Jag gillar att bo på hotell, för jag gillar tanken att börja om, på nytt, från scratch. Att vara fri. Att bara ha det jag har med mej, det jag orkat bära, eller; nu när alla resväskor har hjul: det jag orkat rulla i mina två resväskor, köpta med en avsevärd rabatt från Ikea Family.
Det är egentligen inte så mycket det jag har, som ger mej en frihetskänsla, utan det jag inte har. Jag har inte en garderob med onödigt många tröjor, löjligt många gympadojjor eller buntvis med byxor. Jag har inte köksskåp fyllda med höganäsporslin, när jag dagligen bara använder en mugg, en skål och en tallrik. Jag har inte bokhyllor fyllda med böcker jag ärligt talat aldrig kommer att hinna läsa.
Ingen lever så länge.
Vad jag har är min iphone, min dator, en necessär, tillräckligt med t-shirtar, och min medsläpade dunkudde.
Det räcker gott.
Vi är i Göteborg, jag och mina kompisar Majorka Estate och Marcel Wave. Hon har en utnött höft, och han har kvaddade knän, och vi ser nog ganska roliga ut när vi arbetar oss fram genom Nya allén på väg till Järntorget, Folkets Hus, och Draken: hennes höft pinar mindre när hon rör sej, så hon trampar på, med stora steg, medan hans knän värker för varje kliv, så han liksom vaggar fram, gorilla-likt.
Själv irrar jag emellan, som nån slags vallhund som försöker hålla ihop gruppen.
Det var Majorkas idé. Nån dag tidigare, över en sån där överöst, fullspäckad hotellfrukost, sa hon: ”Johan är i stan med Ove, ska vi dra dit ikväll?”
Jag, som nästan aldrig är sugen på att träffa några nya människor, var inte alls på humör, tills jag förstod att det handlade om teater, och att Johan var Johan Rheborg, och Ove var föreställningen EN MAN SOM HETER OVE. Då var jag på, som hatten på ett huvud. Marcel hade liksom inte något val.
Det var därför han, steg för svidande steg, tog sej över Järntorget och in på Draken, en biografsalong som har en av Sveriges bredaste duk, men där man också kan ha enklare produktioner, som den här enmansföreställningen.
Det är en väldigt vacker salong, med sluttande gradänger, och utan balkonger. Väggarna är lätt välvda upp mot taket, vilket ger ett intressant, indirekt ljussättning, och dom är klädda i vertikalt lagd träpanel. Det hela ger lite känslan av en blandning av modern kyrka och insidan av ett upp- och nervänt båtskrov. Stolarna är blodröda, breda och bekväma.
Det här är andra gången jag ser föreställningen. Första gången jag såg den var på Rival i Stockholm, och jag var lite avvaktande, tror jag. Positivt inställd, men rädd att jag inte skulle tycka om den, eftersom jag tyckt mycket om filmen.
Nu, när jag vet att jag nästan reservationslöst gillar den, kan jag slappna av på ett helt annat sätt, liksom luta mej tillbaka, och njuta.
Föreställningen känns fortfarande fräsch, och budskapet är värmande. Och det är forfarande helt omöjligt att inte bli lite kär i Johan Rheborgs Ove.
Det handlar om vad som händer efteråt. När livet man trodde man skulle få leva liksom har brutits av, tagit slut, och man både borde, och vill, vara död. Men man är kvar. Man är en slags känslomässigt levande död, som långsamt och ovilligt väcks till liv.
Det fanns en enda fantastisk, förtrollande sak i Oves liv, och det var hans fru, men nu, när han är änkling, finns inget annat kvar att göra än att gör upp räkningen och ge sej av. Han måste bara ställa ett och annat till rätta först. Som att lära invandrarkvinnan i huset bredvid att köra bil. Och lufta elementen hos en annan granne. Och mata katten som flyttat in. Och bögen som slängts ut av sin farsa. Och besöka hustruns grav och berätta om det plötsligt så oväntat och händelserika livet han lever.
Det handlar om att börja om.
Du vet; som när man kommer till ett nytt hotellrum.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
CLUB CORNER OF THE SKY i Scalateaterns källare:
”Jag köper henne,” säger jag till Bobby, när hon har slutat sjunga.
”Va?”
”Jag köper henne! Jag skulle vilja se en berättelse som handlade om henne. Hon är intressant; hon känns som en huvudroll, som någon som det skulle kunna hända saker. Jag tror att en historia skulle kunna handla om henne!”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/09/club-corner-of-sky-scalateaterns.html
Gudarna ska veta att det finns många kristna, heterosexuella manliga dramatiker, men jag tror - baserat på det jag läst om henne - att Alfhild Agnell inte föll i glömska för att hon var en kvinna, utan för att hennes dramer ansågs förlegade och gammaldags.
Däremot tror jag att hon har återupptäckts, återuppväckts, i första hand för att hon var en kvinna, och i andra hand för att hon var en dramatiker. Det är som undantag hon blir exceptionell.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/09/ensam-av-alfhild-agrell-genrep-dramaten.html
STOCKHOLM 59° NORTH, på Parkteatern i Vitabergsparken:
Och över alltihop, som en slags motpol, ut i den soliga sommarnatten, upp i trädkronorna, där mörkret och kylan kommer krypande, klingar en av de där oändligt sorgliga sångerna. Den här versionen har ingen text, men det betyder inte att jag inte hör den, inne i mitt huvud:
Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind
And once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And ordered orange juice for one
It never entered my mind
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/08/stockholm-59-north-parkteatern-i.html
