NOBODY - en opera av Martin Lissel, baserad på Mansons egna texter från sin fängelsevistelse efter mordet på Sharon Tate och dennes vänner.
Av: Martin Lissel
Framförs på engelska
Regi och rörelse: Daniel Goldmann
Musikaliskt ansvarig: Maria Lindal
Medverkande
Sångare: Alexandra Büchel
Violinist: Maria Lindal
Pianist: Ludvig Nilsson
Klarinettist: Margreet Houtman
Ljus: Jimmy Svensson
Maskdesign: Lina Nyberg
Kostymdesigner: Nils Harning
Producent: Daniel Szpigler
Efteråt, när vi kom ut i det mörka februarislasket, sa min 60+åriga kompis Majsan, nybliven pensionär:
"Det är så där jag vill bli när jag blir stor!"
Jag förstod precis vad hon menade. Jag tror att vi allihop som hade sett KAMRATERNAS genrep av Martin Lissels opera NOBODY förstod vad hon menade. Vi ville alla bli som Alexandra Büchel när vi blev stora, kvinnan som på alla sätt möjliga framför den enda rollen som Charles Manson, sektledaren som tillbringade merparten av sitt liv bakom galler, och som - om jag fattat vad jag läst på - inte verkade ha så mycket emot det. Alexandra Buchel är ett fenomen. Jag låter andra, mer insatta personer uttala sej om hennes röst - jag har inte vokabulären - förutom att säga att jag förstår inte hur nån kan låta som hon gör och sen ändå ha någon som helst röst kvar över huvud taget. Om opera vore en vintersport hade vi skickat henne till Peking.
Hon är galen, hon är farlig, hon är ömklig, rolig, rörande. Och dessutom frisk och fräsch, sund och onevrotisk. Hon verkar både vara skräckinjagande och fnissig, ofta på samma gång.
Visuellt är hon en blandning av Phylis Diller och Joaquin Phoenix's Joker.
Det enda jag på förväg visste att jag skulle gilla var Nils Harnings kostymer. Han är en klar favorit. Ett litet geni. Nog sagt om honom.
Martin Lissel, som skrivit operan, är en ny bekantskap, vad gäller hans roll som kompositör. Jag har bara tidigare sett honom som sångare. Men jag är nyfiken på vad mer han kan göra. Det skulle vara intressant att se honom tonsätta en mycket snäv, strukturerad historia. Kanske något om Rolf De Maré, eller historien om första världskriget. Något där tonerna kan sväva ut, men berättelsen måste vara tydlig, svepande men konkret.
Och på tal om personer i nya yrkesroller: jag känner till regissören Daniel Goldman som en av mina favoritskådespelare på Boulevardteatern, men det visar sej att han har en stadig, exakt hand när det gäller regi. Trots att föreställningen är ganska abstrakt känns det tydligt och tryggt. Man förstår inte allt, och jag tror inte att det är meningen att man ska förstå allt. Det är en känsla, en stämning, en inblick i något otäckt, något som kravlat fram, och sen gudskelov, kravlat tillbaka.
Föreställningen går bara åtta gånger, så betrakta det här som din första och enda varning: köp biljetter nu.
220224
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar