torsdag 21 januari 2016

THE WIZ, Viktor Rydbergs Gymnasium, Maxim, föreställning nr 3 17/1 2016


Originalmanus William F. Brown, efter Frank Baum, text och musik Charlie Smalls, Bearbetning Malin Hasselquist, svenska sångtexter Malin Hasselquist, Producent Christer Johansson, Regi Malin Hasselquist, Koreografi Karin Ålemark och dansrans, Sånginsstudering, kör- och musikarr Josefin Siljeholm, Orkesterinstudering och arrnagemenag Pelle Claesson, Ljusdesign Mikael Kratt, Kappelmästar Andrea Hedås Schmidt, med och av elever på Viktor Rydbergs Gymnasium. 

When I see depressing creatures
With unprepossessing features
I remind them on their own behalf
To think of
Celebrated heads of state or
Specially great communicators
Did they have brains or knowledge?
Don't make me laugh!
They were popular! Please -
It's all about popular!
It's not about aptitude
It's the way you're viewed
So it's very shrewd to be
Very very popular
Like me!

Popular
ur WICKED,
av Stephen Schwartz

Jag brukar aldrig vara sjuk. Kompisar faller, till höger och vänster, och jag brukar var lite avundsjuk på dom, där dom ligger, nedbäddade bland duntäcken och plufsiga kuddar, knaprande choklad för att hålla humöret uppe, och skedande glass för att lindra halsontet. Och ostbågar och chips och läsk och -
Kanske är det bara så att jag vill kunna frossa med gott samvete? 
I alla fall verkar jag aldrig bli sjuk. Kanske är det ingefäran i min morgonsmothie, kanske är det att jag inte har någon överdriven respekt för baciller, kanske är det bara det att jag har glömt bort hur man gör?
Men, nån gång efter nyår, började jag hosta. Små, fjompiga, grunda hostningar, som om jag råkat andas in lite rök från en brasa, eller en förbipasserande hybridbuss, eller nåt. Det verkade varken bli bättre, eller riktigt bryta ut. Så, förra måndagen, tog jag ett friskis-pass, och det gjorde susen. Det vill säga: det bröt ut. Knappt hann jag cykla förbi Ica och köpa fishermans friend, choklad, läsk och glass innan frossan kom, och jag tillbringade något dygn lite lagom feberlullig. Om sanningen ska fram ser det bättre ut på avstånd. Jag håller på och läser Julian Clarys memoarer, och han letade sej på något vis in i mina feberdrömmar på så sätt att alla jag mötte i drömmen verkade vara äldra herrar i make up och damkläder. 
Jag var lite småslak i några dagar, men sen tyckte jag det var dags att sätta mej på cykeln och dra in till stan, och Viktor Rydbers uppsättning av THE WIZ. Jag bunkrade rejält med halstabletter, för jag hatar hostande på teatern.

THE WIZ, är ännu en musikal, som TROLLKARLEN FRÅN OZ och WICKED, byggd på Frank Baums barnbok om Dorothy och landet Oz. Den hade urpremiär 1974, i Baltimore, Maryland, och berättar historien i ett modernt afro-amerikanskt sammanhang, skrevs för en helsvart ensemble, och som sån banade den väg för DREAMGIRLS och kanske till och med THE LION KING. 
1975 öppnade den på Broadway, på Majestic Theatre - där FANTOMEN PÅ OPERAN spelats sen 1988 - och vid den 29:e Tony awards 1975, vann man sju utmärkelser; bästa musikal, bästa musik, bästa manliga biroll, bästa koreografi, bästa kostymdesign, bästa kvinnliga biroll, och bästa regi. Detta var också året som Angela Lansbury vann för sin version av GYPSY, då Peter Shaffer vann bästa pjäs för EQUUS, och året då Rita Moreno vann för sin roll som Googie Gomez i THE RITZ. Annars måste det erkännas att det var ett ganska beigt år: de andra nya musikalerna var MACK AND MABEL, THE LIEUTENANT och SHENANDOAH. 
Produktionen var ingen superhit från början, och det var inte förrän efter åtta veckor som man började sälja ut. Två år senare, 1977, flyttade man till The Broadway Theatre, där man la ner produktionen, 1979, efter 1672 föreställningar, och följdes av EVITA, och lite senare, 1987, av LES MISERABLES. 
En filmversion med Diana Ross som en något medelålders Dorothy, Lena Horne som Glinda och Michael Jackson som fågelskrämman, kom 1978, och i December förra året sände NBC en live-version, med Stephanie Mills, den ursprungliga Dorothy, som Aunt Em.

Jag såg en version av den här musikalen för snart 30 år sen, ute i Åkersberga, men jag minns nästan ingenting. Jag är inte ens säker på om jag fattade att detta var något annat än filmversionen, men något borde jag ha anat, för den enda sång jag kände igen var Ease On Down the Road.

Det handlar om Dorothy, en föräldralös flicka som bor hos barnlösa släktingar i Kansas, och som längtar bort, långt bort, därifrån. Så kommer en tornado - som dom gör i den delen av världen - och Dorothy, hennes hund Toto och hela hennes hus sveps iväg. Dom vaknar upp i det förtrollade landet Oz, omgivna av extatiskt lyckliga Lilliputtar, och det visar sej att Dorothys hus har råkat krossa Evamean, den despotiska, elaka häxan från Öst. Den goda häxan Addaperle ger Dorothy Evameans silverskor, och säger att hon ska följa den gula tegelstensvägen till Smaragdstaden, där den allsmäktige trollkarlen bor, och han kan säkert hjälpa henne att komma hem. På vägen dit träffar Dorothy en fågelskrämma som saknar en hjärna, en plåtman som inte har något hjärta, och ett lejon som inte har något mod, och dom gör alla sällskap för att få det dom vill ha. 
Det är egentligen inte en toppenmusikal. Den är ganska statisk, förutsägbar, och om man bortser från den poppiga musiken och en helsvart kontext, är det inte mycket som skiljer den från Judy Garland-filmen från 1939. Det är en slags roadmovie som hamnat på scenen, och såna är alltid lite knepiga: folk kommer in på scenen, hittar något eller någon, och så går dom av scenen, för att komma in igen, nästan med en gång. 

Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro, brukar dessa musikalelevuppspel överraska, många gånger tack vare intelligenta och nyskapande tolkningar. Här är Dorothy en ganska bortskämd tonåring, vars enda dröm är att bli känd. Inte för något särskilt, som sång eller dans eller intelligens, utan bara känd, något som faktiskt är ett ganska aktuellt problem. En kompis till mej som arbetar på ett ställe där man anställde ungdomar, tillfälligt, över sommaren, säger att det var som om vissa ungdomar förväntade sej applåder bara för att dom dök upp på jobbet över huvud taget. 
I alla fall: Dorothy, tillsammans med en nu talande Toto, hamnar i ett Oz som är besatt av social media, och största följe av alla har trollkarlen, en man som visar sej vara en riktig player, och när kvällen är slut har hon lärt sej ett och annat om det här med att vara populär, IRL. 
Är inte det en verkligt smart läsning? Den höll i alla fall mej rejält intresserad, och jag var som sagt, lite vissen. 
Kostymerna är fantasifulla, utan att ta över, precis som något man kan tänka att en tonårstjej skulle hitta på, och man har gjort en hel del smarta val, vad gäller scenografin. 
Dessutom låter det överväldigande bra. För någon som kanske misstänkte att man måste ha lite soul i sinnet för att klara av den här musiken, är alla riff och allt wailande en total överraskning.
Kanske hade koreografin kunnat vara lite mer ambitiös, och kanske kunde man ha ansträngt sej lite mer vad gäller vissa scenlösningar, för jag minns att jag var ganska nöjd när dom satte upp Legally Blonde för tre år sen.
Men en sak som imponerar med Viktor Rydbergs Gymnasiums uppsättningar är idéerna vad gäller PR och reklam. År efter år lyckas dom stå ut, göra något nytt, fånga mitt intresse. Förra året, till den nyskrivna musikalen RAINBOW WARRIOR, hade dom gula affischer med text som påminde om graffiti, och i år har dom en Facebookblå affisch med emojis föreställande Dorothy och hennes vänner, och på programmet har dom en vit iPhone som just fått ett meddelande från The Wiz, med ett foto av affischen. På toaletten hade dom till och med satt upp en vit kartong som man målat så att den ser ut som instagramprogrammet, och sen klippt ut en stor rund cirkel, precis framför spegeln, så att man liksom ser sej själv Wiztagrammad, när man tvättar händerna. 
När jag kommer ut på Karlaplan, börjar jag hosta igen. Det är kallt, och lungorna får sej lite av en chock, men det känns som om jag inte alls är lika rosslig, längre. Jag antar att det är vad man kallar konstens helande kraft. 


Tacksamt, 
Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 340:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 340:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

LIVLÄKARENS BESÖK, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"”Nu går ljuset ner,” säger kvinnan bredvid mej.
Folk kommer in på scenen. 
”Nu börjar det, nu kommer dom…”
En av dom är kung.
”Det där är kungen…”
Jag vänder mej till kvinnnan:
”Du tänker inte hålla på och prata hela föreställningen, va?”
Det tänkte hon inte."


LOLA BLAU på Kulturhuset Stadsteatern: 

Ett står klart och lysande: Sara Jangfeldt är fenomenastisk. Jag vet inte när jag såg en sån imponerande prestation senast. Och absolut inte när jag såg det i ett musikalsammanhang. Det är ingen dålig pjäs, men hon gör den till ett litet mästerverk. Hon överskrider verkets murar, expanderar, blåser ut begränsningarna, lyfter upp det, förvandlar det, ger det en värdighet och något utöver det vanliga. Och det är inte det att hon kommer in och briljerar, lutar sej tillbaka mot en fascinerande persona och liksom ställer sej utanför föreställningen och glänser; hon är Lola, hon är där, mitt i, med hink och högaffel, redo att mocka upp och skyffla skit. Här lirar man i en helt annan division, där man sen länge passerat det rena hantverket, och börjat experimentera med scenisk konst. 


NYÅRSKONSERT I ENGELBREKTSKYRKAN, BEETHOVENS 9:a: 

"Det här med att bara lyssna är både lätt och ganska svårt. Det är lätt på så sätt att man verkligen bara behöver lyssna: Slappna av, ge efter, sluta tänka. Det är svårt, av precis samma anledning. Man måste liksom vara där. I en pjäs, eller dans, i en opera, eller musikal, finns det något visuellt att följa, ofta en slags handling att koncentrera på, något som drar in dej, som håller kvar dej. När det gäller musik, speciellt om det inte finns någon sång, måste du bara vara där."

Låter det intressant? Här är resten: 


onsdag 20 januari 2016

LIVLÄKARENS BESÖK, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning nr 2 10/01 2016

Av Per Olov Enquist, Regi och dramatisering Johanna Garpe, Dramatisering Erik Norberg, Scenografi Per A Jonsson, Kostym Magdalena Åberg, Ljus Erik Berglund, Mask Johanna Ruben, Kompositör Joseph Williamson, Med Lina Englund, Marika Lindström, Cecilia Frode, Odile Nunes, Sven Ahlström, Joel Spira, Bahador Foladi, Niklas Falk, Lars Edström, Per Sandberg, Tomas Bolme, Ralph Carlsson, Björn Elgerd, Björn Widstrand, Joe Sundelin, Mikael Kling, Micko Mauritzon. 


Those smug little men with their smug little schemes
They forgot one thing:
The play isn't over by a long shot yet!
There are heroes in the world,
Princes are heroes in the world,
And one of them will save us.
Wait and see!
Wait and see!

There won't be trumpets or bolts of fire
To say he's coming.
No Roman candles, no angels' choir,
No sound of distant drumming.
He may not be the cavalier,
Tall and graceful, fair and strong.
Doesn't matter, just as long as he comes along!
But not with trumpets or lightning flashing
Or shining armor.
He maybe daring, he may be dashing,
Or maybe he's a farmer.
We can wait, what's another day?
He has lots of hills to climb.
And a hero
Doesn't come till the nick of time!
Don't look for trumpets or whistles tooting
To guarantee him!
There won't be trumpets, but sure as shooting
You'll know him when you see him!

There Won’t Be Trumpets
ur ANYONE CAN WHISTLE
av Stephen Sondheim.

”I Malmö har vi en mycket större scen,” säger kvinnan bredvid mej, på dryg skånska. Hon säger det inte till mej, utan till mannen och kvinnan på hennes andra sida, ett par som är så tystlåtna att jag inte hör deras röster. 
Lite tidigare har hon undrat hur länge betjänten på scenen ska hålla på och tända ljusen in kristallkronan, tills jag säger åt henne att han inte tänder några ljus, han dammar. Detta är information som hon inte uppskattar, varken med ord, med blick, eller kroppshållning. 
Vi sitter i Stadsteaterns stora salong. Över högtalarsystemet hörs klirrande, som om någon försiktigt dammade en kristallkrona - kanske en ledtråd? Eller som om slottet, nästan omärkligt, skakade, som av en jordbävning. Ljuset börjar gå ner.
”Nu går ljuset ner,” säger kvinnan bredvid mej.
Folk kommer in på scenen. 
”Nu börjar det, nu kommer dom…”
En av dom är kung.
”Det där är kungen…”
Jag vänder mej till kvinnnan:
”Du tänker inte hålla på och prata hela föreställningen, va?”
Det tänkte hon inte.

Enligt Wikipedia har det skrivits 7 böcker om Christian VII, hans fru och Struensee, tre verk för scenen - fyra om man räknar in den här dramatiseringen, och det har gjorts fem filmer. 
Det började med verkligheten. Kung Christian VII av Danmarks mamma Louise av Storbritannien, dör när han bara är en liten prins på tolv år, och hans pappa Fredrik V, gifter om sej med Juliana Maria av Braunschweig-Wolfenbüttel, eller som man säger i sagor: Den elaka styvmodern, änkedrottningen som skapade Royal Copenhagen.
Han är lite speciell, den unge kung Christian, kanske man ska säga. Han går och förälskar sej i en prostituerad, och när hon drivs från riket, lämnar han sin gemål, den olyckliga drottningen, och ger ser ut i Europa, på jakt efter den älskade. Med på resan tar han bland andra en livläkare, Struensee, en man som får hans totala förtroende, och som i stort kommer att styra ett nytt, upplyst Danmark. Och kanske hade han, livläkaren, kunnat fortsätta med det, om han inte också gått till sängs med den ensamma, övergivna, kärlekstörstande drottningen?

