fredag 5 juni 2015

ATT DÖDA ETT TIVOLI, på Boulevardteatern, föreställning 80 2/6 2015

av Dennis Magnusson, Regi Roger Westberg, Skådespelare Tor Alfort, Eleonora Rotsjö, Meera Ryan, Engla Sahlstedt, Oliva Steinbuchel, Juliet Vergara, Musiker Mattias Hülphers, Musik Vysotskij och Gregor Bergman, Miminstruktör Lena Nilsen, Röst - och sång coach Eva Lagerheim

Oh, mother dear, I know you're very proud,
Your little girl in gingham is so far above the crowd;
No, daddy dear, you never could have known
That I would be successful, yet so very much alone...
I wanted to live in a carnival city,
With laughter and love everywhere;
I wanted my friends to be thrilling and witty,
I wanted somebody to care;
I found my blue ribbons all shiny and new
But now I discover them no longer blue...
The merry-go-round is beginning to taunt me,
Have I stayed too long at the fair?
There's nothing to win
And there's no one to want me
Have I stayed too long at the fair?

HAVE I STAYED TOO LONG AT THE FAIR
av BARNES, WILLIAM C.


Jag köpte en pocketversion med rosa omslag av Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff någon gång på 80-talet, kanske när jag fortfarande gick i gymnasiet, i alla fall när jag var ung, när jag var en sån där som trodde att jag kanske skulle bli en sån där som läste svåra böcker och förstod dom. Den stod länge i min bokhylla, oläst men prydligt uppställd, för att visa att även om jag inte läst boken så var det bara en fråga om tid innan jag plockade ner den och började bläddra. 
Boken är nu sen många år sen skänkt till Myrorna eller Stadsmissionen, utsorterad och bortvald inför någon av mina flyttar, eller i något vilt feng-shui-ande. 
Givetvis borde jag ha läst den, man borde alltid vara den där som läste vad-det-nu-var, men jag blev aldrig den där killen som läste Brott och Straff. Det verkar inte heller som om jag kommer att bli den där killen som läste Gösta Berglings Saga, för jag har precis slutat tvinga mej igenom den och lagt boken i en liten hög av andra böcker som ska skänkas till någon andrahandsaffär. Det verkar som om jag istället kommer att blir den där killen som har läst Alan Bennetts Smut, The Bible for Dummies, och Made for Each Other - fashion and the Academy Awards. I alla fall är det dom som ligger och trängs på mitt rullande nattduksbord. 
Det är uppspel av eleverna som gått första terminen på Boulevardteaterns Teaterskola, och man har valt en för mej helt okänd pjäs, av en för mej helt okänd dramatiker. Vilket alltid är roligt. Ibland känns det som om man inte skulle klara av ännu en uppsättning av Romeo Och Julia.  
Det är länge sen jag var här. Man har klätt om salongens stolar, verkar det som, men det är fortfarande väldigt trångt för benen. Och min stol knarrar. Det verkar vara den enda stolen i salongen som knarrar, och jag blir tvungen att röra mej i stolen under musikinslagen, så att det inte ska låta som om jag sitter här och gnäller. 
Man spelar Att Döda Ett Tivoli, en pjäs som  dramatikern Dennis Magnusson tydligen fick Teaterkritikernas pris för 2007. Jag visste inte ens att teaterkritikerna delade ut priser? Det står i alla fall så på Boulevardteaterns hemsida, att författaren vunnit priset, men på Teaterkritikernas hemsida läser jag att 2007 vanns priset av Backa Teaters Brott och Straff-projekt, där den här pjäsen tydligen var en av tre spelade pjäser. 
Det handlar om Sonja och Dunja, två tjejer som har ett stort, tomt, meningslöst sommarlov framför sej. Dunjas mamma - i originalet hennes pappa - har haft en romans med en av sina elever - och Sonjas mammas, som här spelas av en man,  har inga pengar. En dag börjar deras klasskompis Mikael och hans mamma - som verkar ha det gott ställt, om man inte vet att dom har stora skulder - bygga ett tivoli, och avundsjukan gör konstiga saker med Sonja och Dunja.
Ibland, speciellt vid elevuppspel, brukar jag sitta och irritera mej på att skådespelarna vankar av och an, att man förflyttar sej utan mål och mening, och jag blir lite småsur att ingen pedagog har sagt till dom att istället för att ”Stå inte bara där - gör något!” så borde dom ”Gör inte bara nåt - stå där!”
Så är det väldigt sällan på Boulevardteaterns Teaterskola. Jag kan tänka mej att det har att göra att en så stor del av deras undervisning  - det verkar i alla fall så när man ser det färdiga resultatet - är grundad i mimskådespeleri. Det finns en fysisk exakthet, en säkerhet som är mycket behaglig för åskådaren, och det ger också deras föreställningar en slags skön, fantasifull gränslöshet. Mim har liksom inga begränsningar. 
 Det står sex tomma stolar på scenen, det hänger läderjackor över ryggstödet på två av dom, och det står ett mickstativ till höger. På vänster sida sitter en man i brun bohemkavaj, med gitarr, dragspel och yvigt grått hår. Det är allt. Musikern är föreställningens orkester, och han bidrar mycket till att skapa olika stämningar, förhöja, och ge en slags polish till något som i grunden är väldigt enkelt. En tom scen får föreställa en massa olika spelscener, från personernas hem till det fantastiska - och olycksdömda - tivolit.
Av de sex eleverna är bara en man, och man löser rollfördelningen genom att liksom strunta i könsrollerna. Mannen får spela en av mammorna, och en av kvinnorna får spela pojken Mikael, han som bygger tivolit. 
Aktörerna har en slags basgarderob, något som ser ut att vara något dom skulle kunna ha privat, kanske. Nutida kläder, i blandade mönster och färger, men man har i de flesta fall satt upp håret i en slags knut, och målat en svag olikfärgad rand runt sina ansikten, lite som en mask. 
Det handlar om skuld. Skuld som i att var skyldig någon pengar, men också skuld som i att vara skyldig till misshandel, eller vandalisering. Det handlar också om hur man blir fri från skuld.
Det känns lite - och jag antar att jag har rätt - som om detta är en ungdomspjäs, som liksom tar avstamp i dramat för en fortsatt diskussion efter föreställningen, för det känns som om det finns mycket man kan, och vill, prata om, och sånt som det känns att man inte fullt ut avhandlar i pjäsen. Det är ibland nästan som om det hela är ett slags underlag för forumteater, där man först spelar igenom allt, och sen gör det en gång till och låter åskådarna komma in och styra och bena ut konflikterna, vem gjorde rätt, vem gjorde fel, hur hade man kunnat göra annorlunda? 
Man har sprängt in lite Vysotskijsånger här och var, kanske mest för att ge eleverna chans att sjunga, vilket kanske inte varit helt lyckat, eftersom det känns som om sångerna inte riktigt hör till, och kanske inte heller tillför så mycket till själva berättandet. 
Mycket, och många - är väldigt bra, och på vissa ställen finns det plats för utveckling, precis som det ska vara på en skola.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Boulevardteatern! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:


ENSAMMA TILLSAMMANS, på Kulturama:

"Efteråt, när vi står utanför och väntar på vår kompis Claveria DuChopps, frågar jag Jennie Blåtå och Malvolio Morrhår:
”Vad handlade det om?”
Dom drar ett kollektivt andetag, flackar med blicken och försöker samla sina tankar: 
”Det var olika bitar ur olika musikaler och olika teatrar,” svarar Jennie Blåtå, tveksamt. 
”Scener ur olika pjäser, ja,” rättar Malvolio,” och kanske filmer, jag vet inte, jag kände inte igen alla.”
Dom tittar på mej, som om jag hade svaret, men jag vet inte, jag har bara frågor:
”Men vad handlade det om?”
Jag vill verkligen veta: vad handlade det om?"

Låter det intressant? Här är resten:

FACE THE BEGINNING, Kungliga Svenska Baletskolan och Balettakademien på Dansens Hus:
"Ibland känns det som om dans kan hålla på hur länge som helst, både på gott och på ont. Det är positivt när man sitter där i salongen och myser, tiden bara går, och man är lite förtrollad, som när en kille i kvällens första koreografi har ett solo, och det känns som om han dansar under vattnet, som om han var viktlös. Man kan inte slita sej, man tänker inte på något annat, man analyserar inte, man bara känner. Det är som att ligga på rygg i gröngränset och se molnen tumla runt däruppe, man är någonstans mellan totalt närvarande och helt borta."

Låter det intressant? Här är resten: 

PIPPIN på Scengymnasiet S:t Erik:

"Det måste vara superknepigt att vara lärare för en musikalklass, och försöka bestämma vilket verk det är man ska sätta upp härnäst. Och då tänker jag inte i första hand på att hitta något bra, något med roller i passande åldrar, något som inte har spelats på ett tag, och något som känns kul för klassen att göra, utan rent praktiskt:
”Vad gör vi med alla dessa tjejer?”"

Låter det intressant? Här är resten: 


torsdag 4 juni 2015

Just nu ser jag fram emot -


- ikväll, och vuxenutbildningen på Stockholms Operastudios uppsättningar av DEN LISTIGA LILLA RÄVEN, CAPULETI E MONTECCHI, och BARBERAREN I SEVILLA. 


onsdag 3 juni 2015

ENSAMMA TILLSAMMANS, på Kulturama, Föreställning 79 1/6 2015

Showcase med Beatrice Stefansdotter, Johannes Loor, Joanna Daffy, Tuuli Haikka, Pauline Gustafsson, Magnus Eriksson Emke, Peter Nilsbo - Piano, Robin Lindqwister - Bas, Oscar Magnuson - Trummor.

Efteråt, när vi står utanför och väntar på vår kompis Claveria DuChopps, frågar jag Jennie Blåtå och Malvolio Morrhår:
”Vad handlade det om?”
Dom drar ett kollektivt andetag, flackar med blicken och försöker samla sina tankar: 
”Det var olika bitar ur olika musikaler och olika teatrar,” svarar Jennie Blåtå, tveksamt. 
”Scener ur olika pjäser, ja,” rättar Malvolio,” och kanske filmer, jag vet inte, jag kände inte igen alla.”
Dom tittar på mej, som om jag hade svaret, men jag vet inte, jag har bara frågor:
”Men vad handlade det om?”
Jag vill verkligen veta: vad handlade det om?

Eleverna på Kulturamas Musikalutbildning årskurs 3 har bjudit in till ett showcase, i sal 4, och innan föreställningen bjuder man på skumpa och snittar, vilket är mycket generöst. Andra elever, som jag känner igen från skolan, går runt med stora brickor, fullladdade med champagneflöjter och små räkkanapéer. Men jag, som den Oture jag är, har precis satt i mej en stor kaffe och en efter-gymmet-macka. 

Jag är inte bra på att mingla. Eller, jag kan vara jättebra, men det är inget jag njuter av. Jag är helt suverän på att fladdra från person från person, men det brukar för det mesta kännas ganska meningslöst, efteråt. Efter en föreställning, däremot, kan jag stå ibland stå i timmar och babbla med vem som helst. 

Man börjar med en väldigt fin stämsång. Några av oss har redan satt sej ner, medan andra fortfarande står i mingelformationer i scenrummet. Det låter väldigt bra, och kanske hade det varit bättre om man bara fortsatt föreställningen härifrån, med vinden i ryggen, för under den paus på fem minuter, från det att man slutat sjunga på den lilla prologen, hinner något hända med eleverna. Man överladdar, liksom. När man kommer in är det med en energi som om vi, publiken, satt uppe på andra balkong på Oscarsteatern, och dom själva stod ganska långt bak nere på scenen. Man litar inte på att vi ser det dom gör, att vi kan läsa det dom visar upp, man börjar förevisa. Man beter sej, i vissa fall, inte som folk vanligtvis gör, utan på det sätt man uppfattar att musikalartister gör. Man flörtar inte, man beter sej som om man försökte illustrerar ordet Flörta i charader. Jag saknar en äkthet, en sanning, något att tro på. Det lilla, det ärliga. 
Det finns där, ibland, men försvinner i någon slags allmän röra, i ett slags kollektivt framförande.
Första scenen handlar om folk som köar, eller väntar på något. Det finns en sån där nummerlappsrulle, och alla väntar på sin tur. 
Är det en slags audition? undrar jag. Eller är det ett abstrakt köande, som i väntan på att få komma in i himmelriket, eller nåt?
Det tar lång tid innan första sången kommer, och när den gör det vet jag inte riktigt vad den har med någonting att göra. Det är inte så att allting måste ha något med något att göra, men det känns som om man liksom har flaggat för att detta är en spelsplats, ett slags väntrum, och här ska saker hända, så jag försöker få ihop det hela till något jag förstår. 
Flera gånger får jag lust att säga: sluta spankulera av och ann. Stå still, sjung, få mej att tro på det du berättar. Det känns som om eleverna ibland, trots att dom är ensamma på scenen, känner att dom måste anstränga sej för att vi ska titta på dom. Som om dom stod längst bort, bakom en massa andra elever. 
I programbladet står det att eleverna själva har valt den text och musik som framförs, och det kanske är därför jag uppfattar det hela som förvirrande, för att det inte finns en övergripande tanke, trots att det verkar som om det finns en. Jag förstår inte varför man valt de spelscener man har valt, vad det är man vill säga med dom, vad det är man vill visa upp, och i många fall leder scenen inte alls fram till en sång, eller har något med den påföljande sången att göra, vilket medför att jag sitter och försöker hitta en mening i något som antagligen är helt slumpmässigt.

Ett showcase, anser jag, är något man anordnar för att marknadsföra, för att visa upp något. En skola kan framföra ett showcase för att visa upp skolan, för att visa upp delar av utbildningen, vad eleverna fått lära sej, eller vilka kurser som finns, men det vanligaste är att man använder ett showcase för att visa upp sej själv, sin sång, sin dans, sin talang. Vilket måste vara ett litet helsike. Jag menar, hur väljer du den sång som bäst visar upp din röst? Den scen som bäst exponerar din bredd som skådespelare? Vilken dans väljer du? Vilken monolog?
Är man ingen dansare ska man försöka att helt eliminera all koreografi. Är komik inte ens styrka ska man inte välja humoristiska nummer. Är man lite vinglig vad gäller skådespeleri kanske detta inte är kvällen man river av något ur Hamlet
Det är som en slags frivillig audition där man ställer sej upp och visar att man behövs, till något, vad som helst. 
Jag tror att man på vägen fram till den här premiären tappade bort målet, som var att visa upp, showkejsa, sej själva, eleverna, och istället började koncentrera sej på att framföra en föreställning. Istället för att ta ansvar för sin lilla del av kvällen så började man bry sej om helheten. Man försökte hitta en ordning i röran, och någonstans gick något förlorat. 
Det största problemet är att efteråt känns det inte som om jag känner eleverna bättre, som att jag har fått en klar uppfattning om vad det är dom gör bäst, eller vad det är dom verkligen skulle vilja göra, vilket jag anser var meningen med alltihop. Jag har minnet av en väldig massa förvirrande dialoger, eller monologer, men förvånansvärt lite sång.  

Helt ärligt hade jag föredragit att varje elev kommit in, presenterat sej, och sjungit:
”Hej, jag heter Elbert Raukhard, jag gillar långa promenader och min hund Sigge, min drömroll är Michael i Mary Poppins och nu ska jag sjunga Right Hand Man, ur Something Rotten
Eller kanske blivit presenterad av en annan elev, eller en konferencier:
”Nu kommer Marika Colibri, och hon ska sjunga en sång ur Wicked…”
För mej, i alla fall, är det musikaliska berättandet anledningen till att jag är här. Inte sången i sej, utan hur man använder sin såg för att berätta något. 

Jag tror i alla fall, att om man hållit det enklare, så hade jag suttit här och skrivit om enstaka insatser, om vad varje nummer fick mej att tänka på, vad varje sångare påminde mej om, eller vad det hela gav mej, istället för att sitta här och analysera ett showcase i stort. 

Efter en stund slutar vi vänta på att Claveria, och börjar promenera bort mot Lumatorget, där Jennie Blåtå ska hoppa på tvärbanan. Vi känner oss lite oartiga, men vi vet inte om hon redan har gått, om hon kanske redan sitter på tvärbanan, kanske redan har stigit av upp vid Gullmarsplan, vilket i såna fall gör henne till den oartiga, som inte väntade på oss.
Senare, på kvällen, läser jag på fejjan att hon fullständigt älskat föreställningen, minglat järnet efteråt, och dagen efter inser jag att hon tyckte så bra om den att hon tycker den är värd ett andra besök, för hon är där igen. 
Det är tur att det är olika. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Johan och Kulturama! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:


FACE THE BEGINNING, Kungliga Svenska Baletskolan och Balettakademien på Dansens Hus:
"Ibland känns det som om dans kan hålla på hur länge som helst, både på gott och på ont. Det är positivt när man sitter där i salongen och myser, tiden bara går, och man är lite förtrollad, som när en kille i kvällens första koreografi har ett solo, och det känns som om han dansar under vattnet, som om han var viktlös. Man kan inte slita sej, man tänker inte på något annat, man analyserar inte, man bara känner. Det är som att ligga på rygg i gröngränset och se molnen tumla runt däruppe, man är någonstans mellan totalt närvarande och helt borta."

Låter det intressant? Här är resten: 

PIPPIN på Scengymnasiet S:t Erik:

"Det måste vara superknepigt att vara lärare för en musikalklass, och försöka bestämma vilket verk det är man ska sätta upp härnäst. Och då tänker jag inte i första hand på att hitta något bra, något med roller i passande åldrar, något som inte har spelats på ett tag, och något som känns kul för klassen att göra, utan rent praktiskt:
”Vad gör vi med alla dessa tjejer?”"

Låter det intressant? Här är resten: 

FRÄMMANDE KROPP av Manfred Krage, på Teater Giljotin:
Flera av mina väninnor har inte några barn. En del för att dom aktivt valt bort barn, andra för att det helt enkelt inte blev så. Jag tycker det är ganska respektlöst att förutsätta att dom är olyckliga. Och det är alltid kvinnor med barn som förutsätter att barnlösa bara lever ett halvt liv, liksom. Som att dingla en köttbit framför en vegetarian och säga:
”Du vet inte vad du går miste om…”

Låter det intressant? Här är resten: 


tisdag 2 juni 2015

FACE THE BEGINNING, Dansens Hus, föreställning 78, 29/5 2015

Kungliga Svenska Balettskolan presenterar: Migration: Koreograf: Joseph Sturdy Dansare: Teo Aracic, Philip Arvanitidis, Kevin Au, Tehilla Blad, Irma Besirevic, Maria Bjorvand, Oskar Ekestorm, Anna Erixon, Celina Gleisner, Matilda Gustafson, Olivia Hansson, Isak Palmstierna Einarsson, Michelle Persson, Kana Mori, Elin Ryman Myllyvainio, Harald Röök, Sofia Sangregorio, Shannon Taylor, Vilja Tjemsland Kwasny, Linn Wyller Retsler, Lucas Russell Brinin och Di Wu, IN2IT; Koreograf: Sara Ruddock, Musik: Deorro, Four Tet, Dansare: Moa Andreasson, Albin Bergström, Tora Björling, Anna Bytner, Paula Garcia, Julian Greene, Elsa Hildebrand, Erik Hjellström Nilsson, Aqvelina Jacobsson, Jenny Jonsson, Elvira Lindell, Sandra Mattila, Linnea Nilsson, Mikael Nordebäck, Emma Nydahl, Karin Oldsjö, Gabriella Palmstierna Einarsson, Lucinda Rosell, Isa Schulz Slotte, Galina Zelenina och Linn Åhlander, DaTha, Koreograf: Alexandra Campbell, Musik: AphexTwin, Dansare: Kevin Au, Adam Bernstein, Irma Besirevic, Maria Björvand, Alva Dunne, Kahrin Ekholm, Olivia Hansson, Kajsa Nilsson, Michelle Persson, Elin Ryman Myllyvainio, Sofia Sangregorio, Adam Seid Tahir, Emelie Söderström, Madeleine Tell, Daniel Vängelin och Emy Zetterberg Reserv: Shannon Taylor, Balettakademien presenterar: Nocturnal Descent, Koreograf: Kenny Svensson & Zain Odelsthål, Dansare: Cecilia Arbeus, Sigrid Anne Björneby Vik, Vicky Engstrand, Philip Granat, Sarah Avaija Hammeken, Josefin Hedman, Louise Hesselring, Johan Hillgren, Carolina Janevald, Tilda Kristiansson, Nea Landin, Johan Lööf, Rebecca Matani, David Muhr, Caroline Navestad, Nicoline Persen, Jessica Rosin, Benedicte Stensvaag Ellefsen, Linn Stålhammar, Elin Wilhelmsson, Olivia Åhman, Sara Östberg Diakité, Grasp, Koreograf:Jennifer Archibald, Music: Taufiq Qureshi, BAE Donky Pitch, Dansare: Cecilia Arbeus, Sigrid Anne Björneby Vik, Vicky Engstrand,  Josefin Hedman,  Carolina Janevald,  Jessica Rosin, Benedicte Stensvaag Ellefsen, Linn Stålhammar, Elin Wilhelmsson, Olivia Åhman, Sara Östberg Diakité, 2 feet under, Koreograf:Charlotta Öfverholm, Dansare:  Philip Granat, Sarah Avaija Hammeken, Louise Hesselring, Johan Hillgren, Tilda Kristiansson, Nea Landin, Johan Lööf, Rebecca Matani, David Muhr, Caroline Navestad, Nicoline Persen, Projektioner: Anders J. Larsson, In the Afterglow, Koreograf:Lee Brummer & Israel Aloni, Music: Anthony & the Johnsons, Dansare:  Philip Granat, Sarah Avaija Hammeken,  Louise Hesselring, Johan Hillgren, Nea Landin, Johan Lööf,  David Muhr,  Nicoline Persen

Efteråt, ledandes våra cyklar mot Söder, pratar vi om dans och humor, och om underkläder. Hudfärgade underkläder.
Det går en trend i allt, och just nu verkar det vara underkläder. För dansare i alla fall. Jag och min kompis Patti-Li Leuk har varit och sett Kungliga Svenska Balettskolan och Balettakademiens vårföreställningar. Kungliga Svenska Balettskolan började i en slags hudfärgade korta underklänningar, och balettakademin avslutade i hudfärgade kalsonger, om man var kille, eller hudfärgade sportbehå och boxertrosor, om man var tjej. Och rejält nedsmutsade.
Och det var inte bara där. Jag satt, under föreställningen, och funderade var någonstans det var jag hade sett det här, nyligen. Det tog lite tid, men så kom jag på det: det var En Midsommarnattsdröm, på Kungliga Operan. Där, under bakfylledrömscenen, var alla klädda så. Och det fräsiga med den här typen av kostymer är att - för mej i alla fall - känns dansarna mindre nakna än om dom haft trikåer, eller underkläder i svart eller vitt. Dom känns inte avklädda. 
Och vad gäller humorn så var det nog så att vi saknade den, lite grand. Speciellt i anda halva, i ett nummer med mycket pratande i mikrofoner, där det kändes som att man kanske hade behövt lite självironi. Och fanns det inte ett liknande nummer förra året, där en norsk dansare pratade? Ett ”galet” nummer, där man liksom röjde runt. Eller minns vi fel? Vi förstår att man vill säga något om krig och våld, men det är inte riktigt klart vad som blir sagt.
Vi pratar också om att det verkar som om balettakademien fått starkare manliga dansare. Mycket starkare. Och fler. Och några riktigt livsfarliga. 
Ibland känns det som om dans kan hålla på hur länge som helst, både på gott och på ont. Det är positivt när man sitter där i salongen och myser, tiden bara går, och man är lite förtrollad, som när en kille i kvällens första koreografi har ett solo, och det känns som om han dansar under vattnet, som om han var viktlös. Man kan inte slita sej, man tänker inte på något annat, man analyserar inte, man bara känner. Det är som att ligga på rygg i gröngränset och se molnen tumla runt däruppe, man är någonstans mellan totalt närvarande och helt borta. 
När det är negativt känns det som om koreografin skulle kunna hålla på i en minut eller tjugo, det finns liksom ingen utveckling. Man berättar ingenting, koreografin blir bara rörelse, gymnastik. Dansarna kommer in, snurrar runt, rusar ut, andra kommer in, man hoppar, rusar ut, och andra kommer in. Det enda som verkar bestämma att det är över är att musiken tar slut. Hade det varit en längre låt hade man hållit på längre, och tvärtom. 
Vi pratar på, och promenerar. Jag säger att det hade varit intressant att få se ett specifikt berättande, med en början, en mitten och ett slut. Det behöver inte vara något man förstår, som sagan om Hans och Greta, men något där man inte bara skildrar ett tillstånd, en statisk stund. Och givetvis vill man dela ut uppgifterna så jämt som möjligt, så solistroller kanske inte är eftersträvansvärt, men vad sägs om en dans om en demonstration? Eller något om en dag på stranden? Eller vad sägs om att vända på det, och istället visa dansen som sker bakom kulisserna, i tystnaden, där dansare kommer in, byter om, nöjda eller missnöjda med sina prestationer, innan dom går in på - av - scenen igen?
Vi pratar på, och promenerar. Ibland tycker vi olika, ibland tycker vi likadant. Vi pratar om henne, hon den nästan androgyna, den långa, starka, vi pratar om honom, som var snabb och senig som en vessla, som nästan kändes för tunn för att orka göra det han orkade göra. Det är skönt att se dans där dansarna dansar, tycker vi. Valet att klä killarna i underklänningar känns lite spännande, vi önskar bara att underklänningarna kanske hade varit lite annorlunda. Lite mer som u-ringade linnen, kanske? Vi pratar om han som ser ut som en balettprins, och hon som var ren energi, och han den där som inte verkade vara rädd för något…
Vi pratar på, och promenerar…

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

PIPPIN på Scengymnasiet S:t Erik:

"Det måste vara superknepigt att vara lärare för en musikalklass, och försöka bestämma vilket verk det är man ska sätta upp härnäst. Och då tänker jag inte i första hand på att hitta något bra, något med roller i passande åldrar, något som inte har spelats på ett tag, och något som känns kul för klassen att göra, utan rent praktiskt:
”Vad gör vi med alla dessa tjejer?”"

Låter det intressant? Här är resten: 

FRÄMMANDE KROPP av Manfred Krage, på Teater Giljotin:
Flera av mina väninnor har inte några barn. En del för att dom aktivt valt bort barn, andra för att det helt enkelt inte blev så. Jag tycker det är ganska respektlöst att förutsätta att dom är olyckliga. Och det är alltid kvinnor med barn som förutsätter att barnlösa bara lever ett halvt liv, liksom. Som att dingla en köttbit framför en vegetarian och säga:
”Du vet inte vad du går miste om…”

Låter det intressant? Här är resten: 

MATS EK & NORRDANS, på Dansens Hus:
Senare börjar två män, fortfarande i bara kalsonger, utföra en slags pas de duex, där den ene, med en mikrofon - lite som man gjort tidigare med kvinnan i Jerusalem - börjar ställa frågor till den andre, frågor som hela tiden svaras med Yes: 
”Do you want to be happy?”
”Yes.”
”Do you believe in love?”
”Yes.”
”'Cause I got something to say about it, And it goes something like this”
Okej, det sista var kanske inte med, men du fattar?

Tycker du det verkar intressant? Här är resten: 


måndag 1 juni 2015

PIPPIN, Scengymnasiet S:t Erik, föreställning 77 29/5 2015

Text och Musik Stephen Schwartz, Manus Roger O. Hirson Regi Maria Malby, Musik och Producent Jonas Åman, Koreografi Chrisitn ”Kicki”  Holmquist, Medverkande: Lovisa Abrahamsson (lag 1), Rebecka Hell (lag 2), Jenny Schantz , Hanna Elghorn (lag 1), Catharina Jokinen (lag 2), Tea Teddy Sandeborg (lag 1), Jennifer Wennström (lag 2), Isabella Arenblad (lag 1), Elin Allerborg (lag 2), Dalya Kadir Rashid (lag 1), Julia Kaizer Lindemann (lag 2), Hanna Allerborg, Miriam Rieback, Joanna Lahdenperä, Dorsa Rezai, Nemo Wrede.

Det måste vara superknepigt att vara lärare för en musikalklass, och försöka bestämma vilket verk det är man ska sätta upp härnäst. Och då tänker jag inte i första hand på att hitta något bra, något med roller i passande åldrar, något som inte har spelats på ett tag, och något som känns kul för klassen att göra, utan rent praktiskt:
”Vad gör vi med alla dessa tjejer?”

Det verkar alltid finnas ett överskott av tjejer, och ett underskott av kvinnliga roller. Inte bara i musikalklasser, inte bara i dramaklasser, inte bara på teaterskolor, utan i branschen över huvud taget. 
I några klasser finns det några få killar, men i vissa finns det inga alls. Vilket gör att man antingen måste låta några tjejer antingen spela män, eller ändra rollens sexulitet, så att en manlig roll nu plötsligt är en lesbisk roll. På Scengymnasiet S:t Erik, har man valt att sätta upp Pippin, och låta flera av tjejerna spela män. 
Jag blir alltid förvånad när våren kommer och det visar sej att ännu en gång har ingen musikalklass satt upp Nine, en musikal med minst nio kvinnliga roller, och bara en manlig.

Jag och min kompis Malvolio Morrhår kommer in gratis! Förra gången jag var här, när dom spelade The Witches of Eastwick, hade dom en liten kassa i trapphuset, men nu, när jag vid insläppet frågar var jag kan köpa biljetter, blir jag bara inviftad med ett leende. Och jag klagar inte, det är bara att tacka och ta emot. 
Det är mest klasskompisar, med undantag av några få föräldrar. Två små barn har fått komma med, för att titta på sin storasyster, eller kanske faster, moster eller kusin.

Pippin verkar vara ett populärt val för skolklasser, kanske för att den - liksom musikalerna Joseph and The Technicolor Dreamcoat och The Frogs - började som en skolföreställningar, vilket betyder att det finns många roller, ett slags öppet berättande, och mycket för en ensemble att göra. En slags dramatisk demokrati, kan man säga. 
Senast jag såg den var på Kulturama, förra våren, då dom hade den som avslutningsproduktion på sin musikallinje.

Musikalen hade urpremiär på Broadway 1972, och vann bl.a. Tony awards för Bob Fosse - koreografi och regi - och Ben Vereen för den manliga huvudrollen som berättaren. 

Det handlar om sonen till den franske kungen Karl den store, Pippin, och hans sökande efter något som kan göra hans liv meningsfullt. Han testar bland annat kärlek, makt, krig, och sex. Och det är just det sista som ger mej en tankeställare. Sex.
Man använder sej  - som i originalet - av en slags gycklargrupp med sminkande ansikten och trikåer som tillsammans berättar historien. Personer stiger ur gruppen för att porträttera roller, och går sen tillbaka. Det hela har en slags känsla av gatuteater.
Som alla Fosse-föreställningar är detta en ganska ”vuxen” show. Inga romantiska fjanterier, utan en ganska cynisk - eller realistisk - syn på livet. Och kanske är det bara det att det sitter två små barn några rader bakom mej, men plötsligt blir jag mycket medveten om det sexuella innehållet. 
Det är inte så illa som att som tonåring sitta och tittar på teve med föräldrarna, när det plötsligt visas en utdragen sexscen, men det är något ditåt. 
Kanske är det att eleverna är så unga att dom liksom kan framställa det sexuella innehållet som något ganska grovt, men ändå abstrakt, lite som man humoristiskt skulle framställa ett lustmord, liksom på låtsas. Man vågar vara vulgära, eftersom det bara är en lek. Man vågar provocera, eftersom man är trygg i att det inte är på riktigt. Man är lite tonårspunkiga, lite tryggt rebelliska, lite som småbarn som leker hårdrockare utan att veta vad alla tecken och ord betyder. 
Kanske är det bara det att jag först hade fått för mej att det var en manlig regissör, och jag tyckte mej läsa in något lite smaklöst, lolita-gottande i regin, och när jag sen mindes att man hade haft en kvinnlig regissör kände jag mej lite dum - är dubbelmoralistisk ett ord? - eftersom jag läst in det jag läst in utifrån något utanför själv verket, och inte vad regin i sej berättade: Jag trodde först att det var en manlig regissör, alltså drog jag vissa slutsatser, och när det sen visade sej vara en kvinnlig regissör var jag liksom tvungen att revidera mina åsikter, och jag vet inte om det var rätt eller fel av mej. Jag liksom bara gjorde det. 
Många är mycket bra, och det finns en skön säkerhet på scenen. En av eleverna har en slags avslappnad charm, ett slags njutningsfullt sätt att förhålla sej till publiken. Det är inte det att hon är mycket bättre än dom andra, det är något med hennes inställning till alltihop som är ganska spännande. En kattlik charm, på något sätt. Det är som om hon vägrade försvinna i mass-scenerna, som om hon spelade en av huvudrollerna, även här. Jag tänker lite på Salomes dans inför Herodes, eller Gypsy Rose Lee. Hon bara utgår - i många fall med rätta - att allas ögon är på henne. Där andra elever fokuserar på sej själva, verkar hon fokusera på publiken. Det är som om hennes undertext var:
”Pa-dam! Här står jag längst ut, längst bak till höger, men jag vet att du tittar på mej i alla fall…”
Och: 
 ”Du kan välja ett titta på någon annan, nån som jobbar som sjutton för att du ska titta på henne, men jag tror nog att du helst vill titta på mej, eller? 
Eller:
”Här syns jag knappt, med jag vet att baksidan på mitt knä är mer fascinerande än hela framsidan på många andra…”
Jag sitter och undrar om barnfamiljen bakom mej är hennes. På nåt sätt hoppas jag nästan det. Inte för hennes skull, utan för deras, för att dom ska kunna känna sej stola över att deras dotter faktiskt gör väldigt bra ifrån sej. Ibland hör jag barnen fråga de vuxna, men jag tycker inte deras prat verkar ha något samband med någon specifik person på scenen. 
Det är inte förrän det är över som jag får veta sanningen. Vid applådtacket börjar en liten flicka med en blomma i handen långsamt gå nerför trappan mot scenen, långsamt, långsamt, för att inte trilla, för att inte tappa blomman. Jag följer henne med blicken, eftersom jag har insett att hon kommer att besvara min fråga på vem dom är där för. 
Nu är hon nere på golvet. Nu håller hon upp blomman. Nu går hon fram…
Japp! Jag hade rätt! Jag vänder mej om, mot föräldrarna och ler, som för att visa att det inte bara är dom som tycker att deras dotter - eller vad hon nu var - är bra. 
Dom ser mej inte ens. Dom bara ler och applåderar, stolta, lyckliga över att dom var där, mycket nöjda med det dom fick se.
Och jag tänker sno hennes undertext nästa gång jag är med på ett foto där jag inte är den självklara medelpunkten. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Scengymnasiet! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar

FRÄMMANDE KROPP av Manfred Krage, på Teater Giljotin:
Flera av mina väninnor har inte några barn. En del för att dom aktivt valt bort barn, andra för att det helt enkelt inte blev så. Jag tycker det är ganska respektlöst att förutsätta att dom är olyckliga. Och det är alltid kvinnor med barn som förutsätter att barnlösa bara lever ett halvt liv, liksom. Som att dingla en köttbit framför en vegetarian och säga:
”Du vet inte vad du går miste om…”

Låter det intressant? Här är resten: 

MATS EK & NORRDANS, på Dansens Hus:
Senare börjar två män, fortfarande i bara kalsonger, utföra en slags pas de duex, där den ene, med en mikrofon - lite som man gjort tidigare med kvinnan i Jerusalem - börjar ställa frågor till den andre, frågor som hela tiden svaras med Yes: 
”Do you want to be happy?”
”Yes.”
”Do you believe in love?”
”Yes.”
”'Cause I got something to say about it, And it goes something like this”
Okej, det sista var kanske inte med, men du fattar?

Tycker du det verkar intressant? Här är resten: 


HIGHLIGHTS med Cullbergbaleten på Dansens Hus: 
"Det hela är mer som en workshop för kvinnor som vill hitta sin manliga sida, och det är inget fel med det, men det är inte nödvändigtvis något folk vill betala pengar för att se. 
Och sen, givetvis, måste dom börjar simulera sex igen. 
Om det varit en manligt ”koreograf” hade jag nog tänkt mej honom som impotent eller gravt hämmad. Nu tänker jag på henne som frigid. Som en sån där som låser in sej i badrummet och viskar snuskiga ord till sin spegelbild tills det börjar snurra. "

Låter det intressant? Här är resten: