Med: Lotta Ramel, Mikael Ramel och Backa Hans Eriksson
Skymningen kom i en smekning
av kvällsbrisens skälvande hand.
Nu rodnar solen i fönstren
på Söder och Norr Mälarstrand.
Säj, hör du musiken och skratten
från Djurgården och Gröna Lund,
en lovsång till Stockholm i natten
från skärgårdens vikar och sund.
Stockholm i Mitt Hjärta
av Lasse Berghagen
Jag var aldrig ett Povel-fan, som vuxen, men som barn tyckte jag mycket om hans tokroliga texter och krumbuktiga melodier. Förr fanns det något som hette 45:or, som var små vinylskivor med bara en sång på varje sida, och vi hade massor av såna hemma, och många av sångerna var av Povel. Min morfar hade nämligen en gång ett café, med en jukebox, och när de gamla skivorna byttes ut mot nyare, fick vi behålla dom gamla. En del lekte jag flygande tefat med, långt innan det hette frisbee, men många samlades på hög, och snurrade på min bärbara, hopfällbara skivspelare, om och om igen.
Men jag var en Hasse och Tage-kille, och senare: en Magnus och Brasse-grabb, och sen: Galenskaparna. Komikerna som kom efter dom var lite för ironiska, lite för självcentrerade, verkade inte ha något socialt samvete, tyckte jag, som hade blivit så gammal att jag tyckte att jag skaffat mej ett socialt samvete.
Povel var lite för mycket Robban Broberg för mej, för mycket ordvitsar, och för lite substans, ansåg jag.
Jag tycker inte så, längre. Jag antar att det är en fråga om mognad, bara.
Augusti är en tid för depression, och desperation. Sommaren, som vi gått och väntat på, är snart nästan över. Nätterna börjar bli mörka, kvällarna är redan en timme kortare, och det börjar bli kallt, eller; kallare, i alla fall. Allt det där vi tänkte att vi skulle göra, den här sommaren, i alla fall, är det redan för sent att göra: Det där glaset vin på balkongen, när solen går ner, och sen; det där sista glaset, när solen går upp igen. Den där lata dagen på rygg på bryggan. Den där rosékvällen på uteserveringen, när vi liksom bara strålade ihop, och blev sittande, till stället stängde. Det där sista doppet, sommarens sista, har det redan hänt, utan att jag var medveten om det? Inget blev liksom inte av, om vi inte gör det snart, nu, igår, imorgon.
Eller är det bara jag som känner så?
Jag cyklar till Långholmen med en vag uppfattning om vart jag ska: nån slags amfiteater ligger insprängd bland kullar, buskar och träd, och efter att ha googlat vet jag var den ligger, ungefär, jag vet bara inte hur man kommer dit.
Det är bara att följa flocken, visar det sej. När jag närmar mej längs med Söder Mälarstrand, från Slussen, möter jag en gråhårig, stapplande skara som likt några uttröttade bockarna Bruse hasar sej över den smala, välvda bron över till Långholmen. Det är en bra bit att gå, om man kommer med tunnelbana. Jag hoppar av min cykel och börjar leda den uppför de branta vägarna.
Det är en stor, öppen plats, inte så olika scenen i Vitabergsparken, bara inte lika stort och brant, och när jag sätter mej får jag en liten flashback: jag har varit här förut, nån sommar, för länge, länge sen. Vi snackar slutet på 80-talet, antagligen. Jag och några andra - kanske min kompis Skäggige Skalman? - snubblade över den här platsen en sommarnatt på väg att nyktra till efter en festkväll på stan följd av nakenbad på Långholmen. Dumma som vi var - eller man kanske ska vara snäll och kalla oss naiva - trodde vi att vi hittat något som Stan glömt bort: lite som om man snubblat över lämningarna av en stenåldersby på Öland. Som om romarna varit här, anno domini, och beslutat sej att bygga en miniversion av Colosseum.
Jag är någorlunda tidig, och sätter mej långt bak, på en ledig bänk. Några kvinnor kommer förbi, med paraplyn som dom lägger ut på bänkenför att markera platser.
”Skulle du kunna hjälpa oss att tinga dom här platserna,” frågar en av dom, ”Vi ska hämta några blinda som ska sitta här?”
Det tar lite tid för dom att komma tillbaka, jag antar att det tar lite tid att ledsaga, och folk börjar fylla bänkraderna. Någon kommer fram och frågar mej om det är ledigt där paraplyerna ligger prydligt utlagda.
”Nej, det kommer tydligen några blinda som ska sitta här,” svarar jag, och så känner jag mej plötsligt lite dum: Får man säga så? Blinda? Visserligen använde ju paraplykvinnorna det ordet, men det kanske är lite som när svarta får kalla varandra vissa ord som vita inte får använda? Är det inte synskadade man ska säga, om folk som inte ser? Eller är det fel, nu? Synskadade förutsätter ju att det är någon slags defekt, eller hur, som när man förr sa färgade, som om folk blivit kolorerade?
Hon verkade förresten kunna sin Povel, kvinnan som hamnade bredvid mej: vissa sånger kände hon igen bara hon hörde det första ackordet, och andra gånger nynnade hon med i riktigt snåriga texter.
Det är en ganska enkel uppsättning, men fullt tillräcklig: tre vita plaststolar, tre mikrofonstativ, ingen fond, förutom några färgglada vimplar på en lina, för att liksom markera var gränserna för scenen går, och kanske hindra folk från att - av misstag eller med flit - klampa in och sno fokus.
Kanske hade det varit bättre om man använt sej av någon slags fond, för det verkar gå en väldigt populär stig precis bakom scenen, och mången joggare och några hundägare drar förbi under kvällen.
Till vänster: två svarta partytält där det står Parkteatern, tryck i gräsgrönt, på taket, och bortom dom anar man en himmelsblå bajamaja.
På scenen: tre personer, två män och en kvinna, två av Povels fyra barn, och en musiker. Man spelar och sjunger Povel, kort och gott.
Kanske är det för att jag har blivit äldre, det har absolut inget att göra med att jag skulle ha blivit smartare, men det känns som om det är något sånt här vi behövde just nu, just då. Något betryggande, underfundigt, humant. Som land, som nation, som folk, har det varit lite tjafsigt ett tag. Det känns som om demokratin, i vissa fall, har blivit en högst subjektiv rättighet. Vissa har rätt till sina åsikter, andra inte. En del saker går plötsligt inte att skämta om, vissa ord får inte användas, och vi finner oss, tar hänsyn, men det verkar som om det inte räcker till. Jag känner det som om jag borde skämmas för saker jag inte skäms för, medan sånt jag verkligen skäms för håller på att växa till någon slags allmänt accepterad åsikt. I min lilla klick diskuterar vi inte politik längre, inte i grupp, i alla fall. Ibland, en och en, viskar vi något om hur missuppfattade vi känner oss, och försöker försiktig förklara för varandra vad vi menar. Jag har blivit kallad rasist av några bekanta när jag försökte förklara att jag som homosexuell känner mej hotad av de flesta religioner. Några manliga vänner bad mej sluta mansplaina för dom när jag försökte förklara varför jag anser att man inte kan kalla det jämlikhet att bara byta kön på rollerna i en pjäs, och jag har blivit kallad antifeminist när jag sa att jag inte tänder sexuellt på män i damkläder. Nu senast i veckan var det något om härskarteknik när jag försökte sammanfatta att vi helt enkelt hade olika åsikter.
(Jag vet vad du tänker: jag borde skaffa nya vänner.)
Det är med den känslan jag kommer travande uppför de branta gångstigarna på Långholmen, som en någorlunda allert stenget, och det är utan den känslan jag tankfullt vänder tillbaka, någon timma senare.
Det hände nämligen något underbart däruppe. Vi var lite som folket som beskrivs Emma Lazarus dikt The New Colossus, och som finns ingraverat på en plack på Frihetsgudinnans pidestal:
Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tossed to me.
I lift my lamp beside the golden door.
Jag vet: det är lite att ta i, men det kändes lite så: jag, vi var betryckta, men gick därifrån upplyfta, lite stolta, som folk. När man på scenen sjunger Ta Av Dej Skorna, börjar det gå lite som ett tyst muller genom publiken, och jag fattar först inte vad det där, tills jag hör: man sjunger med. Det är en spontan, lite försynt allsång, nästan mumlande.
Det är en mycket stilig föreställning. Exakt. Smakfull. Charmig. Man kanske skulle kunna tro, när två syskon framför pappas material, att dom själv kanske skulle vara mindre fenomenala, lite: vi står här på scen för att pappa var den han var, inte för att vi är dom vi är, men det känns som om dom förtjänar att vara där, oavsett vems barn dom är. Pappa imponerar, men son och dotter imponerar minst lika mycket. Dottern är i vissa fall rent ut av briljant.
Kommer du ihåg BREL som gick på Göta Lejon under början av 80-talet, och som spelades in både på skiva och för teve? Den med Tommy Körberg, Evabritt Strandberg, Lars Humle och Nina Gunke? Eller minns du tv-versionen av AIN’T MISBEHAVIN’, från slutet av 70-talet? Ingen av dom var väl egentligen vad man kallar en musikal, men dom var mer än bara shower. Man gick på djupet med texterna, och musiken, och lyckades i många fall klämma ut ett djup som dom annars inte hade.
Povel Ramel behöver något liknande: en lyxig helafton med dans och musik, en seriös iscensättning som hyllar detta svenska underverk, och som vågar vrida och vända lite på materialet. Några sångare/skådisar på scenen, en orkester, lite scenografi, några klädbyten och en jävla massa melodier.
Frågan är bara: Vem, vilka, när och var?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Parkteatern! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DET PÅTVINGADE ÄKTENSKAPET, av Moliere med Teater7, i Vinterviken:
"Det var inte vad hon sa, inte själv orden i sej: ”Nej, jag vill inte ha nån äppelkaka, sluta fråga mej!”, utan hur hon sa dom: Med totalt, oförfalskat hat. Jag tror att vi hoppade till allihop, både vi i kön och dom bakom disken. Jag, som nästan hade kommit fram till vad jag skulle beställa, tappade bort mej, och fick börja om igen. Skulle jag ta fikonkakan, eller något mer paj-aktivt?"
Låter det intressant? Här är resten:
PRIDE@BOULEVARD - CLUB CORNER OF THE SKY, på Boulevardteatern:
"Jag gillar Niklas Riesbecks smak och sensibilitet. Den är edgig, kompromisslös och lite provocerande. Han vänder fokus bort från sej själv och fokuserar på verket, och visar inga tecken på överdrivet servilt publikfrieri. När han sjunger Eve Was Weak ur CARRIE, en sång som handlar om hur den mobbade Carrie kommer hem till sin strängt religiösa mamma och berättar att hon fått sin första mens, gör han det med hjälp av en blodig buktalardocka föreställande Carrie. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/prideboulevard-club-corner-of-sky.html
A MIDSUMMER NIGHT’S DREAM, med Polar Eclipse Theatre, på Parkteatern, i Galärparken:
Ibland har man en sån där perfekt dag, en sån där helt oklanderlig, felfri dag, en sån där dag som man hör att folk som ska avliva sin hund brukar försöka skapa: Favoritmat, favoritleksaker, favoritsysselsättning, och en hel del gullande och gosade. Hundar är inga dumma djur, så man tänker ju att dom kanske borde ana att något inte är som det ska, när dom liksom plötsligt översköljs av all kärlek, men dom är ju så positiva till sitt sinnelag att dom kanske bara tänker att allt - äntligen, för en gång skull - är som det borde vara.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/a-midsummer-nights-dream-med-polar.html