Ibland är det intressant att inte ta reda på vem det är som regisserat, och sen, under föreställningen, försöka gissa om det är en man eller kvinna, en ung eller gammal person, bara genom att se vilka regival och vilka tolkningar man gjort. Här velar jag emellan två: en ganska ung, oerfaren man som egentligen vill regissera Star Wars-liknande actionfilmer, såna där man vet vem som är fienden - eftersom dom har svarta kläder - och vem som är hjälten - eftersom alla är emot honom från början. Japp, honom. Detta är en regissör som visserligen gillar kick-ass-kvinnor, men som aldrig skulle få för sej att regissera en film med en kvinnlig huvudroll. 
Det kan också vara en kvinna, en romantiskt, något äldre kvinna, en sån som visserligen tror att kvinnor kan, men idealiserar män som Heathcliff, Mr Darcy, Rhett Butler och Mr. de Winter, den tyste missförstådde mannen, han som inte behöver, eller kan, förklara sej och sina handlingar. Han som behövs när det verkligen skiter sej. 
I alla fall är det nån som inte försöker se saken från båda sidor, och som sätter stor tilltro till Mannen, som lösningen för de verkligt stora problemen, tänker jag. Och nån som inte nödvändigtvis är väldigt intresserad av relationer. För det känns som om kärleksparet, och den svart-vita regin, är det stora problemet. Vi vet, så fort dom gör entré, att Marika Lindström, som änkedrottningen, och Sven Ahlström, som Guldberg, den unge prins Fredriks lärare, är dom onda. Vi vet också, så fort Joel Spira, som Struensee, kommer in, att detta är hjälten. Det hade inte kunnat vara tydligare om vi hade hört trumpeter och någon förkunnat att frälsaren var här. Han är fix och färdig, redan vid entrén, och som sån blir han ganska ointressant. Det är som om han visste att han skulle förändra Danmarks historia, och tvekar aldrig på om han har rätt, eller om han gör rätt, och verkar inte någonsin överraskad över sin plötsliga makt. 
Och sen är det det här med kärleksparet. I början av föreställningen gifts den brittiska prinsessan Caroline Mathilde bort med den något excentriske kung Christian av Danmark, och vi får följa en scen där dom - som främlingar - försöker hitta en väg till varandra. 
När sen Drottningen träffar kungens livläkare, Struensee, förväntar man sej att det ska slå gnistor om dom. Det är liksom dom som är kärleksparet, vet vi. Även dom som inte har läst på vet att det måste vara så. Det står liksom inskrivet i handlingen. 
Men det händer inte. Istället för att - som brukligt är med förbjuden kärlek - de båda kämpar emot sin attraktion, känns det som om dom försöker hitta nån slags dragning. Dom vet att dom ska ha en kärleksaffär, dom vet bara inte hur dom ska komma dit, lite som när en sångare i en musikal försöker hitta vägen, känslan, in i en sång. Är jag glad, är jag arg, varför sjunger jag det här? Är du vacker, är du smart, varför ska vi älska varandra?

Kostymerna är mycket effektfulla, speciellt herrarnas. Damerans känns lite enkla, nästan lite som en minimalist försök till rokoko, medan männens kläder känns gedigna, och detaljerade. Kanske ville man bara inte fjompa till det?Man rör sej i svart, i vitt, i guld, i silver, i beige och brunt. 
Scenografin är respektingivande. En enormt stor oval fungerar både som upphöjd scen och som ett imponerade konseljbord, där rikets framtid avgörs. Svarta, höga, nedsotade panelväggar omger spelytan, och det ser ut som om revolutionens eld redan dragit fram genom slottet, och lämnat brandsvedda, svarta, nakna tavellösa väggar. 
I andra akten verkar man tycka det är passande att hissa upp delar av bordet i taket, och jag tycker nog det är en effekt som kostar mer än den ger. 

I pausen, ute i foajén, står ett medelålders par framför bysten av Karl Gerhard. Dom går runt den, tittar nära, tar ett steg tillbaka, söker efter något på piedestalen. Jag går fram och tjuvlyssnar. 
”Det skulle ju kunna vara han,” säger mannen.
”Mmm, men man vill ju veta säkert,” säger kvinnan, sammanbitet, som om hon planerade att sno konstverket, och inte vill göra ett misstag.
”Det borde stå, nånstans,” säger han, och letar vidare.
”Nånstans, verkligen,” säger hon, och ser på honom, när han böjer sej och börjar nagelfara verket.
Jag tittar på bysten. Man ser ju klart och tydligt att det är Karl Gerhard. 
”Det är Karl Gerhard,” försäkrar jag.
”Det är det?” säger han, lättad, leende, och rätar på ryggen. 
”Är det det?” säger hon, lite misstänksam, inte riktigt övertygad. ”Om det är Karl Gerhard borde det väl stå att det är Karl Gerhard?”
Han böjer sej fram, övertygad, och börjar leta, igen. 

Denna uppsättnings stora tillgång, är birollerna. Det är som om man haft såna problem med det stora bygget att det lilla liksom har fått rå sej själv.
Bahador Foladi, som alltid är bra, har aldrig varit såhär fantastiskt. Det är så underbart att se någon våga sej ut på dom där sköra grenarna. Sätt upp AMADEUS, och ge karln nåt att bita i! Eller vore han inte suverän som Botten i EN MIDSOMMARNATTSDRÖM? Eller vad sägs om Dennis i Joe Ortons LOOT? Han använder kropp, röst, inspiration och fantasi, och resultatet är en ren njutning. 
Och jag önskar att Björn Elgerd, som arvprinsen med vad jag tror är cerebral pares, hade fått lite mer fokus. Uppenbarligen är prinsen inte en imbecill, han har åsikter om det som sker, men scenerier och fokus gör att han liksom försvinner, och hans tid på scenen blir liksom bortkastad, vilket är väldigt, väldigt synd. Väldigt synd.   
Cecilia Frode, som den skärrade, överspända hovdamen, är som alltid fascinerande, och rejält övertygande, och jag tycker verkligen att hon borde få spela Blanche, snart. 
Och Per Sandberg, på samma gång både tragisk och komisk, både ömklig och värdig, vore han inte väldigt intressant som Rickard III?


Andra akten är lång, och förutsägbar. Struensee har stött sej med så många personer, och går så klumpigt tillväga, att han till slut har lyckats med att till och med irritera publiken. Hur naiv får en hjälte vara innan vi satsar på ett annat kort? Vi vet redan vartåt det barkar, och mannen på min vänstra sida verkar så säker på hur det ska sluta att han checkar ut, sluter ögonen, och efter nån minut är han långt, långt borta, i Narcolepticaland, bak Himalayas rand.

Tacksamt, 
Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Yamineth! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 0:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

LOLA BLAU på Kulturhuset Stadsteatern: 

Ett står klart och lysande: Sara Jangfeldt är fenomenastisk. Jag vet inte när jag såg en sån imponerande prestation senast. Och absolut inte när jag såg det i ett musikalsammanhang. Det är ingen dålig pjäs, men hon gör den till ett litet mästerverk. Hon överskrider verkets murar, expanderar, blåser ut begränsningarna, lyfter upp det, förvandlar det, ger det en värdighet och något utöver det vanliga. Och det är inte det att hon kommer in och briljerar, lutar sej tillbaka mot en fascinerande persona och liksom ställer sej utanför föreställningen och glänser; hon är Lola, hon är där, mitt i, med hink och högaffel, redo att mocka upp och skyffla skit. Här lirar man i en helt annan division, där man sen länge passerat det rena hantverket, och börjat experimentera med scenisk konst. 


NYÅRSKONSERT I ENGELBREKTSKYRKAN, BEETHOVENS 9:a: 

"Det här med att bara lyssna är både lätt och ganska svårt. Det är lätt på så sätt att man verkligen bara behöver lyssna: Slappna av, ge efter, sluta tänka. Det är svårt, av precis samma anledning. Man måste liksom vara där. I en pjäs, eller dans, i en opera, eller musikal, finns det något visuellt att följa, ofta en slags handling att koncentrera på, något som drar in dej, som håller kvar dej. När det gäller musik, speciellt om det inte finns någon sång, måste du bara vara där."

Låter det intressant? Här är resten: 

INSNÖAD - EN TROGEN KÖRS BEKÄNNELSE, på Klara Soppteater

Vi står precis innanför dörrarna till Klara Soppteater, jag och min kompis Patti-Li Leuk, och vi har precis sprungit ihop med Esterton Calufs, som också är här för att se lunchteater. Han väntar på en kompis, en gammal room-mate, som inte varit i den här salongen innan, och Esterton är lite rädd att han inte ska hitta hit. För att komplicera det hela har hans pojkvän, Ricky DeSlit, fått med sej både sin och Estertons telefon när han gick till jobbet. 
Vi lämnar honom, vankandes i snömodden på Drottninggatan, och går in och sätter oss. Det är blomkålssoppa, och det är en dag kvar till nyårsafton. 





Just nu ser jag fram emot -

 - kvällen genrep av CHARLEYS TANT, på Intiman. 

Detta är tredje gången jag ser en version av Brandon Thomas pjäs. Senast var sommaren 2014, då man satte upp CHARLEYS TANT på Mälarhöjdens Friluftsteater.

tisdag 19 januari 2016

LOLA BLAU, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning nummer 1, 8/1 2016


Av Georg Kreisler, Regi och översättning, Rikard Bergqvist, Scenografi och kostym Tomas Sjöstedt, Ljus Joakim Brink, Mask Carina Saxenberg, Koreograf
Fredrik Benke Rydman, Projektioner Sebastian Kihlstrand, med Lola Blau: Sara Jangfeldt, Kapellmästare Martin Östergren, Musiker Maria Olsson, Musiker Mathias Venge.

In a small cafe on a crowded night
In a spot of light stands the singer
Then the band begins and the beat is strong
And the room belongs to the singer

All the people turn to hear her sad refrain
And catch the cry of pain that's in her song
But in her haunted face and in her searching eyes
There is a sign that somethings wrong

Now the eager crowd hangs on every word
But the sounds are slurred by the singer
Till the people feel every aching part
Of the broken heart of the singer

Still the song goes on about a love she knew
That seemed so sure, so true but turned out wrong
And from the tears she shows nobody really knows
Is she the singer or the song? Is she the singer or the song?

The Singer
av Vincent J. Falcone Jr, Joseph G. Cocuzzo

Du vet sådär som du vill att det ska snöa på julafton? Såna där tufsiga, rufsiga, maskrosbollsmjuka flingor, som liksom bara tumlar runt och dalar ner? Precis å snöade det, när jag cyklade in till stan, långsamt, långsamt, på lägsta växeln, för att inte välta. Hela dagen hade jag suttit och skrivit på min rapport om Boulevardteaterns elevskolas uppspel, TUSEN OCH EN NATT, och nu skulle det bli skönt med lite avbrott - om jag lyckades med att inte slira omkull och bryta något. 

Ett av mina nyårslöften, förutom det där vanliga om att uppnå min idealfysik, är att börja använda skjortor. Det andra löftet är att läsa, minst en timme om dagen. Det senare låter kanske löjligt, med jag har fått den fula ovanan att hamna framför något intressant på Youtube, och sen bara släcka lampan, utan att ens ha öppnat en bok. Och jag gillar fortfarande att köpa böcker, kanske mer än nånsin, så nu jäklar ska dom bli lästa, tänkte jag. 
Vad gäller skjortorna är det lite vinna eller försvinna, för dom. Om jag får välja är jag hellre bekväm än stilig, och jag föredrar att klä mej för att kunna klättra i containers framför att klä mej för att behaga. Under ett år har alla mina skjortor legat nedpackade, hermetiskt ihopklämda i en sån där transparent plastlåda man kan köpa på Spara och Förvara, på Ikea, och nu har jag fått nog. Bevisligen använder jag inte skjortorna, jag har klarat mej utan dom i över ett år, så visst borde dom gå till återvinningen, för att bidra till att ge cheferna på Stadsmissionen, Myrorna och Röda Korset lite högre löner? Och kanske hjälpa någon behövande, förstås. 
Jag ger dom en sista chans, bestämmer jag. Jag kan bli den där jag trodde att jag var; killen som klär i skjorta. 

”Herregud, vad han är solbränd, han ser ut som en neger!” säger mannen vid bordet bredvid. Vi sitter i klarafoajén, i de svarta sofforna, och en medelålders kvinna har just visat ett mobilfoto för sin man. Det är inte många i lokalen, men tillräckligt många. Jag tittar på henne, för att se om hon kommer att säga något till honom, och jag märker att hon generat märker min blick. Men hon säger inget. Kanske, tänker hon, menar han inget illa med det han säger. Kanske har dom haft diskussionen hemma, redan, och nu, tycker hon, vill hon inte förstöra deras kväll. Jag tänker, att om han lagt av en ljudlig rökare, hade hon inte suttit tyst. Eller kanske tycker hon att han har all rätt i världen att säga det han säger, vi var här först, ingen ska komma hit och lära oss vad vi får säga och inte säga, speciellt inte när vi har betalt dyra pengar för att få se en trevlig föreställning om antisemitism, rasism, sexism och nazism.

Jag har en kopp te framför mej, och är klädd i en något skrynklig  men förvånansvärt bekväm skjorta. Lite längre bort sitter en pensionissa och pratar högt, i telefon, med en butik. Hon verkar ha lagt undan ett par skor, tror jag, och nu försöker hon få tag i expediten som lade undan dom, för att säga att hon vill ha dom, men att hon inte kan komma in idag. Jag funderar lite på vilken slags affär det är som bara har ett par skor, men kanske är det någon slags julrea, tänker jag. 
Kvinnan har precis beskrivit, högt och ljudligt, vad hon och expediten kommit överens om, men skorna går inte att finna. Nu återstår bara att fråga kvinnan som ställt undan skorna. Hur såg hon ut?
”Hon var - ” Kvinnan några bord bort får något panikslaget i blicken. Det här börjar låta väldigt intressant. Så svårt kan det väl inte vara att beskriva någon, om det nu inte är så att man inte vet vilka ord man får använda. Var expediten svart, tänker jag, eller har hon bara något annat utländsk påbrå?
Hon försöker igen: ”Hon var… Hon hade… Hennes… Hon…”
Kommer du ihåg den där scenen ur filmen Pete’n Tille, där Geraldine Page i rollen som Gertude försöker berätta sin verkliga ålder för en polisman, och till slut svimmar, eftersom det är omöjligt att säga siffrorna? Kvinnan bredvid mej påminner lite om den scenen. Hennes man, eller son, det är omöjligt att säga, folk sjangserar i så olika takt, sitter bredvid henne, i en bullig gråblå tensonjacka, och det är han som till slut kommer på lösningen ur detta dilemma:
”Säg att hon hade mörkt hår,” väs-snäs-fräser han. 
Kvinnan nickar och ler lyckligt, som om hon i den stunden emottagit frälsarens välsignelse:
”Hon hade mörkt hår!” ropar hon, skyndsamt. ”Hon var… mörkhårig! Det var en mörkhårig kvinna som la undan mina Bally-skor!”

Det var länge sen jag var på teater på en fredag. Föreställningen jag ska se har fått lysande recensioner, och lokalen domineras av pigga pensionärer, med små, diskreta hörapparater, människor som minsann har kämpat hela sitt liv och nu förtjänar en trevlig kväll på teatern, fylld med sång och dans. 
”Sara Jangfelt är den största behållningen, tydligen,” säger nån gråhårig till nån annan askbebuskad, när vi går in i lokalen. 
”Jasså, jaha,” svara den andra, som om det vore skönt att redan nu få veta vad som är bäst. Som om man i värsta fall hade kunnat missa henne, om man inte visste hur det låg till. Tänk dej att gå från Louvren och sen efteråt få höra att Monalisa är väldens bästa tavla, men eftersom du inte visste det, tyckte du bara den var liten, och ganska mörk. 

Scenen, när vi kommer in, föreställer en slags förfallen utbombad stad, där delar av fasader och innerväggar, här och var, fortfarande står. Vi vet inte om vi befinner oss utanför, eller inne i en raserad byggnad. En äldre kvinna, i raggsockor, grått hår och sjabbiga kläder, håller på att sortera igenom en massa papper, i spillrorna, och då och då tittar hon upp, ser på oss, som om väntade på någon, men inte riktigt längre kommer ihåg vem. Minnet av en orkester står till vänster: en basist, en pianist, och över på höger sida gömmer sej slagverken.

Det handlar om en gammal kvinna på ett hem i Österrike, nån gång, långt efter kriget. Hennes minne vandrar, hon är inte alltid säker på var, och när, hon är. En gång var hon Lola Blau, en ung judisk skådespelerska, på väg att slå igenom, innan nazisterna tog makten i hennes land, och hon tvingades fly, till New York, till Broadway, till Hollywood, och sen, efter kriget, tillbaka hit, igen, för att börja om, för att fortsätta. Nånstans på vägen tappade hon kontakten med Leo, mannen hon älskade, innan kriget kom. Nu letar hon bland papper, bland minnen, och väntar på ett telefonsamtal hon barmhärtigt nog har glömt att hon redan har fått. 

Det handlar också om en kvinna som har fastnat i rollen som kvinna, om baletthoppan som trodde att hon skulle mötas av respekt när hon väl visat vad hon gick för. Som trodde att hon skulle få göra något annat än visa benen och skaka rattarna, när hon väl tagit sej fram genom att visa benen och skaka rattarna. 

Man går flera gånger från nutid till dåtid, med hjälp av perukbyte och kostym, och kanske hade jag önskat att man inte gjort det fullt så många gånger. Det sker en gång för mycket, kanske. Vi har redan förstått vad som ska hända, innan det händer, så det behöver inte hända. Och kanske hade det varit intressant att se den första scenen utspela sej mer introvert, i Lolas minne, framför hennes inre blick. Nu är det - i mitt tycke - lite för mycket riktad utåt. 
Hon tar flera gånger hjälp av musikerna, i mindre roller, och speciellt när det gäller repliker blir det lite knaggligt, och kanske hade det varit bättre om allt spel legat hos henne. Hon gör det nämligen så väldigt, väldigt bra, att de andra förlorar lite i jämförelsen.

Ett står klart och lysande: Sara Jangfeldt är fenomenastisk. Jag vet inte när jag såg en sån imponerande prestation senast. Och absolut inte när jag såg det i ett musikalsammanhang. Det är ingen dålig pjäs, men hon gör den till ett litet mästerverk. Hon överskrider verkets murar, expanderar, blåser ut begränsningarna, lyfter upp det, förvandlar det, ger det en värdighet och något utöver det vanliga. Och det är inte det att hon kommer in och briljerar, lutar sej tillbaka mot en fascinerande persona och liksom ställer sej utanför föreställningen och glänser; hon är Lola, hon är där, mitt i, med hink och högaffel, redo att mocka upp och skyffla skit. Här lirar man i en helt annan division, där man sen länge passerat det rena hantverket, och börjat experimentera med scenisk konst. 
Vi har inte så många triple threat i Sverige, aktörer som kan sjunga, skådespela och dansa, och Sara Jangfeldt är ett av dom. Jag har länge letat efter någon som jag tycker skulle passa att göra Mama Rose i GYPSY, och här står hon nu. Visst, hon behöver några år på sej, Ethel Merman var 50 när hon gjorde rollen, men det är skönt att veta att hon finns därute. Och under tiden kanske hon skulle kunna få sätta tänderna i Fosca, i Stephen Sondheims PASSION, eller vad sägs om att ögonabums ruska dammet ur FUNNY GIRL? 

Förresten, jag ändrar mej: varför vänta? I början av LOLA BLAU gör hon en övertygande gammal kärring, hon kan nog spela några år äldre i slutet på GYPSY. Och förresten, i början av föreställningen är hennes döttrar mycket unga, och den verkliga Rose Hovick var bara 21 när hon födde sin första dotter, Rose-Louise, så det är väl bara att sätta ihop ett begåvat team, och börja. 
Och gör man GYPSY borde man absolut boka upp Fredrik Benke Rydman, som här gör ett suveränt jobb som koregraf och iscensättningsmaskin. Det här är verkligen ett exempel på att det inte bara är viktigt vad som görs, utan hur det görs.     

Problemet är inte vad hon kan göra, utan vad som inte bara är rent slöseri med hennes talang. 
Om Ethel Merman sa man en sångförfattare en gång: 
”Man måste skriva bra texter till Ethel, för orden kommer att höras långt ut på gatan.”
Det är lite samma sak här, ge henne något suveränt att göra, annars sticker hon ut.            

Och inte för att ta ifrån henne något, men Richard Bergqvists översättningen är rakt av fenomenal, och näst efter Sara Jangfeldt är det den som imponerar mest. Rim staplas på rim, man proppar fullt med inrim, med assonans, och det är som om sångerna vore skriven på svenska, av en poet. Jag hör inga nödrim, inga krångliga liknelser eller fjompiga ordval, och det måste vara en sån tillgång för en artist att kunna luta sej mot sångtexter där man kan lyfta fram ord istället för att försöka skyla över halvdana, oinspirerade rader.

”Sluta! Ty-y-y-st!!!!”
Jag ser mej förvånad omkring. Pjäsen är över, applådtacket är i full gång, och jag klappar och busvisslar, hojtar och tjoar. Då ser jag den grå gubben i raden framför mej. Han har sjunkit ner och håller händerna för öronen. Vad har hänt? tänker jag. Var det jag? tänker jag. Och så förstår jag: han har vridit upp hörapparaten på full rulle, helt oförberedd på att bara någon halvmeter bakom la en mistlur just av tidernas bröl. Nog måste det väl finns volymknappar på dom där manickerna, tänker jag, men jag visslar inte igen. Jag stampar, och klappar och klampar, långt efter att dom andra har slutat. 

Det är väl inte bara jag som tycker att detta vore något ypperligt för Parkteatern? Skäms, annars!


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Yamineth! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 0:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

NYÅRSKONSERT I ENGELBREKTSKYRKAN, BEETHOVENS 9:a: 

"Det här med att bara lyssna är både lätt och ganska svårt. Det är lätt på så sätt att man verkligen bara behöver lyssna: Slappna av, ge efter, sluta tänka. Det är svårt, av precis samma anledning. Man måste liksom vara där. I en pjäs, eller dans, i en opera, eller musikal, finns det något visuellt att följa, ofta en slags handling att koncentrera på, något som drar in dej, som håller kvar dej. När det gäller musik, speciellt om det inte finns någon sång, måste du bara vara där."

Låter det intressant? Här är resten: 

INSNÖAD - EN TROGEN KÖRS BEKÄNNELSE, på Klara Soppteater

Vi står precis innanför dörrarna till Klara Soppteater, jag och min kompis Patti-Li Leuk, och vi har precis sprungit ihop med Esterton Calufs, som också är här för att se lunchteater. Han väntar på en kompis, en gammal room-mate, som inte varit i den här salongen innan, och Esterton är lite rädd att han inte ska hitta hit. För att komplicera det hela har hans pojkvän, Ricky DeSlit, fått med sej både sin och Estertons telefon när han gick till jobbet. 
Vi lämnar honom, vankandes i snömodden på Drottninggatan, och går in och sätter oss. Det är blomkålssoppa, och det är en dag kvar till nyårsafton. 


TUSEN OCH EN NATT, med Boulevardteatern teaterskola:

"Vad sjutton sätter man upp när man har en klass med elva kvinnor och en man? Hur man än gör, så kommer det faktum att man bara har en kille att hamna i centrum. Han kommer liksom att stå ut, på ett ganska orättvist och obalanserat sätt, både för honom och för de andra."