Med och Bella Persson, Hedda Karlsson-Pyk, Sara Kilagård, Emese Farsang Bengtsberg, Julia Holmgård Åkerberg, Julia Kollberg, Joel Lättman, Stefanie Cardozo Chungara, Elin Andersson, David Larsson och Bella Persson, Hedda Karlsson-Pyk, Sara Kilagård, Emese Farsang Bengtsberg, Julia Holmgård Åkerberg, Julia Kollberg, Joel Lättman, Stefanie Cardozo Chungara och David Larsson. Saknas på bilden gör Elin Andersson.
”Vill någon hänga med på
Company i kväll på
Kulturama 18.30?”
Det dök plötsligt upp ett meddelande från min kompis Jennie Blåtå på Facebook messenger. Jag hade egentligen tänk gå några dagar senare, men nu fick jag liksom tummen ur: Detta är min favoritperiod vad gäller teater, på hela året: när alla skolor har sina avslutningsföreställningar.
När COMPANY hade urpremiär 1970, fick den 14 Tony-nomineringar, vilket var rekord, och detta berodde kanske på att Broadwaymusikalen befann sej i en riktig svacka. Den klassiska musikalen kändes gammaldags, och man visste inte hur, och med vad, man skulle gå vidare. HAIR hade haft premiär 1967, och skakat om hela genren, och 1969 kom OH, CALCUTTA, en slags revy om sex, med mycket nakenhet. Det här var en tid när musikaluppsättningar inte var lika framgångsrika som pjäser. Neil Simon, inte Stephen Sondheim var bäst på Broadway.
Trots att COMPANY, som det året tävlade med några musikaler som inte direkt kan räknas som klassiker, THE ME NOBODY KNOWS och THE ROTHSCHILDS, vann man dock bara sex statyetter: Bästa Musikal, Bästa Manus, Bästa Musik, Bästa Sångtexter, Bästa Regi och Bästa Scenografi.
Det var femte året i rad som Michael Bennett var nominerad för Bästa Koreografi, utan att vinna, men följande år hände det äntligen: han vann för koreografin för FOLLIES, för vilken han också fick dela regipriset med Hal Prince. Sen följde A CHORUS LINE, DREAMGIRLS och BALLROOM. Och CHESS, nästan.
COMPANY är en väldigt pratig musikal, och jag menar inte det som något negativt, men vanligtvis brukar dialogen hållas till ett minimum, och om något av vikt ska sägas så brukar det sjungas. Här finns hela scener med dialog, och man skulle också kunna ta bort alla sång och musik och ändå få en fullt begriplig föreställning.
Detta beror på att musikalen har sitt ursprung som en pjäs, skriven av Furth, en filmskådespelare vars analytiker hade föreslagit pjäsförfattande som ett slags terapi. Han skrev 11 korta scener som alla handlade om relationen mellan par. Musikalen har ovanligt många stora kvinnliga biroller, och det beror antagligen på att i ursprungspjäsen var alla kvinnor tänkta att spelas av samma kvinna, Kim Stanley, en sån där skådespelerska som kanske inte var världsberömd, men som högaktades av alla inom det egna skrået.
Från början hette musikalen THREES, Treor, eftersom varje scen handlade om tre personer.
Musikalklasser har alltid en överrepresentation av kvinnor, och det händer ofta att kvinnliga elever måste spela manliga roller. Ibland skiftar man bara könet och låter en kvinna spela polis eller domare, butler, eller vad det nu kan vara, och det funkar ganska bra, så länge rollen är ganska asexuell. Några gånger har jag sett ett slag könsbyte, där den manliga rollen förbyts till en lesbisk kvinna, vilket inte har känts vidare lyckat, mest för att det känns som om ett sånt ingrepp borde få mer fokus, tillåtas bli intressantare, ta mer plats. Relationen i det heterosexuella kärleksparet är i många musikaler ganska ointressant, och brukar i det flesta fall handla endast om fysisk attraktion - hon är snygg och hann är så snygg, så visst borde dom få ihop den - men om man i WEST SIDE STORY byter ut Tony mot en Tonie, så tycker jag man måste göra en grundligare revidering av läsningen, för det finns plötsligt en ny, ganska laddad anledning för the Sharks att hata henne. Eller också inte.
Ibland ska den kvinnliga eleven föreställa en biologisk man, och då brukar det bli lite rangligt, rent konstnärligt. Hon får liksom koncentrera sej på att i första hand spela man, istället för att bara agera. Det är tillräckligt svårt att spela judge Turpin i SWEENEY TODD, utan det extra lagret att behöva spela honom som det motsatta könet.
Eftersom jag kände till den här musikalen - utan att egentligen ha sett en liveversion - visste jag att den innehöll flera äkta män, och jag fruktade en kväll fylld av lösmustascher, manspreading och eget gren-greppande.
Det handlar om Company, sällskap, och därför också om ensamhet. Bobby, en singel i New York ska fylla 35, och alla vänner lever i parförhållande, och dom önskar alla att han gjorde detsamma. De önskar det både för hans skull, men även för sin egen skull: en person som lever lycklig som singel är både ett hot och en abnormitet. Det är som när religösa personer möter en ateist: man kan köpa att man väljer en annan religion, men att inte välja någon är obegripligt. De vill inte, kan inte, får inte tro att han är lycklig utan en kvinna vid sin sida. Och dom är övertygade om att bara han hittar henne så kommer han att inse hur ensam, olycklig och misslyckad han varit utan en kvinna i sitt liv. Och, nej; han är inte bög.
I början av föreställningen samlas de i hans lägenhet för att överraska honom på hans födelsedag, men snart splittras handlingen upp i fristående korta scener, som alla, utan krav på någon speciell kronologi - eftersom ingenting egentligen händer - handlar om honom och hans vänner, under paraplytemat ”Sällskap”.
Alltid när jag ser den här musikalen undrar jag vad det är som är så underbart med huvudrollen, Robert. Alla sjunger att dom älskar honom, men jag vet inte vad det är dom egentligen tycker så mycket om. Det är inte det att han är otrevlig eller vidrig på något sätt, han känns bara lite opersonlig. Karaktärslös. Han saknar en mening, ett mål. Han känns mer som en observatör än en deltagare, lite som Christopher Isherwood beskriver sej själv i början av Goodbye To Berlin: "I am a camera with its shutter open, quite passive, recording, not thinking."
Det är som om man vill säga: för att bli någon måste han vara en make, en pojkvän, en partner. Även om jag inte håller med tycker jag det är intressant, för detta resonerande är något som oftast tillskrivs kvinnor.
Scenrummet föreställer en New York-lägenhet, med sovrum, vardagsrum, balkong, badrum och kök, men det är inte platsspecifik: det är inte bara huvudpersonens hem, rummen tillhör alla: samtidigt som ett par sitter i soffan, ligger ett annat par i sängen, eller lagar mat i köket. Det ger en bild av storstadsliv, som en genomskärning av en skyskrapa, där alla lägenheter i stort sett ser likadana ut, och där folks liv och levnadsytor överlappar. Flera gånger möbleras också rummet om av ensemblen, och scenbytena är - tack och lov - snabba och effektiva, eftersom dom är genomtänkta och välrepeterade.
Scenen är fylld av folk, för man använder sej av nästa års avgångsklass, som är mycket större, och för att man ska kunna urskilja och skilja på paren, så har de fått kostymer i samma färg: de är gula, röda, gröna, blå eller vinröda, men de är inte monokroma, som om kläderna doppats i ett färgbad, eller som om alla plagg sytts upp av samma tyg; det finns nyanser, avbrott, skiftningar och varierande materialval. Det är snyggt och alla på scenen känns kostymerade istället för påklädda.
Ofta, speciellt i elevuppsättningar, kan det kännas som om koreografin är insprängd för att studenterna ska få dansa, och rörelserna i sej har ingenting gemensamt med det övriga sceniska berättandet, man bara slänger in några välrepeterade danser som inte berättar någonting, egentligen. Shish-ka-boom-ba, Box Step, Eagle Slide, Jump Charleston, Shimmy… Steg. Steg. Steg.
Här är det inte så: Den koreografi som förekommer känns inte som avbrott, eller något inom parentes, utan som en naturlig följd av det sceniska berättandet.
Det högsta berömmet jag kan ge en föreställning, är att den är smakfullt regisserad. Vad jag menar med det är att regissörens konstnärliga val är smakfullt gjorda. Eftersom jag anser att regissören är ytterst ansvarig, så gäller detta även andra underordnade yrkesområden, som scenografi, kostym, koreografi, och så vidare; då jag anser att allt detta måste godkännas av regissören.
Det kanske inte låter så viktigt, men smak gör all skillnad i världen. Den hindrar vissa från att inte skicka in en skådis i kundvagn, trä papperspåsar över sångarnas huvud, eller skicka in Eliza i ett rosa sängöverkast.
COMPANY är mycket smakfullt regisserad. Den är så smakfullt regisserad att den är en ren njutning.
Patrik Bergner har länge varit något av en favoritregissör, men jag misstänker att han också är en mycket bra teaterpedagog och personinstruktör, för jag har aldrig, i någon av hans uppsättningar, sett en person som inte verkar veta precis vad den ska göra, och hur det ska göras. Ingen elev känns utlämnad eller övergiven.
I en klass där det bara finns två manliga elever har man gjort ett mycket smart val: istället för att låt en av killarna spela huvudrollen Bobby, och den andre får spela en av de manliga birollerna, så får båda spela Bobby, och kvinnorna i klassen spelar både de kvinnliga och manliga birollerna. Detta gör att könsfördelningen framstår mer som ett konstnärligt val än något de blivit tvungna att göra. Hade en av männen spelat en av birollsmännen hade det blivit lite wobbligt där de andra männen spelas av kvinnor.
Det här är ett elevuppspel, så givetvis brister det lite här och var, för det finns roller som är svåra, och svårtillsatta, även i mer professionella sammanhang, och i det här fallet speciellt vad gäller ålder: nästan alla är för unga för det dom spelar, men det är inte viktigt, för man lyckas trots detta upprätthålla en mycket hög konstnärlig standard.
Och roligt nog är det det som jag trodde skulle vara en belastning som blir en av de största behållningarna: kvinnorna som spelar män. Det är inte det att dom gör ett helt okej, adekvat jobb: dom briljerar. Jag vet inte vad dom har fått för regi eller för nycklar, men deras prestation känns inte sökt eller ansträngd, den känns naturlig. Om jag vore en väldigt ung flata, ointresserad av hår och högklackat, och såg den här föreställningen, så skulle jag tänka att det var musikalartist jag ville bli.
Det är ganska vanligt att man efter en sång i en musikal får applåder, men det har aldrig hänt, vad jag minns, att någon får en applåd efter en monolog. Här händer det: kvinnan som spelar den något naiva flygvärdinnan April berättar sin historia om en katt och en fjärilskokong, och när hon slutar går det helt inte att låta bli att klappa.
Ibland kan uppspelspublik var lite väl entusiastiska, men inte i det här fallet. Jag menar: dom är entusiastiska, men det finns all anledning till det.
Tacksamt,
Du vet väl -
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
THE LAST FIVE YEARS på Teaterstuio Lederman:
För att försöka reda ut den här härvan gjorde jag två nya spellistor på min telefon: en med alla sånger i korrekt kronologisk ordning, och en totalt bakvänd, där de byter förutsättningar: Cathys historia berättas från början till slut, och Jamies börjar i slutet och arbetar sej framåt.
ANGELS IN AMERICA, Del 2: PERESTROJKA, på Elverket:
”Varför går du och ser del två om du inte tyckte om del ett?” frågade min kompis L. Woods.
”Därför att jag känner att jag borde,” svarade jag, men ångrade mej: ”Nej, inte bara därför, utan för att jag vill. Jag är intresserad av att veta hur dom har arbetat med del två, och att inte se den vore som att gå i pausen av en pjäs. Jag vill ha hela upplevelsen.”
”Hm,” fnös han. Det var en ljus, snabb fnysning, näsan som en nysning: ”Jag tycker det låter ganska idiotiskt.”
BUDSKAPET TILL MARIA, på Dramaten:
Men det är dräkterna som är de verkliga stjärnorna: detta är kostymer, inte kläder; snitten är enkla, som hos Vermeers tjänstekvinnor, men med en mönstermångfald som om Klimt hade målat med vattenfärg. Detaljerna är diskreta, men många; inget är enbart utilitärt, endast funktionellt, detta är medeltida bondekläder som skapade ur romantikens syn på medeltiden, och många av dom borde ställas ut.
Follow me on Instagram
