onsdag 4 mars 2015

HOFFMANNS ÄVENTYR, MUSIK Jacques Offenbach, MUSIKALISK BEARBETNING Jonas Dominique, TEXTJules Barbier, SVENSK TEXTAlf Henriksson, Magnus Lindman, IDÉ, REGI & LJUS Linus Fellbom, MUSIKALISK LEDNING Marit Strindlund, DIRIGENTER Jonas Dominique, Marit Strindlund, SCENOGRAFI & KOSTYM Dan Potra, KOREOGRAFI Lars Bethke, MASK OCH PERUK Therésia Frisk, KORMÄSTARE Pelle Olofson, DRAMATURG Magnus Lindman, HOFFMANN Jesper Taube, OLYMPIA/ANTONIA/GIULIETTA Elisabeth Meyer, LINDORF Johan Schinkler, Marcus Jupither, NIKLAUS, Miriam Treichl, KÖR, Lilla kören SOPRANER Isabella Amundsen, Sofia Boukdir, Ellen Carneheim, Erika Dahlberg, Klara Dahlberg, Elice Lindholm Nobinder, Lovisa Lundh, Sara Renman, Wendela Swarting, ALTAR, Ghonchehgol Assadi, Jenny Axén, Emma Bjessmo, Deniz Demirag, Felicia Hagelberg, Christina Nilsson, Anna Näslund Östberg, Louise Strandänger, Emily Westbeck, TENORER Carl-Philip Ahlbom, Leonardo Dahn, Kåre Hedebrant, Edvin Hertegård, Fredrik Magnusson, Filip af Malmborg, Patrik Norén, Jonatan Ohlsson, BASAR, Marcus Bartoletti, Ludwig Engblom Strucke, Kentaro Eriksson, Elias Aaron Johansson, Thomas Neidenmark, Olof Olofson, Arvid Svensson, ORKESTER, Folkoperans orkester: Konsertmästare: Jonas Lindgård/Per Drougge, Viola: Sophie Bretschneider, Kontrabas: Bård Ericsson, Flöjt: Åsa Karlberg, Klarinett: Tomas Agnas, Horn: Heléne Sikdal, Trumpet: John Axelsson, Trombon: Jonas Larsson, Bandoneon: Mikael Augustsson, Cimbalom/slagverk: Olof Wendel, på Folkoperan, Föreställning 25 2/3 2015

Each possession you possess
Helps your spirits to soar
That's what's soothing about excess
Never settle for something less

Something's better than nothing, yes
But nothing's better than more, more, more
(Except all, all, all)
Except all, all, all

Except once you have it all
(Have it all)
You may find all else above
(All else above)

That though things are bliss
There's one thing you miss and that's
More, more, more, more, more, more
More, more, more
MORE
av Stephen Sondheim

”Vad är skillnaden mellan opera och operett?”
Jag vet inte, och min kompis Patti-Li Leuk vet inte, men han har åtminstone en teori. 
Vi sitter på Seymus på Varvsgatan, och käkar vegetarisk buffé. Det här är min tredje portion, och Patti-Li har gått fram lika många gånger som jag. Vi är proppmätta, och till kaffet och baklavan börjar vi känna oss fundersamma och filosofiska:
”Jag tror att skillnaden mellan opera och operett är att operett har dialoger,” säger han. Detta är hans teori. 
”Pratar man inte i opera?”
”Jag tror inte det. Man talar på toner, liksom, ibland, recitativo, men man talar inte.”
Jag tänker på Mozart, på när dom spelar några ackord på cembalon, och sen det där pratsjungandet som kommer efteråt, och jag håller med. Jag tror inte jag har hört nån prata i opera. 
Vi sitter tysta, googlandes på våra telefoner, sökandes ledtrådar. Det är inte så lätt, det verkar inte finnas några självklara, glasklara gränser. Det verkar vara lite som när man ska försöka diagnostisera om en person har ADHD; man ska ha en eller flera symptom, men man behöver inte ha alla, dom måste vara framträdande, men behöver inte vara det, och ibland verkar det som om man inte behöver ha några alls.
”Operett är ofta kortare än opera.”
”Operett är ofta lättare, och mer underhållande än opera.”
”Operetter är ofta inte lika allvarliga. Dom kan till och med vara ganska snuskiga…”
”Så vissa av Mozartoperor skulle egentligen kunna vara operetter?”
”Ja, om det inte vore för den där recitativo, och för att man inte hade hittat på termen operett på den tiden. Det verkar som om operetterna började komma i mitten av 1800-talet.”
”- och Mozart dog - ”
Google, google, google…
”- 1791.”
”Så, för tidigt för att få vara med…”
”För tidigt för att få vara med.”
Någon undrar:
”Okej, så vad är skillnaden mellan en operett och en musikal?”
Google, google, google…
”Sättet dom sjunger på? Sångtekniken?”
”Här står det: operett är en lättare opera med skådespeleri, medan en musikal är en pjäs med sång och dans.”
”Och så sångtekniken,” upprepar nån, ”Man använder en helt annan sångteknik…”
”Förutom att i en del musikaler sjunger vissa som om dom trodde dom var med i en operett.”
”Eller i en Mozart-opera…”
”Eller i en Mozart-opera.”
Så undrar Patti-Li:
”Men det vi ska se nu, det är en operett?”
Jag, som inte vet mycket, vet det i alla fall: 
”Nej, det vi ska se nu är Offenbachs enda opera. Han dog innan den var klar, men det är hans enda opera. Eller; han skrev en till, som inte var så lyckad, och han slaktade den och återanvände bitar ur den till Hoffmanns Äventyr. Barcarollen är därur, till exempel.”
Faktum är att Offenbach andra opera, hans första, heter Die Rheinnixen, typ Älvorna från Rhen, eller Rhenälvorna, hade urpremiär i en förkortad version 1864,  men den första fullständiga föreställningen kom inte förrän 2002 i Montpellier.

Plötsligt är klockan alldeles för mycket, och vi skyndar ut till cyklarna och pedalar ner till Folkoperan. Det ska bli genrep av Hoffmanns Äventyr. Operan Hoffmanns äventyr. Inte operetten.

Jag har sett fram emot det här i över ett år. Inte just den här föreställningen, utan jag har sett fram emot en föreställning på Folkoperan i över ett år, ända sen dom förra hösten fick översvämning och fick ställa in nästan två säsonger och börja gästspela på Globen. Var det La Traviata dom ställde in? Något med Den Döende Dandyn av Nils Dardel som affisch i alla fall.
Och för något år sen var jag lite besatt av den här operan. Eller, två nummer ur den i alla fall: Barcarollen och Olympias sång. Om sanningen ska fram så var det mest Olympias sång. Jag fastnade liksom i en loop på youtube och såg den om och om igen, med olika sångerskor. Mina mer musikaliska vänner, vilket är en majoritet av mina vänner - min musikaliska begåvning är högst begränsad - satte mej lugnt ner och berättade att, nej, detta var inte en låt jag var lämpad att ens nynna, och absolut inget att sjunga fullt ut, förutom för invissa klasser på Manillaskolan. Dom sa att dom kunde sträcka sej så lågt att jag fick sjunga Barcarollen, om jag stod långt, långt bort. 

Jacques Offenbach föddes 1819 och var verksam inom Romantikens era, mittemellan den klassiska och den moderna.  Han hade stort inflytande över valskungen Johann Strauss den yngre, och över Arthur Sullivan, du vet, Gilberts kompis. Enligt egen utsago komponerade han över 100 operetter, något man nog kan diskutera: han räknade ibland olika versioner av samma operett som olika verk. Jag tycker han verkar vara en fantastiskt intressant person, och är lite snopen att ingen ha försökt skaka liv i några av hans andra verk. Eller är det bara i Sverige vi liksom har gett upp det här med operett? Han dog 1880, och hann inte se Hoffmanns Äventyr ha premiär, vilket den hade 1881. 

Hela dagen har jag legat slängd på min sackosäck och kollat in operan på Youtube, samtidigt som jag läst om verket på Wikipedia. Jag hann med två mycket olika föreställningar innan det var dags att grensla cykeln, och känner att jag har någorlunda koll. 

Hoffmanns Äventyr i original, handlar om Poesin, en musa som kommer till en taverna i Nürnberg, med motivet att få Hoffmann att förälska sej i henne, glömma alla andra kärlekar, och så helt och fullt koncentrera sej på henne. Hon klär ut sej till hans bästa vän Nicklausse. En opersångerska, Stella, skickar ett brev till Hoffmann, att han ska möta henne i hennes loge efter föreställningen, men brevet stjäls av Hoffmanns nemesis Lindorf, som bestämmer sej för att själv gå på mötet. På tavernan ber en massa studenter Hoffmann att han ska sjunga sången om Kleinzach, och efteråt berättar han historien om sina tre kärlekar. Först ut är Olympia, en mekanisk docka som Hoffman luras att bli kär i genom att köpa ett par förtrollade glasögon av en ond man. Sen följer Antonia, en sjuk sångerska som  luras att sjunga ihjäl sej, och sist Giulietta, en kurtisan som får Hoffman att ge henne sin spegelbild, innan hon dricker förgiftat vin och dör. I alla historier dyker det upp en ond man som på något sätt lurar Hoffman. Till slut inser Hoffman att operasångerskan Stella är alla tre kvinnor i en, att det här med kärlek inte är något för honom, och att han är helt och hållet konstens, Poesins. 

I den här versionen på Folkoperan, är Hoffmann en gammal kuf, som sitter i ett hörn på baren och minns tillbaka. Han drömmer sej bort, baren förvrids, flaskor börjar flyga, och den verkliga föreställningen börjar.
Det blir som en slags amalgamering av Offenbachs opera och Charles Dickens A Christmas Carol, med Hoffmann som sur och grinig gubbe i ett hörn, som istället för tre julaftnar, nuvarande, förgångna och kommande, minns han de tre kvinnorna han varit kär i.

Till vänster, på scenen, sitter en liten orkester. Liten i dessa sammanhang, i alla fall. Utöver de relativt förväntade instrumenten som viola, kontrabas, flöjt, klarinett, horn, trumpet och trombon hittar man också Bandoneon, en slags dragspel, och Cimbalon, eller hackbräde, som det också kallas, en slags cittra där man slår på strängarna med en slags hammare, eller något som jag mest tycker ser ut som en sån där sak man kan köpa för att klia sej på ryggen med. 
I fonden står en stor Belle époque-bar, hög och bred, fylld med massor av flaskor, och med en stor spegel över och bakom. Vitmålade öglan-stolar står framställde lite här och var, i kanten på scenen, men mitt på scengolvet är det tomt. Jag hade hellre sett det fyllt av bord och trångt. 
Krogen är på väg att öppna. Orkestern anländer, bartendern kommer, och gästerna börjar droppa in. 
Kostymerna är fantastiska. Var person har ett eget utseende, en egen look, och inte någonstans ser jag designen eller tygval upprepa sej. Västar, kravatter, hattar, vita damasker, höga skjortkragar, långa svepande rockar, eller korta tajta frackar. Det är ibland det vackraste jag sett, och bestämt den vackraste återgivningen av den här tidsepoken. Det är lite som en modevisning, nästan, som något Vivienne Westwood skulle kunna ha gjort. 

Kören består av både unga kvinnor och män, men alla spelar män. Och trots att dom är så unga låter det fantastiskt bra. Också orkestern låter super, och det nya versionerna av musiken får mej att önska att jag gjort en bootleg. För en skiva är väl inte att hoppas på? Jag önskar att fler orkestrar, fler regissörer och musikaliskt ansvariga, både inom opera och musikal, vågade vara lika respektlösa, och ge oss lika överraskande orkestreringar. Kostymt och scenografiskt brukar man sticka ut hakan, men det brukar alltid låta likadant. Vad sägs om Cabaret i kletzmertappning, eller West Side Story som houseinfluerad? Kanske skulle jag orka sitta igenom ännu en av dessa sönderspelade musikaler om dom lät lite annorlunda. Sen är jag sugen på hur Trollflöjten skulle låta med lite mer electropop.  Eller kanske lite schlagerarrangemang?

Detta är en rejält nedbantad version. Av en tre timmar lång opera har det blivit en två timmar lång föreställning, och jag hade ärligt talat velat ha mer. Det känns lite som man framför Hightlights from Hoffmann. Jag saknar de strukna partierna. Jag saknar de strukna rollerna. Jag saknar Miriam Treichls roll Niklaus, Poesin, som har blivit nedstruken till ett nästan ingenting. Det är för mej ett slöseri med naturresurser. Visserligen är hon fenomenal i det lilla hon gör, men hon hade säkert varit mer fenomenal om hon fått något att bita i. Det känns till och med som om kören har mer scentid, och mer att sjunga. Jag vet heller inte varför operadivan Stella fick vara kvar, när så många andra ströks, för hon verkar inte ha någon som helst konsekvens för handlingen. Jag säger inte att man ska stryka henne, jag säger att hon kanske borde ha en handling, en linje, nånting som gör att man vet vem hon är och vad hon gör?
På Folkoperans hemsida läser jag att hon tydligen ska föreställa sångerskan i krogens orkester, men det var något som jag missade helt, då jag inte tror att hon tog en ton. Visst, jag såg henne gå runt och hälsa på musikerna, men jag trodde att hon bara ville var trevlig.
Vanligtvis brukar det tre kvinnorollerna göras av tre olika kvinnor, eftersom dom är så krävande, men här görs allihop, liksom krogens sångerska, av Elisabeth Meyer, vilket anses var en av de största utmaningarna i den lyriska koloraturens repertoar, och jag önskar att jag hade ett bättre musikaliskt öra, och kunde lite mer om opera, bara så att jag kunde uppskatta henne mer. För mej är hon den verkligt stora behållningen. Hon, och Dan Potras kostymer, som är feno-fucking-menala. 

På ett Youtubeklipp på Folkoperans hemsida hade jag sett regissören Linus Fellbom uttala sej om projektet, och han säger att han tycker att det är världens bästa opera, och att han, när den gick på Folkoperan på 90-talet, såg nästan varje föreställning. 
Under föreställningen sitter jag och funderar lite över det där, hur han kanske är lite som några musikalnördar jag känner, inte som vardagsnördarna, utan dom där nästan certifierade nördarna, dom där musikalnördarna som har en diagnos, och hur deras intresse, som gränsar till besatthet, gör att dom kanske inte ser helt klart på saken. En nörd, en gång, berättade för mej att han skulle vilja se en version av Evita där dom hade strukit alla andra sånger utom dom som Evita sjöng. En annan sa att hon skulle tycka det var intressant med en musikal där katterna i Cats istället för att framföra sångerna ur sin egen musikal skulle spela upp Wicked. Men för det mesta handlar det om att dom vill stryka saker. Ser man samma sak en himla massa gånger kan jag tänka mej att man gärna vill stryka ett och annat. 
Jag säger inte att det är så, men jag leker med tanken på att regissören har strukit bort allt utom sina favoritsavsnitt, alltså bara låtit kontentan kvarvara, och det har gjort att det istället för att bli en himla massa toppar så har det istället blivit ganska magert. Det är liksom bara skelettet kvar, eller ibland inte ens det, det är som om man hittat några fragment av operan och har gjort en rekonstruktion. 

Jag upplever regin som ganska uppställd, på ett sätt som jag inte tycker brukar vara vanligt på Folkoperan, där man snarare förväntar sej att sångarna gör en hjulning under sina arior. Det finns få naturliga rörelser i rummet, och själva förflyttandet av scenografi och skådespelare känns inte organisk. 
Den stora bardisken ställs i olika formationer för de olika historierna, vilket gör att den centrala spelytan måste hållas ren från bord och stolar, vilket i sin tur gör att jag upplever det som om all aktion försiggår i periferin. Någon gång ställer sej någon mitt på scen och river av en aria, men alla andra håller sej i utkanten. 
Kören känns som om den har blivit regisserad som just en kör, vilket inte har gjort den trovärdig som människomassa. Det känns som om dom har blivit dirigerade som en enhet, som en klump: ”Här sätter du dej, här ställer du dej, här blir du arg och här blir du glad och skålar”, istället för de intressante individer jag tycker mej kunna läsa in i Therésia Frisks fantastiska mask och peruk, och i de fantastiska kostymerna. 
Man har valt att sätta Hoffmann vid ett av de få borden på krogen, långt ut till höger, vilket gör att man nästan glömmer bort honom, och för att få fokus måste han ta till mycket stora gester, och måste balansera farligt nära överspel. 

I det obligatoriska genrepstalet sade regissören att man bara haft fyra veckors repetition, och kanske hade man behövt lite längre tid på sej, för att komma ihop, som grupp, för att bli trovärdiga som ett gäng som hänger på samma bar. Nu var det visserligen en repetition vi såg, men det kändes som om det var en väldig skillnad mellan den värld som solister och korister befolkade. Det är komplicerat att ge folk så starka, individuella utseenden, och sen inte ge dom någon personlighet varmed dom kan förhålla sej till de andra, och låta andra förhålla sej till sej själv. Det blir lite väl mycket agerande i största allmänhet. 

Det här var som sagt genrepet, och regissören sa att sångarna var lite slitna efter att ha sjungit non stop i fyra veckor. Om det här var en föreställning där sångarna sparade lite på sej, då kan det bli livsfarligt att sitta i salongen när dom börjar ge järnet. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack, Folkoperan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1110:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

PÅ SPEL av Malin Elgan:

"Någonstans i boken jag läser, en biografi över Florenz Ziegfeld, säger en teaterkritiker typ: Ziegfeld hade tyvärr inga uppslag för sin nya revy, men han satte upp den i alla fall. 
Det är väldigt frestande att skriva: Malin Elgan hade inga idéer för sin senaste koreografi, men hon satt upp den i alla fall. Det är bara det att det inte stämmer. Hon hade en idé, läser jag i programmet."

Låter det intressant? Här är resten: 



JANNE, MIN VÄN, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:

"Du vet den där Gilbert- and Sullivan-sången ”I Am The Very Model Of A Modern Major General”? Eller Stephen Sondheims ”(Not) Getting Married Today”? Det måste vara som att sjunga dom sångerna, för Per Öhagen, om och om igen. Jag vet inte hur han gör det. Han har en text, späckad med fakta, adresser och namn och märken, och mej veterligen stakar han sej inte en gång, tvekar aldrig, flackar inte. 
Och du vet den där berömda scenanvisningen i Tjechovs Körsbärsträdgården: ”Leende, genom tårar” Det är lite så jag känner det. Sorgsen och glad. Det är lite som att titta på bilder från när man var liten. Nej, som att titta på film från när man var liten. Dåtiden blir plötsligt levande, och man minns hur det var, hur världen såg ut"

Låter det intressant? Här är resten: 

SONDHEIMKONSERT på SMI, Stockholms Musikpedagogiska Institut:

"Det finns två sätt att lära någon att simma: en himla massa lektioner på torra land, och så ett vadande ut till där vattennivån når halvvägs upp på låren, för några veckor av hundsimm, eller en snabb knuff i ryggen från bryggan. Här tillämpar man den senare modellen. Man låter eleverna ge sej på något som i de flesta fall är alldeles för svårt för dom, men man gör det av en mycket bra anledning: man visar vad som krävs, vad som saknas, vad som behöver läras. Och jag tror det ger en väldigt respekt för sitt kanske framtida yrke när man står där och märker allt man har kvar att lära. "

Låter det intressant? Här är resten: 

måndag 2 mars 2015

MALIN ELGAN: PÅ SPEL, Koreografi Malin Elgán, Dansare Salka Ardal Rosengren, Rebecca Chentinell, Ludde Hagberg, Love Källman, Ljud Daniel Söderberg, Malin Elgán, Kostymör Åsa Norman, föreställning 24 24/3 2015

I miss the mountains, 
I miss the highs and lows, 
All the climbing, all the falling, 
All the while the wild wind blows, 
Stinging you with snow
And soaking you with rain
I miss the mountains, 
I miss the pain.

Mountains make you crazy
Here it's safe and sound.
My mind is somewhere hazy
My feet are on the ground.

Everything is balanced here
And on an even keel.
Everything is perfect
Nothing's real... 
Nothing's real.

I MISS THE MOUNTAINS 
ur NEXT TO NORMAL,
Text Brian Yorkey, musik Tom Kitt

Någonstans i boken jag läser, en biografi över Florenz Ziegfeld, säger en teaterkritiker typ: Ziegfeld hade tyvärr inga uppslag för sin nya revy, men han satte upp den i alla fall. 
Det är väldigt frestande att skriva: Malin Elgan hade inga idéer för sin senaste koreografi, men hon satt upp den i alla fall. Det är bara det att det inte stämmer. Hon hade en idé, läser jag i programmet. 

”Jag har lyckats få nån jäkla förkylning eller flunsa eller nått. Vad det än är så = huvudvärk, ljuskänslighet o feber å hosta. Är kanske inte riktigt den du ska gå på dansens hus med ikväll, tyvärr…” sms:ar min  kompis Malvolio Morrhår. 
Jag sitter på cykeln, någonstans mellan Skärholmen och Liljeholmen. Ryggsäcken är fylld av böcker från Myrorna, och tankarna är fyllda av Janne, Min Vän, som jag precis har sett en matinéföreställning av på Kulturhuset Stadsteaterns scen i Skärholmen. 
Vi hade bestämt att vi skulle ses på 17.30 på Organic Green och käka före-föreställningsmiddag, och jag är mer upptagen med mina raserade middagsplaner än jag är fylld av sympati för honom och hans flunsa, så jag stannar cyklen, ställer mej gränsle över ramen, skickar ett kort sms om att han ska krya på sej, och slänger iväg ett sms till min kompis Patti-Li Leuk och frågar om han är ledig och lite sugen på lite Dansens Hus ikväll. 
Solen skiner. Det är den första vårdagen, bestämmer jag, hoppar på cykeln och trampar på. Lite närmre stan får jag svar:
”Är ledig, men har varit och är fortfarande lite sjuk, så ja ska hålla mig hemma :/”
Det verkar gå nåt, tänker jag, och trampar vidare. 

Innan föreställningen har jag fått nobben av tre personer till. Nej, fyra. Skäggige Skalman ska på middag, och Abercrombie Clone ha mamma på besök, en annan är inte ens i landet, och den siste hinner inte ta sej in till teatern innan det börjar. Om jag inte visste att det vore en omöjlighet skulle jag kunnat tro att dom hade läst den här rapporten jag just nu skriver. 

Det börjar med en slags kastanjettkonsert: Två av dansarna kommer ut, i kläder som förefaller privata, med ytterskor på, och ställer sej längst fram. De har, vad jag senare under kvällen ska komma att kalla ett Elgant uttryck i ansiktet: som om det man håller på med inte är vidare intressant: som om det är något man gör jämt, som sticka, eller virka, eller nåt. Eller: som om man lyssnade på något ganska ointressant på radio. Något man kan göra medan man tänker på något annat. 
Det säger något om en koreograf som lyckas motstå frestelsen att koreografera något till de här rytmerna. Kastanjettklickandet ändrar hela tiden takt, tempo, och det jag tänker på Velma Kelly i I Can’t Do It Alone ur musikalen Chicago: 
”and this, this we did in perfect unison”.
Jag undrar om dom har någon slags melodi i huvudet som gör att dom kan vara så synkrona?
”Det här är ett frö till något intressantare,” tänker jag. ”Jag hoppas det sitter någon i publiken som kan ta det här med kastanjetter och göra det till något större. Kastanjetter och dans. Kastanjetter och stepp. Hip-hop och kastanjetter? Eller vogueing?”

Så går dom av scenen, och kommer in igen, nu fyra stycken i strumplästen, och huvudverket börjar. 

I programmet har jag läst att det ska handla om ”…den klassiska balettens abstraktionsförmåga liksom dess förhållande till fiktion.” Jag förstår inte alls den meningen. Den får mej att känna det som om jag vore en dyslektiker. Jag förstår varken meningen eller orden i sej. Vad är det man vill säga? Den klassiska balettens abstraktionsförmåga? Vadförnåt? På vad sätt skiljer sej den klassiska balettens abstraktionsförmåga från den moderna balettens abstraktionsförmåga? Och vad betyder abstraktionsförmåga? Och vad menar man när man säger ”dess förhållande till fiktion?”
Jag tänker på den där eleven från konstfack som simulerade en psykos på Västerbron, och Shakespeares ”It is a tale, Told by an idiot, full of sound and fury, Signifying nothing,” ur Macbeth.
På hemsidan står det också att:
”Föreställningen tar sin utgångspunkt i förordet till koreografen och dansaren Waslav Nijinskys dagbok där Nijinsky påstås ha blivit förledd – av två idag okända dansare vid namn Kostrovskij och Zverjov – till att diskutera Tolstojs litteratur och “världsförbättring”.
Hemma har jag Nijinskys dagbok, den nya översättningen, från 1999, den som hans fru inte redigerat, och jag har förberett mej genom att läsa förordet. Det är lite intressant att det är detta Malin Elgan har hängt upp sej på, och inget av det allt det där i dansarens liv som jag tycker är mycket märkvärdigare. 
Jag tycker mej se att dansarna på scenen föreställer träd. Eller, försöker känna in hur det vore om man vore ett träd. En ledsen, loj hängbjörk, ser det ut som. Och jag tycker mej känna igen lite ur En Fauns Eftermiddag, men det är tur att dansarna har så intressanta ansikten, för det finns inte mycket annat som fångar mitt intresse. Det ser ut som om dom föreställer hur det känns att inte var inspirerad. Att inte brinna för något, att inte ha passion. Man testar ett steg, lite halvdant, sådär, som om man gick igenom en koreografi i huvudet, bestämmer sej för att det känns fel, och släpper det. 
En kvart in i föreställningen börjar mannen bredvid mej sucka. Stora puffar av suck far ut ur hans mun och in på scenen. Jag undrar om dansarna hör? Jag undrar om dansarna önskar att dom var någon annanstans i något annat sammanhang, att dom fick dansa flamenco, jazz eller klassiskt balett, eller om det här är det dom helst av allt vill göra?
Och jag undrar om Malin Elgan känner att hon får sagt det där hon ville säga?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack, Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1110:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

JANNE, MIN VÄN, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:

"Du vet den där Gilbert- and Sullivan-sången ”I Am The Very Model Of A Modern Major General”? Eller Stephen Sondheims ”(Not) Getting Married Today”? Det måste vara som att sjunga dom sångerna, för Per Öhagen, om och om igen. Jag vet inte hur han gör det. Han har en text, späckad med fakta, adresser och namn och märken, och mej veterligen stakar han sej inte en gång, tvekar aldrig, flackar inte. 
Och du vet den där berömda scenanvisningen i Tjechovs Körsbärsträdgården: ”Leende, genom tårar” Det är lite så jag känner det. Sorgsen och glad. Det är lite som att titta på bilder från när man var liten. Nej, som att titta på film från när man var liten. Dåtiden blir plötsligt levande, och man minns hur det var, hur världen såg ut"

Låter det intressant? Här är resten: 

SONDHEIMKONSERT på SMI, Stockholms Musikpedagogiska Institut:

"Det finns två sätt att lära någon att simma: en himla massa lektioner på torra land, och så ett vadande ut till där vattennivån når halvvägs upp på låren, för några veckor av hundsimm, eller en snabb knuff i ryggen från bryggan. Här tillämpar man den senare modellen. Man låter eleverna ge sej på något som i de flesta fall är alldeles för svårt för dom, men man gör det av en mycket bra anledning: man visar vad som krävs, vad som saknas, vad som behöver läras. Och jag tror det ger en väldigt respekt för sitt kanske framtida yrke när man står där och märker allt man har kvar att lära. "

Låter det intressant? Här är resten: 

MUSIKALAFTON MED MUSIKALSUPERTVÅORNA, konsert på Kulturama:

"När jag frågar mannen bredvid varför han sett Cats så många gånger svarar han att han älskar musikaler där människor inte är människor. 
”Som Lejonkungen?” frågar jag.
”Som Lejonkungen,” svara han, ”eller Wicked, eller Cats.”
Jag tror jag fattar vad han menar, och jag tror jag fattar varför. "

Låter det intressant? Här är resten: 


söndag 1 mars 2015

Just nu ser jag fram emot -


- Ladykillers på Oscarsteatern till hösten. Med Suzanne Reuter, Jonas Karlsson, Johan Rheborg, Leif Andreé, och Shebly Niavarani.
"I ett fallfärdigt hus i utkanten av London bor en lätt förvirrad tant, Mrs Wilberforce (Suzanne Reuter). Ett brokigt gäng mindre lyckade banditer hyr in sig i hennes gästrum. De uppger sig vara en respekterad stråkkvartett, men i själva verket har de en avancerad bankkupp i görningen. I spetsen för ligan, och hjärnan bakom de briljanta planerna, står Professor Marcus (Jonas Karlsson). Med sig har han den något feminina karlakarlen Majoren (Johan Rheborg), den korkade boxaren Knocken (Leif Andrée) och den knivtokige italienaren Louis (Shebly Niavarani). När Mrs Wilberforce genomskådar deras plan att använda henne som lockbete vid deras tillslag har kvartetten inget annat val än att försöka tysta tanten. Om nu inte tanten får tyst på dem först… och vem är egentligen General Gordon?"
PRODUKTION
Producent Johan von der LANCKEN
Medproducent Bosse ANDERSSON
Exekutiv Producent Vicky von der LANCKEN
Regissör Emma BUCHT
Översättning Edward af Sillén
Scenografi Bengt FRÖDERBERG
Kostymdesign Clara AHLSTRÖM
Mask-/perukdesign David JULIO
Ljusdesign Ellen RUGE
Ljuddesign Oskar JOHANSSON
The Ladykiller bygger på en filmkomedi från 1955, skriven av William Rose, för vilket han nominerades till en Oscar för bästa filmmanus, och regisserad av Alexander mackedrick, med bland andra Alec Guiness och Peter Sellers i rollerna, och 2000 röstades den i tidningen Total Film fram som nr 36 bland tidens bästa komedifilmer, och The Guardian röstade fram den till den femte bästa komedifilmen någonsin. 







1966 gjordes den om till en opera av Ilja Hurnik under namnet Damen och Rånarna (Dáma a lupiči).
1996 blev den en radiobjäs på BBC Radio 4.
2004 gjorde Hollywood en remake av filmen med Tom Hanks i huvudrollen.
2011 skrev Graham Linehan om den till pjäs, och den hade premiär på Liverpool Playhouse, innan den flyttad till Gielgud Theatre i London, innan man sommaren 2013 satte upp ännu en pjäsversion av filmen på Vaudeville Theatre i London.