STRINDBERG NOIR av August Strindberg i Regi av Mikael Berg, med Nathalie Söderqvist, Fatima Hammami, Henrik Mossberg och Anders Mezinsky, på Kafé Klaver, recension 20/1, föreställning 15 2014

På söder, nere vid Skanstull, mellan Ringvägen och Bohusgatan, ligger en kort lite snutt till en gata som heter Rutger Fuchsgatan, uppkallad efter en militär och politiker som levde i Sverige mellan 1682 och 1753. Och på Rutger Fuchsgatan 5 ligger ett Kafé som heter Klaver. Det är ett mysigt litet kulturfik, lite i shabby-chick-stilen, som en slags blandning mellan en lanthandel och en skärgårdssommarstuga. Bröstpanel i pärlspont och golvklinkers, stora vita kannor i grov keramik och rejäla bord som verkar ha blivit ommålade flera gånger innan man till slut bestämde sej för grå färg.

Jag vet inte hur jag fick reda på att man här skulle spela Strindberg Noir. Det måste ha varit någonstans på nätet. Och jag vet inte heller hur länge jag haft datumet uppskrivet i min iCal. Några veckor bara, kanske?

Strindberg som thrillerdrama, utlovar man på teatergruppens hemsida. Det låter lite spännande. Man kommer att ge Den Starkare och Paria, båda pjäser för två skådespelare. Den starkare har jag sett några gånger, men Paria är ny för mej.

Jag köper en Earl Grey, en chokladboll, och min ostmacka  är sådär gammaldags på något sätt, med klyftad tomat, gurka och rullade ostskivor och med salladen underst, och jag tänker att detta är en bra idé, det här att slå ihop två korta tvårollspjäser och sen spela dom på ett Kafé. Jag tittar mej omkring för att kolla om några av dom andra gästerna egentligen är skådisar. I ena hörnet finns en slags halvmeter hög förhöjning med ett räcke, som en brygga eller en balkong. Säkerligen är det väl där dom ska spela? Däruppe sitter en ensam tjej och skriver på en laptop. Jag bara vet att hon är fru Y. Eller är det fru X? Nej, vänta, hon ska väl vara ogift? Mademoiselle Y då. Eller X. Två män i cykelhjälmar kommer in. Den ene har en mycket speciellt mustasch och full cyklistmundering. Där har vi Herr X och Herr Y, herrarna som mördat och förfalskat.

Jag tänker att det måste vara ett ganska så slitigt jobb för en dramaturg att slå ihop två pjäser. För dom kommer väl att spelas samtidigt? Jag hoppas att dom kommer att spelas samtidigt, omlott, sådär, med en replik här och en replik där, och vi i publiken som om vi vore på tennismatch. 

Så öppnas en dörr nästan där jag sitter, och det visar sej att det är därinne vi ska sitta, vi som ska på teater. Jag blir lite besviken. Cyklisterna och laptopdamen är bara vanlig publik. Publiken sitter på ett mycket ambitiöst och beständigt  gradängbygge längst två av väggarna, och vinröd sammet hänger från golv till tak. Och spelrummet är inget fik, även om det står två cafébord på den lilla scenen.

Mannen som släppt in oss drar ifrån en del av sammetsgardinerna och vi ser ett fönster ut mot Rutger Fuchsgatan. Folk promenerar utanför. 

En kvinna kommer in med en en papperskasse från NK. Hon bär på kopp. Koppen har inget fat. Det stör mej att koppen inte har ett fat. Den är ingen mugg. Den borde ha ett fat. Hon sätter sej vid ett bord, med ryggen mot fönstret. En annan kvinna går förbi ute på gatan. Hon tittar in. Hon verkar känna kvinnan med koppen. Hon kommer in. Pjäsen börjar. Det här är inte alls en afton av två sammanvävda pjäser, det är två pjäser efter varandra.

Den starkare är en slags monolog för två kvinnor. Den ena rollen är stum. Eller, inte stum; tyst, kanske man ska säga. En av utmaningarna, tycker jag, är hur man framställer den tysta rollen så att hon inte bara blir en skådespelerska utan repliker. Hon blir lätt pantomimig. Väljer hon att inte tala, eller är det helt enkelt så att hon inte har något att säga? Det skulle var intressant att se en föreställning där man inte ens tänker på att hon inte har talat, men det låter sej nog inte göras. 

Efter en stund blir jag medveten om något. Det är bakgrundsmusiken. Det är ingen vanlig musik, den är som hämtad ur en film, en thriller. Det är mer musikaliska soundeffects. En massa Beethovens 5:e symfonier, liksom, vid varje vändpunkt, eller vid dramtiska tillfällen som för att förstärka.  Bam-bam-bam-bam. Långsam blick och försiktig huvudvridning tills musiken tonat ut. Det blir väldigt tröttsamt väldigt fort. Jag antar att det måste vara väldigt frustrerande för skådisarna att ens agerande liksom ackompanjeras av effekter. Ljudet talar om för oss att detta är spännande, precis som skratt i sitcoms talar om för oss att det är roligt.

Jag är medveten om att jag kan störa mej på småsaker. Som att koppen inte har något fat. Som att kvinnorna befinner sej på ett fik som inte har några andra gäster eller personal. Att dom befinner sej i ett offentligt rum borde ha konsekvenser på deras agerande. Det talas högt. Det spankuleras. Det läggs rabarber på kringvarande bord.

När Den Starkare är över och männen gör entré i Paria blir det ännu tydligare. Paria är en pjäs om skuld. Vi befinner oss i samma miljö, det vill säga ett Kafé, eller är det inte så? Var är vi? Är vi hemma hos de två männen? Och där kläderna i Den Starkare var nutida har herrarnas kläder en definitiv släng av dåtid. Varför? Och kunde man inta ha packat lite mer i resväskan än den rekvisita man verkligen behövde, om det nu ska verka som om han ska ut och resa?

När jag sitter och tittar funderar jag över om Strindberg hade läst Sir Arthur Conan Doyle när han skrev dessa dramer, för karaktärerna är lite som Sherlock Holmes, dom är väldigt snabba i att komma till välutvecklade slutsatser. Jag förväntar mej nästan att dom ska skrika ”Elementärt, min käre Fru Y/HerrX” och peka anklagande. 

Det här med ljudbilden är som ett intressant experiment som inte funkar, eller är det bara så att regissören Mikael Berg egentligen skulle vilja göra film? En film där man lägger soundtracket på efteråt, istället för som här: under pågående pjäs. Det kanske hade varit annorlunda om man haft levande ackompanjemang, men jag vet inte, det kanska är intressantare att inte alls visa oss vad vi ska känna? 

Vanlig biljett 200:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1515+200=1715:-

Manus: August Strindberg
Regi: Mikael Berg

Medverkande:
Fru x - Nathalie Söderqvist
Fru y - Fatima Hammami
Herr x - Henrik Mossberg
Herr y - Anders Menzinsky

Länkblänk:
http://www.strindbergnoir.com
http://scenkonstportalen.riksteatern.se/produktion/2327

Tyckte du om det här kanske du gillar: 

NIJINSKIJ

"Vi hör en röst, bak i salongen, uppe till höger, vid teknikbåset. Ett rop från en kvinna, i frack, tåspetsskor och en slips runt huvudet, som ett pannband. Hon kommer ner på scenen. Hon är Nijinskij. Hon är galen."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/nijinskij-av-lars-forssell-med-therese.html

VÄLKOMMEN HEM - FRAGMENT FRÅN KRIMINALVÅRDEN, av Mattias Brunn, i regi av Emil Rosén och Ulf Stenberg, Medverkande Jonatan Rodriguez, Ulf Stenberg, Jarmo Mäkinen, Musik Mack Beats, Research Amanda Roldermed Teater Fryshuset på Studion i Kulturhuset/Stadsteatern recension, 19/1 föreställning 14 2014

Jag har åkt luftballong över klipporna i Kappadokien, och jag har bungyjumpat på ett turnerande nöjesfält i Sundsvall, men när jag satte mej på cykeln efter att ha sett Teater Fryshusets gästspel Välkommen hem på Kulturhusets Studio, då skakade mina ben. Det var som när man tränat lite för hårt på gymmet, eller när man joggat lite för långt bort och inte orkar ta sej hem. 

Jag börjar med att erkänna att jag är naiv. Det bästa med att erkänna att man är naiv, är att man måste ha insett att man är naiv, och det kan man bara göra genom att lära sej nåt, och då är man ju genast lite mindre naiv. 

Jag är så naiv att när jag på deras affisch läste Sveriges Tyngaste Teater, så har jag ingen aning om vad Tyngaste betyder. Jag associerar i banor kring tungaste och yngsta och betyngd, och det var inte förrän jag googlade som jag på Slangopedia.se lärde mej att Tyngaste=Något coolt, ballt eller tufft är tyngt och man ska ha respekt för sådana. T.ex en stark och cool kille är tyngaste.

Jag har ingen teve och jag prenummererar inte på något dagstidning, men jag inser att det inte är någon direkt ursäkt för att inte ha koll. Jag trodde nämligen att Fryshuset var en slags musikskola. Om nån sa ”Fryshuset” sa jag ”Replokal!”. 

Jag wikipediar och inser att ”Fryshuset är ett aktivitetscentrum med ett bredd utbud av verksamheter främst riktade till ungdomar. Fryshuset ligger i Stockholm med har verksamhet i Göteborg och Malmö”. Jag kollar in deras hemsida och inser att Fryshuset är större än tunnelbanenätet. Dom verkar ha större verksamhet än det finns tubstationer i Stockholm. Jag vet inte hur jag kan ha missat dom. Jag rör mej i fel kretsar, tydligen. Jag cyklar runt med mina försoffade kulturskygglappar med blicken tryggt fäst vid nästa mycket medvetna mål, ler mot tiggare och skyller på att jag bara betalar med kort.

Föreställningen heter Välkommen hem - fragment från kriminalvården, så jag anade att det inte var en musikal jag skulle få se. På affischen står tre män och dom ser inte glada ut.

Vi är några kulturnissar som förskrämt står och trycker i foajen på Studion i Kulturhuset, men vi är i minoritet. Det här känns inte som en teaterpublik. Det är mest ungdomar, killar, och av en typ man inte ofta ser på teater. Det här är ingen skolklass. Och är det inte lite väl mycket män i publiken?

En man står och säljer t-shirtar med trycket Sveriges Tyngaste Teater. Dom är jävligt snygga, kostar bara hundra kronor och jag funderar på att köpa en, men jag vet ju inte vad Tyngaste betyder. Det skulle ju kunna bli som när jag gick till Friskis och Svettis gym i en t-shirt med texten I’m a Chocolate Slut, och en svart kille förklarade det dubbla budskapet. 

Ett från taket hängande svart tyg skiljer foajen från spelplatsen, och man riktigt känner hur nyfikna killarna är på vad som finns på andra sidan. Och jag tänker: ”Åh, nej, det kommer att bli en sån där föreställning. En föreställning av mobiltelefoner och opassande skratt och prassel av godispåsar.”

Man har gaffat fast en dansmatta på den vita marmorgolvet på gamla Lava. Det är scenen. Tre stolar. Det är scenografin. Tre män kommer in. Dom går några varv på scenen, som på en rastgård. Dom sätter sej. Dom ser rakt på oss, ser rakt på mej. Minsta prassel i publiken, och dom tittar dit, riktar sej dit, tvingar oss till respekt. Det är en mycket effektiv spelstil. Dom berättar om sina liv på kåken.

Och givetvis är det inte deras liv. Det här är skådespelare. Men illusionen har på något sätt tvättats bort.  

Det är ett mycket bra manus, på gränsen till dokumentärt, av Mattias Brunn, byggt på intervjuer på olika anstalter. Regin av Emil Rosén och Ulf Stenberg är inspirerad och välavvägd. Man bryter upp monologer med enklare danser, eller bara med musik av Mack Beats. Kläderna är enkla mysoveraller, såna som jag kan tänka mej att man har därinne. Gympadojjor. 

Jarmo Mäkinen spelar en äldre intern, en slags finsk Lennie ur Steinbecks Möss och Människor. 

Jonatan Rodriguez och Ulf Stenberg är fenomenala. Feno-fuckin-menala! Detta är ett så kaxigt skådelspeleri, för det gränsar till chabloner, men jag tror på dom, tror på dom mer än många andra gånger när jag har suttit trygg och tittat på en skådis och beundrat ett fantastiskt hantverk.  Deras karaktärer är precis som dom där riktiga människorna man möter, eller tjuvlyssnar på i tunnelbanan, och som man ler åt, för man tänker att dom är som parodier. Här är dom som vandrande skämt där man tagit bort humorn. Det finns bara tragedi och smärta kvar. 

Jonatan Rodriguez tittar på mej när han pratar, och jag nickar som för att visa att jag förstår. Ulf Stenberg ställer en fråga, och jag är på väg att svara. Det finns plötsligt inga gränser mellan dom och mej. 

Behöver jag säga att de unga killarna satt dödstysta. Inte så mycket som en harkling. Inte ett prassel. På Dramaten kallar vi det för tom salong. Där förväntar mej sej en Harkel- och Hostorkester.

Det är en diskussion efteråt. Det bollas en massa statistik och jag häpnar. Säg att två killar begår ett brott. Säg att den ene åker dit. Han har mycket större chans att åka dit igen när han kommer ut än killen som inte åkte dit. Detta är en Blodsbröder jag skulle kunna förstå. Vi skapar brottslingar i våra fängelser, istället för tvärtom.

Plötsligt räcker en kille i publiken upp handen:

”Jag vill bara säga att jag hatar kriminalvården. Jag hatar den. Det var min syster som var väktaren som blev dödad, där i Huddinge...”

Han sitter två stolar bort från mej. Hans flickvän sitter mellan oss. Han berättar sin historia. Hon håller hans hand. 
Verkligheten är plötsligt så nära att jag kan ta på den.

Kulturhuset Stadsteaterns SIDA.

Teater Fryshusets SIDA.

Vanlig biljett 150:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1365+150=1515:-

Gillade du det här kanske du också gillar: 

I SHALL NOT BE ENTIRELLY FORGOTTEN

"Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen. 

Rösten i ditt öra viskar: 

”Om en stund kommer du att ligga där…”

Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.

”Res dej.”

Du reser dej."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/i-shall-not-be-entirely-forgotten-manus.html

DEN ALLVARSAMMA LEKEN

"När det är över sitter vi där, jag och min kamrat, lomhörda av våra egna busvisslingar och med rödklappade handflator. Framför mej på bordet står en skål kall soppa. Vi öppnar kaffetermosen och hugger in på kakorna, ivrigt diskuterande:

Hur hade det blivit om dom inte riktat sången rakt ut?

Vad hade hänt om sången varit i spel?

Var han för kall? Inte? Verkligen?

Var hon inte underbar?

Det bästa med teater är att det inte är över när det är över. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/den-allvarsamma-leken-med-andra-ord-i.html

SOFA(R) av och med Kenneth Kvarnström och Jonas Nordberg i Hörsalen på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 13,2014, recension 19/1.

Jag ville jättegärna börja den här recensionen med att skriva NoSi(R), men det kan jag inte. Jag tyckte om den. 

Detta är Kenneth Kvarnströms första produktion som konstnärlig ledare för dansen på Kulturhuset/Stadsteatern, men detta är inget nytt verk, det hade sitt uruppförande 2013 i Falkenberg. Jag vet inte riktigt var Falkenberg ligger...

Nu vet jag var Falkenberg ligger. Det ligger på västkusten, i Halland, under Göteborg, mellan Varberg och Halmstad. Där finns en stadsdel som heter Fajans, vilket jag tycker låter vackert. Där bor ungefär 20.000 personer, vilket är ungefär så många som går in i Globen, kanske...

Bruce Springsteen har publikrekordet på Globen. 16.337 besökare såg honom. Så nästan hela Falkenberg, alltså. Jag kan tänkta mej att inte alla i Falkenberg gillar the Boss, eller är för unga eller för gamla för att kunna gå på hans konserter. Så man kan säga att alla i Falkenberg som vill se Bruce Springsteen får plats i Globen. Dom som inte får plats är ungefär lika många som dom som kommer att kunna se Sofa(r) på Stadsteatern/Kulturhuset.

Jag tycker att danspubliken är lite mer uppseendeväckande än en vanlig teaterpublik. Lite mer excentrisk. Lite mer vågad. Lite mer experimentell vad gäller frisyr och kostym. Jag vet inte varför.

Innan föreställningen börjar, och vi står ute i förmaket till Hörsalen och väntar på att få komma in, kommer jag på något och börjar leta i programbladet: Vilka är det egentligen som dansar i den här föreställningen? Jag vet att Jonas Nordberg står för musiken, och att Kenneth Kvarnström har gjort koreografin, men vilka dansar? Jag hittar inte namnet på några dansare. Så läser jag: Av och Med Kenneth Kvarnström och Jonas Nordberg. Kan det vara så? Dansar Kenneth Kvarnström själv? 

Svaret är nej. Kenneth Kvarnström dansar inte själv. Han dansar med sin musiker, Jonas Nordberg. Eller så dansar han själv. Eller så dansar Jonas Nordberg själv. Musikern dansar. Koreografen dansar. Musikern musicerar, men aldrig någonsin musicerar koreografen. Och kanske har musikern inte haft något med koreograferandet att göra, fast det tror jag.

Det här är en väldigt spännande föreställning, speciellt för mej. Jag har inte så stor erfarenhet av dans. För det här är en föreställning som handlar om att skapa en dansföreställning. 

Föreställningen börjar, som sej bör, i en sof(f)a. Kenneth Kvarnström och Jonas Nordberg berättar om hur dom träffades och vad dom har gjort tillsammans, och varifrån idén till den här föreställningen kom. Eller varifrån idén till föreställningen i föreställnigen kom. Den del som vi tror är föreställningen tills vi inser att allt är föreställningen. 

Det startade med en tombeau. En tombeau är en slags dödsmusik, en mässa, en mindre taktfast dödsmarsch från 1700-talet, och allt började när Jonas Nordberg hörde den. Han spelar lite för oss, liksom bryter ned stycket, berättar de olika känslorna, eller i alla fall sätter adverb på tonerna. 

Det finns en liten statusskillnad mellan koreografen och musikern. Koreografen avbryter musikern flera gånger och byter ämne, eller också är det bara koreografens sätt att leda föreställningen. I alla fall känns det som om mycket av vad musikern kunde ha sagt förblir osagt. 

Så dansar dom. Lille Kenneth Kvarnström och långe Jonas Nordberg med sin luta. Ljuset är den tredje dansaren. Kläderna är svarta och lite intetsägande. Det handlar om döden. Men inte om sorg. Och om det handlar om sorg så handlar det om sorg sedd av en estet. Man känner skönheten i döden, i sorgen, men man känner inte känslan. 

Dom sätter sej i soffan igen. Pratar om döden. Kenneth Kvarnström har samlar alla sina tankar kring föreställningen i en svart, sliten bok. Efter föreställningen, lovar han, kan vi få titta i boken och ställa frågor. 

Så dansar dom igen. Kenneth Kvarnström dansar i hög hatt och sorgflor, och Jonas Nordberg gör en mycket vacker dans med bar överkropp, belyst ovanifrån och badande i förtorkade höstlöv. Klot av rostfritt stål rullar över scenen, fångar ljuset och blir till små värmeljus när dom slutligen gömmer sej i skuggorna. Jag önskar att Jonas Nordberg fått göra ett solo där han dansat till en inspelning där han själv spelar luta, för att se honom spela luta, det är nästan som att se honom dansa.  

Jag minns saker som inte var där; månljus och ekträd i natten, svarta hästar, korpar och en tavla av Giovanni Boldini, föreställande La Marchesa Luisa Casati.

Så är det över. Boken går runt i publiken. Jag lyssnar på frågor och svar och bläddrar. Det är lite svårt att slita sej. Allt finns där, i boken. 

Musik:

Ennemond Gaultier: Tombeau de Mezangeau
Francois Dufaut:Prelude, Allemande, Sarabande, Double
Murcof: Recuerdos
Robert de Visée: Tombeau des Mesdemoiselles
Biosphere: Gravity assist
Charles Mouton: Passacaille ”La Volage”
Silvius Leopold Weiss: Fantasie
Murcof: Rostro

Här spelas Tombeau de Mezangeau av Gaultier le vieux

Och här spelar Jonas Nordberg:

Och så en annan typ av musik som spelades i föreställningen, Murcof:Recuerdos

Läs mer om TOMBEAUX

Mer INFORMATION

Biljett 250:-, hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1215+150=1365:-

Om du gillade det här kanske du gillar:

THE EMPEROR:

"Det här var vad jag tänkte ut när jag cyklade hem efter att ha sett genrepet av Kungliga Operans Emperor. Jag var tvungen. Jag behövde kunna förklara skillnaden.

Jag har uppfunnit en analysmetod för dansföreställningar. Den heter Joakim Clifton Bergmans Stora Internationella Mycket Användbara Dansverktyg. Eller bara Jockes Dansverktyg, för oss som vet vad vi snackar om. Det består av tre huvuddelar med inbördes indelningsmöjligheter. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/emperor-av-orjan-andersson-och-jo.html

DÖDSPATRULLEN, av Marie-Louise Ekman, i Regi av Marie-Louise Ekman, Scenografi & kostym Marie-Louise Ekman/Jan Lundberg, Ljus Schuster Rudi, Peruk och mask Barbro Forsgårdh, med Marie Göranzon, Örjan Ramberg, Lil Terselius, Lena Nilsson, Basia Frydman, Lars Amble, på Dramaten, föreställning 12 2014, recension

Affischen till Marie-Louise Ekmans Dödspatrullen, liksom naivt serieteckningsteckad, föreställer en gammal kvinna  sittande i sin säng, i ett omysigt rum, och det ser ut som om hon har bajsat ner sej. På väggen hänger en tavla av en kvinna och ett barn, såhär madonna-aktig, liksom. Föreställer den kvinnan själv och hennes barn, eller är det hennes dotter och barnbarn? Det känns som om tavlan inte hör dit. Den hånar liksom kvinnan i sängen, tar över, pockar på uppmärksamhet. Men kvinnan i sängen tittar inte på tavlan, hon verkar ha glömt den, verkar inte bry sej. 

Det är genrep. Regissören, Marie-Louise Ekman, spankulerar runt uppe på scenen i en silverfärgad herrkostym och berättar för publiken om pjäsen. Hon säger att detta är ett verk inspirerat av hennes mamma, hennes åldrande och hennes namn på hemtjänsten: Dödspatrullen. I publiken sitter som vanligt en massa åldringar, och jag tänker att det dröjer nog inte så länge innan dom flesta kommer att få besök av Dödspatrullen. Det banar liksom för en spännande teaterföreställning.

Så börjar det. Marie-Göranzon i rollen som modern, kommer infarande som ett jehu, helt i rosa, och efter henne kommer hennes dotter, spelad av Lil Terselius, sådär lagom utspökad, så att vi ska förstå vem hon föreställer. 

Från taket kommer dörrar, fönster, tavlor, alla liksom utsågade i spånskiva och naivt målade, som affischen. Till och med rullatorerna är inga riktiga rullatorer.

Vi skrattar från första repliken. Det skämtas om förvirring, hörsvårigheter och glömska. Jag försöker lyssna på skratten och avgöra om publiken skrattar åt eller med. Alltså, om deras skratt är avståndstagande, som när man elakt skrattar åt nån som inte alls är som en själv, eller om skratten är igenkännande, som när man skattar åt nåt man själv lika gärna kunde ha gjort. Det är nog en liten blandning. 

Jag skrattar i alla fall med dom. Kom tillbaks om 30 år får vi se vad jag gör. Och så skrattar jag OM dom. Och att skratta OM någon är samma sak som att krama om nån, fast man gör det med sitt skratt. Det är lite sorgligt, sådär, och rörande, liksom. Nej, inte rörande: rört. Man skrattar om nån för att man är rörd.

Detta är en enaktare. Den handlar om en gammal kvinna som flyttar in på ett äldreboende. Där bor hon granne med Kurt Svalsjö, en änkling som bjuder hem henne på middag. Det finns en scen, och den är hela pjäsen: det är middagsscenen i soffan. När den är över är pjäsen över, även om den hålls vid liv av konstgjort skrivna repliker. Jag tänker att nån dramaturg borde ha sagt till Marie-Louise Ekman att detta är en fantastisk pjäs. För två personer, inte sex. Men sånt är väl svårt att säga till chefen? Istället för att vi får se modern flytta in, med allt vad det innebär av scener med dottern, föreståndaren och den rökande patienten, så kunde det istället ha börjat en dag när hon plötsligt går ur sin lägenhet och träffar Kurt. Allt annat är ovidkommande. Alla andra är ovidkommande. Lil Terselius och Basia Frydman är utmärkta, men detta är slöseri av deras tid och talang. 

När jag efter föreställningen går ut för att ta ett foto med affischen får jag plötsligt en insikt: Kvinnan på tavlan, madonnan med barnet, föreställer mamman och dottern, alltså Marie-Louise Ekman och hennes mamma. Marie-Louise Ekman har målat in sej själv i affischen på det enda möjliga sättet, som något som mamman vänder sej ifrån. På samma sätt har Marie-Louise Ekman skrivit in sej själv i pjäsen i rollen  som dottern som inte har någon som helst relevans för dramat. Marie-Louise Ekman har försökt klämma in sej själv i ett mästerverk som inte verkar ha någon plats för henne. Och det, i sej, är en konst.

Jag har en liten fantasi-teori vad gäller Genrepet. Och jag vet att det bara är en fantasi, min teori, men jag till 99,99 procent övertygad att jag har rätt. Det finns ingen annan möjlighet att det skulle kunnat gå till på något annat sätt.  Såhär gick det till: 

Dödspatrullen är en historia om en äldre kvinna som flyttar in på ett äldreboende, och hon är ganska ensam och inte så trevlig. Och det låter ju ganska deprimerande. Och jag kan tänka mej att många i publiken kommer dit och väntar sej något lite allvarligt om åldringsvården, eller så blandar dom ihop Marie-Louise Ekmans dramatik med Kristina Lugns dramatik och det är heller inte roligt. 

Marie Göranzon, som spelar den äldre kvinnan som flyttar in på äldreboendet, står på Genrepsdagens förmiddag mitt på Dramatens lilla scen och sparkar lite småirriterat på den grå ryamattan som ligger på golvet. Regissören, Marie-Louise Ekman, sitter i salongen. Dom har pratat ganska länge om att dom måste införa lite mer humor i föreställningen, att den är för allvarlig.

”Det känns, som om jag inte är rolig” säger Marie Göranzon, till alla och ingenting, men det är bara regissören som hör. I alla fall är hon den enda som svarar:

”Jag tycker du är rolig.”

Marie Göranzon suckar:

”Jassa, jaha, ja det var ju roligt. Ja, jag vet att jag är rolig, men förstår du, här vet jag inte hur rolig jag får va. Hur rolig jag får va-ra?”

”Jag tycker att det finns plats för att du kan vara roligare, om du känner att du vill det?”

”Men hur roliga ska jag vara då?” undrar Marie Göranzon.

”Hur rolig som helst, tycker jag”, säger Marie-Louise Ekman.

”Hur rolig?”, undrar Örjan Ramberg, som precis kommit in med en macka från surdegsbageriet runt hörnet, och som i min fantasi är lite lomhörd, tydligen.

”Som helst!” ropar Marie Göranzon från scenen ”Hur rolig som helst!”

”Jag tycker,” säger Marie-Louise Ekman, och reser sej i stolsraden ”att idag, på genrepet, får ni vara hur roliga som helst. Vi provar att ni är hur roliga som helst, så får vi se hur det går. Var hur roliga som helst!”. Så skrattar hon till och stolpar iväg upp mot sitt kontor, för hon har en kostym av silver att sätta på sej inför sitt prat med genrepspubliken. 

Örjan Ramberg tittar efter henne:

”Hur rolig som helst? Sa hon hur rolig som helst?”

”Hon sa hur rolig som helst!” fräser Marie Göranzon, som redan fundera på var i pjäsen hon kan vara roligare. ”Hur rolig som helst, sa hon, och om nu chefen för hela Dramaten säger att vi ska vara hur roliga som helst, så är vi det, tycker jag, i alla fall. ” 

Marie Göranzon tittar uppfordrande på Örjan Ramberg, som om hon undrar om han är av annan åsikt.

”Hur rolig som helst...” säger Örjan Ramberg, betänksamt, liksom för sej själv. ”Okej då.”

Men jag tycker inte att man ska säga till Marie Göranzon och Örjan Ramberg att dom ska vara så roliga som helst, av hänsyn till den övriga mänskligheten. För det kan vara direkt livshotande. Om pjäsen varit lite längre så vet jag folk som faktiskt hade kunnat skrattat ihjäl sej. Jag, till exempel.

Folk som säger att Dramaten är mossig och dammig har aldrig sett Marie Göranzon och Örjan Ramberg, som 80-plussare, rulla runt på en grå ryamatta i ett slags förvirrat, passionerat ormbo av sköra lårbenshalsar och trygghetslarm. Dom försöker omsöm komma till och ömsom komma upp. Jag har hört personer prata om när Margaretha Krook och Ernst-Hurgo Järegård spelade ihop. Jag tror det är något sånt här dom menade. Detta är en så hög grad av sofistikerad komedi att man har tur om man nånsin får se nåt liknande igen. Det här är punk. Det här är anarki, det här är total, underbar respektlöshet inför den dammiga konstformen många förväntar sej att se när dom kommer till Dramaten.

Modern Marie Göranzon
Kurt Svalsjö Örjan Ramberg
Dottern Lil TerseliusFöreståndaren Lena Nilsson
Git Basia Frydman
Nisse Lars Amble

Regi Marie-Louise Ekman
Scenografi och kostym Marie-Louise Ekman /Jan Lundberg
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Barbro Forsgårdh

Urpremiär 18 januari 2014, Lilla scenen.

Texttolkade föreställningar lör 1/3, ons 19/3, och tors 27/3.

Gratis genrep. Hittills har Scenkonsten 2014 kostat mej 1250+0=1250:-

Om du gillade det här kanske du gillar:

UT

"Dom är intressanta, dom där människorna som vägrar ge upp. Och kanske är det för dom den här föreställningen är skriven. Kanske behöver dom se det utifrån, för att känna det inuti. Jag känner flera stycken. Jag känner dom som vunnit, och jag känner dom som har förlorat. Jag känner dom som har hotat med självmord för att få det dom vill ha, och jag känner dom som inte kan glömma, som ältar, vänder, vrider. Killen som inte kan glömma killen som redan har glömt. Kvinnan som vann tillsvidare. Kvinnan som fortfarande väntar, ångrar, går vidare i samma cirklar. Tiden får visa om dom hade en huvudroll, eller om dom liksom bara gjorde gästspel i en pjäs om någon annan. "

Låter det intressant? Här är resten: 



http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ut-av-och-med-ulrika-ellemark-musik.html

DON GIOVANNI 

"Det är mästerligt berättat. Jag hinner aldrig ens gissa vad som ska hända, för saker bara händer hela tiden. Speglar krossas, blod skvätter, hjärtan krossas. Delar av damkören rusar in, i bröllopskläder, och försvinner in på varsin mugg. Dörrarna öppnas, och dom är inte ensamma. Brudgummarna har hittat in. På en mugg sitter till och med två brudgummar. Det tackar vi för."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/don-giovanni-av-wolfgang-amadeus-mozart.html

JILL JOHNSON PÅ HAMBURGER BÖRS

"Lars Wallin, som jag tycker vanligtvis gör stilrena balklänningar, såna där som man tänker sej att prinsessor eller blivande brudar tar på sej när det verkligen ska till, har här lyckats få på Jill en humoristisk kollektion av 80-talsretro och country-kitsch. Det är fransar och fjädrar och stövletter och strass. Allting klär en skönhet."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/jill-johnson-pa-hamburger-bors-ide-och.html

MÄSTAREN OCH MARGARITA, av Mikhail Bulgakov, i regi av Stefan Metz, Översättning av romanen Lars-Erik Blomqvist, Scenografi Alex Tarragüel Rubio, Kostym Kajsa Larsson, Ljus Ellen Ruge, Magikonsult Gaston, Rörelseinstruktör Fefe Deijfen, Peruk och mask Lena Strandmark, Johan Lundström, med Elin Klinga, Jennie Silfverhjelm, Hans Klinga, Filip Alexanderson, Johan Holmberg, Thomas Nystedt, Zardasht Rad, Per Sandberg, Andreas Rothlin Svensson, Per Svensson, Rikard Svensson, Ester Uddén, Camilo González Arré, Moa Lichtenstein, Sandro Skagerberg, Tyra Wigg, på Dramaten, föreställning 11 2014, recension

1930-talet i Moskva. Det är nånting på gång. Nånting otäckt, övernaturligt och otroligt vackert. Sinnessjukhusen svämmar över av personer med otroliga historier, eldsvådor sprider sej i staden, och den mystiske trollkarlen Woland har med sin talande katt och sin betjänt, ex-körledaren Koroviev, flyttat in i en död mans lägenhet. 

Satan har kommit till stan.

Jag hade länge för mej att Mästaren och Margarita var skriven av Gabriel García Márquez. Antagligen för att jag tyckte - och tycker - att Margarita är ett mer spanskt än ryskt namn. Inte för jag brydde mej, på den tiden. Den intellektuella finkulturen var för mej som Kejsarens nya kläder, och jag var den lilla pojken som skrek att han, kejsaren, var naken. Men det förstås, om jag hade tittat lite närmre hade jag sett att han visst hade kläder på sej, det skulle bara ta lite tid att lära sej se dom. 

Jag såg faktiskt Mästaren och Margarita förra gången den sattes upp på Dramaten, i regi av Jurij Ljubimovs. Jag vet inte, ibland känns det som när regissörer som inte pratar svenska ska regissera på svenska så förlorar orden liksom sin viktighet, bara för att dom inte förstår dom. Jag vet inte om jag stannade hela föreställningen. Jag minns nåt om klockor, tror jag, men även om man hade hotat mej med deportering till Sibirien hade jag inte kunnat återge en tråd av handlingen. Indras dotter letar sej in, tror jag, och spökar. 

Jag köpte förresten Hundra år Ensamhet, och jag köpte Bulgakovs bok, men jag tror inte jag öppnade någon av dom. En litterör posör: been there, done that. 

Det är genrep på Dramaten, och jag tror aldrig jag har suttit så bra: längst fram i mitten. I absoluta mitten! säger jag. 

På min vänstra sida sitter en man i 70-årsåldern. Och om nån nu ser en halvsenil småknubbig gnällgubbe framför sej, så tänk tvärtom. Helt tvärtom. Okej?

Eftersom vi har gemensamma bekanta börjar vi artigt konversera, något jag verkligen brukar försöka undvika, men nu, när det gäller teater, är det inte alls lika ansträngande att bara visa vanligt hyfs. Vi pratar lite försiktigt i största allmänhet, liksom nosar på varandra. 

”Det ska säkert titta fram nån ur det där hålet”, säger han och pekar på den blå, tunna, håliga ridån, och en guldring glänser på hans finger. Men det sitter ingen kvinna bredvid honom, bara en annan ensam äldre man. 

En änkling, tänker jag. Så sorgligt. Dom brukade nog gå på teater tillsammans, och nu får han gå själv. Undrar om han ibland glömmer att hon inte är med honom och vänder sej mot henne som för att viska något, och sen inser att hon är borta? Min inbillade medömkan hindrar mej från att helt enkelt upplysa honom att han nog har fel, det ska nog inte ”titta ut” nån ur det där hålet, det är bara där för dekoration.

Men så märker jag att han säger ”Vi”, flera gånger. ”Vi läste i tidningen...”, och ”Vi tyckte...” och så småningom trillar poletten ner. Den där äldre, ensamme mannen på hans andra sida är inte så ensam. Han är ”Vi”. Pojkvän eller Make. Partner. Är det inte konstigt att jag tänker på äldre bögar som olyckliga, enamma och bittra? Och är det inte fint att han säger ”Vi” så otvungent, så naturligt, så odemonstativt, som om han bara menade just ”Vi”?

Jag pekar på ridån och säger något om molnformationer.

Det börjar, och en man som ser ut som en blandning av Rikard Wolff och killen från Bill-böckerna tittar ut genom hålet i ridån. Det där hålet som nån trodde bara var för dekoration. 

Han ser på oss, liksom överväger om vi förtjänar att få ta oss en titt. 

Vi verkar värdiga. Han drar ifrån ridån. 

Herrejösses, i alla sina dar och göta petter, Amalia, det är så vackert! Ett enormt rum, nedgånget och slitet, som ur ett förfallet renässanspalats. En kamin längst fram till höger, därbakom en byggnadsställning, delvis täckt av tyger. En teaterscen i fonden, med stolar, från oss bortvända, framför. Ett skrivbord till vänster. Över allt en slags magiskt dis eller dimma. Jag tittar och tittar och tittar, men jag lyckas inte ta in allt. 

Så börjar den, den fantastisk historien om det onda och dess motsats, om poesi och religion, om Sovjet, det övernaturliga och ändlös kärlek.

1987 hade jag en teaterupplevelse på Dramatens stora scen. Då såg jag Carl Jonas Love Almqvists Drottningens Juvelsmycke i regi av Peter Oscarsson, med Stina Ekblad, Pernilla Östergren och Sif Ruud. Jag såg den kanske fem gånger. Jag köpte boken i Dramatens shop. Jag har såna bilder av den föreställningen. Jag minns grov ekparkett över hela scenen. Jag minns svepande klänningar och jag minns en Marie Richardsson som kommer springande från längst bak på scenen, fram till scenkanten, slår ut sina armar och bara förklarar: ”Jag är så lycklig...”

Det här är lite samma sak. Redan några minuter in i handlingen, när Berlioz spårvagnsavkapade huvud rullar in på scenen, vet jag att jag måste se den här föreställningen igen. I den stora balscenen sitter jag och fundar på var jag kan köpa boken, helst på engelska. För det är en sån föreställning: mina tankar far iväg hela tiden, det är för bra, för laddat, jag hinner inte smälta, jag får kortslutning, det är som om jag hade HDMI, eller STDH, eller LCHF, eller vad det nu heter. 

FMUI: För mycket underbar information. 

Tänk en föreställning som är fylld av trolleri som hela tiden fungerar, där man hela tiden sitter och tänker: 

”Hur gjorde dom det? Hur sjutton gjorde dom det där?”

Det är vackert och otäckt, som när Harrison Ford skjuter androiden Zhora i Blade Runner, och hon döende och blödande i slow motion springer genom skyltfönster efter skyltfönster, med blodet rinnande innanför den genomskinliga regnrocken, eller som bilderna på Evelyn McHale, kvinnan som hoppade från Empire State Building, landande på en bil och blev kallad världens vackraste självmord.

Tänk  en föreställning med så bra mask och kostym att man sitter och tänker: ”Vem är det där? Vad är det där? Är det där nån eller nåt?”

I pausen hör jag någon som klagar på att dom inte fattar vem som heter vad, och jag tänker:

”Vem bryr sej om vad dom heter, vi fattar ju vilka dom är? Poeten, Läkaren, Teaterchefen, vampyren, katten, vad är väl ett namn? Kom tillbaka när ni försöker hänga med i alla jävla namnen i Tre Systrar!”

Tänk en föreställning som är så bra berättad att man sitter där och tänker: 

”Vad är det att inte förstå? Vem skulle inte förstå det här? Vad är det här att inte älska? Vem älskar inte det här?”

Tänk en föreställning där alla är så bra att man inte vill rosa nån av rädsla att då verkar risa nån annan. 

Så är det över, världen är lite mer fantastisk, och Mästaren och Margarita har äntligen fått varandra, och jag drar parallellen till min granne och hans granne, som nog har haft varandra hela tiden. Livet är fantastiskt. 

När jag fånleende börjar leta mej ut ur salongen, hör jag nån som säger sej inte riktigt ha fattat om dom var döda eller inte, och jag vill bara säga:

”Döda eller levande, det kvittar väl, dom var ju lyckliga!”

Och när jag kommer ut i Dramatens stora hall, och snurrar in mej i halsduk och yllemössa, och redan i huvudet har planerat cykelvägen till Akademibokhandeln och inköpet av ett ex av Mästaren och Margarita, då står där en svartklädd man och delar ut boken. Gratis. 

Livet är plötsligt fantastiskt.

Gratis genrep. Hittills har Scenkonsten 2014 kostat mej 1250+0=1250:-

Köp biljetter HÄR.
Läs om Dramatens uppsättning HÄR
Läs om Mästaren och Margarita HÄR.
Förlaget som gjort den fina boken jag fick hittar du HÄR.

Introduktion till Mästaren och MargaritaKom en stund innan, och få reda på lite mer. Chefdramaturg Magnus Florin introducerar kvällens föreställning och berättar om den ryske författaren Michail Bulgakov och hans legendariska roman från 1938 – nu i Niklas Rådströms dramatisering.
Fri entré (ej biljett), i mån av plats.
14 mars kl 18.30-18.50, Marmorfoajén

Om du gillade det här kanske du gillar:

DÖDSPATRULLEN:

”Jag tycker,” säger Marie-Louise Ekman, och reser sej i stolsraden ”att idag, på genrepet, får ni vara hur roliga som helst. Vi provar att ni är hur roliga som helst, så får vi se hur det går. Var hur roliga som helst!”. Så skrattar hon till och stolpar iväg upp mot sitt kontor, för hon har en kostym av silver att sätta på sej inför sitt prat med genrepspubliken.
Örjan Ramberg tittar efter henne:
”Hur rolig som helst? Sa hon hur rolig som helst?”
”Hon sa hur rolig som helst!” fräser Marie Göranzon, som redan fundera på var i pjäsen hon kan vara roligare. ”Hur rolig som helst, sa hon, och om nu chefen för hela Dramaten säger att vi ska vara hur roliga som helst, så är vi det, tycker jag, i alla fall. ”

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/dodspatrullen-av-marie-louise-ekman-i.html

EN UPPSTOPPAD HUND, av Staffan Göthe, i regi av Sofia Rönnegård, med Boulevardteaterns Teaterskola, termin 1, på Boulevardteatern, föreställning 10 2014, recension

1945 hade Tennessee Williams genombrottspjäs Glasmenageriet premiär på Broadway. Det är en poetisk minnespjäs om en man som heter Tom, och hans minnen av hans dominanta mamma, och hans syster Laura, som haltar och samlar på små djur av glas. Jag har aldrig sett någon uppsättning av den, men jag har läst den flera gånger, och jag tycker det är vackert och sorgligt varje gång jag läser Toms farväl till sin syster, till minnet av sin syster, där hon står i slutet av pjäsen, i fönstret upplyst av ett stearinljus: "Then all at once my sister touches my shoulder. I turn around and look into her eyes. Oh, Laura, Laura, I tried to leave you behind me, but I am more faithful than I intended to be! I reach for a cigarette, I cross the street, I run into the movies or a bar, I buy a drink, I speak to the nearest anything-anything that can blow your candles out! For nowadays the world is lit by lightning! Blow out your candles, Laura-and so, goodbye…” Laura blåser ut ljuset.

Det är sorgligt och vackert på samma gång, precis som ett minne ska vara. Man liksom ler genom tårar, som Tjechov skulle ha sagt.

Jag vågar påstå att Staffan Göthes En uppstoppad Hund är en ursvensk version av Glasmenageriet. Jag vet att det låter som att säga att Siw Malmqvist är den svenska motsvarigheten till Bessie Smith, men vad jag menar är att här finns samma tragedi, samma ömma minnen, och den amerikanska poesin, skir som en silkesgardin i kvällsvinden, och flyktig som parfymerad cigarettrök, är i En Uppstoppad Hund liksom utbytt mot pölsa, julgranar och manglade lakan. Det är en pjäs om efterkrigstidens Sverige och vad det blev av oss. Det är minnet av en idyll som aldrig riktigt var den idyllen man minns. 

Det är 1986 och en inte så ung man träffar en inte så ung kvinna på ett Hotell någonstans. Hon känner igen honom; dom kände varandra som barn. Dom bestämmer sej att dom ska ses i hotellbaren, om en kvart. Resten av pjäsen är mannens minnen av allt som har lett fram till nuet. Och jävligt bra dramatik. 

Här hade jag tänkt skriva att det gränsar till fosterlandsförräderi att inte Staffan Göthe skriver fler pjäser. Sen googlar jag, för att vara säker, och ser att han har typ skrivit en pjäs vartannat år sen 1972, så jag ändrar mej: Det gränsar till Fosterlandsförräderi att han inte sätts upp oftare. Det borde vara obligatoriskt!

När Boulevardteaterns Teaterskola årskurs ett nu sätter upp En Uppstoppad Hund är jag som vanligt lite vaksam, rädd att bli besviken, rädd att jag kommer att sitta där i två timmar och bara HATA.

Men jag är imponerad. Det här är förstaårselever? 

Fyra nedslag markerar spelytan på golvet. Vid fonden står en julgran. Skådespelarna sitter på stolar på var sin sida om spelrummet, redo att räcka rekvisita eller kostym till de som står inne på scenen. Scenografin är enkel men inspirerad, och kläderna är ambitiösa. Sofia Rönnegårds regi är säker och hennes val är stilsäkra, och dom gånger det liksom inte räcker till är det nog därför att eleverna inte kommit längre i sin utbildning, och behöver hjälp av sina pedagoger. Dom gånger dom tvingas spela mycket äldre än de är, eller är lite osäkra på vilka känslor dom ska spela, och hur man tydligast gör det. Eller när dom helt ställer sej utanför sin karaktär och redovisar snarare än försvarar. När dom spelar på det där sättet dom tror eller tycker att dom ska spela. När dom safe-ar. Men det händer förvånansvärt sällan.

Maria Friberg imponerar som mamman med stark tydlighet och hon åldras mycket trovärdigt. Amy Alsegård är mycket bra som Irenes pappa. Det är väldigt vanligt att skådespelare, när dom blivit rollbesatta som  ett annat kön, lägger all krut på att spela könet, inte personen, men Amy Alsegård är så övertygande att jag efter ett tag inte ens tänker på det. Teodor Olsson som huvudrollen Morgan gör ett så bra jobb att det tar ett tag innan jag inser att det egengtligen inte är en lätt roll. Hundarna är rörande kärlekstörstande. 

Jag skrattar och jag harklar mej, för jag har små gråtklumpar i halsen. Det här är som minnen jag inte kom ihåg att jag mindes. Det här är bra. Det är en bra uppsättning och det är en fenofuckingmenal pjäs!

Fribiljett. Hittills har Scenkonsten 2014 kostat mej 1250+0=1250:-

LEGALLY BLONDE på Maximteatern, föreställning 9 2014, recension

 av Heather Hach, Laurene O'keefe och Nell Benjamin, i regi av Malin Hasselquist, med Vikor Rydbergs Gymnasium

Detta är anledningen till att jag går och ser teater: då och då får man se en föreställning som totalt golvar mej. Jag golvades av ”Jag Ringer Mina Bröder” på Stadsteatern, och jag golvades av ”Sufflören” på Dramaten. Jag golvades av ”Karmer Kring Blå” på Kilen på Stadsteatern, och ”Svansjön” på Kungliga Operan, och ”Trollflöjten” på Folkoperan, och... 

Låt oss bara säga att jag har golvats några gånger. Jag har golvats fler gånger än Peter Buckley, en boxare som förlorat 300 matcher.

Och nu  hände det igen. Jag golvades totalt av Victor Rydbergs Gymnasiums uppsättning av Legally Blond på Maximteatern.

Jag,

är,

totalt,

jäkla,

golvad!

             som jag skulle kunna säga om jag var med i Amadeus.

Jag har sett mtv-inspelningen av Broadway-versionen flera gånger, mest för att jag är så väldigt impad av deras fantastiska sätt att få teknik och scenbyten att bara flyta på. Dom lurar en att titta på en del av scenen medan tråkigheter händer på andra sidan. Man ser inte röken av en scentekniker. 

Och för några år sen såg jag Nöjesteaterns uppsättning med Jan Malmsjö, i en version som jag också tyckte väldigt mycket om.

Så jag kände liksom till stycket, och hade inte alls förväntat mej inte alls att bli golvad som jag blev. 

För det första: vem är den här regissören Malin Hasselquist och varför har jag aldrig hört talas om henne? Jag googlar som en galning, men jag hittar bara en slags gycklare och en lärare på en teaterskola. Det kan väl inte vara hon? Kan det?

Jag anser att regissören är som kaptenen på ett skepp, som ansvarig utgivare på en tidning, som Benny Fredriksson på ett Kulturhus: det är alltid hens fel om det är något som är fel. Och följaktligen kommer jag också att ge eloge där eloge är eloge värt. Jag kan ju inte veta om dom mycket smarta strykningarna i manuset är Malin Hasselquists idé, eller de fantastiska scenlösningarna (Hon har löst en spegelscen helt genialt!) men som yttersta ansvarige förtjänar hon mitt högaktade Brava Divina!

Malin Hasselquist har fått 18-åriga amatörer att agera som proffs. Hon har gett dom en trygghet, en linje, en rollidentitet som speciellt i musikalens värld är mycket ovanlig. I min fantasi är hon lite som Anne Sullivan i pjäsen The Miracle Worker, hon som lärde den dövblinde Helen Keller att kommunicera.

Men nog om henne. Kan vi bara säga att Malin Hasselquist är fantastisk och gå vidare? 

Till koreografen Pelle Wängborg, som jag antar ha haft mer än ett finger med i alla geniala scenlösningar och all inspirerad staging. Det här är på riktig jävla proffsnivå! Människan borde bilda en firma som bara åker runt till strandsatta teaterproduktioner och få deras kantrade skuta att flyta igen. 

Och jag älskade scenografin. En slags modern vit amfiteater. Saker svänger och förvandlas och byter skepnad och jag förvånas över att så lite kan blir så mycket. Och tvärtom. Jag tänker inte berätta var orkestern sitter, men jag förutsatte hela tiden att dom satt under scenen, så när dom lyfte ett skynke längst bak, längst upp och ett gäng musikantsvettiga gymnasister glatt tittade  ut så förutsätter jag att jag inte var den ende i publiken som klappade lite extra, bara för den sakens skull. 

Kostym och mask är mycket effektfull utan att för den skull ta för stor plats, precis som det ska vara.

Översättningen av Pelle Wängborg och Richard Cirulis är smått genial. Det är sällan jag sitter och skrattar åt val som översättaren gjort, men här gapflabbar jag flera gånger. 

Jennifer Jerlin är en klart lysande Elle. Detta är en roll som lätt kan bli lite väl blåst och coffein-pigg, men Jennifer är en förvånansvärt mänsklig Elle. Man förstår att hennes gamla vänner hemma i Kalifornien tycker om henne, något jag inte riktigt förstått i andra uppsättningar.

Daniel Tufvander är en perfekt Emmet. Han börjar nästan osynlig, i skymundan, som en av dom där rollerna som råkat fått lite repliker, för att sen långsamt växa till den självklare, moderne hjälten.

Och Richard Cirulis gör en rörande mänsklig Warner, en ung man som är fast i förväntningar och som tar många stressade felaktiga beslut, men som aldrig blir den där onde Kendockan han lätt skulle kunna bli.

Ulrika Sundelin gör Paulette med en självsäker komisk klarhet som inte borde vara möjligt för en artonåring i ett land där barn inte tillåts stå på scenen dygnet runt. 

Och Molly Sandström Sehlins Vivienne är som ett väsen, en ung Coco Chanel, Barbara Hershey i Beaches, något franskt, något sofistikerat ouppnåeligt med ypperlig stil. 

Men varje liten roll har fått ett eget liv, en egen identitet, och spelas ypperligt efter bästa förmåga.

Jag bryr mej inte om att det här är amatörer. Jag bryr mej inte om att scenografin ibland kanske ser lite hemgjord ut. Jag bryr mej inte om att det ibland kanske smyger sej in en inte så vacker ton, eller att det under några mikrosekunder står still på scen: här finns magi, och det är det enda jag behöver. Förhoppningen om Magi är anledningen till att jag går på teater.

Biljett 250:-, hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 855+110=965+250=1215

FÖR ÖVRIGT: Deras hemsida HÄR.