Jag var lite rädd, innan jag såg den här föreställningen, att den skulle var lite klyschig. Lite präktig. Lite politiskt korrekt.
Det var den inte. Den var charmig, rolig, men lite vag. Jag hade önskat att den var lite mer specifik. Lite mer exakt. Inte så mycket i största allmänhet. Det blir alltid intressantare, tycker jag, när omständigheterna är tydliga. En särskild dag i ett särskilt liv under särskilda omständigheter. Även om det bara handlar om att hon ska få en leverans från IKEA, att rörmokaren ska komma förbi eller grannen ska hämta sin katt. Jag misstänker att kvinnan som det handlar om inte ens i manuset har ett namn. Jag minns inte att hon säger det på scenen. Och vi får inte veta så mycket om henne: hon är farmor och mormor, hon går och gymmar, hon går ner på torget, hon har några väninnor. Hon har köpt en vibrator.
Det handlar om äldre kvinnor, deras åldrandet och förhållande till sex. Eller, kanske, om EN kvinna, hennes åldrande och förhållande till sex.
Scenografin och kostymen är enkel, ambitiös och snygg: ett vägglöst rum med heltäckande turkos ryamatta, ett blått kylskåp, en svart kassettbandspelare och en motionscykel som aldrig används. Hon är klädd i en slags aquafärgad, silkig mysdress/pyjamas.
Det är välspelat och roligt, men jag önskat att skådespelerskan hade fått ha lite längre processer. Nu känns det nästan som om man stressar från scen till scen, rädda att landa. Jag tror det har mycket att göra med att man inte är specifik.
Ibland börjar hon tala som Fedra, kvinnan som var gift med Theseus, men besatt av hans son från ett tidigare äktenskap, Hippolytos. Jag vet inte om det är meningen att kvinnan på scenen är samma kvinna som den här "Fedra", eller om det är två olika kvinnor, eller om Kvinnan på scenen bara tänker på Fedras repliker. Det känns lite som ett tomt "konstnärligt" grepp. Fedras problematik är inte direkt densamma som Kvinnans. Visserligen säger kvinnan att män i hennes ålder är tråkiga, men hon nämner inte någon yngre man. Så jag vet inte vad de har med varandra att göra, egentligen.
Innan föreställningen funderade jag också på skillanden mellan åldrande kvinnors åtrå och deras längtan efter att vara attraktiva. Många gånger när det talas om äldre kvinnor och deras sexualitet så prata man egentligen om deras längtan att fortfarande ses som sexiga, den passiva aktionen att bara uppskattas, inte så mycket om att de egentligen vill ha sex. Här är det också lite luddigt, tyvärr. Kvinnan berättar att hon varit vacker, men att huden nu hänger, och att de som aldrig varit snygga har det lättare, de förlorar inte något, eftersom de aldrig haft något.
Jag får mej också en tankeställare under föreställningen. Det är tydligt att den riktar sej mer till äldre damer än medelålders bögar som jag, och eftersom de - damerna - är överrepresenterade i publiken känner jag hur det uppskattar att se sej själva definierade, hur de gillar när Kvinnan släpper loss och dansar, men eftersom Kvinnan på scenen inte utvecklas - hon kommer inte fram till någon slutsats och är i grunden den samma som när pjäsen började - så känns det inte som om man löser något, man brer snarare på fördomarna jag trodde man skulle angripa, att den åldrade kvinnans sexualitet är något tragiskt som det tyvärr inte går att göra något åt. För det är väl inte så enkelt att det räcker med att någon säger att man inte ska skämmas över att man onanerar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar