AV: William Shakespeare REGI: Neil Rutherford, MED: Theseus/Oberon: David Inghamn, Hipployta/Titania: Kudzai Chimbaira, Egeus/Puck: Denny Lekström, Hermia: Cheryl Murphy, Helena: Cilla Silvia , Lysander/Quince: Pontus Olgrim, Demetrius/Bottom: Chris Killik, Angelica Rask, Selina Oberg, Maria Elen Andersson Bjorkvik, Rebecka Gustafsson, Anne Boel, and Nils Axelsson
Poetry in motion
Walkin' by my side
Her lovely locomotion
Keeps my eyes open wide
Poetry in motion
See her gentle sway
A wave out on the ocean
Could never move that way
I love every movement
And there's nothing I would change
She doesn't need improvement
She's much too nice to rearrange
Poetry in motion
av Johnny Tillotson
Ibland har man en sån där perfekt dag, en sån där helt oklanderlig, felfri dag, en sån där dag som man hör att folk som ska avliva sin hund brukar försöka skapa: Favoritmat, favoritleksaker, favoritsysselsättning, och en hel del gullande och gosade. Hundar är inga dumma djur, så man tänker ju att dom kanske borde ana att något inte är som det ska, när dom liksom plötsligt översköljs av all kärlek, men dom är ju så positiva till sitt sinnelag att dom kanske bara tänker att allt - äntligen, för en gång skull - är som det borde vara. Dessutom kanske dom bara har en mycket vag uppfattning om döden. Det är för abstrakt, tror jag. Jag menar, jag har själv lite svårt att greppa det och jag måste säga att jag nog är smartare än många hundar.
Inte alla, men dom flesta.
Men, i alla fall, dom händer inte ofta, dom där perfekta dagarna, men jag hade en, idag, så nu går jag bara och väntar på nackskottet, eller sprutan, eller tabletten, eller vad det nu är man ger oss byrackor.
Det började för några månader sen, när jag fyllde år. Jag var mitt ute på Östersjön, för att se Silja Serenads uppsättning av musikalen GREASE.
Vid en viss ålder är det liksom dags att sluta ge personer saker, om dom inte uttrycklig har bett om det, och jag behöver verkligen inte mer. Och det vet min kompis Patti-Li - som var med mej på resan - så vi ger varandra någon liten symbolisk småsak, som en flaska skumpa, och koncentrerar oss på dom stora sakerna. Som i det här fallet överlämnades nånstans i närheten av Åland, i form av en upptryck A4, där det stod att jag var berättigad att följa med på Sightseeing with a twist, och a Lunch With a view i Kaknästornet.
Patti-Li är suverän på att planera såna här saker. För några år sen var vi nere i Sala Silvergruva. Bara sådär. Jag trodde jag var på väg till Borlänge, men - ja, det är en långt historia. Fråga mej, nångång, så ska jag berätta.
Lappen som Patti-Li överlämnade var ett slags tillgodohavande, att inkassera när det passade, för vi hade en hel del saker inplanerade, både tillsammans, och var för sej. En resa till London (Vi), en tvåmånaders resa till Sydostarisen (Han), en resa till Öland, och en himla massa teaterföreställningar (Jag).
Vi hade båda börjat få lite småpanik, eftersom sommaren liksom hade peakat, och detta var något som med fördel bör upplevas under det ljusa halvåret, så vi klämde in det hela i en vecka fylld av museibesök, en plötslig torsdag, att avslutas med Polar Eclipse Theater Companys Parkteatergästspel A MIDSUMMER NIGHT’S DREAM.
William Shakespeare föddes 1564 och dog 1616. Detta är nästan de enda årtal jag kan utantill, förutom mitt eget födelseår, som råkar vara samma som Shakespeares, bara några hundra år senare.
I år är det 400 år sen Shakespeare dog, och det kanske är något man tror skulle uppmärksammas stort på Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern, och jag tror att det kanske hade blivit av, om det inte vore så att båda husen har nya chefer, och jag antar att som sån är man inte superintresserad av att hylla någon annan, eftersom man är så ny, och nog är mer där för att hylla sej själv, för en gångs skull. Sin teater, sina val, sin syn, sin smak. Göra en markering, liksom. Pinka in sitt revir.
Det är lite synd, men det är förståeligt.
Stadsteatern plockar fram - lite pliktskyldigt, kan man väl säga om man är ogin som jag - två versioner av ROMEO OCH JULIA. Och inget mer. Eller: inte vad jag kan hitta. Det är lite svårt att hitta på deras hemsida, tycker jag. Håller du med?
Stadsteaterns nya chef har sagt att hon vill fokusera på nyskriven och/eller feministisk teater, och jag tror inte man kan anklaga Shakespeare för att vara någondera.
Dramaten har den irriterande olaten att inte namnge dramatiken på första sidan, utan man måste trycka på titeln för att komma till varje produktions specifika sida för att se vem som författat verket. Jag antar att deras webmaster inte är vidare dramatikerintresserade.
I alla fall, Dramaten har av någon anledning en Bergmanfestival.
Men jag antar att det också är ett sätt att utmärka sej: som den teaterchef som inte firade Shakespeare. Synd att dom är två om det.
Jag hade önskat mej en höst där något eller de båda husen pulserat av Shakespeare: Dans, musik, sonetter: att man dammat av de lite ovanliga pjäserna, och plockat upp pjäser och musikaler inspirerade av Shakespeare. Haft utställningar inspirerade av honom. Kostymer utställda. En relica av the Globe uppförd på Sergels torg?
Jag hade gärna sett DOGG’S HAMLET, CAHOOTS MACBETH, av Tom Stoppard, eller hans ROSENCRANTZ AND GUILDENSTERN ARE DEAD.
PLAY ON! är en musikal från 1997 som bygger på Trettondagsafton, men den är situerad i 1940-talets Harlem, och använder sej av Duke Ellingtons musik.
1988 skrev Ann-Marie MacDonald en pjäs som låter väldigt intressant: GOODNIGHT DESDEMONA(GOOD MORNING JULIET), som handlar om en kvinnlig professor som tror sej ha hittat något intressant, som bevisar att OTHELLO och ROMEO OCH JULIET ursprungligen var komedier, men vågar inte berätta om sin upptäckt för sin manlige chef, utan börjar istället drömma om pjäserna. Låter inte det vansinnigt intressant?
Och jag hade gärna sett en uppsättning av KISS ME KATE, Cole Porters version av SÅ TUKTAS EN ARGBIGGA. Jag tycker också det vore intressant att se originalpjäsen uppsatt, bara för att få se hur man lyckas få den jämlik.
Men jag är glad att man inte tyckte det var läge för WEST SIDE STORY, igen. Det känns ibland som om jag aldrig någonsin behöver se den igen. Och ärligt talat: Romeo och Julia sorterar lite in under samma rubrik. Jag tror jag har lite svårt att engagera mej när jag vet att det är kört.
Om 48 år, 2064, kan vi fira att det är 500 år sen Shakespeare föddes, och förhoppningsvis har båda teaterhusen chefer som känner att dom redan har gjort sina avtryck, och kan se se lite omkring. Jag fyller hundra det året, förresten, så det är något att förhoppninsvis se fram emot.
Patti-Li och jag har åkt Hop-on Hop-off både i Stockholm och i Helsingfors, och det är trevligt, och ger en bra överblick av en stad. Vi har också tagit olika guidade båtturer med Strömma Kanalbolag, både på Mälaren och i Brunnsviken, men Ocean Bus är något annat. Det är en buss som går på vattnet, och det är något som måste upplevas.
Man stiger på nere vid Operan, på Strömgatan, precis vid kajen där Kungsträdgården tar slut, och man gör nog klokast i att boka sina biljetter, för om man försöker sej på en drop in kan man bli vansinnigt besviken, eftersom chansen är stor att man inte kommer med.
Det är en stor, poolblå buss, lite högre än vad som är vanligt, och med en front som är strömlinjeformad, som fören på en båt, vilket jag antar att man kan säga att den nästan är. När man kommer närmre ser man också att en stor haj simmar längst med bussens sidor.
Vi tar plats nästan längst bak. En amerikansk familj sitter bakom oss. Några tyskar breder ut sej framför. Det ryktas att det finns holländare ombord. Men inga norrmän.
Guiden är en mycket underhållande man som talar skånska, och när vi kör Hamngatan och Strandvägen ut mot Djurgårdsbrunnsviken, underhåller han oss, på svenska och engelska, med rolig och intressant fakta om sånt som susar förbi. Jag har bott i Stan i över trettio år, men jag lärde mej saker som jag inte hade en aning om.
Vid Villa Källhagen svänger vi av, man spelar My Heart Will Go On, ur Titanic, i bussens högtalarsystem, och så är det plums! rakt ner i vattnet. Det är en väldigt speciell känsla. Lite James Bond, liksom. Ena stunden är man på land, och så plötsligt är man bara i vattnet.
Vi glider längst med viken, in mot Stan, under Djurgårdsbron, förbi Sjöcafeet på Djurgårdssidagn, och uteserveringarna längst med Standvägen. Guiden pekar ut intessanta saker till höger och vänster, och vi vrider och vänder oss för att se. Vi rundar Junibacken, Vasamuseet och Gröna Lund, svänger förbi Skeppsbron och Kastellholmen, och gör en liten runda utanför Stadsgårdskajen, Slussen och Skeppsbron, innan vi dyker in under Skeppsholmsbron och puttrar tillbaka uppför Djurgårdsbrunnsviken och upp på land vid Norra Djurgården. Jag antar att det är det här folk menar när dom säger att Stockholm är vackert.
Det tar runt en timme, och är ganska oförglömligt.
När vi stigit av vår båt-och-buss-tur vid Operan, tar vi våra cyklar och drar ut till Gärdet, för en lunch uppe i det blå. Eller nästan, i alla fall. Man är så högt uppe att det känns lite som om man flyger.
Vi irrar runt lite grand, när vi kommer närmre. Vi ser tornet, högt däruppe, över trädkronorna, men vi hittar liksom ingen väg som leder dit, och det slutar med att vi tar någon slags stig genom skogen. Det ligger gödsel lite här och var, så jag antar att vi är på någon slags häststig.
Jag visste att det var Stockholms högst byggnad, men det känns inte så när jag står härnere på marken, utanför. Det är inte förrän jag kommer upp som det börjar hisna. Utsikten är fånigt fantastisk. Jag ser ända bort till höghusen i Liljeholmen, ända till dom nybyggda skraporna vid Årstadal, och jag upptäcker att Fjäderholmarna ligger hur nära som helst.
Och jag vet inte vad jag hade väntat mej av själva restaurangen. Jo, förresten, jag vet precis vad jag hade väntat mej, och det var inte alls det här. Jag hade sett framför mej nån slag cafeteria som fastnat i 60- eller 70-talet, med heltäckningsmattor, paneler på väggarna, och brickservering i nån slags kantin, du vet, lite som på Ikea? Ingen kommer ju för maten, tänkte jag, allt handlar om utsikten. Man kan ha fel, och sen kan man ha riktigt jävla fel, och det var det jag hade. Riktigt jävla fel.
Det här är flådigt som fasiken, utan att vara dyrt. Jag beställer en pasta, och går bort till salladsbuffén i andra änden av restaurangen, för att fylla på min assiett.
Men det är svårt att slita sej från utsikten. Jag blir liksom stående, spejande, med en halvfylld salladstallrik framför mej. Det är inte förrän magen börjar kurra som jag vaknar upp, och går tillbaka till Patti-Li, som nog undrar vart jag tagit vägen.
Det finns en slags ful uppfattning att man inte ska vara som en turist, speciellt inte när man är en turist, men jag tycker att det är när man vågar släppa på den där rädslan att inte vara häftig, att våga stå ut, som man verkligen börjar uppleva nåt. Att vara turist är förlösande, och när det gäller ens hemstad borde det nästan vara obligatoriskt.
Några väl insatta stockholmare har hittat hit, två kavajklädda affärsapor bakom oss käkar businesslunch, och en korpulent taxichaufför bredvid vårt bord lyxar till det med en soppa som förrätt, men annars är det mest turister, tror jag. Ett stort bord lite längre bort är helt omringat av hungriga och lite konfunderade japaner. Bakom Patti-Li sitter vad jag tror är två norska flator, och lite längre bort ett dagcenter från Småland - japp, jag gick dit och tjuvlyssnade när jag låtsades ta foto. En kille med downs syndrom var så där underbart icke-imponerad av utsikten, men var helt förförd av vad han hade på tallriken.
Maten är mycket god, och vi bestämmer där och då att vi måste komma tillbaka hit, kanske med någon tredje i sällskap, för att visa upp och inviga, och när vi sen går en våning upp och ser att det finns en skybar, då är det så gott som bokat att vi bara ska hit nån kväll, när det börjar mörkna, och klunka en gin och tonic.
Allt ser lite annorlunda ut, häruppifrån, och förhållandena är inte alls som man tror. Platser verkar nästan ha hoppat runt, förbytts, som om någon gjort rockad med stans utsiktsmål. Den där kyrkan borde väl ligga på andra sidan om det där tornet? Och vad är det där för en hög kulle, borta vid Globen?
Vi går upp ytterligare en våning, till ett instängslat utsiktsplan. Jag tror inte på någon slags gud, förutom som en sista utväg, och som en slags jultomte att önska sej saker av, men här uppe blir man nästan lite religiös.
För några år sen var jag uppe på Top of The Rock i New York, ett obesvationsdäck upp på 70:e våningen i Rockefeller Center, där man kunde gå runt hela byggnaden och se Manhattan och stora delar av New York, och det var nästan stört omöjligt att slita sej. Jag gick runt, runt, i tre timmar, tog selfies innan det ens hette selfies, och fick en helt strålande solbränna på köpet, och jag upptäckte hela tiden nya saker jag inte sett.
Det är likadant här: vi vill stanna kvar, men vi vet vi måste gå. Och det fina med att turista i sin hemstad är att det inte är svårt att komma tillbaka, om man vill.
Nere på landbacken är det en obarmhärtigt solig dag. Nästan glödgande. En sån där fnöske-torr och ökenhet dag, där pensionärer dör som flugor, hundar flämtar i skuggan, och växterna vissnar i värmen. Man glömmer bort att man borde dricka, för man har varit törstig så länge att känslan liksom har blivit en norm, och man glömmer liksom bort den, finner sej i en torr mun, och litet utmattat, förvirrat tillstånd.
Mätta och belåtna, och lite kaffe- och sötsugna, igen, försöker vi irra oss mot Djurgården, och letar efter en väg, för att hitta en bro, över Djurgårsbrunnsviken, från Norra Djurgården till Kungliga Djurgården.
Vi lyckas på något sätt irra bort oss ända ut på udden, till Kruthuset, innan vi hittar nån slags cykelstig som tar oss tillbaka, och över Lilla Sjötullsbron.
Man håller på med genrepet, när vi kommer fram till Galärparken. Skådisarna står på scen i full kostym, och man är mitt uppe i hantverkarnas uppspel, vilket betyder att det snart är över.
En full gubbe ligger under en av buskarna borta vid kiosken, ordentligt klädd i vinröd piketröja och beiga chinos, och en svart attacheväska ligger vält en bit bort. Då och då vaknar han, och skriker något till aktörerna på scenen. Jag tror inte själv han är medveten om vad han vill, eller vad han säger. Han är sådär full att reptilhjärnan har tagit över. När han börjar vråla något, igen, går jag bort till honom och lägger fingret mot mina läppar i den där internationella gesten för Shh. Han, i sin tur, lägger sitt finger mot sina läppar, i en slags hälsning, och nickar ner i gröngräset, som om något klubbat honom. Efter en stund börjar han krypa omkring, lite som en uttråkad hund som vill leka, men inte har några vänner. Jag funderar på om man borde ge honom lite vatten, så att han inte helt torkar ut, men när jag tittar dit igen är han borta. Bara hans väska ligger kvar. Efter en stund ser jag honom sitta bland publiken, som redan börjat fylla bänkarna, men när genrepet är slut är båda han och väskan borta.
Klockan är fyra på eftermiddagen, nästan kväll, men solen bränner i nacken. Jag viker upp min skjortkrage och vänder på kepsen, så att skärmen pekar bakåt, när vi tar plats, långt farm, för att vänta på att det ska börja. Patti-Li går iväg till kioskerna, köper kaffe, rawfood-bollar och tre sorters godisremmar. Sen är det slut på födelsedagspresenter, precis när jag börjat vänja mej.
A MIDSUMMER NIGHT’S DREAM skrevs mellan 1590 och 1597. Ingen har någon aning om när, eller varför. Man antar att det är ett beställningsarbete för att fira ett bröllop, men som med så mycket med Shakespeares så är man inte säker på någonting.
Jag har absolut inget belägg för det, men för mej är detta den första sängkammarfarsen. Folk springer ut och in, misstar sej, förtrollar och förtrollas, och i slutet har inget riktigt hänt, förutom att allt har ordnat sej.
Polar Eclipse Theatre är ett nystartat kompani, där delar av ensemblen kommer från en annan grupp - SEST, The Stockholm English Speaking Theatre, som gjorde ett gästspel på Parkteatern för några somrar sen med MUCH ADO ABOUT NOTHING.
Det handlar om fyra intrasslade intriger: Hertigen av Aten ska gifta sej med Amazonernas drottning, och stadens hantverkare har bildat en amatörteatergrupp för att framföra en pjäs till deras ära. En av stadens borgare vill att hans dotter ska gifta sej med Demetreus, men hon är kär i Lysander, som också älskar henne. Och hennes väninna Helena, älskar Demetrius.
Oberon, älvornas kung, och Titania, älvornas drottning, grälar om vem som ska ha vårdnad om ett litet indiskt barn, och för att få som han vill ordnar Oberon så att Puck, hans hjälpreda, ska droppa några förtollade droppar i Titanias öga, när hon sover, så att hon blir förälskad i det första hon ser. De fyra älskande, har också kommit till skogen, Hermia och Lysander för att fly, Demetrius på jakt efter Hermia, och Helana på jakt efter Demetrius.
Oberon, som ser Demetrius skälla ut Helena, beordrar Puck att hälla lite av förtrollningssaften i den unge mannens ögon, men Puck tar fel på person, så att Lysander blir förälskad i Helena.
En av hantverkarna blir förtrollade till åsna, och blir det första älvdrottningen ser när hon vaknar.
Här har man förlagt handlingen till ett slags hippiesamhälle. Scengolvet är täckt med en grön nålfiltsmatta, man har klätt in området runt scenen med konstgräs, och ställt ett underbart tält, i form av en folkvagnsbubbla nedanför scenen. Puck är en långhårig, amerikansk hippie som lirar gitarr, och älvorna, och älvregenter är som hämtade ur musikalen HAIR.
Detta är en av mina favoritpjäser, och jag kan den ganska bra, och den håller för såna här tidstransporneringar. Jag brukar säga att jag inte gillar ’grepp’ på teatern, men med det menar jag tolkningar som inte förtydligar handlingen, som liksom bara ligger utanpå, som en slags illasittande kostym, nånting som inte har någon konsekvens för dom på scenen.
Här är det inte svårt att tänka sej skogsvarelserna som flummiga och frigjorda, i kontrast till det stela, vitklädda stadsfolket.
Man har gjort många roliga grepp: Det dubbleras en hel del, förutom den ganska vanliga att älvdrottning och -kung hoppar in som Hertingen och Amazondrottningen: Demetrius dubblerar som Botten, hantverkaren som får ett åsnehuvud, Lysander dubblerar som Kvitten, hantverkarnas regissör, och Puck spelar även Hermias pappa, men man tar också upp personer ur publiken, som får spela hantverkare, på ett slags buktalarsätt: Skådespelarna står bakom och läser repliker och för ’hantverkarnas’ armar, som bara behöver röra på munnen.
Det är ett mycket inspirerat och lyckat grepp som nog tillfredställer både för att det är ett roligt, i sej, och för att man är glad att det inte är man själv som står där uppe.
Hermia och Helena är de enda som inte dubblerar, och på nåt sätt sitter jag och önskar att man hade lyckats klämma in ytterligare en varsin roll åt de två, mer för symmetrin än för att dramat kräver det. Kanske hade dom kunnat dyka upp som älvor?
Jag har flera gånger tänkt att man måste se till att göra några sorti-öppningar i fonden på den scenvagn man använder i Galärparken - eller skaffa en ny - för det blir lite omständigt med alla soriter och entréer, inte bara i den här pjäsen, utan även i andra jag har sett; man måste nerför en trappa, och runt scenen för att helt försvinna från fokus, och förhållandet är det omvända vid entré: man måste sno som en råtta för att hinna runt, uppför trappan och in på scenen, innan man verkligen kan börja.
Min engelska är väldigt bra, ärligt talat; den är imponerande, men även såna som du, som vill ha dina teveprogram textade, hänger med. Det är något särskilt att höra Shakespeare på orignalspråk. Inget ont om Göran O. Eriksson och alla andra översättare - och dom har varit många - men en översättning kan aldrig bli lika bra som originalet, och jag tycker faktiskt att det är lättare att hänga med på engelska, än i de många krystade svenska tolkningarna. Kanske är det så att det svenska språket har åldrats - låt oss säga förnyats - mer än det engelska?
Föreställningen är bäst när skådisarna liksom lutar sej tillbaka mot texten, litar på berättelsen. Ibland, när man spelar klassikerna, finns en tendens - eftersom det kanske är lite svårt att känna att orden i replikerna överensstämmer med vad man själv skulle ha sagt i samma situation - att liksom ’måla’ texten med känslor. Man har gjort en analys: Hon är arg, och så då så spelar man henne arg, så till den milda grad att man tar över texten. Som publik ser man inte annat än att hon är arg, eller att han är ledsen, man hör inte texten, man ser bara känslan.
Jag menar inte bara att våga gå emot texten - man måste inte nödvändigtvis spela arg bara för att repliken deklamerar så - utan även att inte ta över känslan. Att våga lita på att texten meddelar det man ska kommunicera.
Att våga ta ett steg tillbaka och låta Shakespeare ta över. Kanske är det extra viktigt när det levereras inför en publik som i de flesta fall inte har engelskan som modersmål.
I den här föreställningen framförs några fantastiskt vackra, poetiska monologer, och en hel del versleverans som är lika rytmisk och briljant som från en 1600-talsrappare. Detta är en ypperlig föreställning för Parkteatern, och jag ser redan fram emot vad Solar Eclipse Theatre sätter upp nästa år. Jag räknar att Shakespeare skrev 17 komedier, så man kan välja och vraka. Vad sägs om TWELFTH NIGHT, eller THE TEMPEST? MEASURE FOR MEASURE?
Ärligt talat: det hade varit roligt - och kanske inte nödvändigtvis av den här gruppen, men gärna - att få se Shakespeare spelas som man gjorde då, med män i alla rollerna. Inte som ett ställningstagande mot kvinnor - vilket jag inser är hur många kommer att ta det - utan för att helt enkelt få uppleva hur det såg ut på den tiden när det begav sej? Kan man - kunde man - släppa att det är en man i en klänning, och inte en kvinna?
Kanske är det ett perfekt sätt att spela THE TAMING OF A SHREW: att låta en man göra rollen, och på så sätt själv få uppleva misogynismen? Om det nu inte låter lite väl mycket som något Alexander Mørk-Eidem skulle sätta tänderna i?
Om man nu inte vill sätta upp den här föreställningen ännu en gång, för jag tror nog den håller för en repris.
När det nästan är över, och solen börjat dala, och värmen liksom börjar plana ut, och de fyra ungdomarna på scenen härjar runt i skogen, ömsom älskande, ömsom hatande, när Puck löper runt och ställer till det, och när hantverkarna visar upp sen version av finkultur, då sitter jag där och försöker ta in, försöker minnas, försöker konservera den här känslan, den här upplevelsen, av en helt enkelt perfekt dag.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Parkteatern! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DOLLYWOOD, med Parkteatern:
"Och så fort jag skickat iväg meddelandet tänkte jag: Får man säga så? Beirut? Är det politiskt korrekt? Är det kulturell appropriering, patroniserande, eller rent av rasistiskt? Vad säger man om vill vara politisk korrekt, men samtidigt lite rolig? Möt mej vid Tullhuset, Slussen är rena rama Stonehenge? Rena rama Borgholms Slottsruin? Rena rama… Slussen.
Det är rena rama Slussen, vid Slussen?"
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/dollywood-parkteatern-forestallning-63.html
ETT SEKEL AV REVYER, FRÅN ROLF TILL RAMEL, på Parkteatern:
Hon stod nästan inne i buskarna, vid vägkanten, men steg fram när hon såg mej komma cyklade, och började vifta. Och peka. Vifta och peka. Hon var klädd i en sån där fladdrande, ärmlös diffust mönstrad solklänning, hennes ganska korta hår var vindrufsigt, och hon var väl en bit över 60 år. Söndersolad.
”Titta,” sa hon, ”titta vad männen från mellanöstern har gjort!”
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/ett-sekel-av-revyer-fran-rolf-till.html
TROLLFLÖJTEN 2.0 med Parkteatern, i Rålambshovsparken:
"I ett land där vi ofta väjer, veknar, överser och undviker, är det skönt att se denna vinkling. Inte som en protest, utan som något normalt. Det börjar bulta stolt i mitt svenska hjärta. Det finns många länder där den här typen av berättelser skulle anses vara barnförbjudna, eller där man skulle mötas av protester och attentat från religiösa och de konservativa. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/trollflojten-20-parkteatern.html
