Jag vill bara påminna om att jag numera finna på Snapchat.

Och om du känner till några intressanta snappade som kan vara intressanta för en teaterintesserad vegetatrian med en förkärlek för New York, får du gärna rekommendera dom.

Och här är några som jag rekommenderar: 

Max von Essens snapchat: Maxizpad

Humans of Broadway: Humansofbway

Matthew Rodin: Mrmattrodin

The Tony Awards: Thetonyawards

FÅGLARNA, publikrep, Elverket, Dramaten, föreställning 26 16/3 2016

av av Tarjei Vesaas i dramatisering av Ole Anders Tandberg och Nils Sletta, Översättning Marie Lundquist, Regi Ole Anders Tandberg, Scenografi Erlend Birkeland, Kostym Maria Geber, Ljus Ellen Ruge, Musik Fläskkvartetten, Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Med Magnus Roosmann, Melinda Kinnaman, Filip Alexanderson, Sofia Pekkari, Marcus Vögeli, Magnus Ehrner, Jennie Silfverhjelm, Lina Leandersson, Emma Broomé

Just a moment,

One peculiar passing moment...

Must it all be either less or more,

Either plain or grand?

Is it always "or"?

Is it never "and"?

That's what woods are for:

For those moments in the woods...

Oh. if life were made of moments,

Even now and then a bad one-!

But if life were only moments,

Then you'd never know you had one.

Moments in the Wood

ur

INTO THE WOODS

av Stephen Sondheim

När jag kom hem efter publikrepet var jag ganska så ordentligt trött. Tre timmar är en ganska lång tid, speciellt om man känner att man inte hänger med. Jag ville egentligen bara slänga mej i sängen och kolla in The Kale Sandwich Show på Youtube, men tänkte att ”om jag inte gör det nu så blir det aldrig gjort,” och gick in i vardagsrummet och satte mej framför datorn:

”Morkulla,” googlade jag. 

”Morkullesträck,” googlade jag. 

”Myter om morkulla,” googlade jag. 

Det fanns en tid när jag avskydde Shakespeare, för att han skrev om sånt jag inte hade en aning om. Han syftade på och hänvisade till saker som man inte hade en möjlighet att känna till, som vildsvinet i Richard III, eller den politiska situationen i England.

”Hur skulle man kunna känna till något sånt,” resonerade jag, ”det är orättvist, det är fusk.”

Jag ville att man skulle uppdatera honom, så att man kunde förstå. Så att alla kunde förstå. Jag ville demokratisera Shakespeare. Teater för alla, och ingen ska lämnas utanför! Vad hade vi för nytta av alla förlegade ord som hantverkarna använder i EN MIDSOMMARNATTSDRÖM? Stryk dom! Skriv om!

Sen dess har jag tänkt till, och tänkt om. 

Men faktum kvartstår: Regissör och dramaturg kan välja att göra innehållet lite tydligare, eller får finna sej i att viss publik känner sej utanför, och aldrig riktigt kommer in.

Jag hade ingen aning om vad en morkulla var - jag hade nog gissat på en slags fågel, men det kunde lika gärna varit någon slags piga som sprang omkring ute på heden och vaktade kor, eller får, eller änder - och jag tror inte att jag någonsin hört talas om ett morkullesträck. Både författaren och regissören är norska, och kanske är fenomenet morkullesträck mer bekant där. Kanske finns det till och med ett uttryck, som ”Du är lika orubblig som ett morkullesträck,” eller nåt sånt, som gör att det liksom inte glöms bort. 

I alla fall hade det inte behövts mycket för att förklara vad det är för fenomen, och på så sätt få mej att förstå vad det är som gör att huvudpersonen finner det hela så intressant, eller förstå att det han finner så intressantaste alls är så ovanligt, eller upphetsande. . 

Och det är det som är lite mitt problem. Jag fattar inte vad det är som är så intressant, inte bara med morkullan, utan med alltihop. Kan det vara så att man måste ha läst boken för att finna vad det är som fascinerar? Att man, som när man hör en coverversion av en älskad sång, liksom hör ekot av originalet, att minnet bidrar nästan lika mycket? 

Morkulla, läser jag, är en slags snäppa. Hanen är polygam; han skaffar sej ett revir där alla honor i området är hans. I skymningen flyger han fram och tillbaka över sina marker och ropar. Det är detta som kallas ett morkullesträck.

Sen googlar jag författaren, Tarjei Vesaas, en man som enligt Dramatens programblad är en av Norges litterära giganter, flera gånger föreslagen till Nobelpriset.

”Världsberömd i hela Norge,” tänker jag, lite ogint, för jag har aldrig hört talas om honom, och en kortare marknadsundersökning bland vänner ger samma svar: ingen vet vem han är. Inte för att det gör honom mindre bra, men det känns liksom lite snopet att informeras om att man har missat något, att man själv inte är tillräckligt allmänbildad nog att känna till konstnären och hans alster, och sen, när man blivit bekant med mästerverket, sitta där och undra vad det är som är så jäkla bra?

Men, måste jag tillägga, det är ett av de första publikrepen, och mycket kan hända innan premiären.

Det handlar om en man, Mattis, som har en lätt mental funktionsnedsättning och som lever tillsammans med sin syster, ute i skogen, nånstans i Norge, nångång på femtiotalet, tror jag. Hon försörjer dom genom att sticka och sälja koftor, och han letar sysselsättning, men oftast hittar han på anledningar att inte söka jobb. Nån gång gallrar han rovor, men det går inte så bra. Han börjar jobba som färjkarl - ett jobb som han och hans syster hittar på för att liksom sysselsätta honom - och hans enda passagerare blir en skogshuggare som flyttar in i syskonens stuga och får ihop det med systern, något Mattis har lite svårt att ta. I programbladet påvisas detta som dramats verkliga konflikt, men det är lång väg dit. Det är först i andra akten som skogshuggaren dyker upp. Och sen går det väldigt fort. Eller, relativt fort, för att vara en väldigt långsamt berättad historia. 

Scenografin, en slags white box, är, trots att den är väldigt enkel, mycket intressant. Det löper en upphöjnad, lite som ett långbord, längre bak på den ganska grunda scenen, parallellt med scenkanten. Man kan stå bakom, som bakom disken i en handelsbod, sitta bakom, som vid ett matbord, gömma sej bakom, för att göra en överraskande entré, stå ovanpå, som för att se sej omrking, till och med använda den för att illustrera en roddbåt. De fysiska, fantasifulla scenlösningarna är faktiskt en av de verkligt stora behållningarna. Man använder sej också mycket av ljus och projiceringar. Kostymerna är enkla och vackra. 

Under föreställningen satt jag och funderade på om boken är berättad i första person singular, ur Mattis synvinkel, liksom inifrån, eller om vi är menade att stå utanför och se på, lite sådär allmänt. Är folk som han träffar, som till exempel de två kvinnorna i båten, medvetna om att han har en funktionsnedsättning? Är han liksom en särling, men ändå en av dom, sådär som man blir i små samhällen? Det verkar som om man uppfattar honom som harmlös, men jag har hela tiden en underliggande känsla av något hotfullt, att något våldsamt ska hända, som i Möss och Människor, där Lennie dödar Curleys fru. 

Det känns lite som om man har ansträngt sej för att vi inte ska identifiera oss med honom och förstå hur han tänker.

Om det är Mattis berättelse, är det världen omkring honom som är avvikande, och om det hela berättas ’objektivt’ är det Mattis som är avvikande. Som det är nu verkar vissa partier, drömsekvenser, berättas ur huvudpersonens vinkel, men lika ofta känns det som om vi, publiken, förväntas ta ett steg tillbaka och se på Mattis i ett sammanhang där han är den som sticker ut. Ibland ska vi skratta med honom, ibland ska vi skratta åt honom. 

Mattis själv har ett slags förhöjt, poetiskt, lätt skanderande sätt att tala, medan de andra har ett naturalistisk språk. Det är något jag noterar, men har svårt att dra några slutsatser av.

Innan publikrepet började höll regissören det där vanliga talet, om att man inte är färdiga, att mycket kan hända, och att man kanske till och med kanske kommer att bli tvungna att bryta. Det är något bekant över honom. Som så många manliga regissörer av en viss ålder förefaller han vara insvept i någon slags lös halsduk, och han påminner mej lite om en norsk Truman Capote, de senare åren.

Du vet hur man kan ha vissa favoritförfattare som man bara älskar, och läser om och om igen, som jag har Carson McCullers, eller Tove Jansson, eller Dorothy Parker, eller favoritdramatiker som Neil Simon, Tennessee Williams eller Alan Ayckbourn, för att man gillar det sätt dom ser på världen, hur dom berättar verkligheten? Det kan vara så med regissörer också. Eller koreografer. Och tvärtom: man förstår inte alls vad det är dom berättar, hur dom ser på världen, håller inte alls med om vad det är dom försöker säga, man fullständigt avskyr allt dom gör. 

Men det är ganska ovanligt, som i det här fallet, att man ibland hatar, ibland älskar deras arbete. Jag tycket inte alls om - en slags underdrift - Ole Anders Tandbergs  OTHELLO och KUNG LEAR, på Kulturhuset Stadsteatern, men hans JAG ÄR VINDEN, i samma hur, tyckte jag mycket om, och jag fullständigt älskade hans uppsättning av  DON GIOVANNI, på Kungliga Operan. 

Är inte det ganska intressant? 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

•  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ALLT SOM ÄR UNDERBART, publikrep på Teater Playhouse:

"Jag hade knappt hunnit pula in min jacka och ryggsäck under min stol innan en man - som vi kände igen från affischen, och förstod var föreställningens skådespelare -  kommit fram och gett oss en varsin laminerad lapp och fått instruktionen att när siffran ropades ut säga det som stop på lappen.

”24. Spaghetti med köttfärsås.” stod det på min.

”25. Katten Gustav.” stod det på Patti-Lis."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/allt-som-ar-underbart-publikrep-pa.html

DET HÄR ÄR MIN HISTORIA, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:

Man berättar ingenting om hur, och på vad sätt  han i Damaskus engagerar sej i queerpolitik, bara att han satt på en massa caféer och diskuterade, eller hur LGBT-personer i landet hade det. Är det bara jag som känner att det kanske vore intressant att berätta om hur homo-bi-och transpersoner i Syrien har, och hade det?

Han blir som en slags Sally Bowles, bara på tillfälligt besök i Berlin, fladdrande från bord till bord på Damaskus motsvarighet till The Kit-Kat Club, utan att riktigt förstå att en hel värld var på väg att försvinna.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/det-har-ar-min-historia-kulturhuset.html

MILLAS MIRAKEL, med MolièreEnsemblen, ett gästspel på Dramalabbet:

”Åh, jag har aldrig träffat en livs levande noshörning…!”

”Jag är en enhörning!!!”

Jag frustar till. Jag flämtar, flabbar, fnissar, försöker låta bli, men så börjar det om igen…

Det tillhör inte ovanligheterna att jag skrattar, men att jag inte kan sluta, det händer inte varje dag. Du vet: sådär så att det liksom inte går att hejda sej: varje gång man tror att man har skratta klart så tänker man på repliken, och så börjar det om igen. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/millas-mirakel-moliereensemblen.html

ALLT SOM ÄR UNDERBART, publikrep på Teater Playhouse, föreställning 25, 15/3 2016.

Av Duncan Macmillan. Medverkande: Björn Lönner Regi: Stefan Marling, Scenografi: Helena Uggla, Ljusdesign: Kevin Wyn Jones, Ljuddesign: Daniel Douhan, Kostymdesign: Maria Felldin, Producent: Louise Helgesson.

Girls in white dresses with blue satin sashes

Snowflakes that stay on my nose and eyelashes

Silver white winters that melt into springs

These are a few of my favorite things

When the dog bites

When the bee stings

When I'm feeling sad

I simply remember my favorite things

And then I don't feel so bad

My Favorite Things

Ur THE SOUND OF MUSIC, 

av Rodgersa & Hammerstein

”Jag hopas dom inte kommer att dra upp oss på scenen,” viskade Patti-Li Leuk, precis när vi hade satt oss. Våra platser var längst fram, inte på nån av de tre publikgradängerna uppe på scenen, utan på den riktiga, vanliga publikläkaren, lite till vänster. Jag hade knappt hunnit pula in min jacka och ryggsäck under min stol innan en man - som vi kände igen från affischen, och förstod var föreställningens skådespelare -  kommit fram och gett oss en varsin laminerad lapp och fått instruktionen att när siffran ropades ut säga det som stop på lappen.

”24. Spaghetti med köttfärsås.” stod det på min.

”25. Katten Gustav.” stod det på Patti-Lis.

Patti-Li vill vara förberedd om han ska prestera något inför publik. Han ställer stora krav på sej själv, och vill göra så bra ifrån sej som möjligt. Att liksom bara haspla ur sej något är inte hans grej.

Vi var var båda lite trötta, lite matta, lite slut. Hela dagen, i sex och en halv timme, hade vi rusat runt på Medelhavsmuseet och försökt ta så mycket som möjligt av utställningar om Antikens Grekland och Rom, om Palmyra, om Cypern, och om Egypten. Vi övat oss i att le arkaiskt, hade hunnit med både lunch och fika, och var tvungna att smita ifrån en väldigt informativ och intressant visning för att hinna hit till teatern i tid.

Jag gillar heller inte att som publik delta i föreställningar, men inte av samma anledning som Patti-Li; jag har inga prestationskrav, jag trivs bäst med att bara vara en anonym person i publiken, nån som bara tittar på, tar in, nån som ger fokus, inte tar fokus. Men det är lite annorlunda när det är publikrep, tycker jag: då är vi liksom där som försökskaniner, som när man förr brukade stoppas av flinande personer i gallerior och fick smaka eller titta på olika produkter och sen berätta vad man tyckte. 

”Det är nog bara meningen att vi ska ropa vad det står, inte gå upp på scenen,” viskar jag. ”Föreställningen handlar om en kille som skriver upp en massa underbara saker på en lista, och jag antar att vi publiken ska hjälpa till att läsa upp den, kollektivt, liksom.”

Patti-Li är tyst en stund. Så säger han: 

”Det är lite som den där facebook-gruppen?”

”Vilken facebookgrupp?”

”Den där man ska skriva upp saker som man tycker om?”

Jag fattar precis hur han har tänkt. Jag tänkte precis likadant. Någon gång i höstas blev jag inbjuden till en grupp på Facebook: Allt som är Underbart, och jag tyckte det var en underbar idé, och antog att den var skapad som motreaktion till all missnöjdhet som plötsligt dykt upp på fejjan. Allt hat, gnäll och negativitet har liksom gjort att jag övergivit sidan och helt och hållet hänger på Instagram och Snapchat. 

I alla fall: gruppen är liksom en slags avknoppning från föreställningen vi just ska se. En sorts reklam, kanske man kan säga, det är bara det att man måste känna till om pjäsen för att fatta anknytningen. Så gruppen kan anses både lyckad - eftersom den inte är intrusiv och in your face - och lite misslyckad, eftersom det är väldigt lätt att missa att den har något med föreställning som snart har premiär i Stockholm. 

Jag har varit på Teater Playhouse två gånger sen den öppnade, en gång för en reading av CLYBORN PARK, och ett gästspel, MURDER BALLAD, men detta är första gången jag går hit och ser en vanlig föreställning. 

Patti-Li har aldrig varit här, inte ens innan ombyggnaden, när dom spelade spaghettiopera, men eftersom vi är sena hinner vi liksom inte ta in lokalen, sådär som man borde. Efteråt, på vägen ut, bestämmer vi att vi måste ta oss hit en kväll, för att käka lite. Eller kanske luncha, någon dag.

Det fanns en tid när man pratade om ungdomar och deras eviga mobiltelefoner, om hur dom inte kunde lägga ner dom, låta blir dom, och ibland under föreställningar till och med tog upp dom för att sms:a. 

Jag skulle vilja säga att allt är förlåtet. Dagens ungdomar och deras telefoner upplever jag inte alls som störande, när jag går på teater. Kanske är det så att dom inte ser samma slags föreställningar som jag, men det är länge sen jag upplevde att dom stört. Dom har liksom vuxit upp med telefoner, och vet hur man uppför sej. 

Den nya, störande generationen är den gamla generationen. Sextiplussarna som äntligen har skaffat sej en smart telefon, men inte lärt sej hur man använder den. Som tror att flygplansläge bara är något man bara tillämpar när man lämnar landet. Som inte har en aning om hur man stänger av en ringsignal, eller dämpar vibrerandet. Dom är det verkliga hotet. Bara under den här föreställningen inträffade två incidenter: dels var det en kvinna på raden bakom oss, vars telefon tilläts vibrera ostört, trots att vi på raden framför vände oss om, och trots att folk vid hennes sida kastade menande blicker, tittade hon bara rakt fram, som om hon inte ville avslöja att det var hennes telefon. Inte vidare smart: eftersom hon var den enda som inte verkade höra burrandet var det ganska lätt att räkan ut vems telefonen var. 

Dels var det en man som bara lät sin telefon ringa. Det gick så långt att skådespelaren bröt, och så satt vi där, en hel salong, och väntade på att personen som ringt upp skulle lägga på. 

I båda fall var förövarna någonstans mellan sjuttio och döden. 

Många gånger när jag ser ett genrep så känns det som om det inte alls behövdes, som om man skulle kunnat hoppa över det, och haft premiär direkt. Allt känns färdigt. Men i det här fallet förstår jag verkligen att man vill repa. Det är inte så att föreställningen har några snabba byten, eller annan tekniskt avancerad utrustning, förutom de vanliga ljus-cuerna, och musik som ska spelas på rätt ställe, men det verkliga utmaningen, det som verkligen måste övas, är hur skådespelaren ska hantera publiken. 

Föreställningen är ett intressant möte mellan form och innehåll. Formen är ett slags publikdeltagende: Många i publiken har fått lappar med ord eller fraser som ska ropas ut, och några få, utvalda, ska också spela roller i pjäsen. Innehållet är en berättelse om en liten kille vars mamma försök ta livet av sej, och för att visa att det finns  mycket som är underbart, och som gör livet värt att leva, börjar han skriva en lista. En lista som aldrig verkar ta slut. Det handlar om att hitta ut ur en depression. Att hitta något underbart, mitt i allt det meningslösa. En anledning att stiga ur sängen, att se solen, och inte bara den smutsiga fönsterrutan.

Eller, som Meg säger, i Beth Henleys pjäs CRIMES OF THE HEART, efter att hennes lillasyster har misslyckats med ett självmordsförsök: 

”We just have to figure out a way of getting through the really bad days…”

Skådespelaren är ensam på scenen, och man använder sej inte av någon direkt scenografi, bara lite handrekvisita, ibland. Förutom den vanliga publikläktaren har man byggt upp tre mindre, på scenen, och vridit dom i en slags arenasittning.

Det hela bygger på att publiken är delaktig. Personer ombeds agera ställföreträdande för pappan, för sonen själv, för en veterinär, för en skolpsykolog, för en flickvän, ja, till slut är vi alla personer på ett grupptearapimöte.  Det är inte meningen att man ska göra mycket. Ofta ska dom inte säga något, ibland bara något enstaka ord, och dom blir liksom sufflerade och instruerade om vad som krävs av dom.

Nästa gång jag träffar någon som säger att vi svenskar är stela och reserverade så ska jag berätta om den här föreställningen. Jag vet inte om man just den här dagen hade bjudit in Amatörskådisarnas Riksförbund och Sveriges Samlade Statistförening, men det skulle inte vara otroligt. Det gick liksom inte att hejda vissa personer. Där man kanske skulle kunna tro att dom skulle mumla i skägget och generas över att behöva agera, tog dom istället för sej, bredde ut sej, hittade på egna repliker och fortsatte sitt ’skådespelande’ långt efter att dom fyllt sin funktion.  Jag antar att det inte är deras fel; dom såg en chans att glänsa och tog den, övertygade om att deras insats liksom förhöjde upplevelsen av kvällen för alla andra. 

På föreställningen som vi såg fick aktören mer en roll av moderator, och jag tror inte det är menat så. Kontrollen han behövde för att hantera publiken smög sej in i själva rollen, och jag hade gärna sett mer sårbarhet och osäkerhet. Nu kändes det lite som om han var en sån där professionell föredragshållare som verkar spontan men där man märker att varje ord är inrepat, och jag tror att det verkade så för att utbytet med publiken gick lite över styr; istället för att se en person som försökte förklara något för oss, berätta något, och som till sin hjälp använde sej av personer ur publiken för att illustrera vad han menade, såg vi mer en humoristisk talare under de sista minuterna av ett anförande, när han tog emot frågor från åhörarna. Det blev lite som att se Jerry Springer, eller nån annan sån där programledare som går runt och ställer frågor till en publik som kommit dit för att kanske få chansen att uttala sej i live-teve. 

Det kommer nog inte att hända igen. Skådespelaren kommer att bli skickligare på att välja ut människor, dämpa, tygla, kontrollera och sortera bort de mer extroverta personerna med skådisambitioner, och när den säkerheten infinner sej kommer han också att våga släppa kontrollen, släppa fram rollen, våga visa upp sin osäkerhet, sin ensamheten, sin uppgivenhet och sin hoppfullhet…

Och, nej, det var inte vidare läskigt att säga vad som stod på våra lappar, det tyckte varken jag eller Patti-Li. Men det var väldigt skönt när det var sagt och man kunde luta sej tillbaka och bara lyssna på allt det där andra som är underbart. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Öppen repetition. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

•  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

DET HÄR ÄR MIN HISTORIA, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:

Man berättar ingenting om hur, och på vad sätt  han i Damaskus engagerar sej i queerpolitik, bara att han satt på en massa caféer och diskuterade, eller hur LGBT-personer i landet hade det. Är det bara jag som känner att det kanske vore intressant att berätta om hur homo-bi-och transpersoner i Syrien har, och hade det?

Han blir som en slags Sally Bowles, bara på tillfälligt besök i Berlin, fladdrande från bord till bord på Damaskus motsvarighet till The Kit-Kat Club, utan att riktigt förstå att en hel värld var på väg att försvinna.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/det-har-ar-min-historia-kulturhuset.html

MILLAS MIRAKEL, med MolièreEnsemblen, ett gästspel på Dramalabbet:

”Åh, jag har aldrig träffat en livs levande noshörning…!”

”Jag är en enhörning!!!”

Jag frustar till. Jag flämtar, flabbar, fnissar, försöker låta bli, men så börjar det om igen…

Det tillhör inte ovanligheterna att jag skrattar, men att jag inte kan sluta, det händer inte varje dag. Du vet: sådär så att det liksom inte går att hejda sej: varje gång man tror att man har skratta klart så tänker man på repliken, och så börjar det om igen. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/millas-mirakel-moliereensemblen.html

MÄNNEN MED ROSA TRIANGELN, ett publikrep, på Riksteatern:

Vad jag hade velat se var ett ungdomsrum, ett pojkrum, ett studentrum, som det såg ut den där dagen, den 22 Mars 1939, när Nazisterna kom och hämtade honom, det rum som han efter kriget, efter att det koncentrationsläger där han internerats befriats, kommer hem till. Rummet där inget hade hänt, rummet där allt stått stilla, där det enda som förändrats var han själv.

Låter det intressant? Här är resten:  http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/mannen-med-rosa-triangeln-publikrep.html

DET HÄR ÄR MIN HISTORIA, Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen, föreställning 24, 10/3 2016

Av Fredrik Apollo Asplund, Dramaturg Marie Persson Hedenius, Regiöga Carolina Frände, Scen och kostymkonsult Jenny Kronberg, Målning Sara Olausson, Regiauskultant Danilo Micunovic, Medverkande Fredrik Apollo Asplund,

But I wish someone had a talk to me like I wanna talk to you

Ooh I've been to Georgia and California, and, anywhere I could run

Took the hand of a preacherman and we made love in the sun

But I ran out of places and friendly faces because I had to be free

I've been to paradise, but I've never been to me

Please lady, please, lady, don't just walk away

'Cause I have this need to tell you why I'm all alone today

I can see so much of me still living in your eyes

Won't you share a part of a weary heart that has lived a million lies

Oh I've been to Nice and the isle of Greece

Where I sipped champagne on a yacht

I moved like Harlow in Monte Carlo and showed 'em what I've got

I've been undressed by kings and I've seen some things

That a woman ain't s'posed to see

I've been to paradise, but I've never been to me

Hey, you know what paradise is? It's a lie

A fantasy we create about people and places as we'd like them to be

But you know what truth is?

It's that little baby you're holding, and it's that man you fought with this morning

The same one you're going to make love with tonight. That's truth, that's love

I’ve Never Been To Me

av HIRSCH, KENNETH W / MILLER, RONALD N.

”Fy faan, va’ äckligt… Jävla bögjävel…” väser killen bakom mej. Och jag förstår honom. Det känns verkligen som om det är precis den responsen man är ute efter: Bögar är äckliga. Det är bara det att dom - det vill säga produktionen - nog inte alls hade tänkt att detta var den övergripande slutledningen vissa personer i publiken skulle komma fram till. 

Men vad hade man egentligen väntat sej?

Det är väldigt nära att jag reser mej och går, i ren protest. Jag är inte alls lika provocerad av väsandet bakom mej, som av det grovt omdömeslösa beslutet att i en pjäs riktade till ungdomar, med en bög protagonist, väljer att - när man för första gången i föreställningen berör homosexualitet - visa upp ett sexuellt övergrepp. För grabbarna bakom mej är det inte övergreppet i sej - en manlig lärare som tafsar på sin unga, manliga elev - som chockerar, utan att det är en man som tafsar på en annan man, vilket för dom är övergrepp nog, och dom tror också det är det man vill säga, från scenen. Inställningen till dådet legitimerar på något sätt att det är något fel på bögar, att det är ett övergrepp blir liksom sekundärt. 

Du vet frasen vinna slaget och förlora kriget? Det är lite så, här. Man har liksom blivit så förblindad av det politiskt korrekta att man tänker att det är viktigt att man berättar om patriarkatets maktmissbruk utan att inse att man samtidigt säger något helt annat.  Killarna bakom mej skiter i om det är en våldtäkt eller inte, dom tror att det man ska ta avstånd från, är två män i en säng. 

För mej hade det verkligen inte gjort någonting att man skildrade homosexuella övergrepp, om det hade haft någon som helst konsekvens, men som så mycket i den här föreställningen är det bara något som berättas i förbifarten, och sen lämnas.

Visserligen, lite senare, ’hämnas’ offret genom att låtsas behöva massage, och ’förför’ så den äldre mannen, för att sen mitt i avbryta alltihop och ställa sej vråla om övergrepp i trapphuset, något som inte verkar leda till några juridiska följder, men vi som publik förväntas tycka att berättaren gjort något hjältemodigt. 

Det var lite svårt att avgöra vilken ålder offret hade, men om han var så ung som det verkade hade väl det enda hjältemodiga varit att anmäla förövaren, om inte för något annat så för att skydda andra från övergrepp, och om detta nu inte var möjligt, så i alla fall på något sätt beröra denna möjlighet i texten.

Detta är ett genrep, och jag hoppas att dom till premiären har tagit bort hela incidenten med övergreppet, eller på något sätt gjort det mer relevant. 

Föreställningen är en slags sceniska memoarer. Det är bara det att - till skillnad från det skriva ordet - man är van att man på teatern nåt sätt ska komma fram till något, att det där härliga grekiska ordet Katarsis, som betyder rening, eller rensning, ska infinna sej. Efter en föreställning vill man som publik känna att man har upplevt något, kommit fram till något, fått en slags rening. 

Jag är något av en bibliofil vad gäller memoarer och biografier, och jag tycket att som bok hade detta nog varit ganska intressant. Som föreställning verkar den mera vara ett föredrag än en dramatisk presentation. Man förväntar sej nästan att det ska visas diabilder och tas emot frågor från publiken. 

Det handlar om en kille som växer upp på en bondgård i Värmland, och som vill dansa. 

Så han flyttar till Stockholm och börjar på dansskola. 

Så hoppar han av skolan och flyttar till New York och börjar gå på klubbar. 

Så flyttar han hem och börjar gå på klubbar i Stockholm. 

Så spelar han in en hitlåt. 

Så flyttar han till Sydamerika. 

Så flyttar han till Damskus. 

Och så står han på scenen i Skärholmen, och kan numera kalla sej skådespelare.

För det mesta står han rakt upp och ner och berättar, men vid några tillfällen spelar man musik, och så dansar han för oss. Och så sjunger han sin hitlåt. Regissör och dramaturg har aningen haft det väldigt kämpigt, eller alldeles för enkelt. Några direkta spår av deras inverkan hittar jag inte. 

Man förväntar sej liksom i den här typen av berättelse att personen ska lära sej något av det som händer. Liksom kunna sammanfatta sitt liv för oss. ”Jag lärde mej det här, och sen lärde jag mej det här, och det som hände mej där lärde mej det här, och det här…”

Ingenting som händer honom verkar leda till någon djupare insikt. Till exempel bor han i Damaskus och engagerar sej i queerpolitik, till tusen procent. Ända tills han en dag känner att det är dags att åka hem. Så han gör det. På samma sätt som han kände att det var dags att lämna alla de andra platserna han redan hade lämnat, utan att verka ha lärt sej något, eller på något sätt blivit fundamentalt påverkad. 

Jag hittar inte någon anledning att berätta det han berättar, utom att bara berätta. Och varför man väljer att berätta det just på en scen riktad till ungdomar, förstår jag inte.

Det är som om jag skulle ställa mej och berätta om städer jag besökt, utomlands. Hans vistelser är visserligen avsevärt längre, men vad gäller det utrymme som ges för att berätta om varje plats känns det inte så. 

Man berättar ingenting om hur, och på vad sätt  han i Damaskus engagerar sej i queerpolitik, bara att han satt på en massa caféer och diskuterade, eller hur LGBT-personer i landet hade det. Är det bara jag som känner att det kanske vore intressant att berätta om hur homo-bi-och transpersoner i Syrien har, och hade det?

Han blir som en slags Sally Bowles, bara på tillfälligt besök i Berlin, fladdrande från bord till bord på Damaskus motsvarighet till The Kit-Kat Club, utan att riktigt förstå att en hel värld var på väg att försvinna.

Det droppas en massa namn, men varken jag eller de andra i publiken verkar veta vilka dom är. 

Säkerligen finns det flera väldigt intressanta historier här, men ingen av dom blir berättad. Man försöker säga för mycket på för kort tid. Det hela blir som ett sånt där bokreferat man skulle ha i skolan, du vet, när man läser en bok, och så ska man gå fram och ställa sej framför klassen och berätta om boken. 

Det kan aldrig bli lika bra som boken själv.

När jag cyklar hem från Skärholmen försöker jag förstå om det är något stort, något övergripande, som jag har missat, en tanke som kan sammanfatta alltihop, som liksom kan göra konst av det hela, ge kvällen en mening, en uppgift, ett mål, göra den större, mer meningsfull än den var, jag försöker förstå varför man väljer att sätta upp något sånt här, och fastnar vid en replik:

”Vi skulle ju inte fästa oss vid grisen…”

Den är hämtad ur den första delen av hans berättelse, när han var liten och bodde på en bondgård. Man hade en gris, som skulle födas upp, och sen slaktas till jul, och han varnades för att inte fästa sej vid grisen, något han inte hade något problem med. Hans mamma föll i fällan, men han själv hjälpte sin pappa att tappa grisen på blod, strax efter slakten. 

Och kanske är det vad man försöker säga, utan att lyckas: Om man inte vågar fästa sej vid grisen, inte vågar fästa sej vid något, kommer man aldrig någonsin att riktigt höra hemma någonstans. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack, Ticket Master. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

•  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

MILLAS MIRAKEL, med MolièreEnsemblen, ett gästspel på Dramalabbet:

”Åh, jag har aldrig träffat en livs levande noshörning…!”

”Jag är en enhörning!!!”

Jag frustar till. Jag flämtar, flabbar, fnissar, försöker låta bli, men så börjar det om igen…

Det tillhör inte ovanligheterna att jag skrattar, men att jag inte kan sluta, det händer inte varje dag. Du vet: sådär så att det liksom inte går att hejda sej: varje gång man tror att man har skratta klart så tänker man på repliken, och så börjar det om igen. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/millas-mirakel-moliereensemblen.html

MÄNNEN MED ROSA TRIANGELN, ett publikrep, på Riksteatern:

Vad jag hade velat se var ett ungdomsrum, ett pojkrum, ett studentrum, som det såg ut den där dagen, den 22 Mars 1939, när Nazisterna kom och hämtade honom, det rum som han efter kriget, efter att det koncentrationsläger där han internerats befriats, kommer hem till. Rummet där inget hade hänt, rummet där allt stått stilla, där det enda som förändrats var han själv.

Låter det intressant? Här är resten:  http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/mannen-med-rosa-triangeln-publikrep.html

 MURDER BALLAD, ett genrep och gästspel på Teater Playhouse:

Det är som om det inte fanns något privatpersoner kvar längre, som om dom helt gått upp i sina roller. Som om det här, det som händer nu, vore på riktigt, vilket det ju nästan blir, eller är. Jag blir liksom helt uppslukad av handlingen, som ju faktiskt händer vid nästa bord, och plötsligt kommer jag att tänka på de där textraderna ur sången A Part Of That, ur Jason Robert Browns musikal THE LAST FIVE YEARS:

Without a sound

A moment comes to life

And I'm a part of that

I'm a part of that

I'm a part of that

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/murder-ballad-genrep-gastspel-pa-teater.html