DOLLYWOOD, Parkteatern, Föreställning 63 9/7 2016.

Av Anna Bromee, Regi Lill Lindfors, Musik Dolly Parton, Musikbakgrunder
Bengt Holmqvist, Koreografi Catharina Allvin, med Anna Bromee, Anna-Lena Hemström. 

I remember it all very well lookin' back

It was the summer that I turned eighteen

We lived in a one-room, run down shack

On the outskirts of New Orleans

We didn't have money for food or rent

To say the least we were hard-pressed

When momma spent every last penny we had

To buy me a dancin' dress

Momma washed and combed and curled my hair

Then she painted my eyes and lips

And then I stepped into the satin dancin' dress

It was split in the side, clean up to my hips

It was red, velvet-trimmed and it fit me good

And standin' back from the lookin' glass

Was a woman

Where a half grown kid had stood

"Here's your one chance, Fancy, don't let me down

Here's your one chance, Fancy, don't let me down

Lord forgive me for what I do

But if you want out, well, it's up to you

Now don't let me down, your momma's gonna help you move uptown

Fancy, 

av Bobbie Gentry

”Möt mej nere vid tullhuset, Slussen är rena rama Beirut,” sms:ade jag till min kompis Patti-Li Leuk, så fort jag stannat cykeln, vid Gamla Stan. Jag hade upptäckt, när jag kom till Slussen via Hornsgatan för att ta mej till Skeppsbron, att man återigen hade lagt om vägbanorna. Den här gången delade cyklister och fotgängare på samma väg, något som var ganska svårt att få turister att förstå. 

Jag och min kompis Patti-Li Leuk brukar mötas - när vi säger att vi ska mötas vid Slussen - vid cykelbanan som ligger precis över själva Slussen, du vet, nedanför Katarinahissen, med utsikt mot Nacka?. Det var bara det att där var det helt avstängt. Inplankat. Patti-Li, som kommer via Katarinavägen, skulle inte kunna ta sej fram den vägen alls, när han kom hit. 

Så jag bestämde att vi skulle ses lite längre nerför backen, inte vid Slussen, utan där redan befinner sej i Gamla Stan. 

Och så fort jag skickat iväg meddelandet tänkte jag: Får man säga så? Beirut? Är det politiskt korrekt? Är det kulturell appropriering, patroniserande, eller rent av rasistiskt? Vad säger man om vill vara politisk korrekt, men samtidigt lite rolig? Möt mej vid Tullhuset, Slussen är rena rama Stonehenge? Rena rama Borgholms Slottsruin? Rena rama… Slussen. 

Det är rena rama Slussen, vid Slussen?

Jag har lite svårt för det politiskt korrekta. För visst är det väl så att det anses politiskt inkorrekt att skämta om vissa saker, och dessa saker är ofta något man bör ömka? Inte öppet, inte med en medlidsam min, men det anses ofta att dom förtjänar förbarmande? Man ska inte skämta om såna det är synd om, såna som är offer, såna som - per definition - inte har det lika bra, såna som har det sämre. Skämta om västvärlden, skämta om franska kockar, eller svenska, men mexikanska är inte comme-il-faut. Skämta om pizzabagare som bryter på italienska går bra, men inte nån som bryter på arabiska. Det är nämligen synd om dom, av nån anledning?

Det ligger liksom något nedlåtande i denna hänsyn, tycker jag. Nästan något segregerande, separerande. Det är en acceptans som gränsar till patroniserande.

Man kan skämta om vikingar och svenska folkdräkter hur mycket man vill, eftersom vi står så högt upp på statusstegen, verkar vara den allmänna uppfattningen.

Jag anser, att det är först när man kan skämta om saker, företeelser och människor, som dom verkligen får makt, och blir accepterade, på lika villkor.  Så man borde egentligen sträva efter att skämta om allt, för att ge det status. Och ett skämt är ju bara ett skämt om det är roligt. 

Sen tänker jag på om det finns några moderna motsvarigheter till Beirut i västvärlden, och kommer att tänka på World Trade Center. 

Slussen är rena rama World Trade Center? Njae. Slussen är rena rama Nine Eleven? Nej. Slussen är lika rörigt som den där platsen där nästan tre tusen människor dog på grund av en islamistisk terrorattack? Nej, skulle inte tro det. 

Jag kommer nog inte att använda mej av Beirutliknelsen igen. Men det är inte av någon nedlåtande hänsyn. Det är för att det helt enkelt inte är roligt, längre. 

Vår kompis Skäggige Skalman ska också se föreställningen, men han är hundvakt, och kan inte komma förrän en halvtimme innan det börjar, så vi tar en plats åt honom också. 

Det regnar inte när vi kommer fram och slår oss ner, på tredje bänkraden, nästan där jag satt några dagar tidigare, på ETT SEKEL AV REVYER, FRÅN ROLF TILL RAMEL.

Men det börjar, inte långt efteråt, när soundchecken sätter igång. Jag och Patti-Li har båda med oss våra svarta regnponchos från Ikea, och drar prassligt, men snabbt, på oss dom. 

De två skådespelerskorna, tillsammans med parkteaterns teknik, försöker väcka liv i i ljudanläggningen, men aktriserna verkar ha lite svårt att ignorerar publiken. Vilket är trevligt, men kanske lite distraherande, för dom själva. Det blir nästan lite som om föreställningen redan börjat. Dom skämtar, sjunger små truddeluttar, förklarar lite, säger lite för mycket, känner att dom inte förklarat sej nog, och pratar lite mer. Det är lite nervöst, men humant. 

Det ska inte regna idag, lovar dom, för det har någon väder-app sagt. Och regnet bara tilltar. Bara fram till fem, lovar dom, sen ska det vara sol, lovar dom att väder-appen lovat. 

Under tiden får jag meddelande från Skäggige Skalman om att det åskar i Liljeholmen, störtregnar på Söder, och en monsun verkar dra fram över Hornstull.

”Här skiner solen,” ljuger jag via SMS, vilket nästan inte är en lögn, eftersom man utlovat sol, och när han väl kommer hit kommer den att skina. Tid är något relativt, det är Skäggige Skalman den förste att hålla med om. 

Soundchecken är över, och regnet avtar. Vi river av oss våra ponchos. Patti-Li har köpt med sej en sallad, men jag har helt glömt bort mat, så jag går upp till korvkiosken och köper en vegetarisk hamburgare och en kaffe. Det tar sån väldigt tid att få min mat - ny, oerfaren personal - att han har hunnit äta upp sin sallad innan jag kommer tillbaka. Men hamburgaren var god, och kaffet, ja, kaffe är väl alltid kaffe? Som Gertrude Stein kunde ha sagt. 

”Är det ledigt där?” undrar en skånsk man, och pekar på platser där min ryggsäck står, för att markera platsen vi håller åt Skäggige Skalman. Han, skåningen, var en del av ett helt sällskap, och dom andra hade slagit sej ner på bänkraden bakom oss. 

”Där är det ledigt,” svarar jag, och pekar på platsen bredvid ryggsäcken. ”Den här är upptagen.”

”Jasså, jaha, ja,” säger han, och sätter sej. 

Patti-Li Leuk har kommit hem från en långresa i Sydostasien, eller vad - har jag lärt mej - man också kallar Indokina. En riktig sån där backpacker-tripp, med vandrarhem, sleeperbussar och trekking genom djungler fyllda med tigrar, kobror, och boobytraps konstruerade av Viet cong. I alla fall i min fantasi. Jag har följt honom på snapchat, men det har varit lite knepigt, eftersom han ligger en halvdag före, tidsmässigt. Som present till mej har han köpt hem handgjord kola, gjord på kokosnötter, och jag, som ännu inte tagit upp dom ur min ryggsäck, plockar fram påsen och bjuder honom. 

 ”Dolly, hon var ganska feministisk,” säger mannen bredvid mej, och vänder sej till kvinnorna bakom oss. Han använder ordet feministiskt som om det vore något slags handikapp, inget att ta ställning emot, ingenting som är fel, men något att kanske notera. Som om hon hade fötts utan ben, eller hade nån sjukdom, som alkoholism.

”Jasså, jaha, ja,” svarar en av kvinnorna, som jag tror är hans fru. ”Vill du inte ha lite ost? Eller bröd, eller potatissallad,” jag hör henne rota fram saker ur sin väska ”eller kyckligbröst? En öl? En wrap?”

”En öl, kanske, tack,” svarar han. 

Så kommer Skäggig Skalman, lagom tills regnet börjar igen, och showen sätter igång. Man har fällt upp ett slags regnskyddande tält-tak över scenen, och man märker inget på föreställningen att förutsättningarna inte är optimala. Men vi är nog en ganska dämpad publik, även om vi känner oss entusiastiska. Det hörs liksom inte när man klappar under en poncho.

Dolly Parton föddes 1946, vilket gör henne 70 år, i år. Hon har gjort skivor, skrivit böcker, spelat in filmer, och har skrivit musiken till en musikal, 9 To 5, som bygger på filmen, där hon hade en av huvudrollerna, och som jag och Patti-Li faktiskt såg när vi var i New York, sommaren 2009. Den hade haft premiär på våren, och överlevde inte hösten. 

Men Parkteaterns produktion är en  charmig föreställning. Materialet är fascinerande, aktriserna kompetenta, och sången är snygg. Och det är nästan väldigt bra. Det skulle kunna bli väldligt bra, om man bara tog det en runda till, nöp lite här, kortade lite där, ändrade lite, på vissa ställen. 

Manuset är nämligen lite halkigt, ibland, och hoppar över en del dramatiskt intressanta scener. Till exempel får vi följa den fattiga sångerskan till Nashville, där hon söker jobb, men när hon sen slår igenom hoppar man liksom över vägen dit. Man nämner bara att hon blir tillfrågad om hon vill vara med i ett teveprogram. Det berättas inget hur tevepersonerna upptäcker henne, om hon sökte sej dit, eller om dom hittade henne, sjungande på ett pickupflak. Och det är sånt man vill veta, som publik.

Dessutom är jag inte helt såld på att man har översatt hennes sånger. Jag förstår varför man gör det: för att ge föreställningen en viss tillgänglighet, och ett extra värde, men i en show som ska hylla sångerskan och hennes musik så känns det lite snopet att inte få höra hennes ord. När man översätter musiken i musikalen MAMMA MIA! är det för att de ska ingå i ett dramatiskt berättande. Här är det i många fall inte så. 

Det börjar med vad jag tror ska vara ett feministiskt grepp, som slår fel: en av skådespelerskorna, föreställande en ung Dolly, står på scenen, och det hela ska utspela sej på någon slags bonnig marknad. Så kommer den andra skådespelerskan in, föreställande en fruktförsäljare, och börjar häckla henne, på ett ganska manschauvinistiskt sätt, med ganska stor fokus på hennes bröst, eller som han kallar dom: meloner. 

Meningen är nog att vi ska ställa oss på den unga Dollys sida, men sången hon sjunger är inte en Dolly-sång, och skådespelerskan som föreställer försäljaren gör det väldigt bra, och är mycket rolig, och eftersom Dolly själv ofta har skämtat om sina behag, så skrattar publiken gott åt den lite bortkomna Dolly. 

Skådespelerskorna föreställer ömsom Dolly, var för sej, och står ömsom utanför och kommenterar, informerar, inflikar och berättar. Det blir inte någon skillnad på när de byter Dolly-stafettpinnen, vilket är lite synd, eftersom de som personer är ganska olika, men kanske känner man att det känns lite gjort, lite Norma-Jean/Marilyn, det här med den privata stjärnan och den offentliga. 

Det är alltid svårt att hålla uppmärksamheten i såna här biografi-föreställningar, om inte objektets liv är fyllt av dramaturgiska vändningar, och Dollys liv är en askungesaga som slutar lite i förtid. Hon fick sin prins och sitt kungarike ganska tidigt, och det är lite svårt att krama någon mer dramatik ur sagan. 

Jag hade tyckt att det hade varit ganska intressant om man lagt motsättningen, dramat, i spänningen mellan berättarna och berättelsen: låtit två fördomsfulla feministiska skådespelerskor, som på något sätt tvingats till att mer eller mindre göra en föreställning om Dolly, och som minsann tror att dom vet var dom har henne, upptäcka att hon var någon som faktiskt åstadkommit en hel del, bra mycket mer än dom själva. Det är alltid kul när folk på scenen lärt sej något. 

Med detta sagt är det en varm, stollig, lite galen föreställning, och man går därifrån imponerad, både av Dolly och av de två skådespelerskorna. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Parkteatern! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ETT SEKEL AV REVYER, FRÅN ROLF TILL RAMEL, på Parkteatern:

Hon stod nästan inne i buskarna, vid vägkanten, men steg fram när hon såg mej komma cyklade, och började vifta. Och peka. Vifta och peka. Hon var klädd i en sån där fladdrande, ärmlös diffust mönstrad solklänning, hennes ganska korta hår var vindrufsigt, och hon var väl en bit över 60 år. Söndersolad.

”Titta,” sa hon, ”titta vad männen från mellanöstern har gjort!”

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/ett-sekel-av-revyer-fran-rolf-till.html

TROLLFLÖJTEN 2.0 med Parkteatern, i Rålambshovsparken:

"I ett land där vi ofta väjer, veknar, överser och undviker, är det skönt att se denna vinkling. Inte som en protest, utan som något normalt. Det börjar bulta stolt i mitt svenska hjärta. Det finns många länder där den här typen av berättelser skulle anses vara barnförbjudna, eller där man skulle mötas av protester och attentat från religiösa och de konservativa. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/trollflojten-20-parkteatern.html

FOLKMORD - ELLER MIN LEVER ÄR MENINGSLÖS, med Teater Tillsammans, på Moment:Teater: Efteråt kände jag det som om jag måste ha missat något. Som om jag inte riktigt hängt med, hittat in, hajat grejen. 

Det var som den där gången i sjuan, för länge, länge sen: I högstadiet delades vår klass upp, och föstes ihop med en annan, och framför mej i ett av ämnena, satt plötsligt en ganska okänd flicka. Nu minns jag inte ens hennes namn. Carin? Eva? Lena?

I alla fall: det var i början av den första veckan, och jag såg plötsligt att hon hade ett par glasögon liggande framför sej på bänken. Jag hade inte sett henne ha några glasögon, och med ungars naivitet frågade jag, trots att jag egentligen visste svaret:

”Har du glasögon?”

”Nej,” svarade hon, leende, ”jag gillar att ta mej ett glas ibland.”

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/folkmord-eller-min-lever-ar-meningslos.html