MUSIK Georges Bizet, Rodion Sjtjedrin, MUSIKALISK BEARBETNING/ ARRANGEMANG Olov Helge, LIBRETTO Henri Meilhac, Ludovic Halévy, SVENSK TEXT Ulricha Johnson, BEARBETNING Magnus Lindman, Marit Strindlund, Örjan Andersson, DRAMATURGI Magnus Lindman, REGI & KOREOGRAFI Örjan Andersson, MUSIKALISK LEDNING Alice Farnham, DIRIGENTER Alice Farnham, Marit Strindlund, KORMÄSTARE Pelle Olofson, SCENOGRAFI & LJUS Sutoda, KOSTYM Nina Sandström, MASK & PERUK Therésia Frisk, CARMEN, Miriam Treichl DON JOSE Markus Pettersson, ESCAMILLO Kosma Ranuer, DANSARE Arina Trostyanetskaya, Björn Nilsson, Javier Perez, Katarina Eriksson, Ninos Josef, KÖR Adolf Fredriks kammarkör, SENIORKÖR, Gråtrutarne, BALKONGKÖRER, Adolf Fredriks musikklasser, Lilla kören, Nacka Musikklasser, ORKESTER Folkoperans orkester
Broken-hearted melody
Once you were our song of love
Now you just keep taunting me
With the memory of
His tender love, oh
Broken-hearted melody
Must you keep reminding me
Of the lips I long to kiss
And the love I miss since he went away
Night and day they play
That broken-hearted melody
That he used to sing to me
When our love was young and bright
As he held me tight
Suddenly I found
I was out of bound
Broken-hearted Melody,
av Jack Hody Johnson
”Lova,” sa min Mystery Date, när vi innan genrepet satt på Paradiset och åt middag ”att du inte skriver om mej. Inte ett ord.”
”Jag lovar,” ljög jag. ”Och om jag skriver om dej så kommer jag att förvandla dej, förvanska dej, så att ingen känner igen dej, knappt ens du själv.”
”Bra,” sa hon. ”Jag vill inte att nån på jobbet läser att jag varit ute på äventyr, när jag varit hemma från jobbet hela dagen.”
”Men, det är ju inte som att du har skolkat,” sa jag.
”Nej, nej,” sa hon, ”men det finns alltid dom som skulle irritera sej. Även efter att kramperna släpper tycker dom att man ska ligga hemma och krama sin vetekudde. Du vet inte inte hur det är att jobba inom skönhetsindustrin, det finns så mycket avundsjuka och illvilja. Speciellt inom min konkurrenskraftiga nisch.”
”Verkligen?”
”Absolut.” Hon såg sej runt på restaurangen, som om hon plötsligt insåg att det kunde finnas spioner vid varje bord. Det var en onödigt stor, melodramatisk, nästan mimisk gest, som gjord för att dra uppmärksamheten till sej. Hade det varit sommar hade hon säkert satt på sej sina solglasögon. Så sänkte hon rösten, nästan till en viskning:
”Hur smaka din raw food-taco?”
Jag blev lite snopen, för jag hade förväntat mej ett förtroende, en hemlighet:
”Jotack, supermumsig. Du skulle kunna få smaka, men du är väl allergisk mot valnötter?”
Hon nickade:
”Och fikon. Du skulle inte ens ha tid att ringa efter ambulansen, du skulle knappt hinna resa dej från din stol, för att fånga mej innan jag segnade ner på golvet, jag dör, på studs, sådär.”
Hon dubbleknäpper med fingrarna för att visa hur snabbt hon skulle kunna dö. Personer vid närbelägna bord tittar åt vårt håll.
”Och din flatbrödpizza?” undrar jag, i ett försök att byta ämne, och fokus.
Men det här med att leva ett diskret liv i skymundan är inte hennes grej. Hon lägger ner sina träbestick, och deklamerar, lite för högt, för alla att höra:
”Detta kan vara den godaste mozzarellan jag någonsin ätit!”
Sa jag att hon en gång var en skådiswannabee som fått ge upp sina teaterdrömmar i brist på talang?
Jag höjer min telefon för att ta en snapchat på vår mat, och hon gör ett litet utrop ”åh!” och döljer sitt ansikte bakom utspärrade, ringstinna fingrar:
”Inga foton, inget face-bookande!!!”
Min Mystery Date heter egentligen Dolly Lama, och jag anser att hon vida överskattar vilka personer som läser min blogg. Jag tror inte jag har många läsare som är nagelskulptriser, men det är klar, man kan aldrig veta.
När vi kommer till Folkoperan är det ganska så ordentligt knökfullt i foajén. Det hänger fransdraperier av guldfolie i taket, och när jag tar upp min telefon för att fota, kommer en tant och ställer sej i vägen. Direkt i vägen. Demonstrativt, direkt i vägen. Jag hinner tänka att det är väl en sån där som tycker att alla borde tillfrågas innan man lägger ut ett foto på nätet, innan jag känner igen min väninnna Fiddle de Dee. Storleende och nyklippt. Eller, nyklippt sen jag såg henne sist, vilket kan ha varit för ett halvår sen. Eller senare. Tidigare, menar jag. Vår gemensamma vän, Halta Lotta, är med henne, och hon har blivit rejält smalare.
”Det är åldern,” avfärdar hon, när jag kommenterar hennes viktnedgång.
”Man ska bli fetare med tiden, inte smalare” protestmuttrar Dolly Lama, som nyligen donerat en avsevärd del av sin garderob till en mindre väninna, sen hon blivit tvungen att ge upp hoppet om att nånsin komma i dom klänningarna igen.
”Ska man?”
”Ja, skrynkligare, men fetare. Det finns ingen rättvisa här i världen!”
Hon plöjer iväg genom folkhopen, som nån slags glamorös hennahårad isbrytare.
Jag guppar efter.
På scenen är man liksom redan igång när vi kommer in. Folk vankar runt, i tystnad. Orkestern befinnes sej på ett slags uppbyggda etagepodier på den bakre delen av scenen, vars underrede har glasats in, och vita metallister, lite som fönsterramar i aluminium, eller som såna där skjutdörrar som finns i vissa duschar, täcker bygget, och bakom rutorna finns såna där torkade stråväxter man hittar vid vägkanten i augusti, så att det hela påminner lite om en utställning av ett tredimensionellt herbarium på något slags biologiskt museum. Till vänster står ett slags växthus, med skjutdörr. Det är ett ganska intressant scenrum, även om det är ganska anonymt. Man skulle kunna spela många föreställningar här.
Framför mej, precis framför mej, sitter en väldigt lång man. Jag är inte kort, och har en ganska lång överkropp, så när jag sitter förefaller jag längre än vad jag är, men jag är ingenting mot honom. Trots att salongens golv sluttar ner mot scenen sticker hans hjässa upp något högre än min. Till skillnad från många andra långa män har han en mycket god hållning, inget sjunkande ner i stolen här inte, tyvärr, och jag måste tillbringa första akten med att ömsom kika över hans högra axeln, ömsom över hans vänstra. Det kanske inte låter så jobbigt, men eftersom detta till stor del är en dansföreställningen såg det ofta ut som om jag lekte tittut med någon i orkestern.
I pausen flyttar vi fram, så att vi kommer att sitta bredvid långskånken, men tyvärr är andra akten inte alls lika dansant, utan mer fylld av statisk, stillastående sång.
Under föreställningen sitter jag ibland och funderar över hur jag skulle beskriva kostymerna. Jag skulle vilja ha ett namn, ett ord, för det är en ganska vanlig, populär look: den verkar nästan privat, nästan mer stylad än skissad, som om någon åkt ut till Stadsmissionen i Sätra och köpt kläder i lösvikt, och sen efteråt, omsorgsfullt delat ut dom, och noga övervägt så att det inte blir för mycket av en färg, ett mönster, ett material, en stil, och där man gett accentfärger som cerise, turkos, lime och skrikrosa till utvalda bärare.
Och känner du till Stadmissonens eget märke, Remake? Det är ett slags dekonstruering av redan existerande plagg, där man syr nya kläder av delar av gamla.
Allt eftersom föreställningen fortlöper ser det ut som om man inför fler och fler kostymer där remake-skaparna fått i uppgift att sy något som för dom skulle kunna säga Carmen: volangkjolar, korta matadorjackor och paljettapplikationer.
Ett tag leker jag med ordet dearranged. Inte deranged, som i rubbad, utan de-arranged, som i prefixet de-, som på engelska läggs till verb och deras derivat, och betecknar avlägsnande eller återföring, och arranged, som i ordnad, arrangerad.
Men jag antar att remake är ett bättre, tydligare namn.
Första akten är underbart knasgalen. Jag headbangar från sida till sida för att kunna ta in allt.
I våras, i Prag, såg jag en ganska ordentligt träig, traddig uppsättning av CARMEN, så operans faktiska handling var inget problem för mej, med det är ganska skönt när jag rätt snart inser att man helt frångått storyn. Detta är mer som något inspirerat av Carmen, tänker jag, som man behållit den underbara musiken, och sen fritt associerat runt ämnet: jobbat med ord som Spanien, Hat, Kärlek, eller så. Och sen slängt in en jäkla massa fysisk kreativitet.
Man har valt att sjunga på svenska, med text som projiceras på väggen ovanpå växthuset, och jag är inte helt såld på den idén. Varken på textprojiceringen - det är svårt att låta bli att hela tiden sitta och glo på textraderna - eller på att dom sjunger på ett språk jag förstår, för det känns inte som om orden - som jag förstår dom, i alla fall - har någon konsekvens. För mej handlar det om den vackra musiken, om dansen, om det som händer på scenen i stunden, och sången, men inte alls om texten, som jag inte riktigt kan sätta in i ett sammanhang.
Dansen och dansarna är underbara, och trots att dom - i alla fall i första akten - är med ganska mycket, kan jag inte få nog, och hade velat ha mer. Ibland finns en överväldigande skara människor på scenen, och det känns som om dansarna försvinner i mängden, som om dom offras för mångfalden.
Det finns en komik, en positiv knasighet, ett överraskande sätt att röra sej. Sångarna, som också dansar, klarar sej överraskande bra. Några sjungande kylskåp är dom inte.
Man arbetar med en enorm kör, bestående av seniorkören Gråtrutarne - Dolly Lama skrattade glatt åt deras namn, när hon hittade det i programbladet - och en massa unga musikklasser, och det är intressant att se vanliga personer på scenen. Med det menar jag folk som kanske inte till hundra procent är medvetna om vad dom utstrålar och där uttrycket kanske är omedvetet, men resultatet blir mycket talande. Dom spelar liksom inte, dom symboliserar det dom är.
Man blandar in orkestermedlemmar, och dirigenten, och en av trumslagarna gör en helt underbar dans där han föreställer både tjuren och matadoren, och är för mej ett av kvällens verkliga höjdpunkter.
Det finns en massa fina scener, situationer, som när Don Jose sjunger för ett äldre par som utgör en hand-dans, eller bilden när Escamillo går ner på knä, och det värsta guldregnet du någonsin sett på en scen rasar ner över honom, vi pratar hinkvis, snödrive-mycket, eller när alla leker en slags mördarlek och mimar att man skär halsen av varandra, och där offret sen, efter några passande minuter som lik reser sej och också börjar skära halsen av folk, men jag börjar allteftersom kvällen går, mer och mer sakna den underbara galenskap, den sceniska anarkin som allting började i.
Tyvärr verkar det som om man tydligen borde ha hängt med i första akten i alla fall, för i andra akten blir det mörkare, mycket mindre dans, och jag saknar rörelser i rummet något enormt. I slutet, inför ögonblicket när Don Jose knivhugger Carmen, står partet bara rakt upp och ner och sjunger, båda vända ut mot publiken, som i en konsert. Det hade varit okej, förstås, om jag hade fattat galoppen och investerat lite intresse i karaktärernas utveckling tidigare i föreställningen, men jag hade helt frångått handlingen och såg det hela som något lika dekonstruerat som kostymerna.
Det händer en ganska intressant sak, precis efter själva mordet, när Carmen, lite obekvämt ihopvikt ligger där död, på knä, lite som om hon bad på en bönematta - men jag antar att man ibland hamnar som man hamnar när man dör på scenen, och det är så man lär sej att preparera sitt fall - och den unga kören kommer upp, och alla kvinnor knivhugger männen, som viker dej och dryper av scenen.
Jag förstår det som att kvinnorna hämnades Carmen, och i förlängning alla andra kvinnor som dödas av svartsjuka män. Som att våld rättfärdigas av våld. Stick kniven i honom innan han sticker kniven i dej. Döda innan du dödas. Jag förstår att vissa säkert uppskattar bilden av kvinnor som tar makten, oavsett om det glorifierar våld, men verkets verkliga tragedi, den att en kvinna dödas av en man som anser att han älskar henne, och det där West Side Story-slutet av vanmakt man brukar känna, försvinner på något sätt i den här bilden av rättmätig slakt. För mej känns det på något sätt könspolitiskt påklistrat. Det sticker ut, om om det var någon annans idé.
Men detta är förstås ett genrep, så mycket kan hända innan dörrarna slås upp till premiären.
Du vet det där uttrycket att inte se skogen för alla träd? Jag vet inte om det går att tillämpa här, men jag tänker att kanske är det så att regissören står så nära verket, liksom bär handlingen med sej, att han förutsätter att vi aldrig någonsin ska ha släppt berättelsen, att vi, som när man hör någon sjunga en coversång och liksom hör originalet samtidigt, i minnet, hela tiden varit medvetna om orginalhandlingen. För honom har det kanske alltid varit en historia om svartsjuka och mord, om Carmen och hennes karlar, medan det - för mej i alla fall - ganska länge var en slags fysisk och musikalisk hyllning till Bizets toner, underbart berättad.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 500:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback
Om du gillade det här kanske du gillar:
D’APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE på Dansens Hus:
"Tänk dej två vackra, nakna straighta män i en bastu, efter en match, som masserar varandras värkande muskler: dom tänker inte ett dugg på homosexualitet, för dom vet inte att det finns nåt sånt.”
Malvolio pratar om dansarna och dansen, om männen som höll varandra i handen, höll om varandra, dansade med och för varandra, men inte lät sej definieras.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/christian-rizzo-dapres-une-histoire.html4/2
ANHALT, ett gästspel på Teater TR3:
Det händer något underbart på Teater TR3:s scen. En barfota kvinna i svart jerseyklänning sitter och spelar underbar klassisk musik på en stor, svart flygel, medan en man och en kvinna, i strumplästen, svarta byxor och olikfärgade skjortor, och med maskerad-masker, står bredvid varandra borta vid fonden, lite som paret i Grant Woods American Gothic, eller som tvillingflickorna i The Shining.
Låter det intressant? Här är resten:
EN DRUVA I SOLEN av Lorraine Hansberry, ett publikrep på Riksteatern, Hallunda:
Jag är inte säker på om det var ett gästspel av Riksteatern på Kalmar Stadsteater, när jag pluggade där, eller om det var på gamla Stadsteatern, du vet, den som låg på Barnhusgatan, där Dansens Hus ligger nu, men jag vet att det var någonting av Wesker, och jag minns att dom stekte korv. Eller bacon. Och jag vet att dom verkligen stekte, för det osade i hela salongen. Och när man vred på kranen kom det riktigt vatten! Jag var grymt imponerad, därför att för mej var det plötsligt något som var på riktigt.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/en-druva-i-solen-publikrep-pa.html
