Regi & Dramatisering: Josefin Ankarberg, Baserad på Selma Lagerlöfs bok Kejsaren av Portugallien, Scenografi & Kostym: Moa Möller, Scenografiassistent & tekniker: Joel Dannerup, Musik: Simon Steensland, Ljusdesign: Ronald Salas, Affisch: Åsa Berglund Cowburn, Pressbilder: Emilia Bergmark- Jiménez, Producent och Marknadsförare: Daniel Szpigler, Skådespelare: Jenny Antoni, Anders Berg, Sandra Medina, Anki Larsson, Andreas Strindér, Göran Thorell
In my daughter's eyes I am a hero
I am strong and wise and I know no fear
But the truth is plain to see
She was sent to rescue me
I see who I wanna be
In my daughter's eyes
In my daughter's eyes everyone is equal
Darkness turns to light and the
world is at peace
This miracle God gave to me gives me
strength when I am weak
I find reason to believe
In my daughter's eyes
And when she wraps her hand
around my finger
Oh it puts a smile in my heart
Everything becomes a little clearer
I realize what life is all about
In My Daughters Eyes
av Martina McBride
”Kan man käka på teatern?” undrar min vän Patti-Li Leuk.
”Nej, det kan man nog inte,” svarar jag, och tänker efter: Inte har dom väl mat? Jag försöker minnas om jag har sett några sallader eller tallrikar med pasta, men ser det liksom inte framför mej:
”Inte käka rejält, men dom har jäkligt goda ostmackor,” svarar jag.
Det har dom. Jag vet inte vad dom gör med dom, men dagar då man bara är någorlunda hungrig är dom något att se fram emot. Det är något med kryddorna, och så tror jag dom droppar nån slags olja över. Är det bara vanlig olivolja, kanske? Blir det så gott?
Testa, när du kommer dit, jag tror inte du kommer att bli besviken.
Men Patti-Li och jag var sugna på något mer substantiellt, så innan vi började pedala ut till Gubbängen käkade vi något vegetariskt på ett av alla dom där nya restaurangerna inne i Ringen vid Skanstull. Medan vi mumsar så pratar vi lite om vad vi ska få se. Patti-Li, som inte är lika teatergalen som jag, utan mer föredrar konserter och rena musikaler, säger något om att han hoppas att det inte är för påfrestande.
Jag förstår vad han menar. När det gäller teater så har jag släpat med honom på några rejäla bottenskrap: dels några föreställningar som rent ut tråkiga, dels några som var så ungdomligt pretentiösa att man inte förstod vad det var som hände. Det blir tyvärr så med teater, man måste kyssa många grodor. Det är inte så påfrestande för mej, jag har ofta något inplanerat dagen efter, eller i alla fall samma vecka, men för dom som bara går på teater någon gång i månaden, någon gång om året, ger ett undermåligt teaterbesök inte någon direkt mersmak.
Vi pratar om att svenska filmer och svensk teve inte verkar ha några problem med att kallas för underhållning, men så fort något ska upp på scenen så är ordet underhållning ett skällsord, och man måste sikta in sej på konst. Och jag menar inte nödvändigtvis att det är något fel med det, men det finns en slags dubbelmoral. På bio eller i en teveserie kan en man rusa runt som en testosterontrind muskelpulla, knocka bovar och skjuta spioner, men om man visade upp samma mansporträtt på scenen skulle teatern stormas av folk som protesterade mot glorifieringen av det patriarkala förtrycket. Och jag pratar inte om olika personer, jag har bekanta som ena kvällen kan berömma den nya James Bond-filmen, för att kvällen efteråt förkasta en uppsättning av Hamlet som sexistisk, imperialistisk och våldsglorifierande, och klaga på att Ofelia framställs som passiv och onödigt vacker.
Jag har cyklat ut hit massor av gånger, känns det som. Jag hittar hit både hemifrån Midsommarkransen och när man tar vägen från Söder, över Gullmarsplan. Eller: under Gullmarsplan, cykelvägen går längs med trafikleden, nedanför tunnelbanebyggnaden. Jag har sett ganska många av teaterns egna produktioner, men också ett årligt, återkommande gästspel av en klart intressant grupp: TeaterTillsammans. Jag planerar att se deras gästspel i början av Juni.
KEJSAREN AV PORTUGALLIEN handlar om Jan som får ett barn, som blir hans allt. Han kallar henne Klara Fina Gulleborg, och när hon fyller 17 år hamnar familjen i en ekonomisk knipa, och hon reser bort för att tjäna ihop pengar. Dom får några brev, men sen blir det tyst. Jan blir galen av saknad, och inbillar sej att hon har blivit kejsarinna i det avlägsna landet Portugallien, vilket på något konstigt sätt gör honom till Kejsare. Det skvallras på bygden att hon hamnat i olycka i storstan. När hon sen efter femton år kommer hem och upptäcker vilken galning han har blivit, försöker hon ta med sej sin mamma och flytta till Malmö, men Jan kastar sej i vattnet och försöker simma ikapp deras båt och drunknar.
I originalboken, av Selma Lagerlöf, är Jan torpare och daglönare, och hans dotter ger sej av till Stockholm för att tjäna ihop pengarna.
I bearbetning, som utspelar sej i början av tvåtusentalet, kommer några flyttkarlar in i en lägenhet för att packa. Det visar sej att dom känner till mannen som har bott där, mannen som kallades Kejsaren av Portugallien, och dom börjar berätta historien: 1983 var han en skogsarbetare, gift med en kvinna som jobbar på hemtjänsten, ett gifte som han önskar att han hade ogjort, när han plötsligt blir pappa, och allt förändras. Spola fram 18 år, och hans chef dör i en trädrelaterad olycka, svärsonen tar över firman, och kräver en ganska stor hyreshöjningmav Jan, som bor i en lägenhet som som ägs av firman. Dottern, som redan tidigare kontaktats av en modellmamma, erbjuder sej att åka till London.
Jag är så gammal att jag minns när man inte låste ytterdörren. Till saken ska höra att jag växte upp på en liten ort, Mörbylånga, på Öland, ett sånt där ställe där alla kände alla, och där folk faktiskt gick under ganska speciella namn, som Kalle I Marken, eller Bosse Gök. Man kände ortens original, visste vem som var barn till vem, bror till vilken syster, och vilket hus alla bodde i.
Ingen låste sina dörrar, för det behövdes inte. Var ingen hemma gick man bara in och väntade tills dom kom hem, eller lämnade av det man hade kommit för lämna. Man litade på varandra, för alla hade bott där i generationer, ingen flyttade bort, och ingen flyttade dit.
Nu låser alla dörrarna där, tror jag, och jag har svårt att tänka mej att någon kan hålla reda på vem alla är. Det har flyttat in så mycket nytt folk sen bron kom, så det är omöjligt att veta vilka alla är, och att lita på alla.
Och det är lite det här som är mitt problem med föreställningen: Jag trodde inte att personer i Stockholm hade den samma sorts upplevelse av sin uppväxt som jag, speciellt inte om man är född på 80-talet och framåt. Jag säger inte att det är så: det bara känns lite otroligt att man i Farsta 2016 skulle känna till så mycket om varandra.
I sin dramatisering känns det som om regissören Josefin Ankarberg har försökt måla upp ett Farsta som aldrig fanns, en nutida ort där alla verkar känna varandra, där man inte är rädd för de lite avvikande. ’Originalen’ som man sa förr. Det verkar som om man vill visa en slags romantiserad småstasidyll som kanske fanns i Farsta när hennes föräldrar var små, men som jag har svårt att tro finns idag.
Scenografin, i stort, är ganska enkel, men effektiv. Man använder det existerande scenrummet, men det står också såna där stora canvassäckar som man har börjat använda på byggen istället för containrar, och ur dom kan man plocka upp ganska mycket. Kostymerna är ganska grundläggande, användbara och tydliga. Skådespelarna är mycket bra. Det tar ett tag innan jag känner igen Sandra Medina, inte för att hon är sej olik, utan för att hon i mitt imaginära skådiskartotek är insorterad på Stadsteatern, under såna fenomenastiska föreställningar som PARAPLYERNA I CHERBOURG och LAMPEDUSA.
Man skriver på teaterns hemsida att ”I moments uppsättning vill vi problematisera både stigmat kring den prostituerade kvinnan men även myten om den lyckliga horan som fortfarande frodas inom populärkulturen.”
Jag tycker inte att jag märker mycket av det. Tvärtom verkar det som om det talas ganska lite om dotterns prostitution hemma i Farsta, och om det är tänkt att vi ska uppfatta det som att det är ryktet om att dottern har blivit en prostituerad i London som driver hennes pappa in i vansinnet, så är det lite svårt att uppfatta. Vad gäller myten om den lyckliga horan så antar jag att vi måste få se framsidan innan man kan säga att man visar baksidan. Nu var det ganska miserabelt redan från början. Det finns liksom ingen myt att punktera.
Det finns en ganska vag scen där Klara Gulla möter Amy Winehouse som jag tolkade in som en slags drogdröm, eftersom jag antog att den glada horan hade dekat ner sej, men jag är inte säker. Just den scenen sticker ut så kraftigt att det känns som om det är ett tidigare verk som dramatikern dammat av och försökt bända in i dramat. Vi får heller inte se hur Klara Gulla tog sej ur prostitutionen och blev så framgångsrik inom restaurangbranschen i Malmö att hon lyckats skaffa en lägenhet till sina föräldrar. Och ärligt: trodde hon att hennes föräldrar frivilligt skulle flytta med henne från Farsta ner till Skåne? Mina föräldrar skulle kedja fast sej vid tevesoffan om jag så mycket som nämnde en flytt till Stockholm. Det har hänt mycket på hundra år.
Detta är en historia om en pappa och hans dotter, och om vad som händer när man får sitt hjärta krossat.
Jag hade föredragit om man hade gjort en helt annan bearbetning: behållit grundhistorien, inte moderniserat texten, och sen använt moderna kläder och nutida visuella signaler för att dra paralleller mellan vår tid och dåtid. Visserligen använder man vissa delar av originaltexten, men jag önskar att man hade varit mer konsekvent, speciellt vad gäller dialogen. Selma Lagerlöf är en Nobelprisvinnare, och det märks på hennes text. Andra är inte det, och det märks också. Det skulle nog kunnat bli en ganska intressant diskrepans: att höra hur det pratas om granar och tallar och Värmland, medan man visuellt bjuder på Farsta torg, studentfyllor och golfsnobbar.
Då hade man också kunnat fråga sej: vem är galen, jag eller Jan? Han, som hör och ser en helt annan värld, eller jag som bara ser verkligheten?
Genom att försöka uppdatera historien så känns den plötsligt ganska uddlös, halvdan och lite väl otrolig, nästan som en saga för barn. Att en kvinna i slutet av 1800-talet kunde åka till Stockholm och söka jobb med ganska lite pengar på fickan, känns ganska realistiskt, men att någon åker till London 2001 för att på några månader försöka tjäna ihop en relativt liten summa pengar, har jag lite svårt att köpa. Det känns som om dottern hade tjänat ihop hälften av summan bara genom att inte åka. Kanske fattas det en scen där dottern får låna pengar till uppehåll och resa av modellagenturen, och när hon väl kommer till London inser hon att hon inte har något annat val än att börja betala av skulden, men i såna fall hade vi behövt se det.
När man gör en såhär radikal omtolkning av ett verk så måste man försöka täppa till alla logiska luckor, annars är det bättre att bara hålla sej till originalet. Det fattas liksom ett montage där föräldrarna försöker låna pengar, där dom söker extrajobb, kanske till och med går till socialen, det är i alla fall 2000-talet vi talar om? Och var är scenen där föräldrarna åker till London för att söka efter henne? Hon är borta i femton år, det borde finnas flera tillfällen för dom att åka över och söka, om så bara för att stilla sin ångest. Och var är mediaintresset? Är det inte precis såna här historier dom älskar: En svenska som försvinner i London är väl något som måste sälja lösnummer?
Och detta är bara några av alla problem och otroligheter som uppstår när man tror att man bara kan ta en historia och modernisera den. Man måste kunna - för att bara nämna några exempel - väva in internet, iPhones, ett gränslöst Europa och alla nya medier, innan man ska våga sej på att försöka övertyga en publik om att det handlar om Sverige, idag.
Skådisarna är övertygande, och om det ibland dippar lite på min intressemätare så är det inte deras fel: det är sättet man valt att berätta historien. Själva bearbetningen är inte så lyckad, det här att modernisera berättelsen utan att tänka igenom vilka konsekvenser det skulle ha, och eftersom regissör och dramaturg var samma person så kunde ingen av dom komma med konstruktiv kritik till den andre. Det känns lite som om detta var den första idén, som en sån där plötslig snilleblixt man får när man läser en bok och ser framför sej hur den skulle bli på scenen, och att ingen sen av respekt har vågat säga: kanske vore det bättre om vi gjorde såhär. Eller: blir det inte lite konstigt om man gör såhär?
Tyvärr är det ganska vanligt idag att man på scenen väljer bort att visa just det som är intressant, och här tycker jag att man har fegat genom att inte visa Jans väg in i galenskapen, hur hans sätt att se världen långsamt - eller var det plötsligt - förändrades. Efter paus är han bara helgalen, och jag känner mej lite snuvad på konfekten.
Teater är inte vidare intressant om någon bara kommer in och skriker: Elmira har stuckit kniven i Klas-Gösta! Då har vi som publik liksom missat hela grejen. Och jag menar inte att vi borde ha fått se det blodiga dådet: nej, på teatern, tycker jag, ska man visa vad som leder fram till vändpunkten, stunden då det händer som inte kan tas tillbaka, sekunden då Elmira höjer kniven. Själva slakten kanske inte är vidare intressant, om han eller hon nu inte gör något utöver det vanliga. Går det till som det brukar på bio så är jag ganska ointresserad, men om Klas-Gösta till och med som döende skulle försöka övertyga henne om att han älskar henne, då är det något jag vill se. Eller om Elmira för varje knivhugg skriker förlåt, och låter som om hon menar det. Vad är det sista Klas-Gösta säger? Försöker han stoppa henne, eller finner han sej i det hela? Och givetvis vill jag se vad Elmira gör precis efteråt. En dålig dramaturg eller regissör skulle klippa där, släcka, starta en ny scen, men vad gör en människa precis efter ett mord? Jag vill veta.
Kommer du ihåg i Chicago, när det första Roxie säger efter att hon har skjutit Fred Casley var ”I gotta pee!”?
Hur blev Jan galen? Gick det på en dag, eller var det som en vandrande demens? Hur tog hans fru det hela? Kontaktade man läkare? Att folk bara blev galna på Selmas tid, och fick vara det, det förstår jag, men vad gjorde man i Stockholm 2001?
Om man med en uppdatering av ett verk försöker säga något, då måste jag förstå vad det är man försöker säga. Varför har man valt att bearbeta den? Försöker man säga något om vår nutid, genom att dra paralleller till ett äldre verk, eller försöker man säga något om ett äldre verk genom att dra paralleller till vår nutid?
Dessutom är pappan och dotterns relation lite outvecklad. Dom pratar om en speciell kontakt, men vi ser väldigt lite av den. Älskar hon sin pappa? Det verkar så när hon var liten, men sen vet jag inte. Det blir liksom oklart. Och när hon kommer hem och ser att hennes frånvaro gjort honom galen, vad känner hon då?
Kanske låter det som om jag motsäger mej själv nu, men det hade också varit intressantare om man inte haft någon Klara Gulla alls på scenen. Inte för att jag tyckte att skådespelerskan gjorde dåligt ifrån sej, utan för att hon inte hade behövt vara övertygande som liten flicka, tonåring, ung kvinna och så vidare, om vi, publiken, inte hade kunnat se henne. Då hade hon kunnat vara precis sådär underbar som hennes pappa tyckte att hon var, och det hade också kunnat medföra en intressant tolkning: fanns hon överhuvudtaget?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Daniel. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
PAPPAN, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Hon gråter. Eller: har gråtit. Nu, när föreställningen är över torkar hon tårarna, lite så där skyndsamt och skyggt. Jag har inte märkt något under föreställningen, inte hört något snyftande eller så, så det måste ha varit tysta tårar.
Själv sitter jag med ett stort leende på läpparna. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/pappan-kulturhuset-stadsteatern.html
CABARET, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Vad jag vill säga, är att den har spelats en hel del, helt enkelt. Och för varje gång som den har satts upp har den blivit lite mer aktuell. Från att ha gått från någon slags dekadensglansig dystopi där man tänkte ”Hur kunde det hända?” har det gått till en verklighet där vi förstår hur det gick till, för det håller på att hända igen. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/cabaret-kulturhuset-stadsteatern.html
ETT ROP PÅ HJÄLP I ORD OCH TON, ett Genrep, på soppteaterns på Kulturhuset Stadsteatern:
"Kommer du ihåg mot slutet i AMADEUS, när den begåvade Mozart liksom har trasslat till alltihop? Lite så känns det. Som en konstnär som inte klarar vardagen, som inte vet vad det är han vill säga, eller berätta, det bara kommer, utan att han vet hur och varför. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/ett-rop-pa-hjalp-i-ord-och-ton-genrep.html
