The summers die
One by one
How soon they fly
On and on
And I am old
And will be gone.
Bring him peace
Bring him joy
He is young
He is only a boy
You can take
You can give
Let him be
Let him live
If I die, let me die
Let him live
Bring him home
Bring him home
Bring him home.
Bring Him Home,
Ur LES MISERABLES
Musik: Claude-Michel Schönberg
Text: Herbert Kretzmer
Jag kommer ihåg när Folkoperan var folklig. Eller? Jo, men visst fanns det väl en tid när deras produktioner var folkliga, lustfyllda, liksom gjorda för att nå ut, grabba tag, dra in? Visa att opera inte behöver vara elitistiskt? Nu, på något sätt, känns det som om dom har gått om Kungliga Operan vad det gäller att vara konstnärliga, djupa, budskapsbelastade. Det handlar inte längre så mycket om musiken, utan mer om vad man kan säga genom att omtolka librettot. Eller, är det bara jag som tycker så?
Nu, om jag vill ha en slags glädjefylld opera, ger jag mej iväg till Årsta Teater. Visst är det väl ganska konstigt, att den här gamla samlingslokalen i en av Stockholms lite svårtillgängliga närförorter har blivit ett slags metropol för operaentusiaster? Men det är så. Jag är oftare här och hör opera, än någon annanstans, och det sker under några korta vår- och sommarmånader.
Kamraterna är en ideell förening. Tidigare produktioner av Kamraterna: Richard Wagners KÄRLEKSFÖRBUDET, Beethovens enda opera FIDELIO, och Francis Poulencs BRÖSTEN PÅ TIRESIAS.
Den här gången sätter man upp Puccinis första opera, LE VILLI, en titel som är ganska svåröversatt, men det är en slags arga feer, och man har här valt att översätta till den lite mer gothvänliga och inte fullt så fånigt fladdriga HÄXORNA. Furierna hade nog varit en bättre titel, men den dom valde är nog lite mer cool.
Operans skrevs 1883, för att delta i en tävling för enaktsoperor, men den utmärkte sej inte. När den hade premiär, ett år senare, var den tydligen en dundrande succé.
Innan jag såg föreställningen hade jag läst på Kamraternas hemsida att detta skulle vara en uppsättning med en feministisk läsning, och det gjorde mej lite… vaksam, kanske man ska säga. Det är inte det att jag har något emot feminism, det är bara det att det i vissa fall har blivit ett sånt där ord man ofta slänger in för att få en uppsättning att kännas relevant, och ibland nästan som en ursäkt att få sätta upp något som kanske kan uppfattas som lite misogynistiskt.
Men det är ganska spännande att se vad olika regissörer och dramaturger menar med feministisk läsning. Ibland är det väldigt subtilt, bara en slags svag, vag vinkling av berättandet, något nästan omärklig. Det är ofta dom uppsättningarna jag gillar bäst, för jag går ofta hem och upplever det som att det är jag själv som har kommit på ett helt nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att se på verket eller en roll. Jag har blivit påverkad.
Men i vissa fall medför det också att man gör vissa radikala ingrepp i verk som jag kan tycka är lite kontraproduktiva.
Vad menar jag? Jo, ibland verkar det som om regissörer eller dramaturger verkar tycka att vi, publiken, inte själva kan se att något är fel, eller orättvist, utan måste bearbeta, vinkla, så att det tydligt ska framgå vad man tar avstånd ifrån, och var sympatierna ska ligga. Det blir lite barnteater: den onde ska ha svarta kläder, och den goda ska vara vitklädd, så att vi inte behöver tveka vem som är vad. Man tror liksom inte att vi själva ska kunna komma fram till en sund slutsats, eller också är man rädda att vi ska tro att dom inte har ’rätt’ åsikt, eller läsning.
Ta till exempel Shakespeares ATT TUKTA EN ARGBIGGA, en komedi om en man som kväser en viljestark kvinna. Den är ganska hemsk, sedd med våra, nutida, svenska ögon, men det finns flera länder där den allmänna uppfattningen är att mannen i pjäsen har rätt, och även här, i vårt land, finns det religioner eller kulturer, och män och kvinnor som kanske inte tycker att den är så konstig, i grunden.
Jag anser att om man sätter upp den - något jag verkligen inte propsar på - så måste Katharinas tal i slutet, om hur kvinnan måste lyda mannen, komma från en helt nedslagen, tillintetgjord kvinna, för att vi, publiken, ska kunna se vad sådant manligt beteende får för konsekvenser.
Det vanliga ’feministiska’ sättet att uppföra den, är nog att försöka skriva om den, för att ge Katharina någon slags makt, eller en hämnd, som för att visa att hon inte är knäckt, inte är bruten, att en man aldrig kan krossa en kvinna, och jag menar att en feministisk läsning är att visa precis tvärt om: att visa att en man visst kan krossa en kvinna. Att dom gör det, ofta, och att det inte är vidare svårt. Och sen är det upp till oss, publiken, att dra våra slutsatser och förhoppningsvis ta avstånd från ett sånt beteende.
Att skriva om historien, både den bokstavliga och den bildliga, är i många fall inte rätt sätt. Det är av den vi måste lära.
Man har tagit bort scenen, helt och hållet. Den där uppbyggda träplanet, som jag trodde var lika fast föraknrad som byggnadens väggar, är helt borta. Vi möts av ett parkettgolv, och en slag grågrön trappa, i tre, stora steg, längst med hela fonden. Orkestern, i svarta byxor, vita skjortor och kravatter av gröna plastväxter, sitter till vänster, och från taket hänger vita tygrör i stretchtyg, med vad som skulle kunna vara rockringar längst ner, vid golvet, så att dom liknar en slags ljusa trädstammar.
Det hela bygger på en centraleuropeisk legend om Wila, eller Vila, en slags féer, häxor eller vampyrer, som i vissa fall dött innan sin bröllopsdag, i andra fall levt ett frivolöst liv. Dom avskyr män som brutit sina löften, och brukar locka dom att dansa sej till döds.
Mest kända är dom kanske från Vilja-sånger från operetten GLDADA ÄNKAN, från 1905, där en jägare längtar efter en skogshäxa: ”Vilja, o Vilja du skogsjungfru skön”, eller från baletten GISELLE, (på franska: GISELLE, OU LES WILLIS), från 1841, som i sin tur har hämtat sin inspiration från Heinrich Heines De l'Allemagne, och ett poem, Fantômes, av Victor Hugo.
Och detta är, i mångt och mycket, en sjungen GISELLE: en ung flicka blir bedragen av en man, dör av sorg, och tillsammans med häxorna söker hon hämnd. Men det undantaget att i baletten blir mannen förlåten, i operan får han lida för sina synder:
Roberto och Anna har förlovat sej, men han måste ge sej av för att hämta ett arv, och hon är orolig att hon aldrig få se honom igen, och när han inte kommer tillbaka dör hon, av sorg. När Roberto kommer tillbaka, efter att ha blivit blåst på sitt arv av en kvinna, hämnas Annas spöke och häxorna genom att tvinga honom att dansa sej till döds.
Det kanske kan ses som en ganska feministiskt berättelse: kvinnan som får sin hämnd på mannen som har övergivit henne, som blir stark i sitt hat, men det är också berättelsen om en passiv kvinna, som inte göra annat än väntar på en man, och vars liv är över när han inte återkommer. Den enda vinnaren i den här historien är visserligen en kvinna, men den berättelsen får vi inte följa: kvinnan som lurar av Roberto hans arv.
En tydlig tolkning man har gjort i den här produktionen, är att man har gjort Annas pappa till en mamma, men för mej blir den enda verkliga konsekvensen att jag - säker felaktigt - läser in en slags sexuell spänning mellan henne och den tilltänkta svärsonen. Kanske har man genomfört detta ’könsbyte’ för att man ville visa en kvinna med makt, 60 år innan kvinnor fick rösträtt i Italien. Förstår du nu vad jag menar med en slags falsk feminism? Man tänker att man stärker kvinnan, genom att måla upp en förebild, men egentligen tar man ifrån Anna hennes utsatta, desperata situation, som ensam kvinna i en värld fylld av män. Eller är det bara jag som uppfattar en skillnad?
Jag är den förste att erkänna att jag inte är vidare musikalisk, så jag kan inte uttala mej med någon som helst auktoritet vad gäller Puccinis del i det hela, men det känns som musiken är mest effektiv när den liksom är sekundär, som ett slags soundtrack, och bara spelar på våra hjärtsträngar.
Kostym och mask är smakfull, och imponerande. Ursprungligen utspelades handlingen under medeltiden, men här har man för fram den till tiden då operan skrevs, slutet på 1800-talet.
I första akten är bybor klädda i tidstypiska, ambitiösa och välvalda kläder. I andra akten är kören ’häxor’: Kvinnorna har långt lockigt hår och är klädda i tajt, vitt: en slags korsettliknande topp, högt skuren och ärmlös, utsvängd över stussen, som en skörten på en rustning. Benen är klädda i trikå, som också är dragen över de högklackade skorna, så att benet avslutas i en slags hov. Man har också låtit lite plastväxer sticka fram mellan benen, som ett slags gröngrönskande pubishår, som för att dra en parallell mellan den vilda, otrimmade naturen och en naturlig, oansad kvinna. Det hela är snygg, nytänkt, och säger kanske: en kvinna kan få känna sej sexig även om hon har gett upp män. Eller?
Herrarna i kören, i andra akten, blir en slags inkonsekvens. Också dom är vitklädda, i en slags pyjamas, och jag förstår inte riktigt vad det är meningen att dom ska föreställa. Dom behöver vara på scenen, antar jag, för ljudbilden, men jag vet inte vad det är deras närvaror berättar.
Produktionen, tycker jag, imponerar mer än själva materialet, och med det vill jag säga att tolkningen är mer intressant än det som den tolkar.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Kamraterna! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
KALLOCAIN, med Den Nya Generationen, på Reflexen:
För några veckor sen satt jag på Söder, på en solig uteservering, och fikade med min kompis Adrian Neutknaeppa. Vi pratade feminism.
”Allt är männens fel,” sa han. ”Det är dom som startar krig, det är dom som våldtar, förtrycker, utnyttjar, det är dom som super, slåss och förstör.”
Jag käkade en dyr vegetarisk sallad, han knaprade på en charkuterimaxad macka, och när vi tidigare hade fått vår mat hade han sagt att han beundrade min vegetariska kosthållning, politiskt och miljömässigt, och han skulle gärna själv gå över till en helt plantbaserad kost, om det inte vore det att han tyckte så mycket om kött.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/kallocain-med-den-nya-generationen-pa.html
A CHORUS LINE, med SMU, på Kulturhuset Stadsteatern: ”Man glömmer aldrig sin första gång,” brukar flickorna säga, på teve, eller i filmer. Killarna burkar aldrig säga det, vad jag vet. Om det inte är tillsammans med en mycket äldre, erfaren kvinna.
I alla fall är jag glad att jag väntade. Om sanningen ska fram så skulle jag säkert ha gjort det tidigare, men det är bara det att ingen verkar ha velat sätta upp den, förrän nu. Så det här är första gången jag ser A CHORUS LINE. Och jag, precis som flickorna på teve, är glad att jag väntade.
Det var värt det.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/a-chorus-line-smu-kulturhuset.html
ROKOKOMASKINERIET, en opera, på Drottningholms Slottsteater:
"Jag hoppas att det inte är en massa nyskriven tjafsmusik,” sa min kompis Skäggige Skalman. Vi satt på Bromma block, han käkade stekt ris och grönsaker, jag käkade grönsaker, tofu och ris.
Han kanske inte sa så, ordagrant, men vad han sa hade den innerbörden: han önskade sej en underbar afton av melodiös musik.
Han fick som han ville. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/rokokomaskineriet-drottningholms.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar