THE WITCHES OF EASTWICK

Jag håller på och skriver om musikalen HÄXORNA I EASTWICK, och eftersom jag gillar att läsa på så blir det en massa grävande, och här kommer ett litet guldkorn, en dokumentär från uruppförandet på Theatre Drury Lane, 2000, med vår egen Peter Jöback i en av rollerna. 

DÖVHETEN, Genrep, Drottningholmsteatern, föreställning 31, 4/9 2019

Av Niklas Rådström, Regi Peter Langdal, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Kapellmästare Maria Lindal, Ljus Torben Lendorph, Musiker Stråkkvartett ur Drottningholmsteaterns orkester, med Andreas T Olsson, Johan Rabaeus, Per Svensson, Grynet Molvig. 

”Vi borde tagit med oss våra solfjädrar,” viskar min kompis och kollega Tailor. Han fyllde nyligen 40, och alla gäster på hans skiva fick en regnbågsmönstrad solfjäder, att fläkta sej med i den ganska kvava källarlokalen där festen hölls.

Nu, i salongen på Drottningholmsteatern, hade det varit underbart att ha dom till hands, att fläkta runt den varma, syrefattiga luften. I pjäsen nere på scenen ältar man text, men det är ganska svårt att engagera sej. Det är inte skådisarnas fel att vi nickar till. Det är i första hand författarens.

Jag känner mej ibland lite som en turist, på tillfälligt besök i verkligheten. Jag har inte haft en teve på över tio år, så när vänner pratar om populära svenska medihändelser, som teveserierna med Sissela Kyle (Nånting om mataffärer och feminism?) eller Suzanne Reuter (Ett hotell?) så känner jag det ofta som om jag kommer från en helt annan kultur.

”Du måste se det här programmet, det går på SVT play!” hojtar vänner, och en del, i sin inver, skickar till och med länkar. Men det verkar som om det aldrig blir av. 

Jag läser också väldigt sällan böcker på svenska, och jag har inte läst en enda bok av Niklas Rådström, vilket är lite synd, för vad jag förstår är en han en väldigt bra författare. Jag känner bara till honom som dramatiker (NÄR DET KOMMER TILL KRITAN, BIBELN.), och det är inte en vidare varm bekantskap. 

För mej är han en författare, inte en dramatiker. Jo, det är skillnad. En bok kan pågå sida upp och sida ner, man kan lägga ifrån sej den, komma tillbaka, fundera, bläddra framåt eller bakåt, man kan läsa om, stanna för att googla, man kan hoppa hur som helst i tid och rum. 

En pjäs är något annat. Och det har lite med tid att göra. Och lite med rum. Man kan liksom inte breda ut sej och ta tid på teatern. Det går liksom inte att bläddra framåt. Vi, publiken, är fångna i salongen. 

Flera gånger önskar jag att jag kunde hoppa till nästa kapitel, skumma igenom. Det pratas väldigt mycket, men sägs väldigt lite. 

För mej är en pjäs lite som en väv: varpen är tiden, och inslaget är hur man berättar. I vissa fall, som det här, så känns det som om man skulle behöva gå igenom allt med en kam, för att reda ut alla trådar. Vad hör dit, och vad är onödigt ludd som bara råkat hamna i vävstolen? Vilka trådar är bärande, nödvändiga, och vad är bara trassel?

Det är svårt att säga vad den här föreställningen handlar om. Man berättar om tonsättaren Beethoven, och det börjar 1824, tre år innan hans för tidiga död vid 56 års ålder, och det rullar liksom på tills han dör. 

Det är ett fascinerande liv, och det är märkvärdigt att det inte har blivit en intressantare pjäs. Det är som om det saknas en åsikt, en synpunkt, en infallsvinkel. Jag förstår inte varför författaren har valt att skriva om Beethoven, och vad det är han vill berätta. Det finns en intressant pjäs här: den måste bara skrivas av någon annan. 

Runt Beethoven snurrar tre personer - fyra, om man räknar spöket av Mozart - hans piga, hans kopist, och hans brorson, men trots att pjäsen är lång - och den verkar längre - så lär man inte känna någon. Allt och alla blir liksom berättade på distans. Det är som en skiss. En väldigt lång skiss. 

Den stora behållningen är skådespelarna, speciellt birollerna som lyckats hitta något slags liv i det endast ytligt målade. Andreas T Olsson är till sin fördel i rollen som Mozart, men som den frihetslängtande brorsonen önskar jag att han hade fått mer att bita i. Rollens stora dröm är att bli soldat, och jag skulle vilja att vi i publiken fick en uppfattning om ifall han har en fallenhet för det livet, eller om han är en klåpare som bara vill bort från sin farbror. 

För övrigt vill jag att man sätter upp Tom Stoppards ARKADIEN, med Andreas T Olsson i rollen som Bernard Nightingale.  

Jag tycker mycket om musiken. Det händer något väldigt intressant - men oförlöst - när bara Beethoven kan höra musiken som spelas. En döv man som hör något som de hörande inte hör. Som sagt: någon borde skriva en pjäs om det här. 

Vad jag önskar är att man hade bestämt sej om man berättade Beethovens historia, eller de omgivandes: Antingen hur det känns att bli döv, hur man kan höra musik, skapa musik, trots att man inte längre hör tonerna, att vara den instängde, eller hur det känns att vara de utstängda, de som ser geniet utifrån. 

Vad gäller regin är det svårt att ha en uppfattning, eftersom texten är så odramatisk. Jag vet ärligt talat inte vad man kunde ha gjort. 

Jag hade önskat att man inte hade använt sej av Drottingholmsteaterns maskineri. Jag förstår att det är frestande, men eftersom alla scener utspelar sej i Beethovens hem så blir det bara förvirrande när man vevar in skogar och kolonner. 

I pausen står vi i mörkret utanför teatern och tar stora, syrerika andetag, och flaxar med armarna för att kyla och väcka våra kroppar. 

”Vi borde verkligen vara inne i det nu,” säger jag.

”Vaddå?”

”I pjäsen. Vi borde vara helt engagerade. Så här dags borde vi veta vad det är för slags berättelse vi ser, vad det handlar om.”

”Vad menar du?”

”Jo, ta till exempel en film: den kan börja lite hur som helst: mitt i ett 1600-talskrig, eller ett trapphus i Paris, eller en rymdstation, men ganska snart börjar berättelsen, och man förstår efter ett tag att det handlar om en liten trumslagarflicka som letar efter sin bror som är soldat, eller en katt som jobbar som vaktmästare och vill bli music-hall stjärna, eller jordens undergång. Det finns en vilja, en ambition, en framåtriktning. 

I en välbyggd pjäs borde man gå ut i pausen och egentligen vilja vända, för man vill veta vad som ska hända. Men jag minns inte ens vad det var som hände innan man tände. Och ärlig talat känns det inte som om jag bryr mej,” säger jag. 

Jag tror att detta skulle ha kunnat bli en ganska bra bok, till skillnad från en ganska - som bäst - medioker pjäs. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

SPELMAN PÅ TAKET på Kulturhuset Stadsteatern: 

Ronny Danielssons storhet, anses jag, ligger inte i det konstnärliga, utan i att han får saker i hamn. Att sätta upp en musikal är oändligt mycket mer komplicerat än att sätta upp en pjäs. Det är så många bitar som ska passa ihop: de många scenbytena, dansen, musiken, kostymerna. Där många andra regissörer kanske skulle tveka, vilja ha mer tid, större resurser, lyckas han pussla ihop bitarna. Han hade kunnat bli en fantastisk hands-on-producent, om han koncentrerat sej på det övergripande och låtit någon annan regissera.

Låter det intressant? Här är resten: SPELMAN PÅ TAKET

ELVIRA MADIGAN på Parkteatern: 

Jag vill också nämna Joanna Perera Eriksson och Sofia Jung, inte bara för att dom är fenomenala, utan för att jag tycket det är dags att de får något rejält att bita i. Vad sägs om att damma av AIN’T MISBEHAVIN’ och ringa Gladys eller Sharon, Kalle och Rennie eler Malick Afocozi, och sen höra av sej till Roine Söderlund, Stefan Wåhlberg och Johan Mörk? 

Som Tim Gunn säger: Make it happen. 

Låter det intressant? Här är resten: ELVIRA MADIGAN

YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF, med Spångs Orkester på MOMENT: TEATER: 

"Till exempel finns en underbar scen där män recenserar olika prostituerade i Stockholm. Istället för att visa upp sexistiska och chauvinistiska repliker så lyfter man fram en annan sida, ett annat sätt att se på det. 

För mej var det lite av en ögonöppnare. Jag hade den förutfattade, oinsatta uppfattningen att alla män som gick till prostituerade visste att dom gjorde fel, att det fanns en slags skam, ett förakt, ett självförakt. Genom att låta männen säga repliker av typen:

”Det verkade inte ens som om hon tyckte det var skönt,” och ”Jag kände mej ganska nonchalerad, som om hon bara gjorde det för pengarna” fick jag en helt ny bild, en helt ny insikt i hur man också kan uppleva situationen. "

Låter det intressant? Här är resten: YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF