I vår föreställning av Min vän Fascisten har barnen i Bullerbyn, sinnebilden av det trygga Sverige, vuxit upp till medelålders medelklass-svenskar. Olle, Anna, Lisa, Britta, Bosse och Lasse är en genomskärning av Sverige idag. Kerstin är tyvärr inte med, hon är på behandlingshem. De träffas för den årliga kräftskivan men deras idag skilda åsikter om Sverige blandat med personliga tillkortakommanden och oförrätter leder till öppna konflikter. Konflikter som är på väg att stjälpa deras gemenskap. Ända tills en objuden gäst plötsligt tvingar dem att formulera sig om livet och politiken.
Med inte en endaste talad replik utan med en musikrepertoar som spänner mellan kuplett och reagge, rock och bossa sjunger och spelar ensemblen och orkestern oss igenom denna dräpande musikteaterkomedi.
Detta är en föreställning i tiden! Kom och skratta! Kom och fundera! Kom och ta ställning!
MEDVERKANDE:
REUBEN SALLMANDER
FRIDA BERGH
THÉRÈSE ANDERSSON LEWIS
NIKLAS LÖJDMARK CHRESSMAN
ANDERS BUTTA BÖRJESSON
ÅSA BERGH
TEODOR WENNÖ
ORKESTER:
JOHAN MÖRK
TOBIAS JOHANSSON
CARL-EMIL SVENSSON
JONATHAN LINDH
MEDARBETARE:
Klas Abrahamsson - text och manus
Erik Gedeon - musik och manus
Erika Carlborg - scenografi & kostym
Gunilla Bratt - mask & kostym
Hedvig Carlborg - rekvisita
Martin Johansson - producent & marknadsföring
Björn Sundling -ljud
Kevin Wyn-Jones -ljus
Jessica Welander - affischbild
Bo Sandberg - foto
Artisterian STHLM kollektiv produktion
med stöd från Statens Kulturråd
Colombine Teaterförlag
Föreställningen spelas 30/12, 31/12, 2/1, 3/1 och 4/1.
Idé, manus och regi: Siri BengténProducent: Mia OhlssonProducentassistent: Josefine RappRegiassistent: Ella NycanderScenografi och kostym: Maja DöblingLjusdesign: Ellen HolmFotograf: Thomas HultgrenEnsemble: Emma Behrendtz, Ala Riani,Cia Eriksson, Zarah Njoki Nilsson,Cecilia Säverman, Mathias Terwander Stintzing, Jonatan Lewerth,Siri Bengtén & Mia OhlssonJag tyckte mycket om den här föreställningen; och jag hoppas att dramatikern Siri Bengtén tar ännu en vända med materialet, för det finns något väldigt intressant här. Det behöver bara rensas, Det handlar om Lee Miller, verksam som fotograf under andra världskriget, och ett ypperligt val för en pjäs. Jag kan tänka mej tre, fyra infallsvinklar på hur den skulle kunna berättas. Hon började som fotomodell för Vogue, för att sen åka till Paris och bli elev och älskare åt Man Ray, innan hon gifter sej med en Egyptisk man, innan hon blir krigsfotograf, skiljer sej, gifter sej med en engelsman, får barn och försvinner in i alkoholism. Tyvärr har Bengtén här valt att blanda in de nio musorna och kvinnan som kallades den tionde musan; Sapfo, och det rör till det något. Jag förstår inte greppet med att Saphos spöke söker upp Miller och varnar henne för att Musorna kommer att stjäla hennes konst. Jag har alltid trott att Musorna inspirerade till konst, inte stal den. Det hela ger pjäsen en konstigt drivkraft. Det intressanta, Millers liv, handlar liksom i skymundan, utan att vi egentligen förstår vad muserna ska göra med hennes foton.
SCENOGRAFIN, av Maja Döbling, är intressant och inspirerad: Den är svart och vit, minimalistisk men detaljrik. Scenrummet är öppet, men istället för att tillåta flera spelrum så håller man ibland - helt i onödan, eftersom scenen är stor - på att flytta fram och tillbaka bord, stegar eller lådor, när de lika gärna kunde stått kvar. KOSTYMERNA, också de av Maja Döbling, är också svara och vita, och ambitiösa, effektiva och smakfulla. Speciellt klänningen som Lee Miller har på sej, en glansig, grå minimalistisk, för tankarna både till Madeleine Vionnets design, och solarization, den fototekniken som Lee Miller och Man Ray uppfann.Jag anser att det är väldigt svårt att vara både författare och regissör till ett verk. Man får liksom ingen hjälp utifrån, och jag tror att det hade varit ett tillskott om man varit två, en regissör och en dramatiker, istället för att som nu, låta allt hamna på ett par axlar, utan möjlighet att få input från någon annan. Är man dessutom också med och agerar - som en av musorna - så är det nog ännu svårare att se på det hela utifrån. Och omöjligt att se att musorna kanske inte tillför så mycket. Som så ofta i såna här sammanhang är skådespelarna en eklektisk blandning vad gäller erfarenhet, teknik och stil. Vissa klarar sej väldigt bra, men ibland får jag en känsla av att man inte riktigt vet vad en speciellt scen eller situation har för funktion. Kanske är det så enkelt att man inte frågat sej vad det är karaktären vill i scenen, vilket skulle kunna förklara en otydlighet och ett diffust agerande.Kanske skulle man också behöva ta sej en titt på hur huvudrollen är skriven, för jag tycker att man inte har bestämt sej om man berättar om Lee Miller, och eller om man vill låta Lee Miller berätta. Det saknar en skarpt inställning, en stark synpunkt. Försöker vi förstå Lee Miller, eller försöker Lee Miller göra sej förstådd?
Musorna är en fantasi om våld, magi och makt. Om konst, systerskap och dekadens. Och om den otroliga smärtan i att få existera, verka och skapa en kort del av jordelivet, innan vi försvinner, dör och glöms bort.
Musorna handlar om krigsfotografen Lee Miller som blir hemsökt av de grekiska gudamusorna. De vill ha hennes mästerverk.
Snart är Lee indragen i kampen mellan konstnär och musa.
Samtidigt bryter det stora kriget ut i världen och Lee blir som förtrollad.
Klarar hon av att skydda sin konst från Musorna? Och hur klarar man av att vara konstnär i en helt omöjlig tid? Idé, manus och regi: Siri Bengtén
"Altitudteatern är en fri teatergrupp som skapar utforskande feministisk scenkonst, med nyskapande dramatik i fokus. Altitudteatern har sin bas i Stockholm och en filial i Göteborg.
Altitudteaterns scenkonst föds ur utforskande lekfullhet och fantasi. Vi verkar för ett brett och bildande konstnärskap med utbyten av kunskap och erfarenheter, konstnärer och organisationer emellan."
