Jag älskar att älska en bra föreställning, men ibland kan det vara nästan lika skönt att få hata en föreställning riktigt lika hett. Det här avskydde jag. Jag erkänner: jag förstår inte Kristina Lugns storhet, har aldrig gjort det. Intressant scenografi, kostym, mycket bra skådisar, speciellt Vanna Rosenberg, som jag älskar (Det kvittar om hon själv inte förstår vad hon spelar, jag förstår vad hon känner) och jag har aldrig sett Jakob Eklund så bra. Men regin; Åsa Kalmer har skådisarna att kånka långbänkar över scenen utan någon för mej logiska anledningar, och låter dom spela i något slags ironisk självdistanserat land utan någon som helst kontakt med varandra. Och texten: Jag säger text, för för mej var det inget drama. Publiken skrattar åt fåniga namn, trötta ordvändningar och Kristina Lugn verkar ha insett att om man verkligen ska locka till skratt då ska man nämna någon av Stockholms förorter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar