händer i huset.”
Jag funderar på när jag senast var och såg en föreställning på Unga Klara. Det måste ha varit Affären Danton, år nittonhundra-...? Jag googlar. 1986. För 29 år sen. Nej, det kan inte stämma, det måste vara 19 år sen, och bara det låter för mycket. 19 år sen, då gick jag väl i småskolan? Jag räknar igen. 
2015
-1986
=29. 
Det är ju galet. Jag blir alltid lite snopen vad gäller sånt här: inte hur gammal jag är, utan hur lång tid som har gått. Tid är så väldigt, väldigt relativt. 

Efter en stund, där jag på något sätt förirrat mej in Wikipedias sida om Blasieholmens Historia, plingar det till i min iPhone; ett meddelande från Abercrombie Clone: 
”Längst ner i Kulturhuset, mellan Designtorget och Restaurang Noosh.”. 
Kilen? tänker jag. Jaha. Ja, dom kanske inte har någon fast scen, ingen kontinuerlig verksamhet, så dom hyr kanske in sej lite här och var?
”Manjana” messar jag tillbaka. Vilket är svengelska för ”Vi syns i morgon, jag ska bara läsa lite till om Grevinnan Hallwyl, och sen går jag och lägger mej, och innan dess vill jag att du ser åtminstone ett avsnitt av Web-serien Submissions Only för jag vill diskutera den i morgon…”
”Nachos,” svarar han, vilket inte alls betyder ”God Natt” på spanska, utan ”Tror du att jag har tid att sitta och glo på webserier hela natten?”

KLIPP TILL:
Paus i föreställningen X, dagen efter. Jag och Abercrombie Clone släntrar ut och slänger oss i varsin av de där två hårdplastfåtöljerna som står utanför Unga Klaras Scen. Japp, dom har en egen scen. Bredvid Kilen. Dom ingår tydligen inte i Kulturhuset Stadsteatern, utan är en enhet för sej, lite som Vatikanen inte är en del av Italien, på samma sätt som tevelicensen inte är en allmän skatt, eller hur en ambassad inte är en del av det landet där byggnaden ligger, utan räknas som en del av det landet som det ambassederar. 
”Jag kommer inte in i det,” säger jag. 
”Vaddå?” undrar han.
”Jag kommer inte in i det, pjäsen. Är det här en barnföreställning? Det känns så väldigt naivt? Präktigt, rent av…” 
Jag letar undertexter, baktankar, jag försöker förstå vad det är som ska väcka mej, som ska provocera, vad det är med Drottning Kristina och Cabo Corso och S:t Barthélemy som ska kännas relevant idag? Kvinnor fick rösträtt i Sverige först 1919, gifta kvinnor blev inte myndiga förrän 1921, homosexualitet sågs som en sjukdom fram till 1979, vissa människor propsar på att människor som är födda i Sverige ska skickas hem till länder där dom aldrig någons satt sin fot, och jag förväntas bli provocerad av något som hände för två, tre hundra år sen? Det måste väl finna paralleller som känns mer aktuella? 
Eller är det så att jag efter GÖTGATAN, NÄR VINTERNS STJÄRNOR LYSER HÄR, AKT:KÄRRTORP och SÅNGER FÖR NORDEN har lite för höga förväntningar?
”Jag sitter,” säger han ”och tänker på hur det skulle bli om man bytte ut rasismen mot homofobi? Även om det skulle kännas mer personligen angeläget skulle jag nog bli lika trött på scenen där en kvinna på tunnelbanan istället för rasistiska slagord skulle skrika ’Jävla Bögjävel!’ Jag menar, det händer ju? Vill man bara berätta att det händer? Är det nån som tror att det inte händer?”

Scenografin är en massa rumsstora lådor, på hjul, öppna åt en eller flera sidor i obehandlad spånskiva, eller här och var målad i någon nu för tiden så populär signalfärg. Kläderna, med många byten, är hämtade ur ett stort historiskt perspektiv, och går i ljusgrönt, ljusblått, beige. 

En kvinna har en monolog där hon spelar en adopterad kvinna som har behandlas avskyvärt och rasistiskt av sina föräldrar, och jag, som har flera adopterade släktingar, undrar vad det är man vill säga? ”Sluta adoptera, barnen mår inte bra av det? Dom mår bättre om dom får stanna kvar där dom kom ifrån? Skicka tillbaka dom?”

En kvinna med afrofrisyr säger att hon är trött på att folk tar i hennes hår, men för mej säger det mer att vi lider en akut brist av folk med afrohår, för om alla nyfikna fått chansen att känna på det, en gång, så skulle ju det hela vara över. Även om jag förstår känslan när främmande människor kommer fram och tror sej ha rätten att bara tafsa: jag har en gång varit en blond liten pojke på besök i Grekland, och har nog aldrig blivit så mycket klappad på huvudet och fingerkammad. 
Det är lite som när en välvillig människa, som inte anser sej vara homofob, efter ett par glas, på ett trevligt kalas nån gång, nånstans, frågar en homosexuell person: ”Så vad gör ni i sängen? Vem är mannen och vem är kvinnan?”
 Vad kan man göra? Man kan välja att ta illa upp, eller man kan ljuga och börja beskriva den mest fantastiska och fantasifulla sexakt man kan hitta på, inspirerad av Kama Sutra, 9 1/2 Vecka, Spökhuset på Gröna Lund och en Berg- och Dalbana, och och sen avsluta med:
”Vad brukar du göra i sängen?”

Jag tror man vill provocera genom att framställa vita människor som grisar, men efter Djurfarmen och åratal av polis-polis-potatisgris så känns det ganska verkningslöst, även om jag initialt hajade till lite och undrade om det var så folk skulle se mej, tycka att detta var det djur jag liknade, om jag damp ner någonstans i Afrika där man aldrig mött en vit person. 

Det är en väldig massa springande, och skrikande och klättrande, och för mej signalerar det ofta att det är ett regi-grepp, att föreställningen i sej inte har någon fart, inte är på väg någonstans, inte håller publiken vaken på egen hand, så man pumpar in lite energi genom att springa omkring. Eller spela hög musik.

Det känns som om dom har skrivit en pjäs för en svensk publik på 1990-talet. Eller kanske lite senare. Säg; början på 2000-talet. Nån gång innan de senaste två valen. Om den där tiden då berättelser om svensk rasism skulle komma som en nyheter, få oss att känna:
”Va? Här? Det är omöjligt!”
Nu känns det mer som: Men var har ni varit de senaste tio åren? 
Det känns nästan som en privilegierad privatskola väljer att skriva en pjäs om rasism, baserad på en av elevernas upplevelser när hon blev tagen för en romsk kvinna när hon var på väg till en maskerad utklädd till påskkärring. 
Naivt.
För det här är inga nyheter, för nån. Eller? 

Ibland tycker jag att man behandlar scenskole-elever ganska respektlöst. Som kanon-foder, nästan. Som något lite förmer än statister. Som kreatur. Man kan få hur många  man vill, så man klämmer in maximalt belopp i en uppsättning, med resultatet att ingen får något att bita i. De flesta försvinner i mängden. De får sin stund i solen, och sen förväntas dom smälta in i den grå massan. Jag tycker inte jag får se tillräckligt, av någon. 

Den enda gången jag får mej en tankeställare, och antagligen av fel anledning, är när man försöker bena ut hur en typisk svensk ser ut. Medelsvensken. Man lyckas på ett smidigt sett, genom att inte ta upp kön, förbigå det faktum att medelsvensken än så länge är en kvinna, men hon är ju å andra sidan inte lika intressant att visa upp. Man vill ju ha en man att skuldbelägga. Och det är helt okej för mej, även om jag hade tyckt att det hade varit intressantare att låta en kvinna få ta den platsen. 
I alla fall står en lång blond man ensam kvar, när gallringen är över. Helnöjd. Som en slags stålman, där alla glåpord glider av, all kritik bara studsar. Han ber oss, eller tillåter oss, att kalla honom vitlök, tror jag det var, och det är då det händer, för mej, det intressanta:
Jag tänker: det är hit vi måste komma. Det är inte förrän en person kan stå såhär och man kan kasta vilka fula invektiv om honom eller henne, och dom rinner av, eftersom orden i sej är verkningslösa, som man har gjort personen osårbar. 
Det är nämligen så att jag är av den tron att bögarna, flatorna och transorna gjorde något väldigt smart när vi tog till oss skällsorden. Vi avväpnande homofoberna, på sätt och vis. Det finns inga ord dom kan säga som är vidriga nog, vi har tagit dom alla till oss. Att skrika ”bög” eller ”flata” efter någon på stan har blivit som att skrika ”Din jävla dalslänning!” eller ”din äckliga småskolelärarinna!” Det kanske inte låter så trevlig, men ordet i sej kan inte skada. Ordet i sej har desarmerats. 
Jag använder inte vissa ord, av respekt. Jag kallar vissa kondisbitar för chokladbollar, och vill man byta ut ord i Pippi Långstrumpböckerna är det helt okej för mej, men jag önskar att det inte behövde vara så. Det är ingen rätt jag slåss för, men orden i sej, dom fula, försvinner inte. Små barn forsätter att viska dom till varandra, som jag, när jag var liten, lärde mej könsord och fula svordomar. Kanske borde vi, istället för att hoppas på att dom ska dö ut, ge dom alternativa betydelser? Göra dom till allmänna svordomar, eller tvärtom försöka förhöja värdet på dom? 
Efteråt, när vi cyklar hem, pratar vi om det här, och Abercrombie Clone undrar hur det kommer sej att utvecklingen har gått så, att vissa ord har avväpnats medan andra ord har blivit mer och mer laddade.
Kanske är det för att vi ofta har känt till orden långt innan vi visste att det var ett ord för det vi var, medan andra grupper med tiden upptäcker att det finns ett fult ord för det som vissa anser att dom är? 
Kanske är det för att det är ett ord för vad vi är, och inte ett ord som beskriver hur vi ser ut? 
Kanske var det för att vi stod längst ner på stegen och insåg att välja att ta illa upp var helt verkningslöst, att det ger förövaren makten att skada? 
För det är väl ett val, att välja att ta illa upp?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett. 260:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1470:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

VARNING FÖR MAGNUS OCH BRASSE på Scalateatern:

"Det känns som om det här var ett sånt ställe dit Nils Ferlin kom och skrev dikter på bordsduken, eller dit två unga killar vid namn Hasse och Tage vågade sej in och satt och tryckte, storögda, i ett hörn, med varsin pilsner. Därborta, där det brukade stå ett piano, stod Lissi Aland och sjöng, och hit tog Karl Gerhard med sej Noel Coward när han var på Sverigebesök, för att bjuda honom på Stockholms bästa pytt i panna. "

Låter det intressant? Här är resten: 

ONE VOICE, Gunilla Backmans hyllning till Barbra Streisand på Soppteatern: 

Ibland har man tur. Eller som Blanche DuBois säger:
“Sometimes—there’s God—so quickly!”
Min kompis Patti-Li Leuk ringde mej en dag. Eller skypade, eller face-timade, jag minns inte:
”Gunilla Backman sjunger Streisand på Soppteatern, är du på?”
Det är klart jag är på. Vi börjar kolla datum i våra iCal, kolla dagar som skulle passa bäst.

Låter det intressant? Här är resten: 

TANGO PÅ EN SOPTIPP, med Avart Dans & Rörelse, på Dramalabbet:

”Jag kommer precis från gymmet,” ursäktar sej min kompis från förr, Måns Gibbon, och liksom hötter med sin tunnbrödsrulle. Eller, jag tror att han säger det som en ursäkt. Det låter som en ursäkt. En ursäkt, ett legitimerande av att han äter skräpmat, eller en ursäkt för att han eftersvettes - vilket han inte gör - eller en ursäkt som inte alls är en ursäkt utan egentligen är skryt: Jag har varit på gymmet. "

Låter det intressant? Här är resten: 




måndag 16 april 2018

ANGELS IN AMERICA, DEL 1, Dramaten, Föreställning 8, 20/3 2018


Av Tony Kushner, Översättning Nils Gredeby, Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn, Regi Farnaz Arbabi, Scenografi Jenny Kronberg, Kostym Lena Lindgren, Peruk och mask, Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark, Ljusdesign, Karl Svensson, Musik och ljuddesign Foad Arbabi, Koreograf Sofia Södergård, Statister del 1 Jon Aagaard Andersson, Emil Apell, Fredric Bengtsson, Mona Camara Sylvan, Jonas C Wahlström, Emil Hedayat, Roger Janson, Ullacarin Lindquist, Tandi Nyhage, Adrienne Riddez, Samuel Skoglund, med David Arnesen, Thérèse Brunnander, Christopher Lehmann, Marall Nasiri, Razmus Nyström, Christoffer Svensson, Lotta Tejle, Staffan Göthe


Det hade varit en helt underbar dag. Det var kallt, men solen sken, och jag hade cyklat in till stan och lunchat på veganska Taku-Taku Paradiset - deras Yum Buns är beroendeframkallande - cyklat ut till Myrorna i Ropsten, där jag hittat flera intressanta böcker - bland annat en där Christian Dior skriver om mode, och Duke Ellingtons memoarer - sen cyklat tillbaka in till city, och premiärbesökt den nya ekobutiken på Sveavägen, Happy Food Store, där jag köpte proteinpulver, eterisk lime-olja, frön till broccoligroddar, och en kaffe och en raw snickerscake på deras Green Street Café
Raw Snickers Cake på Green Steet Café.

Men tro inte att jag var mätt för det: efter ett kort besök på Flying Tiger Copenhagen, på Drottninggatan, där jag köpte två regnbågsmönstrade tygkassar, så blev det middag innan föreställningen på  Zócalo mitt mot Åhlens, där jag tryckte i mej en vegansk burrito.
Som sagt, det hade varit en klart underbar dag, en dag utan några moln, utan några moln som helst. 
Men säg den lycka som håller i sej…

La Cage eller Angels?
Kvällen innan hade jag gått in på Dramatens hemsida och tittat lite på bilder från föreställningen, och blivit lite bekymrad. Foton på dansande, utklädda statister och fallande glitterkonfetti påminde mej om Uppsalas Stadsteaters uppsättning av LA CAGE AUX FOLLES, på något sätt. Det såg ut som om man skaffat sina accessoarer från H&M och att man köpt sina kläder på kostymavdelningen på Buttericks, från en monter märkt Prideparad/Clowndräkter.


Jag har några absoluta favoritpjäser; James Goldmans LION IN THE WINTER, Tom Stoppards ARCADIA, Tennessee Williams THE NIGHT OF THE IGUANA och SUDDENLY LAST SUMMER, och Staffan Göthes EN UPPSTOPPAD HUND. 
ANGELS IN AMERICA brukade inte tillhöra dom.

Uruppsättningen av ANGELS IN AMERICA tilldelades två Tony Awards 1993 och 1994, - en för varje del - och Pulizerpriset för drama. 

Angels på Stadsteatern.
( Foto Lesley Leslie-Spinks)
Jag såg första delen av ANGELS IN AMERICA, när Richard Günter satte upp den på Stockholms Stadsteater 1995, och jag fullständigt hatade den. Nej, det är kanske ett för starkt ord. Jag avskydde den, kan vi säga. Avskydde den, varmt. Nej, faan: hatade. Med hetta. På den tiden kunde jag inte riktigt skilja på vad som var pjäs och vad som var regi, så jag hatade avskydde hatade båda. En av anledningarna till min antipati var nog en stor del besvikelse. På den här tiden - och inte mycket har hänt sen dess - såg man väldigt sällan homosexualitet porträtteras, på scenen. Det var knappt man såg det på bio, och absolut aldrig på teve. Detta var fortfarande två år innan Ellen Degeneres kom ut i sin egen teveserie Ellen, och tre år innan Will & Grace började sändas, och jag hade verkligen sett fram emot en pjäs om oss, bögar, att få bli definierad från scenen, att bli en del av ett berättande. 
Jag upplevde det - förutom att jag inte förstod mycket av det som hände på scenen - som om man försökte provocera med hur homosexuella man kunde vara. Lite som om man vill utmana publiken: titta vad äckliga vi vågar vara!

2003 eller 2004, när den amerikanske tevekanalen HBO gjorde en teveserie av pjäsen, köpte jag dvd:n på Amazon och plöjde den i hopp om att jag skulle fatta vad det var som var så fantastiskt. Även om jag tyckte bättre om den så blev jag lite förvirrad av allt dubblerande: i scenversionen spelar varje aktör flera roller, det funkar på grund av den teatrala överenskommelsen, men i en realistiskt filmatisering upplevde jag det, eftersom jag inte visste att man i pjäsen dubblerade, mer som ett slags försök till stjärnskådespeleri; att det handlade mer om hur många starkt varierade karaktärer Meryl Streep och Emma Thompson kunde spela. Själva berättelsen, historien, var fortfarande, efter sex entimmesprogram, lite grumlig.
När en ny uppsättning hade premiär på Stockholms Stadsteater 2011 gick jag inte ens och tittade. 
Nåt så in i helsike fantastiskt!
Så, för något år sen, gick Marianne Elliots uppsättning för brittiska National Theatres upp på Bio Rio, för en sån där livesändning, och jag fullständigt älskade den. Kanske har jag blivit bättre på att titta på teater, men det kändes plötsligt som om man berättade historien; man försökte inte ”konstla” till det: jag förstod alla samband, och fick en klar uppfattning om skeendet. Jag visste vid det här tillfället att Dramaten skulle sätta upp ANGELS IN AMERCA, och jag kände igen flera av skådespelarna, och regissören i publiken. 
Antingen inser dom hur bra teater det här är, och låter sej inspireras av vad dom har sett, tänkte jag, eller också bestämmer dom sej för att dom kan göra något bättre och gör något helt annat.
Dom valde det senare alternativet.
Och det är klart att jag förstår att man konstnärligt inte vill efterapa och upprepa en annan föreställning, det tråkiga är att vad man istället har kommit fram till, är väldigt tråkigt. 

Foajén är fylld av män. Några kvinnor här och var, men mest män. Unga män, äldre män, män tillsammans med män, och män som går ensamma. Någon skolklass här och var, känns det som, kanske från någon estetisk linje, med unga manliga och kvinnliga elever och en eller flera guidande lärare. 
Man har fri sittning i salongen, något jag inte gillar: har du din plats kan du ta tid på dej in i salongen, du behöver inte trängas eller tycka på; din stol väntar på dej. Men när du inte vet var du ska sitta, börjar man köa framför dörrarna så fort man kommer till teatern, och den där trevliga lounge-känslan där man har tid med ett glas vin eller en kaffe, försvinner. Det är som om det vore rea på Media Markt, och alla bara väntar på att dörrarna ska slås upp så att man kan börja välla in.


Jag tror att just den här specifika uppsättningen av ANGELS IN AMERICA hade trivts bättre i ett mycket mindre spelrum. Den är i grunden ett ganska intimt drama med storslagen tematik, utan vare sej behov av mycket scenografi eller stora ytor.
Publiken sitter på ganska brant lutande gradänger, och trots att min plats är någonstans i mittenraderna, så sitter jag ganska högt upp, och ser liksom den stora, djupa - till stora delar tomma - scenen ovanifrån. Det hänger en stor - jag snackar stor - discokula i taket, och väggar och tack flimrar av ljusreflexer. Möbler står utställda lite här och var, som installationer, strålkastare sveper runt, och rummet är fyllt av dansande. 
Tanken - tror jag - är att inreda Elverkets stora spelrum som om det vore en dansklubb, som Heaven i London. Kanske finns också någon slags oklar tanke att det är club-kidsen, de festande, som framför själva föreställningen, lite som jag tror tanken var med Carolina Frändes uppsättning av Weill och Brechts musical HAPPY END, på Kulturhuset Stadsteatern, där det verkade som om ett av Vogueinghusen i New Yorks framförde föreställningen.
Kanske vill man berätta om partyt innan paniken, eller kanske om dansen på avgrundens brant. 
Problemet med det här greppet - danslokalen - är att festen var över redan 1985. Allmänheten, och speciellt de berörda kretsarna, kände till AIDS: Detta är året då Rock Hudson blir den första stora kändisen att dö i AIDS, Larry Harts pjäs om AIDS-krisen i New York, THE NORMAL HEART har premiär, och den första filmen som handlar om AIDS, An Early Frost, visas på den amerikanska tevekanalen NBC.
Vad gäller alla möbler som rullas fram och tillbaka så hade jag föredragit om man antingen hade ställt ett bohag längst fram på scenen, och sen låtit det stå, så att samma säng vara en säng för alla inblandade, istället för att alla här ska ha individuella möbler. 
Ännu intressantare hade varit en stor hög av möbler, som en majbrasa, med skådisarna klättrade i ruinerna av en förlorad civilisation, där varje stol, säng och bord tillhörde någon som gått bort i AIDS. 
Men det är en annan uppsättning.
Nu får vi nöja oss med att det dansas och rullas, kånkas och dansas.

Pjäsen utspelar sej i en specifik period, på en specifik plats, New York, 1985, med en liten epilog fem år senare. Detta var perioden när Madonna slog igenom, då Leigh Bowery öppnade klubben Taboo i London, man hade högt hår, korta kjolar, fingerlösa handskar, massa mejk, axelvaddar och neon. 
Givetvis behöver kostymören inte välja att klä skådisarna i den perioden, men om man väljer att påstå något annat, anser jag att det påståendet måste vara väl grundat. Nu känns personerna mer påklädda än kostymerade, och inget något har på sej är vidare minnesvärt eller signifikativt. Det är nästan som om dom är klädda för att inte störa. Om det på något sätt andas 80-tal så är det genom filtret av någon som försöker hitta en gemensam nämnare mellan nu och då, nåt som inte sticker ut och stör, och som har kommit fram till stapelvaror som medelbred slips, trenchcoat och dunjacka. 
Jag upplever det som om kostymören inte varit vidare inspirerad eller intresserad av att använda sej av historiska kostymer, vilket jag tycker är synd, och har på så sätt förlorat ett tillfälle att göra ett avtryck, att påstå något.

Framför mej i salongen hamnar två unga, hunkiga homos. Kanske på sin första dejt, tänker jag. 20 minuter in i föreställningen tittar den vänstersittande på den andre, som tittar tillbaka. Dom utbyter några frågande blickar. Nån kvart senare viskar den ena något till den andra. Den andre rycker på axlarna och viskar något tillbaka. Från att ha suttit framåtlutade lägger dom plötsligt armarna i kors över bröstet och lutar sej tillbaka. Dom har gett upp.
Efter pausen kommer dom inte tillbaka. Jag förstår dom: jag var dom, en gång. Dom ville se sej definierade, dom ville se något som handlade om dom, för en gångs skull, och istället bjöds dom på den vanliga, fjolliga, bitchiga, ytliga klichén dom möter överallt. Och jag vänder mej inte emot det fjolliga eller det bitchiga, det är den ytliga klichén av det fjolliga och bitchiga som irriterar. 
Jag brukade tänka att när straighta män ska ska spela bögar, det var då det kapsejsade, då var det som om dom skulle spela något så långt från som själva som marsmänniskor, varulvar eller andra fantasifoster. Men kanske är det här med homos inte lika skrämmande, längre, för det känns som om det var väldigt länge sen jag såg något sånt.
Då är det ibland värre när bögar ska spela bögar, vilket är lite befängt. Istället för att bara vara sej själva - dom är ju sina egna experter - känns det som om dom känner att dom måste eskalera, accelerera, ta i och tuta på.
”Vilket är det bögigaste sättet jag kan säg kom in på?” verkar dom resonera. 
”Vilket är det fjolligaste sättet att sitta på en stol?” 
”Kan man se på fyra hundra meters avstånd att jag ska föreställa en fikus?”
Jag förstår att det är ett uttryck för att vilja vända sej emot heteronormen, den vite, straighte mannen, men det blir ganska påfrestande, i längden.

Det handlar om åtta personer, vars liv vävs samman: Mormonen Joe som jobbar som kontorist på en domstol, hans fru Harper som är agorafobisk och knaprar valium, och lever i en slags drömvärld, hans mamma Hannah som säljer sitt hus i Salt Lake City och kommer till New York då han berättar för henne att han är bög. Det handlar om Louis, en man som jobbar som sekreterare på domstolen, och som överger sin pojkvän Prior när denne utvecklar AIDS, och inleder ett förhållande med Joe. Det handlar om Belize, Priors vän, en svart man som jobbar som sjuksköterska och tar hand om den AIDS-sjuke, ökände, hatade advokaten Roy Cohn.
Och det handlar om en ängel.

Mitt största problem med en föreställning fylld av problem, är valet att ha en massa klub-kids på scenen. I en historia som bara kräver åtta skådisar, och där dubbleringar liksom ingår in konceptet, känns dom sorgligt överflödiga, och fungerar egentligen bara som ett slags glorifierade scenarbetare. Mellan scenerna vrider man på musik, de dansare fram på scenen, flyttar på det som ska flyttas och ställer fram det som ska ställas fram, och så går de och sätter sej på några möbler som inte används i just den scenen, musiken tystnar, pjäsen fortsätter, och de sitter i halvmörkret och väntar tills nästa gång det är dags att dra ut en säng eller rulla in en fåtölj. 
Författaren har uttalat att han inte vill ha blackouts mellan scenerna, men här blir det ändå lite samma sak, man tappar tempo. 

Men på ett annat plan förtar deras medverkan också något djupare: eftersom dom inte finns, eftersom rollerna i pjäsen inte tar in dom, inte interagerar med dom, och dom inte ingår i berättelsen, men ändå sitter där dom sitter, stör deras medverkan de ologiska, verklighetsvidriga överraskningseffekterna som när det plötsligt dyker upp en ängel mitt i Priors sovrum, eller när han och Harper, som aldrig har möts i verkligheten, plötsligt möts i varsin egen dröm. Är han redan omgivet av en massa löst folk så är en ängel eller ännu en främmande människa inte så konstigt, eller hur?

Jag hade också föredragit en mer detaljerad personregi. Det är en väldigt lång föreställning, och kanske har man haft ont om repetitionstid, men ibland uppfattar jag det som om scener bara glids igenom, utan vändpunkter eller en ömsesidig överenskommelse om vad det egentligen handlar om, varför just den här scenen, den här meningen, det här ordet, är relevant. Regin känns generell, ospecifik, vilket gör att skådisarna får lita på sina egna verktyg, det egna hantverket. Vissa klarar sej bra, andra spelar känslor, saknar undertext och verkar inte lyssna på eller ta in sina motspelare, utan spelar i sin egen bubbla. 
Det finns ett slags såpaserie-agerande som har smugit sej in på scenerna, upplever jag: att inte lyssna på sin medspelares text och undertext och utgå från de impulser man får därifrån, utan att istället redan på förhand vara klar med sin analys, vad man känner och vad man ska säga. Man spelar känslor, och är arg, i största allmänhet, eller lite ledsen, eller vansinnigt glad. 
Om inte skådespelare lyssnar på varandra, tar in och värderar vad som sägs, blir det svårt för oss i publiken att göra det. De signalerar, genom att inte ta in vad som sägs, att det som sägs inte är viktigt, så vi slutar lyssna. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com


STOCKHOLMSDJUR på Kulturhusets Kilen: 

Den här föreställningen stimulerar mej. Som en katt med en lasersiktesprick, eller en bebis i en avancerad titut-lek, är jag totalengagerad. Jag ler så jag får ont i nacken - för jag antar att där sitter fästet för den där senan eller muskeln som drar mina mungipor uppåt. Det här är kreddigt och kreativt, nyskapande och gediget hantverk, simultant.


 NÄR DET KOMMER TILL KRITAN, på Målarsalen på Dramaten: 

"Jag älskar en monolog. Av all scenkonst är det min absoluta favoritform. Det är något med nakenheten, det avskalade, det minimala. Bara en person på scenen, och en berättelse. Inget att gömma sej bakom, ingenstans att fly. Total uppmärksamhet, total koncentration."


En förhandspresentation av GHOST, på Chinateatern: 
Jag nickar hit och dit, vinkar, ler och flinar, omgiven av folk jag känner. Det här är ingen vanlig föreställning, och folket som är här inte vanlig publik. Demografin drar åt folk i branschen, folk som vill in i branschen, och fans som verkligen, verkligen gillar branschen och folk i branschen. 


SparaSparaSparaSpara