tisdag 9 februari 2016

CARMEN MOVES, Folkoperan, genrep, 8/2 2016.


MUSIK Georges Bizet, Rodion Sjtjedrin, MUSIKALISK BEARBETNING/ ARRANGEMANG Olov Helge, LIBRETTO Henri Meilhac, Ludovic Halévy, SVENSK TEXT Ulricha Johnson, BEARBETNING Magnus Lindman, Marit Strindlund, Örjan Andersson, DRAMATURGI Magnus Lindman, REGI & KOREOGRAFI Örjan Andersson, MUSIKALISK LEDNING Alice Farnham, DIRIGENTER Alice Farnham,  Marit Strindlund, KORMÄSTARE Pelle Olofson, SCENOGRAFI & LJUS Sutoda, KOSTYM Nina Sandström, MASK & PERUK Therésia Frisk, CARMEN, Miriam Treichl DON JOSE Markus Pettersson, ESCAMILLO Kosma Ranuer, DANSARE Arina Trostyanetskaya, Björn Nilsson, Javier Perez, Katarina Eriksson, Ninos Josef, KÖR Adolf Fredriks kammarkör, SENIORKÖR, Gråtrutarne, BALKONGKÖRER, Adolf Fredriks musikklasser, Lilla kören, Nacka Musikklasser, ORKESTER Folkoperans orkester

Broken-hearted melody
Once you were our song of love
Now you just keep taunting me
With the memory of
His tender love, oh
Broken-hearted melody
Must you keep reminding me
Of the lips I long to kiss
And the love I miss since he went away
Night and day they play
That broken-hearted melody
That he used to sing to me
When our love was young and bright
As he held me tight
Suddenly I found
I was out of bound

Broken-hearted Melody,
av Jack Hody Johnson

”Lova,” sa min Mystery Date, när vi innan genrepet satt på Paradiset och åt middag ”att du inte skriver om mej. Inte ett ord.”
”Jag lovar,” ljög jag. ”Och om jag skriver om dej så kommer jag att förvandla dej, förvanska dej, så att ingen känner igen dej, knappt ens du själv.”
”Bra,” sa hon. ”Jag vill inte att nån på jobbet läser att jag varit ute på äventyr, när jag varit hemma från jobbet hela dagen.”
”Men, det är ju inte som att du har skolkat,” sa jag.
”Nej, nej,” sa hon, ”men det finns alltid dom som skulle irritera sej. Även efter att kramperna släpper tycker dom att man ska ligga hemma och krama sin vetekudde. Du vet inte inte hur det är att jobba inom skönhetsindustrin, det finns så mycket avundsjuka och illvilja. Speciellt inom min konkurrenskraftiga nisch.”
”Verkligen?”
”Absolut.” Hon såg sej runt på restaurangen, som om hon plötsligt insåg att det kunde finnas spioner vid varje bord. Det var en onödigt stor, melodramatisk, nästan mimisk gest, som gjord för att dra uppmärksamheten till sej. Hade det varit sommar hade hon säkert satt på sej sina solglasögon. Så sänkte hon rösten, nästan till en viskning:
”Hur smaka din raw food-taco?”
Jag blev lite snopen, för jag hade förväntat mej ett förtroende, en hemlighet:
”Jotack, supermumsig. Du skulle kunna få smaka, men du är väl allergisk mot valnötter?”
Hon nickade: 
”Och fikon. Du skulle inte ens ha tid att ringa efter ambulansen, du skulle knappt hinna resa dej från din stol, för att fånga mej innan jag segnade ner på golvet, jag dör, på studs, sådär.”
Hon dubbleknäpper med fingrarna för att visa hur snabbt hon skulle kunna dö. Personer vid närbelägna bord tittar åt vårt håll. 
”Och din flatbrödpizza?” undrar jag, i ett försök att byta ämne, och fokus. 
Men det här med att leva ett diskret liv i skymundan är inte hennes grej. Hon lägger ner sina träbestick, och deklamerar, lite för högt, för alla att höra:
”Detta kan vara den godaste mozzarellan jag någonsin ätit!” 
Sa jag att hon en gång var en skådiswannabee som fått ge upp sina teaterdrömmar i brist på talang?
Jag höjer min telefon för att ta en snapchat på vår mat, och hon gör ett litet utrop ”åh!” och döljer sitt ansikte bakom utspärrade, ringstinna fingrar:
”Inga foton, inget face-bookande!!!”
Min Mystery Date heter egentligen Dolly Lama, och jag anser att hon vida överskattar vilka personer som läser min blogg. Jag tror inte jag har många läsare som är nagelskulptriser, men det är klar, man kan aldrig veta. 

När vi kommer till Folkoperan är det ganska så ordentligt knökfullt i foajén. Det hänger fransdraperier av guldfolie i taket, och när jag tar upp min telefon för att fota, kommer en tant och ställer sej i vägen. Direkt i vägen. Demonstrativt, direkt i vägen. Jag hinner tänka att det är väl en sån där som tycker att alla borde tillfrågas innan man lägger ut ett foto på nätet, innan jag känner igen min väninnna Fiddle de Dee. Storleende och nyklippt. Eller, nyklippt sen jag såg henne sist, vilket kan ha varit för ett halvår sen. Eller senare. Tidigare, menar jag. Vår gemensamma vän, Halta Lotta, är med henne, och hon har blivit rejält smalare.
”Det är åldern,” avfärdar hon, när jag kommenterar hennes viktnedgång. 
”Man ska bli fetare med tiden, inte smalare” protestmuttrar Dolly Lama, som nyligen donerat en avsevärd del av sin garderob till en mindre väninna, sen hon blivit tvungen att ge upp hoppet om att nånsin komma i dom klänningarna igen. 
”Ska man?”
”Ja, skrynkligare, men fetare. Det finns ingen rättvisa här i världen!” 
Hon plöjer iväg genom folkhopen, som nån slags glamorös hennahårad isbrytare. 
Jag guppar efter. 

På scenen är man liksom redan igång när vi kommer in. Folk vankar runt, i tystnad. Orkestern befinnes sej på  ett slags uppbyggda etagepodier på den bakre delen av  scenen, vars underrede har glasats in, och vita metallister, lite som fönsterramar i aluminium, eller som såna där skjutdörrar som finns i vissa duschar, täcker bygget, och bakom rutorna finns såna där torkade stråväxter man hittar vid vägkanten i augusti, så att det hela påminner lite om en utställning av ett tredimensionellt herbarium på något slags biologiskt museum. Till vänster står ett slags växthus, med skjutdörr. Det är ett ganska intressant scenrum, även om det är ganska anonymt. Man skulle kunna spela många föreställningar här. 
Framför mej, precis framför mej, sitter en väldigt lång man. Jag är inte kort, och har en ganska lång överkropp, så när jag sitter förefaller jag längre än vad jag är, men jag är ingenting mot honom. Trots att salongens golv sluttar ner mot scenen sticker hans hjässa upp något högre än min. Till skillnad från många andra långa män har han en mycket god hållning, inget sjunkande ner i stolen här inte, tyvärr, och jag måste tillbringa första akten med att ömsom kika över hans högra axeln, ömsom över hans vänstra. Det kanske inte låter så jobbigt, men eftersom detta till stor del är en dansföreställningen såg det ofta ut som om jag lekte tittut med någon i orkestern. 
I pausen flyttar vi fram, så att vi kommer att sitta bredvid långskånken, men tyvärr är andra akten inte alls lika dansant, utan mer fylld av statisk, stillastående sång.
Under föreställningen sitter jag ibland och funderar över hur jag skulle beskriva kostymerna. Jag skulle vilja ha ett namn, ett ord, för det är en ganska vanlig, populär look: den verkar nästan privat, nästan mer stylad än skissad, som om någon åkt ut till Stadsmissionen i Sätra och köpt kläder i lösvikt, och sen efteråt, omsorgsfullt delat ut dom, och noga övervägt så att det inte blir för mycket av en färg, ett mönster, ett material, en stil, och där man gett accentfärger som cerise, turkos, lime och skrikrosa till utvalda bärare. 
Och känner du till Stadmissonens eget märke, Remake?  Det är ett slags dekonstruering av redan existerande plagg, där man syr nya kläder av delar av gamla. 
Allt eftersom föreställningen fortlöper ser det ut som om man inför fler och fler kostymer där remake-skaparna fått i uppgift att sy något som för dom skulle kunna säga Carmen: volangkjolar, korta matadorjackor och paljettapplikationer. 
Ett tag leker jag med ordet dearranged. Inte deranged, som i rubbad, utan de-arranged, som i prefixet de-, som på engelska läggs till verb och deras derivat, och betecknar avlägsnande eller återföring, och arranged, som i ordnad, arrangerad.
Men jag antar att remake är ett bättre, tydligare namn. 

Första akten är underbart knasgalen. Jag headbangar från sida till sida för att kunna ta in allt.
I våras, i Prag, såg jag en ganska ordentligt träig, traddig uppsättning av CARMEN, så operans faktiska handling var inget problem för mej, med det är ganska skönt när jag rätt snart inser att man helt frångått storyn. Detta är mer som något inspirerat av Carmen, tänker jag, som man behållit den underbara musiken, och sen fritt associerat runt ämnet: jobbat med ord som Spanien, Hat, Kärlek, eller så. Och sen slängt in en jäkla massa fysisk kreativitet.
Man har valt att sjunga på svenska, med text som projiceras på väggen ovanpå växthuset, och jag är inte helt såld på den idén. Varken på textprojiceringen - det är svårt att låta bli att hela tiden sitta och glo på textraderna -  eller på att dom sjunger på ett språk jag förstår, för det känns inte som om orden - som jag förstår dom, i alla fall - har någon konsekvens. För mej handlar det om den vackra musiken, om dansen, om det som händer på scenen i stunden, och sången, men inte alls om texten, som jag inte riktigt kan sätta in i ett sammanhang. 
Dansen och dansarna är underbara, och trots att dom - i alla fall i första akten - är med ganska mycket, kan jag inte få nog, och hade velat ha mer. Ibland finns en överväldigande skara människor på scenen, och det känns som om dansarna försvinner i mängden, som om dom offras för mångfalden. 
Det finns en komik, en positiv knasighet, ett överraskande sätt att röra sej. Sångarna, som också dansar, klarar sej överraskande bra. Några sjungande kylskåp är dom inte. 
Man arbetar med en enorm kör, bestående av seniorkören Gråtrutarne - Dolly Lama skrattade glatt åt deras namn, när hon hittade det i programbladet - och en massa unga musikklasser, och det är intressant att se vanliga personer på scenen. Med det menar jag folk som kanske inte till hundra procent är medvetna om vad dom utstrålar och där uttrycket kanske är omedvetet, men resultatet blir mycket talande. Dom spelar liksom inte, dom symboliserar det dom är.
Man blandar in orkestermedlemmar, och dirigenten, och en av trumslagarna gör en helt underbar dans där han föreställer både tjuren och matadoren, och är för mej ett av kvällens verkliga höjdpunkter. 
Det finns en massa fina scener, situationer, som när Don Jose sjunger för ett äldre par som utgör en hand-dans, eller bilden när Escamillo går ner på knä, och det värsta guldregnet du någonsin sett på en scen rasar ner över honom, vi pratar hinkvis, snödrive-mycket, eller när alla leker en slags mördarlek och mimar att man skär halsen av varandra, och där offret sen, efter några passande minuter som lik reser sej och också börjar skära halsen av folk, men jag börjar allteftersom kvällen går, mer och mer sakna den underbara galenskap, den sceniska anarkin som allting började i. 

Tyvärr verkar det som om man tydligen borde ha hängt med i första akten i alla fall, för i andra akten blir det mörkare, mycket mindre dans, och jag saknar rörelser i rummet något enormt. I slutet, inför ögonblicket när Don Jose knivhugger Carmen, står partet bara rakt upp och ner och sjunger, båda vända ut mot publiken, som i en konsert. Det hade varit okej, förstås, om jag hade fattat galoppen och investerat lite intresse i karaktärernas utveckling tidigare i föreställningen, men jag hade helt frångått handlingen och såg det hela som något lika dekonstruerat som kostymerna. 
Det händer en ganska intressant sak, precis efter själva mordet, när Carmen, lite obekvämt ihopvikt ligger där död, på knä, lite som om hon bad på en bönematta - men jag antar att man ibland hamnar som man hamnar när man dör på scenen,  och det är så man lär sej att preparera sitt fall - och den unga kören kommer upp, och alla kvinnor knivhugger männen, som viker dej och dryper av scenen. 
Jag förstår det som att kvinnorna hämnades Carmen, och i förlängning alla andra kvinnor som dödas av svartsjuka män. Som att våld rättfärdigas av våld. Stick kniven i honom innan han sticker kniven i dej. Döda innan du dödas. Jag förstår att vissa säkert uppskattar bilden av kvinnor som tar makten, oavsett om det glorifierar våld, men verkets verkliga tragedi, den att en kvinna dödas av en man som anser att han älskar henne, och det där West Side Story-slutet av vanmakt man brukar känna, försvinner på något sätt i den här bilden av rättmätig slakt. För mej känns det på något sätt könspolitiskt påklistrat. Det sticker ut, om om det var någon annans idé.
Men detta är förstås ett genrep, så mycket kan hända innan dörrarna slås upp till premiären. 
Du vet det där uttrycket att inte se skogen för alla träd? Jag vet inte om det går att tillämpa här, men jag tänker att kanske är det så att regissören står så nära verket, liksom bär handlingen med sej, att han förutsätter att vi aldrig någonsin ska ha släppt berättelsen, att vi, som när man hör någon sjunga en coversång och liksom hör originalet samtidigt, i minnet, hela tiden varit medvetna om orginalhandlingen. För honom har det kanske alltid varit en historia om svartsjuka och mord, om Carmen och hennes karlar, medan det - för mej i alla fall - ganska länge var en slags fysisk och musikalisk hyllning till Bizets toner, underbart berättad. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 500:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback

Om du gillade det här kanske du gillar: 



"Tänk dej två vackra, nakna straighta män i en bastu, efter en match, som masserar varandras värkande muskler: dom tänker inte ett dugg på homosexualitet, för dom vet inte att det finns nåt sånt.” 

Malvolio pratar om dansarna och dansen, om männen som höll varandra i handen, höll om varandra, dansade med och för varandra, men inte lät sej definieras. 


ANHALT, ett gästspel på Teater TR3:

Det händer något underbart på Teater TR3:s scen. En barfota kvinna i svart jerseyklänning sitter och spelar underbar klassisk musik på en stor, svart flygel, medan en man och en kvinna, i  strumplästen, svarta byxor och olikfärgade skjortor, och med maskerad-masker, står bredvid varandra borta vid fonden, lite som paret i Grant Woods American Gothic, eller som tvillingflickorna i The Shining.

Låter det intressant? Här är resten: 


EN DRUVA I SOLEN av Lorraine Hansberry, ett publikrep på Riksteatern, Hallunda:

Jag är inte säker på om det var ett gästspel av Riksteatern på Kalmar Stadsteater, när jag pluggade där, eller om det var på gamla Stadsteatern, du vet, den som låg på Barnhusgatan, där Dansens Hus ligger nu, men jag vet att det var någonting av Wesker, och jag minns att dom stekte korv. Eller bacon. Och jag vet att dom verkligen stekte, för det osade i hela salongen. Och när man vred på kranen kom det riktigt vatten! Jag var grymt imponerad, därför att för mej var det plötsligt något som var på riktigt.



måndag 8 februari 2016

Snapchat!

Jag finns på Snapchat, som Joakim Clifton Bergman, och jag kommer att försöka lägga upp stories-galore!


söndag 7 februari 2016

Har du förslag på föreställningar du tycker jag borde se?


Eller vill du bjuda in mej till genrep, genomdrag eller readings? Jag är alltid på utkik efter nya saker att se, och jag vill gärna inte missa intressanta saker.


Kontakta mej på 

lördag 6 februari 2016

Just nu ser jag fram emot -

- måndag, och genrepet av CARMEN MOVES  på FOLKOPERAN.

Är inte den här lilla trailern ganska underbar?




Förresten, du har väl inte missat att Folkoperan har en egen podcast? Den heter Operapodden, och du har en länk HÄR.

#Carmen #Carmenmoves #Operapodden #opera #folkoperan

fredag 5 februari 2016

CHRISTIAN RIZZO: D’APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE, Dansens Hus, Föreställning nr 9 4/2 2016

Koncept, koreografi, scenografi och kostym: Christian Rizzo, Artister: Fabien Almakiewicz, Yaïr Barelli, Massimo Fusco, Miguel Garcia Llorens, Pep Garrigues, Kerem Gelebek, Filipe Lourenço/Smaïn Boucetta och Roberto Martínez, Musik: Didier Ambact och King q4, Ljusdesign: Caty Olive Ljudmästare: Vanessa Court eller Frédéric Peugeot, Ljusmästare: Arnaud Lavisse, Samuel Dosière and Érik Houllier, Produktion och turné: Anne Fontanesi och Anne Bautz, Manager Jérôme Masson eller Victor Fernandes, Konstnärlig assistent: Sophie Laly. 

Now, before this modern idea had burst
About the women and children first,
The men had much more charm than they have today.
And if only one of that type survived,
The very moment that he arrived,
I know I'd fall in love in a great big way.
I can't imagine being bad
With any Arrow collar ad,
Nor could I take the slightest joy
In waking up a college boy.
I've no desire to be alone
With Rudy Vallee's megaphone,
So when I'm saying my prayers, I say:

Find me a primitive man,
Built on a primitive plan.
Someone with vigor and vim.
I don't mean a kind that belongs to a club,
But the kind that has a club that belongs to him.
I could be the personal slave
Of someone just out of a cave.
The only man who'll ever win me
Has gotta wake up the gypsy in me,
Find me a primitive man,
Find me a primitive man.
Find Me a Primitive Man
av Cole Porter

Det börjar i tystnad, och i nästan mörker. Eller; det borde ha varit tyst, i alla fall, men det är det inte. Någon bakom mej, i mörkret, tycker att detta är ett passande tillfälle att öppna något inplastat. Det prasslar. Inte lite, och övergående, utan som om personen bakom mej försökte hitta in i ett plastförpackat paket från Ikea. Jag vänder huvudet, i skumrasket, och stirrar argt, men jag antar att jag inte syns, för det fortsätter, prasslet, rasslet, rivandet och slitet.
Och som på en given signal sätter de lungsjukas orkester igång med ett ljudligt, synkoperat ackompanjemang. Det hostas, det harklas, det väser, det slemflämtas och frustas. Vad är det med tystnad som får vissa människor att känna att dom måste hosta, högt?
Jag försöker koncentrera mej på den ensamme mannen på scenen. Nej, dom är visst, två, nej, tre, det kommer fler, nu är dom fem, sex, sju, åtta! Dom glider in och ut varandras koreografi, synkront, eller sticker iväg på egen hand. 
Det är fortfarande tyst, det prasslas fortfarande, och hostas, men det är lite lättare nu, att följa med, att dras in, att svepas med. 

Det står två trumset på scenen, upphöjda, på podium, och en stol, med en rock över ryggstödet,  en grön växt i kruka, en bok, och vad som ser ut som två kulor står utplacerade nästan vid scenkanten, till höger. 

Dansarna är barfota, klädda i jeans och t-shirts, skjortor, tenniströjor, alla i murriga, grå till svarta toner. Och det finns två av varje, märker man ganska fort: Två långhåriga killar, två skäggiga killar, två tunnhåriga killar, två pojkaktiga killar, alla ganska stiliga.  

Dansen är en slags blandning av rock’n roll och manlig folkdans. Vi har läst på både jag och min kompis Malvolio Morrhår, och vet att koreografen fick inspiration när han i Turkiet såg några män gå upp och dansa i en sån där lång rad, med armarna om varandra. 
Men detta är inte en rekonstruktion, utan en dekonstruktion. Det är som om man uppfinner dansen, eller som om man minns den, nånstans från barndomen, från förr, eller i genetiskt, från generationer, tillbaka till ursprunget. Lite som djur, bara instinktivt, kan saker, som flyga, kräla, eller plötsligt bara resa sej och gå.  
Det är hypnotiskt och lite psykedeliskt. Trummandet verkar invaggande och medryckande på samma gång, lite som när man var ung och stod på dansgolvet och dansade i timmar, i nån slags extas, och var ett med rytmen, och det är lite svårt att sitta still. Och dansen, som först framstod som lite ostrukturerad, nästan improviserad, verkar nu plöstligt oerhört detaljerad och disciplinerad. Ingen gör samma sak, och så plötsligt, från ingenstans, gör alla samma sak, och så är det olika igen, och så ser man att två killar, på lika platser på scenen, gör exakt samma steg. 
Jag kommer plötsligt att tänka på en tavla, jag sett någonstans, av rödmålade figurer som dansar i ring. Jag minns inte om det är kvinnor eller män som dansar, och jag vet inte vem som målat den, men jag minns känslan, hur dom dansande liksom fångats i olika poser, låsta i rörelse.

Efteråt, när vi promenerar uppför Torsgatan, pratar vi om plastprasslet bakom. Så fort ljuset gick upp i salongen, efter avslutade applåder, vände jag mej om för att se vem terroristen var. En någorlunda gammal dam, med vidhängande väninna, satt där, nedsjunken i stolen, och försökte resa sej. 
”Kan det vara som Zarah Leander sjunger?” undrar jag. ”Jag kan inte längre höra syrsor, du vet?”
Malvolio nickar, för att visa att han hänger med såhär långt, han känner till sångerskan, och han känner till titeln, men vart är jag på väg?
”Kan det vara så,” fortsätter jag, ”att dom inte själva kan höra att dom prasslar? Att själva ljudet av prasslet är som syrsor, frekvensen går inte längre att höra?”
Jag tycker själv att det är en väldigt bra teori. En slags pacificerande, försonlig teori. 
Han vill inte alls höra på det örat:
”Jag tror att dom bara inte bryr sej. Dom struntar i alla andra, det är som när man sitter hemma, framför teven, och öppnar en påse chips, man bryr sej inte om att man prasslar, man är den enda där, vanligtvis.”
”Vanligtvis.”
Vi pratar om föreställningen, som vi båda tyckt om, men som vi båda tycker är kanske en minut för kort. Vi saknar det sista, överväldigande crescendot, det är där som får oss att lyfta i stolarna, den där sista, svindlande svängen i berg-och-dalbanan, den där sista stupande avgrunden, när det känns som om man faller, som om man är viktlös.

”Jag tänkte på att det var lite som innan man hade ett namn för homosexualitet, innan det fanns ett ord för det, när det liksom inte fanns, eftersom man inte kunde säga vad det var?" säger jag, när vi kommer upp till S:t Eriksplan och börjar gå mot Fridhemsplan, eftersom Malvolio ska handla chips på Coop. "Gränserna måste ha varit mycket mer flytande mellan kärlek, vänskap, och erotik? Det fanns liksom inga linjer att gå över, ingenting man kunde överträda? Män behövde inte var rädda för män, för sina egna känslor, eller för hur dom kunde uppfattas. Och jag menar inte att kärlek eller erotik mellan män, utan om att innan. Tänk dej två vackra, nakna straighta män i en bastu, efter en match, som masserar varandras värkande muskler: dom tänker inte ett dugg på homosexualitet, för dom vet inte att det finns nåt sånt.” 
Malvolio pratar om dansarna och dansen, om männen som höll varandra i handen, höll om varandra, dansade med och för varandra, men inte lät sej definieras. Så kommer jag att tänka på något:
”Känner du till en låt som heter Animal in the Pit?”
”Va? Nej…?”
”Det är en jättekonstigt låt som handlar om ett par som åker till Tijuana i Mexiko, för en snabbskilsmässa,  och efteråt går dom in på en liten restaurang, och beställer mat som tillagas, helstekt i en grop i marken. Middagen dröjer, dom börjar beställa öl, margaritas, mariachibandet börjar spela, dom dansar, och undrar om deras äktenskap tog slut för att middagen alltid kom i tid, och när dom lämnar restaurangen, utan att ha fått någon mat, undrar dom om det överhuvudtaget funnits någon, eller om allt varit en bluff.”
”Nej, den känner jag inte till…” säger Malvolio.
”Den kommer inte ifrån nån musikal.”
”Aha.”
Malvolios musikintresse kretsar starkt kring musikaler, och mitt intresse rör sej runt sångtexter. Jag har en massa solo- och konsertskivor, och hans mycket större förråd är fullt av musikalinspelningar. 
”Jag tänkte på den sången, och på när jag tågluffade efter gymansiet, i Grekland, och bodde på en camping i hyrda tält, och hur det kom ett gäng män till restaurangen och dansade. Sån där Zorba-dans. Jag tror till och med att jag själv var uppe och svängde mina brunbrända, men det kan vara en efterkonstruktion…”
Vi pratar om grekisk dans, turkisk dans, nordöstra medelhavet-dans, och den där judiska dansen som dansas på knä, med flaskor på huvudet som dom gör i FIDDLER ON THE ROOF. 

När jag cyklar hem, över Västerbron, tänker jag på THE INVENTION OF LOVE, en pjäs av Tom Stoppard, om den homosexuelle poeten A. E. Houseman, och hans obesvarade, livslånga kärlek till en klasskamrat. Givetvis, eftersom det är Stoppard, är dramat inte så enkelt; jag köpte pjäsen för tiotalet år sen, läste den, och förstod nada. 
Jag tänker också på uttrycket the Greeks had a word for it. Jag har hört det refereras flera gånger, i populärkultur, och har alltid antagit det för att insinuera homosexulitet, men jag är inte säker.

Hemma sätter jag mej och googlar. Invention of Love Tom Stoppard, skriver jag, och The Greek had a name for it.  
Jag blir inte klokare. Jo, förresten, det blir jag, men kanske inte på det sätt jag förväntat mej: Jag hade nån slags uppfattning att uttrycket the invention of love, på något vis skulle vidröra min teori om de namnlösa känslorna, men vi verkar vara inne på olika spår. Inte heller The Greek had a name for it, verkar vara vad jag trodde det var. Det som kommer upp är en pjäs av Zoe Aktins, från 1930, och verkar handla om kvinnor som gifter sej för pengar. 
Och så lär jag mej att grekerna hade sex ord för kärlek: Eros; Sexuell passion, Philia; djup vänskap, Ludus; lekfull kärlek, Agape; kärleken till alla, Pragma; långvarig kärlek och Philautia, kärleken till sej själv. 

Jag lär mej också att den där dansen med flaskor på huvudet inte alls är en traditionell judisk dans, utan ett påhitt av koreografen, till FIDDLER ON THE ROOF, Jerome Robbins. 

Så minns jag plötsligt den där tavlan, och googlar painting of dancers red. 
Den är målad av Matisse. Han målade två, snarlika, som båda hette Dance, föreställande fem nakna personer i ringdans. I den ena versionen - som hänger på MoMa - är allas hud rosa, men i den versionen jag tänker på  - som hänger på Hermitaget i S:t Petersburg - är de målade i blodrött, och som dom ser ut precis som jag föreställde mej, som jag mindes dom. 
Jag går och lägger mej, ganska nöjd med mej själv och det jag lärt mej, eller, som grekerna skulle ha sagt: Full av Philautia.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 500:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Dessutom vill jag tacka Mrs. Parker of Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


ANHALT, ett gästspel på Teater TR3:

Det händer något underbart på Teater TR3:s scen. En barfota kvinna i svart jerseyklänning sitter och spelar underbar klassisk musik på en stor, svart flygel, medan en man och en kvinna, i  strumplästen, svarta byxor och olikfärgade skjortor, och med maskerad-masker, står bredvid varandra borta vid fonden, lite som paret i Grant Woods American Gothic, eller som tvillingflickorna i The Shining.

Låter det intressant? Här är resten: 


EN DRUVA I SOLEN av Lorraine Hansberry, ett publikrep på Riksteatern, Hallunda:

Jag är inte säker på om det var ett gästspel av Riksteatern på Kalmar Stadsteater, när jag pluggade där, eller om det var på gamla Stadsteatern, du vet, den som låg på Barnhusgatan, där Dansens Hus ligger nu, men jag vet att det var någonting av Wesker, och jag minns att dom stekte korv. Eller bacon. Och jag vet att dom verkligen stekte, för det osade i hela salongen. Och när man vred på kranen kom det riktigt vatten! Jag var grymt imponerad, därför att för mej var det plötsligt något som var på riktigt.


COCKFIGHT, av Mike Bartlett, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Som man är jag ganska van vid att man klistrar olika epitet och egenskaper vid mitt kön, och kallar dom sanningar. Om en kvinna till exempel påstår att alla killar är potentiella våldtäktsmän har jag lärt mej att se det som att det är hennes privata åsikt, ett uttryck för det fria ordet, för demokratin, men om någon ställer sej upp på scenen i en roll som definieras som homosexuell, och säger något provocerande, då är det inte alls lika lätt att skaka av sej och gå vidare. "

Låter det intressant? Här är resten: 


torsdag 4 februari 2016

ANHALT, gästspel på teater TR3, föreställning 8, 3/2 2016

Koreograf: Lotta Melin, Medverkande:  Anna Christensson, pianist, Daniel Adolfsson, skådespelare, Henrietta Wallberg, dansare, Producent: Teresia Pettersson

And though life is never easy as we as children read in the books
Where fairy dust could just fly you so far away
And all I ask is that you leave me my imagination
Where I can pretend I'm flying away
I'm flying away
And that is where I’ll stay
Right there in Never Neverland
I'd be flying, I'd be dying
For love, appreciation
Where mermaids would sing
And fairies would ring
Right down there in Never Neverland
And it's second to the left and straight on 'til morning
Or was it second to the right and straight on 'til morning?
In Never Neverland
In my Never Neverland

Never Neverland
av Scott Alan

Ibland är det väldigt intressant vad som skrivs om en föreställning för att presentera den. Det säger något om vad produktionen - regissör, producent, marknadsförarna - har för syn på vad dom håller på med, vad dom vill att det ska bli, hur det ska uppfattas, gå hem. Det är lite förpackningen, på något sätt. Vissa gånger är det bara ord staplade på varandra - En kontramuskulär föreställning om hur lidandets regressiva obstinans perforerar individens  teosofiska varande - andra gånger är det bara en dikt - Livet är en gåva/men det tar fort slut/Detta kan jag lova/Passa på och njut - eller en fråga - Hur långt skulle du gå för att bevara friden i din familj? - eller ett slags försök till sammanfattning - Fem män i ett kök. Fyra stolar. En brödkniv - eller en ganska rak presentation - Teodor Münchhausens klassiska drama om kärleken mellan Hillevi Semafor, en kvinna av folket, och påven S:t Benidorm III, och hur deras förhållande påverkade feodalismen.
Hur skulle du själv tolka det här?:

En föreställning kring korv, tennsoldater och ett ryskt lantbrukarpar. En konsert om örsprång, nageltrång, svikt och gikt. Såväl absurd humor som hisnande svärta ryms i Lotta Melins nya verk, där Mr Bösendorfer står centralt placerad i ett myller av lek, tvång och teknisk kontroll. Musik av bl a Liszt, Rachmaninov och Skrjabin.

Faktum är, att det stämmer ganska bra…
Bösendorfer, förresten, är märket på en flygel. Alla är inte gjorda av Steinway, okej?

Det hade varit en sån där ovanlig dag när jag inte hade några teater-rapporter att skriva, och därför inte hade det där dåliga samvetet som liksom pushade på. Jag dammsög, plockade i köket, kollade in några You-tubeserier, och av brist på struktur och disciplin bokade jag in ett pass på Friskis och Svettis, klockan sexton, på Kungsholmen. 
Jag var inbjuden till premiären av vad jag antog var en slags dansföreställning, senare på kvällen, men alla inblandade var nya bekantskaper, så jag visste inte vad jag hade att vänta. Det fanns inte heller så mycket att läsa på. Sommaren 2014 hade Balettakademien och Svenska Balettskolan haft uppvisning på Dansens Hus, och jag hade sett ett verk av koreografen, ELEVEN BEFORE WHITE, och när jag läste igenom min ganska kortfattade rapport verkade det som om jag gillade det hela, även om jag var kortfattad: 
"När jag försöker minnas Eleven before white av Lotta Melin, tänker jag: det där Japanska. För det här var lite smågalet, lite knäppt, lite Avant Garde. Man pratar i mikrofon och är ganska roliga, minns jag." 
På instagram såg jag att någon taggat en bild från Kallpressen, en juicebar på Rörstrandsgatan, och jag tänkte att om jag stack hemifrån i god tid skulle jag hinna dit innan Flås och Flämt. Och om jag stack hemifrån i riktigt god tid skulle jag också hinna svänga förbi Folkoperan och hämta ut mina genrepsbiljetter till CARMEN MOVES, en opera-dansföreställning byggd på  musik av Georges Bizet och Rodion Sjtjedrin, och regisserad och koreograferad av Örjan Andersson, WERTHER, EMPEROR, KARMER KRING BLÅ, och RESIDUAL BITS OF SUNLIGHT. 
Och var det inte länge sen jag besökte Stadsmissionen på Hantverkargatan? 

Två timmar innan friskispasset började satt jag på min cykel, lyssnandes på diverse podcasts, Theater People Podcast, The Ensemblist och The Producers Perspective, tror jag, om jag minns rätt. Det hade blivit kallt igen, och lite småhalt, så jag tog det lugnt. Trots det, och trots att jag till och med svängt in på Myrorna på Hornsgatan, kom jag en halvtimme för tidigt till gymet. Story of my life.
På Kallpressen köpte jag en Supersport, en rödbetsjuice med morot, selleri och ingefära, att dricka innan passet, för energi, och en XOXO, med cashewnötter, kakao, dadlar, kardemumma, vanilj och citronbest, att lyxa på efteråt. 
På vägen hem hann jag till och med svänga förbi Stadsmissionen i Liljerian och köpa en hel hög med böcker, bland annat The Benefit of Fartin Explain’d av The Reverend Jonahtan Swift, och Manchu Princess, Japanese Spy, the crossdressing spy who commanded her own army, innan det var dag att dags att återigen sätta mej på cykeln och pedala in till Söder. 

Det händer något underbart på Teater TR3:s scen. En barfota kvinna i svart jerseyklänning sitter och spelar underbar klassisk musik på en stor, svart flygel, medan en man och en kvinna, i  strumplästen, svarta byxor och olikfärgade skjortor, och med maskerad-masker, står bredvid varandra borta vid fonden, lite som paret i Grant Woods American Gothic, eller som tvillingflickorna i The Shining. 
Bland det mest positiva jag någonsin kan säga om en föreställning, är att det är smakfullt. För mej är det en komplimang. Det låter kanske som om jag ger en klapp på huvudet, eller är lite välvilligt nedlåtande, men vad jag menar med det är att det är en föreställning där jag inte skulle vilja ändra på något. Ingenting irriterar, och det mesta fascinerar. Du vet, som när man säger att ett rum är smakfullt inrätt, då betyder det - för mej i alla fall - att man inte skulle vilja byta ut eller flytta på någonting. Man gillar estetiken, den kreativa kraften bakom det hela. 

Jag hade läst att de medverkande skulle vara en pianist, en dansare och en skådespelare, så jag hade - i min värsta fantasi - sett framför mej en pianist vid pianot, en dansare klädd i en halvlång rundskuren klänning från Martha Grahams Line of Clothing, och en ganska orörlig skådespelare som läser dikter eller framför någon slags monolog. 
Det här är inte alls så. Det här är helt galet, anarkistiskt, revolutionärt, men på ett positivt sätt, och utan att verka pretentiöst eller på något sätt sökt, du vet? Det känns inte som om man försöker vara konstiga eller konstlade för sakens skull, utan det är som om man klivit in i något underbart. Det här är deras värld, och det känns som om detta var något dom skulle göra, oavsett om vi satt där eller inte. Det är som om dom lever i en tillvaro dom själva tror på, med egna regler, egen logik. 
Skådisen dansar, dansaren agerar, och musiken blir utsatt för en himla massa saker som nog skulle få många pianister att känna sej obekväma, eller få dom att bli rädda att dom framstod som löjliga. Eller vad sägs om att hon spelar ett klassiskt stycke med vänster hand, medan skådespelaren trär korvar på fingrarna på hennes högra hand? Eller när man börjar tejpa notpapper över henne och flygeln, eller målar glasögon på henne, för att illustrera att Mozart var närsynt? Eller när man till slut lyfter upp henne, och liksom sliter loss henne från tangenterna, mitt i ett stycke, och bär iväg henne, för att liksom få slut på alltihop? 
Klassisk musik, vacker musik, över huvud taget, har räddat en himla massa dansföreställningar. Är koreografin undermålig, överambitiös eller ointressant kan man alltid luta sej tillbaka och lita på att musiken för kvällen framåt. Det är värre dom kvällar man använder sej av modern monoton musik, eller specialskriven sådan. Då måste koreografen och dansaren leverera, för att det ska bli uthärdligt. 
Här skulle jag inte säga att musiken räddar föreställningen, men den bidrar riktigt rejält. Vi får höra Mozart, Prokofiev, F. Svensson, Chaminade, Rachmaninov och Liszt, och bara som konsert är det en fantastisk kväll, men när man sen tillför den här galna, liksom förtrollade världen blir det lite oförglömligt. 
Dansaren har ett underbart, komiskt men minimalistiskt, nästan uttryckslöst uttryck, och skulle passa utmärkt bland Clowner Utan Gränser. Hon spelar aldrig över, men det behövs inte mycket för att jag ska börja fnissa; det räcker med en blick, eller att hon drar in hakan. 
Och vad gäller skådisen hittar jag ingenting som inte säger att han är dansare. Visst, det är inte ELDFÅGELN, eller SINGING IN THE RAIN, men det är ganska mycket fysik. Speciellt en scen, där dansaren har ett trollspö, och genom att gestikulera med det, Harry Potter-style, får hon skådisen att kasta sej omkring, handlöst. Och jag menar något som nästan gränsar till Crouching Tiger, Hidden Dragon. Inte riktigt förstås, men tillräckligt för mej att fundera på kotförskjutningar, handledsbrott och blodiga knän. 
Men det är inte bara individen som imponerar, utan sammanhanget, känslan, bilderna och situationerna. Många skulle nog, när man har en man och en kvinna på scenen, iscensätta något slags kärlekshistoria, eller en relationskamp mellan könen. Här finns nästan inga motsättningar alls. Det finns en scen, där mannen tvingar kvinnan att äta korv. Han håller en korv i varje hand, och håller fram dom, i tur och ordning, för att hon ska ta ett bett, och hon hinner bara bita av, inte tugga, inte svälja. Scenen kommer ganska tidigt i föreställningen, och jag är ännu inte bekant med den här världen, och vet var gränserna går, och börjar fundera på om detta ska symbolisera framtvingat oralsex utan samtycke. Jag hinner till och med tänka att det vore annorlunda om det var hon som tvingade honom att äta korv: det skulle bara vara en kvinna som ger igen, tar makten, när jag inser: det handlar inte alls om det. Det är en person som matar en annan person med korv, inget annat. 
Avsaknaden av konflikter är uppfriskande. Till och med när man stänger locket till flygeln, ställer upp tennsoldater och börjar leka krig, är det som om man berättade historien tillsammans. Nån smäller av en bomb, och man hjälper till att att putta omkull alla offren, oavsett vems soldaterna var. 
Jag går därifrån med många bilder, kanske framförallt av den av stillsamt lekande barn, men den kanske största är av pianisten, sittande mitt på golvet, spelandes vad jag tror var Nikolaj Rimskij-Korsakovs Humlans Flykt, på ett litet barnpiano, och bredvid står dansaren dansande, diggande, som om det vore värsta discomusiken, som att det helt enkelt inte går att stå still. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Teresia! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 500:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

EN DRUVA I SOLEN av Lorraine Hansberry, ett publikrep på Riksteatern, Hallunda:

Jag är inte säker på om det var ett gästspel av Riksteatern på Kalmar Stadsteater, när jag pluggade där, eller om det var på gamla Stadsteatern, du vet, den som låg på Barnhusgatan, där Dansens Hus ligger nu, men jag vet att det var någonting av Wesker, och jag minns att dom stekte korv. Eller bacon. Och jag vet att dom verkligen stekte, för det osade i hela salongen. Och när man vred på kranen kom det riktigt vatten! Jag var grymt imponerad, därför att för mej var det plötsligt något som var på riktigt.


COCKFIGHT, av Mike Bartlett, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Som man är jag ganska van vid att man klistrar olika epitet och egenskaper vid mitt kön, och kallar dom sanningar. Om en kvinna till exempel påstår att alla killar är potentiella våldtäktsmän har jag lärt mej att se det som att det är hennes privata åsikt, ett uttryck för det fria ordet, för demokratin, men om någon ställer sej upp på scenen i en roll som definieras som homosexuell, och säger något provocerande, då är det inte alls lika lätt att skaka av sej och gå vidare. "

Låter det intressant? Här är resten: 

READY, READY, på Dansens Hus: 

Jag kan nog inte räkna på alla fingrar och tår hur ofta jag har hört eller läst frasen:
”Jag vill visa på den patriarkala strukturen i vårt samhälle,” men inte en enda gång har jag hört eller läst någon fråga:
”Hur?” 
Eller ”Varför?”

Jag antar att man tänker att om man ställer en följdfråga är det samma sak som att ifrågasätta, och man vill absolut inte bli uppfattad som någon som ifrågasätter någon som ifrågasätter den patriarkala strukturen. 

Låter det intressant? Här är resten: 


onsdag 3 februari 2016

Just nu ser jag fram emot -

- kvällens premiär av ANHALT:


En föreställning kring korv, tennsoldater och ett ryskt lantbrukarpar. En konsert om örsprång, nageltrång, svikt och gikt. Såväl absurd humor som hisnande svärta ryms i koreograf Lotta Melins nya verk, där Mr Bösendorfer står centralt placerad i ett myller av lek, tvång och teknisk kontroll. Pianist Anna Christensson spelar musik av bl a Liszt, Rachmaninov och Skrjabin.
 
Premiär 3 februari 19:00
Övriga speldatum är 6, 8, 12 och 13 februari 19:00

Koreograf:
Lotta Melin
 
Medverkande: 
Anna Christensson, pianist
Daniel Adolfsson, skådespelare
Henrietta Wallberg, dansare
 
Producent:
Teresia Pettersson

Spelas på Teater Tre, Rosenlundsgatan 12, Stockholm.