Pardon the way that I stare
There's nothing else to compare
The sight of you leaves me weak
There are no words left to speak
But if you feel like I feel
Please let me know that it's real
You're just too good to be true
CAN’T TAKE MY EYES OFF YOU
THE FOUR SEASONS
(UPPDATERING: Det här inlägget handlar om ett showcase man gjorde för musikalen. Här är min rapport från den färdiga föreställningen JERSEY BOYS.)
Jag har en kompis som, vars stående replik till någon som åkte till London eller New York, var, och är: ”Du måste se Jersey Boys!”
Han sa det när jag åkte till New York, och han sa det när jag åkte till London: ”Du måste se Jersey Boys!”
Detta är en man som man kunde tro kanske skulle föredra ett spektakulärt som Wicked, något showigt som Chicago eller något lite mer seriöst, som Billy Eliott. Men, nej:
”Du måste se Jersey Boys!”
Jag vet inte varför jag inte lyssnade. Det var inget personligt, men jag tänkte att han och jag tydligen inte alls hade samma smak.
Och jag vet inte varför jag tänkte det: jag hade inte alls någon koll på musikalen, musiken eller varken Frankie Valli eller the Four Seasons. Det var bara en slags fördom. Jag visste att det var en jukeboxmusikal, så jag klassade det som något med en ganska medioker historia som mest tjänade som en ramberättelse för en massa låtar, en slags musik som jag trodde att jag inte var vidare bekant med.
Chinateatern har bjudit in till ett showcase av höstens kommande musikal Jersey Boys, och när jag låser fast cykeln vid en lyktstolpe utanför teatern undrar jag om jag är den enda som har kommit, för det är väldigt var det är lugnt och tyst! Inte ens en rökare står här utanför och huttrar i vårgloppen, och jag börjar bli lite nervös: tänk om jag är den ende här? Eller, en av de få som kom, i alla fall? Tänk om det bara är jag, någon från Expressen, eller SJ:s magasin, och så personalen?
Till jag öppnar dörren och går in. Det är knöfullt här. Varenda Broadwaynörd i hela stan står och trycker längst med väggarna, och jag antar att musikalskolorna i stan står tomma, för alla elever verkar vara här.
I myllret träffar jag min vän Miss Austen som med en väninnna står och hänger vid ett av barborden. Miss Austen, som blir lite echaufferad av Johannes Bah Kuhnke, och ergo har varit ett superfan av Alexander Mørk-Eidems jukeboxmusikal De Tre Musketörerna, där Bah Kunhke spelade d’Artagnan, berättar att hon har vunnit biljetter till musikalen när den nu snart har premiär i Norge. Eller var det i Danmark? I alla fall skrev hon ihop någon slags dikt och vann!
Hennes väninna, vi kan kalla henne, Mylady, berättar att hon varit tvungen att köpa sin biljett till musikalen - Oslo? Köpenhamn? - men är också snabb att berätta att hon sett De Tre musketörerna på Stadsteatern över 30 gånger. Jag, som inte alls tyckte om föreställningen, koncentrerade mej på att inte visa mina känslor, utan försöker skjuta in Wow! Nämen! Oj! på passande ställen i hennes historia. Jag står mest och funderar på om hon har sett många andra musikaler, och vilka som i så fall är hennes andra favoriter. Sol, Vind och Vatten? Nej, nu är jag elak.
Dörrarna öppnas, och artigt men målinriktat lyckas jag - som en slags någorlunda vänlig missil - styra kosan mot en plats längst fram, nästan i mitten.
Jag har varit på Chinateatern massor av gånger, men jag minns inte man hade såhär sköna fåtöljer. Eller också är det så att jag har varit på en himla massa teatrar med obekväma fåtöljer, för jag känner det nästan som om jag sitter i en sån där skön, elektrisk massagestol där jag långsamt sjunker ner i den mjuka, purpurröda, knubbigt stoppade, plyschklädda stolen.
Vill du veta något intressant? I år planerar jag att få se tre av de fyra musikaler som var Tony-awardsnominerade för bästa musikal 2006. Först ut är Wedding Singer nu i mars med Teater Poff, sen i höst blir det en av mina favvomusikaler, The Drowsy Chaperone, eller som man valt att översätta den på Göta Lejon: Det Påstrukna Förklädet, och så Jersey Boys på Chinateatern. Fattas bara att något estetiskt gymansium eller någon musikalskola sätter upp The Color Purple så har vi en fyrklöver! Vore inte det nåt!?
Det här med showcase är något nytt i Sverige, i alla fall för mej. Vanligtvis, i Sverige, används det mest för att visa fram en specifik person, det vill säga många musikalartister, eller artister över huvud taget, framför ibland showcase, för att visa upp sej och sin talang, och nå ut till arbetsgivare och producenter, men det är ovanligt att produktioner har ett showcase. Förr räckte det gott med att man annonserade eller gjorde gästframträdande i teve, men nu, när papperstidningarna trillar av pinn till höger och vänster, och tevetittandet inte är ett självklart val, får man försöka hitta andra sätt att hitta sin publik, såsom vagnar i prideparaden, internet-bombning, och nu, Showcases.
Visserligen brukar Kulturhuset Stadsteatern i början av hösten göra några små blänkare på plattan, men något i den här storleken har jag aldrig sett. Och jag hoppas att det här är en trend som håller i sej. På något sätt känns det betryggande, att man är ute i så god tid.
Det börjar, och jag är glad att stolen har nackstöd, för här är det fara för whiplash. Jag vet att det inte började med confettiraketer, men det känns som om det började med confettiraketer. Och rök. Massor med rök.
Men det börjar, i verkligheten, med musik. En efter en gör de fyra huvudrollsinnehavarna entre nerför en trappa, sjungande låtar som jag inte tror det finns någon som inte har hört förut.
Och det fräsiga är att med varje ny entré avslöjar man någon man lyckats hålla hemligt, vilka som har huvudrollerna:
Bruno Mitsogiannis(We Will Rock You, Rock of Ages, Joseph and the Amazing Technicolor Dreamcoat, Next To Normal) spelar rollen som Frankie Valli, och hans tre kompisar görs av Peter Johansson(Footloose, Rock of Ages och Jesus Christ Superstar), David Lindgren(High School Musical, Hairspray) och Robert Rydberg(Mamma Mia, Spamalot, Saturday Night Fever, Grease).
Och jag har svårt att sitta still. Det här måste vara perfekt rollbesättning. Jag, som annars alltid brukar sitta och fundera på vem som annars kunde gjort vissa roller, kommer inte på någon som kunde göra det bättre. Det här är musikalkillar som vet vad dom håller på med.
Om ärligheten ska fram så skulle dom kunnat sälja biljetter till det här, pressvisningen, Showcaset, och sålt ut, kväll efter kväll efter kväll. Jag skulle komma. David Hellenius som moderator, är så underhållande att han borde ha en framtid som programledare. Eller komiker. Det är hugget som stucket. Han är rolig, informativ och sådär omedvetet läcker på ett sätt som får mej att önska att jag hade en teve.
Han lyckas med det svåra balansstycket att ta plats utan att ta över, att leda utan att framhäva sej själv och att styra upp eftermiddagen till en mycket proffsig nivå.
Egentligen bjuds vi bara på ett långt medley av några av de absoluta topparna, men det är så bra, så välrepeterat, så superbt exakt i den minutiöst koreograferade dansen, och framförs med sån schvung och charm att det vore svårt att toppa den med något annat. Jag, som aldrig brukar digga, och inte alls tycker om att klappa i takt, kommer på mej själv med att sitta och stampa i golvet. Och flina sådär så att det musklerna värker bak i nacken.
Regissören, Anders Albien, kunde inte närvara, fysiskt, men blir intervjuad via en sprakande telefonledning. Det låter lite som om han sitter i en cafeterian någonstans, och David Hellenius bestämmer snabbt att man ska dra ner hans ljud under själva showen, och bara släppa på honom när han intervjuas.
Man rullar in ett skrivbord och fyra stolar, och en efter en kommer huvudrollerna in, presenteras och berättar lite om sin roll, och lite som sej själv. Det framgår ganska snart att alla killarna har fruar eller flickvänner i underhållningsbranschen. Till och med programledaren själv verkar vara ihop med någon som jobbar inom media, tycker jag mej förstå när han skämtsamt bjuder hem hela publiken på fika efteråt.
Jag får ett intryck att den här musikalen är en slags manlig version av Dreamgirls, men med fler hits. En slags blandning av konsert, show och en berättelse byggd på något som verkligen har hänt.
Producenterna, Vicky von der Lancken, för Vicky Nöjesproduktion, och Bosse Andersson för 2Entertain, kommer upp på scenen och förklarar varför dom har valt att sätta upp musikalen, vad det är dom gillar med den och vad dom tycker om musiken. Vicky von der Lancken sjunger till och med en liten snutt ur en av låtarna, och berättar att hon senast för några veckor sen var över i London för att se musikalen igen. Jag blir lite avundsjuk på dom: tänk att få bestämma vilken av alla underbara musikaler man vill sätta upp, med vem, regisserad av vem man vill, och med kostymer, scenografi, mask, peruk, koreografi och ljus av vem man vill. Det här är liksom producenter som kan välja och vraka.
Kostymören Camilla Thulin (EVITA, CHARMÖRER PÅ VIFT, ROCK OF AGES, FLASHDANCE) berättar lite om 60-talskostymerna, förklarar det tidstypiska och säger att hon nog tycker David Hellenius skulle ha högre midja på byxor, för att få längre ben. Jag förstår vad hon menar, även om jag tycker dom han har - snäva, lågt skurna - sitter väldigt bra. Det är lite som någon har hällt honom i byxorna, och sen skakat, för att slippa luftbubblor.
Det hela avslutas med att dom kör medleyt igen, nu för att filma för promotionsfilmer. Eller, en slag utökad variant av medleyt, tycker jag det verkar som, för det känns lite annorlunda, lite längre, som om fler låtar är invävda. Eller är det bara jag som fått en överdos av häftighet och börjar se i syne?
Nuförtiden är det ingen fara, när seriösa, kunniga produktionsbolag har etablerat sej på de flesta av Stockholms Privatteaterar, men det fanns en tid när vem som helst kunde hyra in sej på en teater, annonsera, och sen vänta på att publiken skulle komma bussandes utifrån landet, omedvetna om vad och vilka det var som låg bakom föreställningen dom betalat ganska mycket pengar för att se. Man hade nappat på några kända namn, och hoppades på det bästa.
Jag har en kompis vars föräldrar såg en amatörmässigt ihopslängd, billigt och hafsigt producerad musikal på en teater, och som sen länge vägrade gå och se något på den scenen, oförstående att själva huset, byggnaden, inte hade något med saken att göra.
Jersey Boys på China känns lyxigt, exklusivt, sexigt, och en massa andra ord med ”x”. Det känns också gediget och glamoröst, två ord som inte brukar samsas.
Ett sånt här showcase borgar för något. Man visar vad man lovar, det blir inte bara en snygg affisch, utan man visar redan här, nästan ett halvår innan premiär, att det ligger en massa arbete och pengar nedlagt i produktionen. Det känns proffsigt, påkostat och ”Broadway”.
När jag cyklar därifrån tänker jag på att jag hade rätt när jag trodde att min kompis föredrog något spektakulärt, showigt och seriöst, för tvärtemot vad jag trodde verkar detta vara ett seriöst och showigt spektakel, och jag är glad att jag inte lyssnade på min kompis och såg Jersey Boys i London eller New York, för det känns som om det här verkar vara något som det varit värt att vänta på.
Och jag antar att min kompis hade rätt: Jag måste se Jersey Boys!
Undrar du har det gick på Tony awards, vilka som vann och för vad, och så?
The Wedding singer, som trots att den även var nominerade för Best Book, Best Original Score, Best Performance by a Leading Actor in a Musical och Best Choreography, vann inte en enda Tony Award.
The Drowsy Chaperone, som nominerades till 13 Tony Awards, vann Best Book, Best Original Score, Best Performance by a Featured Actress in a Musical, Best Scenic Design och Best Costume Design.
Jersey Boys vann Best Performance by a Leading Actor in a Musical, Best Performance by a Featured Actor in a Musical och Best Lighting Design of a Musical.
Vilken musikal vann för bästa musikal? Jersey Boys!
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1050:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
EN KROPP SÄGER MER ÄN TUSEN ORD på Dansmuseet:
Ika Nord börjar med att visa hur man går, står och sitter, och jag är betagen från första stund. Genom att skifta fysik och förhållningssätt blir hon olika människor, på olika humör i olika berättelser. Personerna och humören liksom flyter igenom henne, lite som en mannekäng som visar olika sidor av samma plagg, det är bara det att när just den här modellen har gjort en snurr så är plagget ett helt annat.
Låter det intressant? Här är resten:
BLODSBAND på Dramalabbet:
"Det är bara jag i salongen. Bara jag som har gått in, alltså. Alla andra står ute i foajén. Nej, jag har fel, det sitter en kvinna vid teknikbordet också. Annars är jag ensam. Helt ensam i salongen. Förutom skådespelerskan som sitter och trycker längst uppe i trappan.
Det är premiär på Dramalabbet, av Lovisa Onnermarks BLODSBAND, och jag sitter ensam i salongen, på andra bänkraden. "
Låter det intressant? Här är resten:
TRETTONDAGSAFTON på Dramaten:
"”Vilka är munkarna?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone.
"Va?"
"Vilka är munkarna?"
Vi sitter i Dramatens stora salong och ser på Åsa Melldahls uppsättnings av Trettondagsafton. På scenen pratar Narren med den inspärrade Malvolio. Narren är utklädd till präst, trots att Malvolio inte kan se honom, och och bakom honom står fem, sex munkar, lite överraskande, eftersom Narren bara klätt ut sej till präst på skämt, för att driva med Malvolio. Varifrån kom alla munkar?
Abercrombie rycker på axlarna. Det känns som om vi har gett upp, båda två. "
Låter det intressant? Här är resten:
