Minst En Gång i Veckan: december 2016

fredag 30 december 2016

Playhouse Teater

BILJETTERNA SLÄPPTA TILL INSTANT PLAYHOUSE 2017!

Fem dramatiker, fem regissörer och Sveriges hetaste skådespelare med ett gemensamt uppdrag: att inom loppet av 24 arbetstimmar skriva, repetera in och ha premiär på fem helt nya pjäser!

Förra årets Instant Playhouse var en stor succé! Vi drog in 185.000 kr till Röda Korset och medverkade gjorde bl a Johan Rheborg, Bengt Ohlsson, Helena af Sandeberg, Olle Sarri och Sofia Ledarp. Vi kan redan nu utlova ett fantastiskt startfält även 2017! Den här gången kommer alla intäkter gå till Läkare utan gränser, och vi har satt som mål att samla in 300.000 kr!

Startskottet går 3:e februari kl 08.30 - då lottas dramatikerna ihop med skådespelarna i TV4's morgonsoffa - sen väntar 24 timmars intensivt arbete! Premiär 4:e februari kl 19! Biljettintäkterna går oavkortat till Läkare utan gränser.

Biljetterna kommer ta slut i rödaste rappet så vänta inte utan säkra din plats redan nu!

Varmt välkommen!

torsdag 29 december 2016

THE MOUSETRAP, St. Martins Theatre, London, föreställning 89 22/11 2016.

Av Agatha Christie, regi Hugh Ross, med Karen Archer, Simon Haines, JamieHutchins, Christopher Knott, Hannah Lee, Simon Roberts, Tom Rooke, Kirsten Hazel Smith.

If these old walls,

If these old walls could speak

Of things that they remember well,

Stories and faces dearly held,

A couple in love

Livin' week to week,

Rooms full of laughter,

If these walls could speak.

If these old halls,

Hallowed halls could talk,

These would have a tale to tell

Of sun goin' down and dinner bell,

And children playing at hide and seek

From floor to rafter,

If these halls could speak.

They would tell you that I'm sorry

For bein' cold and blind and weak.

They would tell you that it's only

That I have a stubborn streak,

If these walls could speak.

If These Walls Could Speak

av Amy Grant

Vi är i London, på ett trenätters, sexföreställningars kortbesök. Dagen innan hade vi guidat varandra på varsin gata: jag hade haft ansvar för att kolla upp Charing Cross Road, och min kompis Patti-Li Leuk hade haft hand om Shaftesbury Avenue, och det hade varit under hans guidning som vi hade hittat stället där vi hade bestämt att vi skulle käka frukost, följande dag.

Det vill säga; idag.

Hotellet vi bor på, St. Giles, på Bedford Avenue, i Fitzrovia, nästan längst ner vid Tottenham Court Road, serverar inte frukost. Eller, det ingår liksom inte, vilket är helt okej med oss, för det får oss ut på stan mycket tidigare, i jakt på frukost. Och då underlättar det om man redan i förväg vet vart man ska.

Det var precis i början av hans runda, nästan längst upp vid New Oxford Street, när man precis har gått förbi Shaftesbury Theatre och korsat den svårkorsade High Holborn, som vi dagen innan hade stött på Franx Continental Cafe, bara en liten bit ifrån där Neal Street och Monmouth Street rinner upp i Shaftesbury Avenue.

Min frukost: man har plockat bort allt kött och lagt till stekt svamp.

Det är inte mycket mer än ett hål i väggen, en avlång lokal med en disk längs den högra väggen, vid entrén, och ett fåtal bord på någorlunda obehörigt avstånd från varandra. Vi sätter oss längst in, och jag beställer en Veggie Brekkie, och Patti-Li tar köttalternativet, med bacon, korv hashbrowns, bönor och bröd, men byter ut det stekta ägget mot en extra tomat.

Förra gången vi var här i London, i våras, var vi helt upptagna av att Snapchatta, men sen dess har Instagram lanserat Instagram Stories, och det har liksom tagit över, eftersom det är så mycket mer lättillgängligt. Precis som på Snapchat försvinner historien man lägger upp efter 24 timmar, men jag har kommit på ett knep: om man först filmar tio sekunder med telefonens egen kamera, och sen lägger upp den filmen på Instagram Stories, så har man kvar filmen på telefonen. Man måste bara komma ihåg att slänga filmsnuttar man inte kommer att vilja spara, något jag är väldigt dålig på.

Teatern vi ska på, St. Martins, ligger inte långt härifrån, bara en bit nedanför Seven Dials, på West Street, så vi vill inte göra en för stor runda, bort från området, men eftersom vi dagen innan gjort Shaftesbury Avenue, bestämmer vi oss efter frukosten för att göra en irrare, och börjar vandra in på Neal Street, en av gatorna som omger Seven Dials.

Det är inte ofta vi gör en irrare, det vill säga, bara vandrar, utan något specifikt mål, eller plan. Visst, vi kan göra små avstickare, om vi ser något intressant på väg till något annat, men det här, att bara spankulera, är något vi gör väldigt sällan.

Det är ingen tillfällighet att Seven Dials ser ut som det gör. På 1690-talet designade Tomas Neal en plan där man kunde maximera den del av tomternas fasad som vätte mot gatan genom att göra kvarteren trekantiga, eftersom det var på bredden, och inte på djupet, man tog ut hyra, och ett fyrkantigt kvarter skulle ha en himla massa innergård. Det är antagligen därför så många andra, enklare tomter är smala, men djupa.

Jag förevigar min Rocky Road Cupcake från Lola's på Neal Street.

Hela det här området är översått med små, mysiga butiker, med fasader som ser ut som om man just spelat in Charles Dickens En Julsaga, och ännu inte hunnit demolera kulisserna. Här ligger tebutiker, smyckesbutiker, små skoaffärer och caféer, och vi köper en varsin minicupcake från Lola’s Cupcakes, en butik som inte är mer än en slags kiosk, och där man inte kan gå in, utan handlar över disk. Jag testar en Rocky Road, och Patti-Li provar en Oreo. Ibland är socker och fett precis vad man behöver.

Första gången jag hörde talas om Seven Dials - ett område som kallas så eftersom sju gator möts här, som visarna på en klocka - var genom en Agatha Christiebok, The Seven Dials Mystery, en av hennes tidiga, mindre intressanta historier, när hon liksom flörtade lite med spionhistorier och thrillers, innan hennes mord blev mysiga. Men det brydde jag mej inte om då: jag slukade allt Agatha. Det är faktiskt tack vare henne som jag är så fenomenastiskt bra på engelska: Jag antar att jag började läsa hennes deckare när jag gick i högre mellanstadiet, eller i högstadiet, och när jag länsat skolbiblioteket gick jag lös på ortens bibliotek, och när jag läst mej igenom det gick jag till bokhandeln, och det var där jag upptäckte att man kunde få tag i böcker av henne som inte var översatta. Och ärligt talat: dom är väldigt lättlästa. Det mesta är dialog.

Jag, som tänker gator i nord-sydlig, eller öst-västlig riktning, uppfattar det som att gatan vi går på, Neal Street, går söderut, när den i verkligheten går lite mittemellan. Säger man sydösterut? Den går liksom inte rakt neråt, men inte heller rakt högerut, om man tittar ner på en karta, utan går liksom parallellt med den lilla visaren om klockan är halv fem.

Följaktligen, när gatan tar slut, vid Long Acre och vi går till vänster, så tror jag att vi får österut, när vi i verkligheten går snett uppåt. Det hela är mycket förvirrande, på ett fascinerande sätt.

Det går inte att skriva en bra guidebok över London. Det finns för många byggnader och ställen som intresserar, och om man tog med allt skulle den bli för tung att bära med sej, och bara övervikten när man flög skulle göra det hela ekonomiskt oförsvarbart. Kanske om det fanns en enorm pdf-fil att bära med sej på en iPad?

Följaktligen stöter vi hela tiden på imponerade, intressanta byggnader som inte omnämns i vår guidebok.

Som Freemasons Hall, på Great Queen Street. Vi ser den på långt håll, en hög, vit byggnad som liknar något romarna kunde ha lämnat efter sej när dom drog från landet, på 400-talet. Eller, det ser nästan ut som om man huggit ut den ur en vit sandstensklippa, som om samma gubbar som hyvlade ut fasaderna i Petra tog en sväng förbi London, och hackade lite. Givetvis, när man kommer närmre, ser man att den är byggd i Art Deco-stil, vilket inte gör den mindre imponerande. Men i vår guidebok omnämns den inte alls.

Det är en kyrka, av något slag, tror vi, men blir lite förvirrade över tidsinskrifterna över vad vi tror är ingången. 1717 och 1967? Kan det ena vara när dom började bygga, och det andra när dom var klara? Nej. Nog för att man hört om hantverkare som tar tid på sej, men det här är väl ändå över gränsen?

Vi vet inte var vi är.

Givetvis kunde vi ha googlat, men vi var för cupcakehöga för att tanken skulle slå oss. Och vad googlar man på om man inte vet vad något heter? Det är inte förrän efteråt, när vi kommit hem och jag gått ut på google maps som jag lär mej vad byggnaden heter, och vad den är.

Imponerade, förundrade, men med fler frågor än svar vänder vi tillbaka, och upptäcker att vi på vägen dit korsat Drury Lane, vilket ger Patti-Li en liten härdsmälta, rent geografiskt.

”Hur-, men-, var-” mumlar han och ser sej omkring, totalförvirrad. ”Jag trodde Drury Lane låg därborta,” han pekar lite vagt åt något håll, ”inte här…”

Vi svänger in på den förvirrande gatan, går förbi New London Theatre, där vi för några år sen tittade in för att undersöka om det fanns några biljetter kvar till kvällens föreställning av WAR HORSE, och kände oss lite förnedrade när vi bara fick ett elakt skratt tillbaka. Eller, i alla fall kändes det så. Vi tittar in på Oxfam, utan att köpa något, och eftersom det börjar bli dags att dra sej mot teatern.

Agatha Christie Memorial. Och Patti-Li.

Vid det lilla torget som bildas när Cranbourn Street möter Newport Street, på en plats som kalls St. Martins Cross, står Agatha Christie Memorial. Det är en två och halv meter fyrkant i tjock brons, formad som en stor, stående bok, genombrutan av en stor cirkel, i vilken man format en bild av författaren i profil, som en slags camébrosch. Jag vet inte varför det står just här, förutom att det bara är något kvarter till St. Martins Theatre, där hennes pjäs som vi snart ska se, THE MOUSTRAP, som överlägset innehar rekordet av att vara den förställning som spelats längst.

Vi lunchar på ett Pret-a-Manger som låg, trodde jag, och har trott fram till skrivande stund, precis nu, när jag kollade fakta, på Charing Cross Road. Detta till trots att jag utger mej för att vara en någorlunda expert på just den gatan, efter dagar av idogt studerande, och borde har känt igen att vi inte var där jag trodde vi var.

Lunch.

Det är den där förvirrande stadsplanen igen: enligt min uppfattning lämnar vi Agatha Christie Memorial och tar Cranbourn Street sydväst, ut till Charing Cross Road, när vi i realiteten måste ha tagit Upper St. Martins Lane, rakt norrut, förbi teatern vi skulle till, St. Martins Theatre, och sen vikt in på West Street, och gått nordväst, ut till Shaftesbury Avenue, inte långt från Palace Theatre.

Jag köper en ägg-trekantsmacka, en kaffe, och så lyxar jag till det med en Victoria Sponge Cake, en liten rund, sockerkaksliknande bulle, som delats och limmats ihop med smörkräm och jordgubbssylt.

THE MOUSETRAP började som en kort radiopjäs 1947, kallad Three Blind Mice, efter den kända barnramsan från 1609:

Three blind mice. Three blind mice.

See how they run. See how they run.

They all ran after the farmer's wife,

Who cut off their tails with a carving knife,

Did you ever see such a sight in your life,

As three blind mice

Den bygger på en verklig händelse, där en pojke, Dennis O’Neill, dog efter att ha vanvårdats av sina fosterföräldrar på en bondgård på landet, under andra världskriget.

Föreställningens manus bygger på en novell, som i sin tur bygger på den ursprungliga radiopjäsen, men Agatha Christie ville inte att novellen skulle publiceras så länge föreställningen fortfarande gick. Den har inte utgivits i Storbritannien, men kom 1950 ut i USA under samlingen Three Blind Mice and Other Stories.

Pjäsen var tvungen att få ett annat namn, eftersom det redan fanns en pjäs med namnet THREE BLIND MICE. Den nya titeln, Råttfällan, föreslagen av författarens svåger, kommer från HAMLET, och är den titel Hamlet hittar på till den pjäs som gycklargruppen ska spelas upp.

Föreställningen hade sin världspremiär på Theatre Royal i Nottingham, 1952, innan den samma år, efter en kortare turné den 25:e November, kom till Ambassadors Theatre, på West Street, nära Cambridge Circus, en av de minsta West Endteatrarna, med en publikkapacitet på 444 sittande. Man planerar att sälja teatern till Delfont Mackintosh Theatres, som ha meddelat att dom kommer att döpa om den efter Stephen Sondheim när köpet gått igenom.

Den 23:e Mars 1974 flyttade föreställningen, och två dagar senare, den 25:e Mars, öppnade man i den något större men mycket närbelägna St. Martins Theatre, som öppnade 1916 och har plats för 550 sittande, en flytt på endast 35 meter. Eftersom föreställningen bara gjorde ett uppehåll på två dagar för flytten, anses det att man inte har brutit spelperioden, och föreställningen har rekordet som den världens längst spelade pjäs, med över 25,000 föreställningar. Dramatikern själv trodde att pjäsen skulle gå i max åtta månader.

Originalpolisen spelades av Richard Attenborough, som bland annat regisserade den ganska taffliga filmversionen av A CHORUS LINE, liksom Gandhi och Oh, What a Lovely War, en film som är väl värd att se för det korta nummer som Maggie Smith är med i.

1965 och 1999 bytte man scenografi, men klockan som står på hyllan ovanför öppna spisen är kvar sen originaluppsättningen.

Föreställningen vi går på har nummer 26.688, står det att läsa på en slags mekaniskt föreställningsräknare som hänger på väggen i foajén, tillsammans med många andra certifikat och utmärkelser.

Som vanligt, på de flesta äldre teatrar i London, finns det ont om plats överallt utom i själva auditoriet. Foajén är inte mindre än många andra, här i stan, ungefär lika stor som en väldigt liten restaurang, eller ett normalt vardagsrum, och då har man ändå lyckats klämma in en biljettbås, och en liten hytt för försäljaren som säljer minnesmuggar, t-shirts och nyckelringar, handdukar och magneter.

Det finns en liten bar i rummet ovanför foajén, och jag hoppas dom är mer populära i pausen, för när vi tittade förbi strax innan föreställningen, var den lika folktom som sista kapitlet i Agatha Christies Och Så Var Det Bara En, om man låtsas att bartendern är mördaren.

Vi har plats på parketten, the stalls, och kommer dit genom några vindlande, smala trappor vars väggar också dom är fyllda av fotografier och memorabili från historiska tillfällen i pjäsens över 60-åriga historia.

Det är en mysig salong, helt olik någon teater jag tidigare har varit i. Den här går visserligen i rött, vilket inte är ovanligt, tvärtom, men istället för en inredning i vitt och guld, med änglar, gudar och utsirade gipsfigurer, eller en helt avskalad blackbox, har man här en inredning i mörkt, mahognyfärgat trä, med pelare och balustrader, och intrycket blir mer av en någorlunda modern kyrka, eller en hörsal på ett framgångsrikt universitet. Eller som en stor chippendalesoffa med knapptuftat läderklädsel. Om jag skulle ge den en könstillhörighet skulle jag nog säga att det är en mycket manlig inredning. Men då kanske man får bortse från färgen och mönstret på tapeter och heltäckningsmatta: vinrött med stora guldprickar. Längst bak, genom två breda dörröppningar, finns en liten bar, väl värd ett besök: om inte annat än för utställningen av historiska råttfällor.

Publiken är en eklektisk samling: dom är inte övervägande teaterturister, och det känns som om många inte har kommit så mycket för att dom brukar gå och se föreställningar hemma eller här, utan för att detta, att se den föreställning som är med i Guiness rekordbok, är något man måste ha gjort när man är i London. Den, och London Eye, antar jag.

Det handlar om ett någorlunda ungt par, Mollie och Giles, som har köpt en herrgård för att öppna ett slags hotell. Det är vinter, och det snöar, och de första gästerna som kommit hit inser snabbt att dom inte kommer kunna ta sej därifrån. Vägarna har snöat igen, och telefonen har slutat fungera. Så dyker en skidande polis upp, och han berättar att det mycket väl kan finnas en mördare bland dom: en kvinna som just släppts ut från fängelset där hon suttit av sitt staff för att ha dödat ett fosterbarn genom vanvård har hittats mördad i sin lägenhet, och i en anteckningsbok funnen på brottsplatsen stod adressen till herrgården, tillsammans med en rad ur en känd barnramsa Three Blind Mice, och på en lapp som satt fastnålad på offret stod det ”Detta är den första”.

Precis innan paus begås mord nummer två.

Scenografin är enkel på så sätt att den är konstant, det hela utspelar sej i ett av de större panelklädda rummen i herrgården, ett sånt som har fler dörrar och fönster per kvadratmeter än verkliga väggar. Det är fullt av gamla målningar, tunga draperier hänger framför fönstren, och fåtöljer och soffor i blommig klädsel står utställda på slitna mattor.

Kostymerna är förvånansvärt moderna, eller tidlöst engelskt, kanske man ska säga. Herrarna har kostym, kavaj, västar, slipovrar och slipsar, kvinnorna klänningar och koftor och i ett fall till och med byxor.

Man byter ut skådespelare varje år, någon gång i November, och det är kanske därför uppsättningen känns överraskande fräsch, eftersom jag antar att vi ser den efter att en ny trupp aktörer repats in. Om inte, det vill säga om de skådisar vi ser har spelat den åtta gånger i veckan i snart ett år, är det imponerande hur dom lyckas hålla liv i både föreställningen och sina roller.

När det är över stiger den person som begått morden fram och ber oss att inte avslöja vem det var som gjorde’t, så om du vill veta vem mördaren var får du själv åka dit och kolla, för jag har lovat att inget säga.

Jag försöker att alltid köpa något från föreställningar vi ser, i första hand en t-shirt, men den här resan har jag haft otur: ingenstans har dom sålt några. På PETER PAN GOES WRONG köpte jag en mugg, på DISASTER ett program och en affisch, och på SIDESHOW fick jag nöja mej med bara ett program. Men här har jag tur och köper en marinblå t-shirt med en tecknad bild av den insnöade herrgården. Patti-Li köper en handduk och en magnet.

När vi kommer ut har det hunnit bli mörkt, och nästa kull av åskådare har börjat samlas. Jag, som har läst manuset, och redan visste vem mördaren var, tyckte att det var en förvånansvärt underhållande föreställning, medan Patti-Li inte alls var lika begeistrad. Han hade önskat lite mer rörelse i rummet, säger han, lite mer action, och det kan man ju förstå att vissa vill ha, om man går på en deckarhistoria. Jag, å andra sidan, gillade att folk inte bara förflyttade sej för att skapa rörelse, utan tyckte att de ganska låsta positionerna och bristen på rörelse hjälpte till att skapa en stämning av spänning och skräck.

Snart är det dags för den föreställning vi har högst förväntningar på: Cameron Mackintosh uppsättning av HALF A SIXPENCE. Jag är säker på att dom har både t-shirtar, kepsar, nyckelringar och väskor.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

677:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 7530:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

SIDE SHOW, på Southwark Playhouse, i London:

"Men vad den här produktionen har åstadkommit med materialet är imponerande. Det är inte långt till West End, rent geografiskt, men rent publik- och prestigemässigt kunde teatern lika väl ha legat i en helt annan stad. Hit hittar få teaterturister, bara de mest inbitna musikalälskarna, och så förstås lokalpatrioterna. Men kanske det är det som ger en viss frihet att skapa."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/12/side-show-southwark-playhouse-london.html

DISASTER, på Charing Cross Theater i London:

Några dagar senare, när vi sitter på planet hem till Sverige, ber jag Patti-Li att ranka alla föreställningarna vi har sett. Han behöver knappt tänka efter, innan han sätter DISASTER, på första plats. Och jag håller med. Det var som en särdeles lyckad nyårsafton, utan post-party depression.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/12/disaster-charing-cross-theater.html

PETER PAN GOES WRONG, på Apollo Theater, i London:

Jag vet inte inte riktigt hur det började, eller hur det gick till: Ena dagen fanns det inga direkta planer på att åka till London, bara en ständig och oföränderlig önskan, och nästa dag var hotellrum, resa och flera föreställningar bokade och betalda. Jag och min kompis Patti-Li Leuk hade nämligen lyckats hitta en gemensam lucka i vårt späckade höstschema, och när vi slår våra huvuden ihop är eftertänksamhet inte en dominerande faktor.

Frågor som "Borde vi?", "Kan vi?", "Ska vi?" besvaras alltid, eller oftast, med ett rungande ja!

Så under vår trenättersresa till London lyckas vi klämma in sex föreställningar, och vi hade kunnat se fler, men det verkar inte som om man spelar några matinéer på måndagar. Latmaskar.

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/12/peter-pan-goes-wrong-86-apollo-theatre.html

fredag 23 december 2016

SIDE SHOW, Southwark Playhouse, London, föreställning 88, 21/11 2016

Manus och text av Bill Russell, musik av Henry Krieger, regi Hannah Chissick, Musical Supervisor and New Orchestrations Simon Hale, Musical Director Jo Cichonska, Choreographer Matthew Cole, Designer takis, Lighting Designer Howard Hudson, Sound Designer Dan Samson, Casting Will Burton CDG, Med Lala Barlow, Louise Dearman, Dominic Hodson, Christopher Howell, Jay Marsh, Oliver Marshall, David Muscat, Haydn Oakley, Laura Pitt-Pulford, Nuwan Hugh Perera, Agnes Pure, Nuno Queimado, Kirstie Skivington, Genevieve Taylor.

I had a love, but love left me lonely

I had a love, but now I have only

misery, agony, helplessness hopelessness heartache and woe... woah woah woah

You can see by my tears, the tears I've lost count of,

You can see by my tears the ungodly amount of

misery, agony, helplessness hopelessness heartache and woe... woah woah woah woah!

I see no future for us, which means I see no relief,

from the suffering, sorrow, despair, despondence, torment, and grief

It's hard, oh so hard, to be an adolescent

the braces, the zits, and now this incessant,

misery, agony, helplessness hopelessness heartache and woe... woah woah woah woah

Misery, Agony, Helplessness, Hopelessness, Heartache and Woe

Ur CRY BABY

Musik

Adam Schlesinger

Text

David Javerbaum

Det känns lite pinsamt. Runt omkring oss irrar turister, bilar flänger förbi, försäljare ropar, och ett jesus-freak mässar något om evigt liv. Rakt över gatan arbetar man med renoveringen av Centre Point, man hackar och hugger, hamrar och slamrar.

Någon meter bort står Patti-li, med videokameran siktad mot mej. Jag kollar min papper, drar ett andetag och sätter igång:

”Vi står här vid något som kallas St. Giles Cirkus. Bakom oss fortsätter Tottenham Court Road norrut, österut har vi New Oxford Street, västerut löper Oxford Street, och söderut börjar gatan som den här guidade turen ska handla om: Charing Cross Road. Vi befinner oss i Westminster, nuförtiden en del av London, men från början en helt egen stad. Vi befinner oss också i West End, i Soho och i Theatreland…”

Det började som en väldigt rolig idé, det här att vi var för sej skulle göra en mycket ingående guidning av en egen gata i London, men jag hade ingen aning om att den skulle var så tidsslukande. Sen vi bokade resan har nästan all min fritid gått åt till att söka upp intressanta saker online, att lägg till i min guiderunda. Jag har lärt mej massor, och det känns väldigt speciellt att känna en gata, och en del av London, så väl.

Glömde jag säga att vi var i London, förresten? Dagen innan, eller morgonen innan, hade vi flugit från Stockholm, Arlanda till Heathrow, London, sett två föreställningar, PETER PAN GOES WRONG och DISASTER, men hittills, den här dagen, har vi bara hunnit käka frukost. Fast det finns ingen anledning till stress: idag ska vi bara se en enda, ynka föreställning. Måndagar är ingen höjdardag vad gäller matinéer, verkar det som.

På vårt hotell, St. Giles, vid Bedford Avenue i Fitzrovia, ingår inte frukost, och det är helt okej. Det är så mycket roligare att tvingas att gå ut och äta, istället för att käka en hotellfrukost, och sen, ofelaktigt, gå tillbaka till rummet och såsa, innan man slutligen hittar ut på stan, nångång vid lunch. Och vårt rum har en vattenkokare, och snabbkaffe och tepåsar står framställda, så medan Patti-Li duschar brukar jag packa dagens väska och hälla i mej en kopp kaffe. Eller te, för vi är ju i alla fall i England.

Trots detta kom vi igång sent, så frukosten blev mer en brunch, än en frukost. Eller, nästan en lunch, skulle man kunna säga. VQ Bloomsbury, stället där vi käkar, ligger i samma byggnad som hotellet, men med ingång från en annan gata, Great Russell Street, med det finns en bakre väg, genom hotellet, till restaurangen, och som hotellgäst har man rabatt. Dom har också öppet dygnet runt, och man kan få frukost när som helst, se det finns ingen anledning at stressa.

Förra gången vi var i London, i våras, bodde vi på samma hotell, och käkade frukost här, en gång. Den gången beställde jag en Veggie Breakfast, med stekta ägg, engelsk muffin, spenat, hash browns, grillad tomat, stekt svamp och vita bönor i tomatsås. Nu nöjer jag mej med en kaffe och en fallafellburgare. Patti-Li tar en Club Sandwich och kaffe.

Det är en väldigt speciellt känsla att guida i ett område du känner väl, men bara i teorin. Det är lite som om jag stigit in i en tavla, eller en film, eller nåt. Allt ligger där det ska ligga, och ser ut som det ska göra, det är bara det att allt plötsligt är i 3D, och finns liksom på riktigt.

Det regnar, och vi vandrar under varsitt paraply. Det är inte direkt kallt, men jag fryser om fingrarna som håller mina hophäftade, utskrivna A4-sidor. Långsamt, med små avstickare in på sidogator, arbetar vi oss nerför Charing Cross Road. Jag berättar om mordbranden på Denmark Street, om bokhandeln Foyels, som lade Hitlers Mein Kampf på sitt tak istället för sandsäckar, under andra världskriget, och jag visar gatuskylten till Little Compton Street som man bara kan se om man går ut och ställer sej på en refug och kikar ner genom ett gatugaller.

När vi kommer ner till Cambride Circus, vid korsningen av Charing Cross Road och Shaftsbury Avenue, nere vid Palace Theatre, byter vi: och jag lämnar över ordet till Patti-Li.

Eftersom vi befinner oss i krysset där våra respektive gator möts, måste vi bege oss österut, för att komma till början av Shaftesbury Avenue. Eftersom vi inte vill gå på gatan två gånger, smiter vi in på en gata som verkar gå parallellt: Vi tar Phoenix Street, Vid Phoenix Theatre, rundar Phoenix Garden och fortsätter uppför New Compton Street.

Mitt lokalsinne är inte vidare välutvecklat, men överallt annars, förutom i London, verkar jag ha en uppfattning om vart jag är på väg, söder eller norr, du vet, men när vi plötsligt - efter lite irrande - kommer fram New Oxford Street några kvarter från vårt hotell, där vi började, slår det slint i mitt universum. Har vi gått uppåt? Jag trodde vi gick åt höger, österut? Och visst borde det ta längre tid att ta sej hit?

Det visar sej att Charing Cross Road och Shaftesbury Avenue inte ligger i rät vinkel, som ett 90° hörn i en fyrkant, utan bildar tillsammans med New Oxford Street en slags triangel. Londons gatunät är lite som en gångarna i en gruva, man klarar sej inte länge utan en karta.

Patti-Li berättar om Shaftesbury Theatre, om Odeon Theatre, om något mord inne på Dean Street, och när vi närmar oss utkanten på Chinatown lotsar han in oss på The Theatre Cafe. Inte en minut för tidigt. Klockan är snart fyra. Vi har för länge sen bränt av brunchen.

The Theatre Café låter kanske lite mysigare än det verkligen är. För det är ett ganska ordinärt cafe, vars koncept är West Endshower. Väggarna är fyllda av affischer, många av dom signerade, och man har till och med fått tag på rekvisita, från vissa föreställningar, som en mask från PHANTOM OF THE OPERA, och man kan köpa en Starlight Espresso, en My Fair Latte eller en Charlie and the hot Chocolate, och få dom serverade i en pappersmugg med teateraffischtryck. Våra muggar gjorde reklam för THE BODYGUARD, en föreställning som vi inte var vidare intresserade av. Man säljer även teaterbiljetter och jag gick därifrån med ett ganska plastigt intryck, som om stället var en slags pressbyrå med teatertema, eller en sån där biljettkiosk runt Leicester Square där man också sålde kaffe.

Det har blivit mörkt, när vi kommer ut, och efter att Patti-Li har berättat om Queens Theatre, Gielgud Theatre, Apollo Theatre - där vi kvällen innan såg PETER PAN GOES WRONG - och Lyric Theatre, fyra teatrar som ligger i ett litet kluster på samma sida av Shaftesbury Avenue, letar vi oss ner till Piccadilly Circus, och den guidade turen är över.

Vi är nu på jakt efter mat, och vi tar Coventry Street till Leicester Square, men ställena häromkring är antingen snabbmat av typen hamburgerhak, eller ganska dyra restauranger. Vi irrar ut på Charing Cross Road, och in på the Strand, och arbetar oss långsamt i riktning mot Waterloo Bridge.

Teatern vi ska till ligger på andra sidan Themsen, i ett område som kallas Southwark. Namnet kommer från det gammalengelska sūth och weorc som betyder southern defensive work, eller sydligt försvarsverk, och syftar till att här låg ett fort, söder om London Bridge. Eftersom man befann sej utanför staden, levde man efter andra regler, och området var länge känt som ett nöjesnäste: The Rose, en teater där både Shakespeare och Marlowe jobbade, öppnade här 1587. 1599 öppnade Shakespeares egen The Globe, och 1997, 355 år efter att originalbyggnaden revs av puritanerna, byggde man upp en kopia, vid Millenium Bridge, vid Tate Modern. Vid Waterloo Station ligger också teatern Old Vic, grundad 1818.

Kvällen innan hade vi också sett DISASTER, på Charing Cross Theater, i the Arches, vid Villiers Street, en gata med massor av små mysiga matställen, och det kändes bara naturligt att återvända dit, när vi nu inte hittade något matställe någon annanstans, och det i alla fall låg åt det håll vi skulle.

Daisy och Violet Hilton, systrarna vars liv kvällens föreställning, musikalen SIDESHOW, handlar om, var två verkliga personer, födda i Brighton, 1908, vars mor var en ogift barservitris. De satt ihop vid varsin skinka och höft, och deras bäckenben var hopvuxna.

Jag tror inte man får säga siamesiska tvillingar längre. Någon pk-person har säkert bestämt att det är förolämpande mot Thailand, eftersom landet inte längre heter Siam, eller mot den här typen av tvillingar, genom att insinuera att dom alla kommer från samma land. Jag undrar om landet eller människorna känner sej mest förolämpade för associationen? Eller också är jag helt ute och cyklar, och ingen tar illa vid sej.

Mary Hilton, ägarinnan till baren där mamman jobbade, såg en kommersiellt möjlighet i flickorna, och så gott som köpte dom från mamman, började visa upp dom, och tränade dom i sång och dans genom fysisk disciplin. Dom turnerade reda som treåringar, och besökte Tyskland och Australien, innan dom hamnade i USA. När deras ”ägarinnna" dog, ärvdes dom av hennes dotter och hennes make, som misshandlade dom och tränade dom i att spela jazzmusik. Slutligen stämmer dom sina managers, och blir fria. Efter att vaudeville förlorat sin populäritet började dom turnera i burlesken, och dom var även med i filmen Freaks.

Den ena av systrarna inledde ett förhållande med en musiker, men nekades äktenskapslicens i 21 stater. Några år senare lyckades hon gifta sej med den homosexuelle skådespelaren James Moore, för publicitet, och äktenskapet varade tio år, på papper. Fem år senare gifte sej den andra systern med en annan homosexuell man, dansaren Buddy Sawyer. Det äktenskapet varade i tio dagar. Deras sista framträdande var i Charlotte, Norht Carolina, 1961, där deras turneledare övergav dom, och dom stannade kvar och började jobba i en mataffär. Dom dog av Hongkongflunsan. En undersökning visade att den ena systern dog först, den andra två eller tre dagar senare.

Vi hamnar på Herman Ze German, en brittisk restaurangkedja som specialicerat sej på tyska korvar, och som finns på tre ställen i London. Det är inget stort ställe, några bänkar vid fönstret, och några bord längs ena långväggen.

Jag köper en Veggie Wurst med sauerkraut och currysauce, och pommes. Det är bara det att jag inte tittar så noga, när jag beställer min pommes, utan beställer Cheesy Pommes, som visar sej vara ett enormt berg av pommes täckt av smält ost och currysås, ett helt mål i sej, eller något en familj borde dela på. Jag tuggar och sväljer och knaprar och kladdar, men det är helt omöjligt att få i sej alltihop, och Patti-Li vägrar hjälpa till, eftersom han har nog med sitt: Två Currykorvar, pommes, och deras egen cola.

Ytterdörren går inte igen av sej själv, och jag som sitter närmast får gång på gång gå upp och stänga. Till slut vägrar jag, och då reser sej en av kvinnorna vid ett bord lite längre in, och går fram och stänger. Hon ler mot mej, och säger något när hon går tillbaka, men jag uppfattar inte vad, och ler bara fånigt, tillbaka. Jag hoppas hon inte frågade vad klockan var, eller sa att min gylf var öppen, eller nåt sånt.

1989 kom det en musikal om systrarna Hiton, TWENTY FINGERS, TWENTY TOES, med manus av Michael Dansicker och Bob Nigro, och musik och text av Michael Dansicker. Den gjorde avstamp i systrarnas liv, men försvann sen in i en fiktion där man lyckades separera dom. Den har, mej veteligen, inte satts upp sen dess.

Omkring åtta år senare, 16 Oktober 1997, hade ännu en musikal om systrarna, SIDESHOW, premiär på Richard Rogers Theatre, teatern som sett uruppföranden av bland andra GUYS AND DOLLS, DAMN YANKEES, HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING, NINE och båda versionerna av CHICAGO, den inte så lyckade urversionen, och den avsevärt mer framgångsrika nyuppsättningen. Det är för övrigt där HAMILTON idag spelar för fulla hus.

En Sideshow, förresten, är en extra, sekundär produktion till en cirkus eller ett tivoli, mer en utställning än en föreställning.

Denna version, som var mer var mer framgångsrik, nominerades till fyra Tony Awards, Bästa Musikal, Bästa Manus för Bill Russell, Bästa Musik för textförfattaren Bill Russell och tonsättaren Henry Krieger, och Bästa Kvinnliga Huvudroll, en delad plats för Alice Ripley och Emily Skinner, men ingen av de nominerade van något. Av de ovannämnda är det bara Alice Ripley som har en tonystatyett, men inte för den här musikalen, utan för sin roll i NEXT TO NORMAL. Henry Krieger var visserligen nominerad för musiken till DREAMGIRLS, 1982, men den statyn gick istället till NINE, och han verkar inte vara en vidare produktiv man. Manus- och textförfattaren Bill Russell har inte någon musikal som kan mäta sej med DREAMGIRLS, i bagaget, hans för övrigt mest kända verk är nog ELEGIES FOR ANGELS, PUNKS AND RAGING QUEENS, som kom 1990.

Trots att SIDE SHOW fick mycket bra kritik var den ingen direkt kommersiell framgång, utan lades ner Januari, följande år, efter endast 31 förhandsvisningar och 91 föreställningar.

När några år senare sattes upp på musikalen, hade man gjort avsevärda förändringar i föreställningen, speciellt vad gäller musiken, men inte heller den blev någon succé.

De två musikaliska hitsångerna i föreställningen är Who Will Love Me As I Am? och I Will Never Leave You, och den senare är en sång jag inte alls förstår. Den verkar nästan lite smaklös, eller ofrivilligt komiskt. En sång där två ihopvuxna personer bedyrar att dom aldrig ska lämna varandra? Det finns, för mej, en omedveten humor, eller ironi i det hela:

På åttiotalet fanns ett gayställe på Kungsholmen i Stockholm, Make Up, och där härjade under några år en dragshowgrupp som hette Die Stuttgart Gruppe, och en av deras shower var en bad-tasteföreställning där killar föreställande två sammanvuxna systrar mimade till Britt Dambergs Nancy, Nancy från Melodifestivalen 1960:

Vi är tillsammans vareviga dag

Nancy och jag, här i vår stad…

När vi kommit över Waterloo Bridge föreslår Patti-Li att vi ska försöka hitta till teatern utan att kolla på någon karta. Det borde inte vara omöjligt, eftersom vi varit här förut, tycker vi, och börjar vandra uppför Waterloo Road. Vi går förbi Waterloo Station, förbi Old Vic, men när vi liksom lämnar citykärnan bakom oss och kommer fram till en rondell tar Patti-Li fram sin iPhone och kollar vilken av vägarna vi ska ta. Vi har inte all tid i världen.

Southwark Playhouse skapades 1993, av Juliet Alderdice och Tom Wilson. Dom såg ett behov för högkvalitativ teater som kunde vårda och utveckla nystartade grupper och individer över lag, men även en teater med stark lokal anknytning. Ursprungligen låg teatern på Southwark Bridge Road, innan den flyttade in i ett av valven under Waterloo Station, en lokal som dom man var tvungen att lämna 2013, på grund av ombyggnad. Den nya temporära platsen, i en fabrikslokal kommer man att lämna 2018, då man flyttar tillbaka till en ny, fin lokal på Waterloo Station.

Vi har knappt hunnit in i lokalen innan jag hör mitt namn ropas ut, högt och ljudligt. Min kompis Lalala, en svenska som bott i London i snart 20 år, står där, triumferande och leende, som om hon inte alls var förvånad att över att jag plötsligt dyker upp. Jag tror att jag var mer överraskad att hitta henne, än hon var över att stöta på mej, här, på en liten teater i en förort i hennes hemstad. Vi hinner knappt prata någonting innan det är dags att gå in. Hon presenterar mej för två manliga vänner, men mötet blir lite hafsigt och slafsig, jag lärde mej aldrig deras namn, och kommer bara ihåg dom som en lång med glasögon och kanske skägg, och en kort med små händer och ansiktsfjun. Men absolut trevliga.

Det här är den Brittiska premiären för musikalen, och det är första gången jag ser den. Jag vet att man gjorde en svensk uppsättning på Falkenbergs Stadsteater 2010, följd av en Sverigeturné, men den missade jag, tyvärr.

Själva musikalen, materialet, är inte vidare intressant, tycker jag. Sångtexterna, över lag, är mediokra, med irriterande rim. I sången Come Look At the Freaks rimmar man med rader som Come Gape at the Geeks, och jag tycker nog att ordet Geek mer för tankarna till en slags nörd än något unikt som hör hemma i en freakshow. När man lite senare sjunger:

They'll haunt you for weeks

Come explore why they fascinate you

Exasperate you

And flush your cheeks.

Cheeks? Weeks? Det känns lite som om man hittat en bra titel, och sen desperat sökt efter ovidkommande ord som rimmar.

Men vad den här produktionen har åstadkommit med materialet är imponerande. Det är inte långt till West End, rent geografiskt, men rent publik- och prestigemässigt kunde teatern lika väl ha legat i en helt annan stad. Hit hittar få teaterturister, bara de mest inbitna musikalälskarna, och så förstås lokalpatrioterna. Men kanske det är det som ger en viss frihet att skapa. Man sätter inte upp några mångmiljonproduktioner, men vad man har här är kredibilitet. Och personerna kunde du lika gärna se på nån av scenerna på andra sidan bron: Lousie Dearman som spelar den mer extroverte Daisy, innehar världsrekordet att vara den enda som har spelat på både Glinda och Elpheba i WICKED.

Teatern ligger i en slags fabrikslokal, utan proscenium eller fasta bänkrader, vilket gör att man kan förändra teaterrummet hur man vill. Förra gången vi var här hade man också läktare på tre sidor om scenen, och en slags fond på den fjärde sidan, och även här har man samma upplägg.

Scenen täcks att ett slag ofernissat, grånat plankgolv, som höskullen i en lada, men brädorna är lagda i enkla, stora formationer, som ett enkelt parkettgolv, och i fonden har man byggt upp ett slags genombrutna avsatser, med två trappor på varje sida om en slags entré. Allt är dekorerat med tivolilampor, i rundlar, bågar eller på vertikala stänger som fungerar som räcken i de ledstångslösa trapporna.

Musikalen täcker deras liv från att dom blir upptäckta av en talangscout när dom jobbar på en sideshow, frigör sej från Sir, mannen som ”äger” dom, börjar arbeta sej upp inom vaudeville, tills dess dom blir lovade ett filmkontrakt.

Huvudkonflikten ligger i att Daisy, den av tvillingarna som vill bli stjärna, är förälskad i deras manager, Terry, en man som besvarar hennes känslor, men som vill att man kirurgiskt ska separera systrarna, eftersom han vill ha en ”vanlig” fru, men samtidigt erbjuds dom ett filmkontrakt, men bara om dom fortsätter att vara hopväxta. Violet, i sin tur, vill bara vara som alla andra och för publicitet, och för att normalisera sitt liv, planerar hon att gifta sej med Buddy, en av dansarna i deras show, en homosexuell man, också han på jakt efter ett "normalt” liv. När dom inser att dom inte klarar det, erbjuder sej Daisy att göra det, med Terry...

Produktionen imponerar mer än verket, det vill säga vad dom har gjort är bättre än själva musikalen. Särdeles imponerad var jag av lösningen att ensemblen plockade upp stavarna som bildade lysande räcken i trappan och använde dom som käppar. Genialt i sin enkelhet.

Historien berättas av de artisterna på sideshowen, dels som en slags grekisk kör, dels i en del småroller, men de större rollerna, systrarna, Sir, Terry och Buddy, dubbleras inte, vilket är lite synd, för det hade rundat av berättandet.

Detta är ingen produktion man blir rik på, dels för att salongen är ganska liten, dels för att man spelar under en kort period, utan anledning till att man gör det är kanske förhoppningen om en förflyttning, för att visa upp vad man kan, som ett slags showcase för alla inblandade, från skådisar till skapare, och för att man vill göra det. Scenografin och scenlösningarna imponerar stort, liksom personerna på scenen. Kostymerna, som i många fall är uppsydda, är underfundiga och ambitiösa, även om jag vissa fall skulle önska att de var lite mer paginerade och de gånger dom känns lite hemsydda kan det mycket väl vara för att det är för att visa att systrarnas kläder var specialsydda. Det är egentligen bara vissa peruker som känns lite plastiga.

Vad jag tycker är mest intressant är en av bihistorierna, den om Jake, en svart man som spelar kannibalkungen i Sideshowen, och som också ser sej som flickornas beskyddare. När Violet är på väg att gifta sej med den homosexuelle Buddy, erkänner Jake att han har älskat henne i hemlighet under flera år. Violet erkänner chockat att hon aldrig har sett honom i det ljuset, vilket jag tolkar som att hon, som nog inte trott att hon skulle kunna bli gift, aldrig ens tänkt tanken på att hon skulle kunna gifta sej med en svart man. Denna rasism, trots att den är beklagansvärd, gör henne på något sätt mer mänsklig.

Ibland finns det allmängiltiga i det specifika, det vill säga att ju snävare, ju mer inzoomad en historia är, ju lättare kan det ibland vara att hitta universella paralleller: En flicka som trillar ner i ett kaninhål, en dansk prins som inte kan bestämma sej, eller en sopsorterande robot på en övergivet planet, är alla berättelser där det går att hitta något att relatera till. I historien om två systrar som sitter ihop borde det också gå att hitta något som rör alla, men jag tycker inte att man varit vidare framgångsrik. Det verkar som om de ursprungliga skaparna har haft en ganska naiv inställning till materialet. För mej är infallsvinkeln fel, på något sätt. Man berättar utifrån vad vi anser är normalt, istället för att försöka förstå deras världsbild. Det skulle också kunna finnas ett slags hat till den andre systern: ”Om det inte vore för henne hade jag varit som vem som helst.” Något som i det här fallet nästan borde gränsa till självhat.

Vad som är unikt och intressant i deras berättelse är att dom aldrig varit ensamma; att dom alltid har haft varandra. Det är tanken på ensamheten dom borde dras till, men inte rädslan att vara ensamma, för det borde vara ett helt främmande koncept för dom.