Manus och dialog: Emma Sandanam, Manus och musik: Mette Herlitz, Regi: Fredrik Meyer, Scenografi och kostym: Annsofi Nyberg, Koreografi: Catharina Allvin, Mask: Natalie Bjernbrand, Johanna Ruben, med Vanna Rosenberg, Albin Flinkas, Sharon Dyall, Tomas Bolme/Fredrik Meyer, Kristofer Kamiyasu, Sarah Riedel, Matilda Ragnerstam, Catharina Allvin, Nils Axelsson, Oliver Lund, Zeke Lepp, Adrian Macéus, Jonatan Falk, Erik Nyberg, Sissela Kyle, Kapellmästare Ida Sandlund, Musiker: Mats Persson, Johanna Dahl, Peter Forss.
Won't you just sit there
Count the little raindrops
Falling on you
'Cause it's time you knew
All you can ever count on
Are the raindrops
That fall on little girl blue
No use old girl
You might as well surrender
'Cause your hopes are getting slender and slender
Why won't somebody send a tender blue boy
To cheer up little girl blue
Little Girl Blue,
Ur JUMBO
Musik:Richard Rodgers
Text Lorenz Hart
Jag älskar, och hatar, Parkteatern. Vad jag älskar är att sitta där, när föreställningen har börjat, under en blå himmel, svalor som saltomortalar och störtdyker högt däruppe, och härnere: något intressant på scenen.
Vad jag hatar, är ofta publiken. Och väntan. För man måste komma tidigt, om man vill sitta bra. Timmar för tidigt. Man sitter där med en stilla bön, parafraserar Boye och hoppas att ”föreställningen är väntan värd.”
Och jag vet att det bara är rent gnäll, och att det inte går att göra något åt saken, men ibland kan det bli så påfrestande att sitta där att jag funderar på att bara resa mej och gå, att föreställningen, hur underbar den är må vara, inte kan vara värld all den här aggressionen.
För det är inte väntan i sej som är påfrestande, för det mesta, jag har tillräckligt många timmar med podcasts för att överleva några dygn, nej, det är människorna, som man möter, och som nästan nöter ner en, när man väntar. Tanterna som lägger ut en filt över fem sittplatser, fast dom bara ska bli tre. Tanterna som kräver att publiken ska leka hela havet stormar för att dom ska få fyra platser bredvid varandra. Tanterna som går fram och undrar om den plats du håller åt en vän, och när du svarar:
”Nej, tyvärr, jag väntar på någon,” ger dej en blick som betyder: du ljuger, du har inga vänner.
Tanterna? Ja, det är faktiskt mest tanter, och det har nog inte så mycket att göra med att dom är just kvinnor, utan att det är mest kvinnor som går tillsammans, och att det över huvudtaget är flest kvinnor i publiken.
De män jag ser är oftast ensamma, vattenkammade och uppklädda pensionärer med diskreta, hudfärgade hörapparater, hoppfulla att någon ska prata med dom, och livrädda att någon ska göra det.
Vad som kanske irriterar mest är dom som kommer tjugo minuter innan föreställningen börjar, går längst fram, och börjar beklaga sej över att det inte finns några förstklassiga platser lediga, som klämmer sej in i de smockfulla raderna och uppfordrande frågar om folk inte kan klämma ihop sej.
Som dom säger i Seinfeld:
”I will never understand people. They are the worst.”
När jag först såg föreställningens affisch, trodde jag att det var en musikalisering av Sagan om Ringen, eftersom den var en så tydlig parafras av filmens affisch, men jag antar att det bara var ett grepp för att få folk att känna igen något dom inte tidigare sett, för när jag sen såg föreställningen hittade jag inget verkligt samband mellan musikalen och Tolkiens bok.
När jag sen förstod att detta skulle vara en ny version av Mozarts Trollflöjten, där man slängt ut musiken, men behållit handlingen, blev jag lite… Vad är motsatsen till imponerad? Underväldigad?
Varför gör man nåt sånt här? tänkte jag. Berättelsen i Trollflöjten är ju det minst intressanta med verket. Musiken är vad man minns.
Mozarts Trollflöjten hade premiär den trettionde September 1791. Inte ens en månad tidigare, den sjätte September, hade hans Mozarts opera TITUS haft premiär, och ytterligare några månader senare, den femte December, är han död, i reumatisk feber. Han blev 35 år.
Samma år har den franska revolutionen börjat bubbla: kungafamiljen försöker fly, men blir tillfångatagna, och Gustav III, som är på rundresa i Frankrike, inleder förhandlingar om att nedslå revolutionen, men förhandlingarna misslyckas, och han åker hem till Sverige.
Frankrike, förresten blev det här året det första landet att inför metersystemet, något Sverige hoppade på först 1878.
I originalhistorien handlar det om Prins Pamino, som tillsammans med sin nya vän Papageno, fågelfångaren, övertalas av Nattens Drottning att rädda prinsessan Pamina, som sitter fånge i Sarastros slott, men som inser, när han kommer dit, att Sarastro är god, och de tär Nattens Drottning som är den onda. För att vara henne värdig måste han genomgå tre prövningar.
Man behöver inte känna till den operans handling för att uppskatta musikalen, men jag tror att det hjälper. Det blir lite tydligare, och man får svar på vissa frågor, och det är intressant att se vad man har vridit på, strukit, eller omtolkat.
Man kan säga att musikalen, precis som affischen, är en pastisch. Eller, affischen är en pastisch, musikalen är lite mer än så. Den är en variant, ett annat sätt att se berättelsen, en ny vinkel på historien.
Här handlar det om prinsessan Pamina vars föräldrar har skiljt sej, och givetvis har mamman fått vårdnaden, så pappan har kidnappat henne och låst in henne, och istället för att Pamino genomgår visdomstesterna, är det Pamina som ska genomföra dom. Jag hade uppskattat om man varit mer respektlösa mot originalmaterialet. Jag förstår att man tycker att det är viktigt att kvinnan, Pamina, utför prövningarna, men jag tror att prövningarna i sej måste vara mer intressanta, och relevanta. Dramaturgisk och dramatisk, förväntar vi oss något fantastisk, tre sensationella sångnummer. Nu blir det lite av en longör. Vi vet att hon kommer att klara dom, så man sitter mest och väntar på att den delen ska vara över.
Upphovsmakarna som jag tycker kan räknas till de mest intressanta och konstnärligt framgångsrika musikalskaparna i Sverige, har tidigare skrivit ORFEUS & EURYDIKE, EN TONSATT VUXENSAGA PÅ LIV OCH DÖD, och DEN ALLVARSAMMA LEKEN, MED ANDRA ORD, I TONER, alla för Klara Soppteater, och det här är första gången dom gör något såhär stort.
Visuellt känns det påkostat och generöst. Det hela utspelar sej i en slags trädgårdsvärld, där de flesta trampar runt i gröna gummistövlar, hängselbyxor, och såna där skyddsrockar som vaktmästare burkar ha på teve. Scenen som har ett övre plan vid fonden, är täck av konstgräs, och utklippta förstorade foton av blommor fungerar som flyttbara kulisser. Det är roligt att titta på, och kul att se hur dom använder sej av alla sceniska möjligheter, som trappor, luckor i golvet och järnräcken och burar.
Ibland är texterna väldigt bra, ibland är dom lite… ihopsnickrade. Dom är aldrig dåliga, det är bara det att många gånger är dom så suveräna, att det märks dom gånger dom inte är riktigt inspirerade. Och jag vet inte, men ibland upplever jag rimmen som om dom framförts i fel ordning, omvänt, som om man flaggar lite för poängen som ska komma. Man hör rimmet innan det kommer, liksom. Om jag säger ”Nu, när vi har gestalt-gallrat och rollröjt - ” så vet ni att nästa rim kommer att vara ”Trollflöjt,” eller hur? Det blir mer överraskande om man vänder på det.
Kostymerna är intressanta, ambitiösa och innovativa. Trots att Albin Flinkas kostym som Rokoko-operett-prins, framhålls som något man vill ta avstånd från, är det den som mest imponerade, och jag hade gärna sett en sån utveckling även hos dom andra. Kostymt blir det bara Prinsen som har någon slags utveckling, och det hade varit intressant att se även Prinsessan utvecklas.
Första delen segar på, lite präktigt, som ett barnprogram på 70-talet, och det är mest Albin Flinkas operettprins, fångad i den klassiska mansrollen, som håller mitt intresse. Det känns väldigt tillrättalagt, kanske för att det är vad jag förväntar mej.
Eftersom jag har vuxit upp med en ensamstående förälder har jag inte mycket till övers för berättelser som stärker fördomen att ett barn behöver sina föräldrar: sin mamma och sin pappa, en kvinna och en man. Jag förstår att det är en individuell upplevlese, men som barn tyckte jag aldrig att det var synd om mej, förutom när jag såg barnteveprogram om skilsmässor, där man berättade att jag nog borde känna mej ganska ledsen, som bara hade en förälder.
Och kanske är det inte det man vill säga, man kanske bara vill beskriva hur ett barn upplever det att slitas mellan två grälande föräldrar, men till slut kommer det ändå tillbaka till: barnet är lyckligast om kvinnan och mannen håller ihop verkar vara normen man vill befästa.
Sen plötsligt händer något. Det är som om upphovskvinnorna själva har tröttnat på den lite präktiga, tillrättalagda berättelsen, och liksom flippar allt. Papageno kommer ut som bög, Prinsen får en feministisk makover, och man förkunnar att inte alla sagor har lyckliga slut.
Det känns plötsligt ganska vuxet, ganska edgigt, ganska nytt, och jag sätter mej upp i bänken, allert. Det här hade jag inte förutspått, och en liten del av mej blir plötsligt rädd: Det är en sak att som bög vara osynlig, ickerepresenterad i en föreställning, det är en annan sak att plötsligt ha en exponent på scenen. Vad ska hända honom, vad ska han säga, hur ska dom behandla ”problemet”?
Berättaren har en kumpan, en stum, mimande man, vars roll på spektrat Karl-eller-Kvinna skulle hamna en bra bit in på den östrogentäta sidan, och jag gissar - felaktigt - hur det hela kommer att utspela sej: I finalen kommer dom två att stå hand i hand, deras storyline lite osynlig för den som inte vill se, men tydligt nog för att dämpa protester från såna som jag.
Inte då: precis när man från scenen har förkunnat att alla sagor inte har ett lyckligt slut, protesterar Papageno: han vill ha en man, sin man, den man som lovats honom. Han vill ha ett lyckligt slut. Så man fiskar fram en telefon, letar fram GRINDR, en app som riktar sej till män som har sex med män, och vips har han hittat en snubbe i orkestern. Det är kaxigt och hedervärt, och säker ganska påfrestande för föräldrar som drar sej för att ha ”det” samtalet med sina barn. Jag ser några barnfamiljer som reser sej och går, men jag lägger bara märke till det nu, för att jag läser in något helt annat, det blir liksom mer laddat om någon drar. Kanske är ungarna bara trötta?
I ett land där vi ofta väjer, veknar, överser och undviker, är det skönt att se denna vinkling. Inte som en protest, utan som något normalt, och det gör att det börjar bulta stolt i mitt svenska hjärta. Det finns många länder där den här typen av berättelser skulle anses vara barnförbjudna, eller där man skulle mötas av protester och attentat från religiösa och de konservativa.
Jag hade nog fördragit om man hållit det överdrivet traditionellt från början, för att sen, undan för undan, vänt på steken. Låtit mamman, pappan, dottern, precis som prinsen, vara fast i sina sexistiska, heteronormativa roller, för att göra resan, utvecklingen, ännu längre, och mer intressant. Att berätta att kvinnor kan, att visa det, är bra, men att låta dom upptäcka att dom kan, är bättre, tycker jag.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Parkteatern! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
FOLKMORD - ELLER MIN LEVER ÄR MENINGSLÖS, med Teater Tillsammans, på Moment:Teater: Efteråt kände jag det som om jag måste ha missat något. Som om jag inte riktigt hängt med, hittat in, hajat grejen.
Det var som den där gången i sjuan, för länge, länge sen: I högstadiet delades vår klass upp, och föstes ihop med en annan, och framför mej i ett av ämnena, satt plötsligt en ganska okänd flicka. Nu minns jag inte ens hennes namn. Carin? Eva? Lena?
I alla fall: det var i början av den första veckan, och jag såg plötsligt att hon hade ett par glasögon liggande framför sej på bänken. Jag hade inte sett henne ha några glasögon, och med ungars naivitet frågade jag, trots att jag egentligen visste svaret:
”Har du glasögon?”
”Nej,” svarade hon, leende, ”jag gillar att ta mej ett glas ibland.”
Låter det intressant? Här är resten:
HÄXORNA med Kamraterna, på Årsta Teater:
"Men det är ganska spännande att se vad olika regissörer och dramaturger menar med feministisk läsning. Ibland är det väldigt subtilt, bara en slags svag, vag vinkling av berättandet, något nästan omärklig. Det är ofta dom uppsättningarna jag gillar bäst, för jag går ofta hem och upplever det som att det är jag själv som har kommit på ett helt nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att se på verket eller en roll. Jag har blivit påverkad."
Låter det intressant? Här är resten:
KALLOCAIN, med Den Nya Generationen, på Reflexen:
För några veckor sen satt jag på Söder, på en solig uteservering, och fikade med min kompis Adrian Neutknaeppa. Vi pratade feminism.
”Allt är männens fel,” sa han. ”Det är dom som startar krig, det är dom som våldtar, förtrycker, utnyttjar, det är dom som super, slåss och förstör.”
Jag käkade en dyr vegetarisk sallad, han knaprade på en charkuterimaxad macka, och när vi tidigare hade fått vår mat hade han sagt att han beundrade min vegetariska kosthållning, politiskt och miljömässigt, och han skulle gärna själv gå över till en helt plantbaserad kost, om det inte vore det att han tyckte så mycket om kött.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/kallocain-med-den-nya-generationen-pa.html
