SADLAND pÅ kilen på kulturhuset

Fem, sex minuter in i föreställningen sitter jag och funderar på andra saker. Som till exempel ord man väljer när man ska försöka locka in en publik, kontra ord man väljer när man söker pengar för att sätta upp en produktion. Att påstå sej vara en musikal är väldigt bra, om man vill att folk ska komma, speciellt om man kan tänka sej att sjunga några sånger i föreställningen. "Musikal" borgar för kvalitet, det är inte något man bara slänger ihop. Det känns genomtänkt, workshopat, kanske till och med testat på andra scener. "Musikal" nästan garanterar att man ska bli underhållen. "Psykiskt ohälsa bland unga" är en bra fras, om man söker bidrag. På Kulturhusets hemsida presenteras föreställningen såhär: "PotatoPotatos föreställning "Sadland" är en elektronisk musikal där ångest, depressivitet och känslan av att ha förlorat något blir narrativet. Vi djupdyker i gammal och ny sadkultur för att gestalta vår tids sorgesång. Psykisk ohälsa bland unga är en aktuell ödesfråga. I föreställningen undersöker vi vad som händer om vi inte springer från mörkret, om vi ligger kvar och vägrar resa oss upp ur sängen." En fåtölj och en säng och en massa vita duntäcken. En kaffekokare, en påse med snabbnudlar, två mikrofoner, ett akvarium, chips, en rosa nalle, och två skådespelare i myskläder. Ingen direkt handling. Inget direkt manus. Jag menar inte bildligt, jag menar bokstavligt: det närmast en manusförfattare jag hittar i programmet är "Idé och regi: Linda Forsell" Och jag tror faktiskt, för att vara lite kontroversiell, att den här föreställningen hade tjänat på att ha ett manus. Någon slags handling. Nu känns berättandet som etyder som improviserats fram, och som antagits vara tillräckligt intressanta för att få vara med. Som gråt, som övergår i skratt, som sen kommer tillbaka som gråt. Vilka de två personerna är på scenen, verkar inte ha varit viktigt. Min behållning var scenografi, kostym och mask, av CMS, och jag önskar att skådespelarna fått något riktigt, viktigt att sätta tänderna i. Jag vågar påstå att det här är långt ifrån en musikal. Bara för att man tar upp en mic och river av några sånger kan man inte kalla : man kan kalla sej konsert. Eller Installation. Eller performance. Men inte musikal. Och jag vet inte vad med den här förställningen som gör att den kan sägas handla om ungas psykiska ohälsa. Unga, när man talar om "ungas psykiska ohälsa" är tonåringar, och jag kan sträcka mej upp till 22, 23, men inte längre. Är man äldre än så handlar det om vuxnas psykiska ohälsa. Eller, helt enkelt, Psykisk Ohälsa. Nånstans där ute i novemberkylan finne en föreställningen om ungas psykiska ohälsa som hade förtjänat bidrag från Malmö Kulturstöd, Statens Kulturråd och Region Skåne. Tyvärr, som man säger, kom den aldrig på pränt. På scenen: Johanna Malm och Nils Wetterholm Produktion Regi och ljus Linda Forsell Scenografi, kostym, mask CMS Ljuddesign och komposition Johan Stohne* * Praktikant från SKH

PÅ GRUND AV EN MEDFÖDD HJÄRNSKADA SÅ VERKAR DET SOM OM FRANSKA BARA RINN...

I det här avsnittet - som jag glömde ladda upp - går jag och ser ett rep av musikalen FOREVER PIAF på Göta Lejon. #edithpiaf #musikal #musical #piafpågötalejon #genrep #publikrep #repetition #regi #manus #scenografi #kostym #publik #mask #peruk #scenkonst #piaf #foreverpiaf

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

And the winner is…

 This week’s roulette at the play RAIN MAN at Oscarsteatern was wun by Robert: a tea candle holder in multicoloured glass. 

#roulette #rainman #actor #komiker #skådespelare #winner  #vinnare#robertgustafsson @robert_gustafssonofficial @oscarsteatern 

JAG HÖLL NÄSTAN PÅ ATT GLÖMMA CHAMPAGNEN

Jag och Christian går och ser premiären av musikalen SATURDAY NIGHT FEVER på Chinateatern 

Länkar:

APPLÅDTACK PÅ PREMIÄREN AV SATURDAY NIGHT FEVER

On instagram: https://www.instagram.com/tv/CV3lDCGqPg9/?utm_source=ig_web_copy_link

Or youtube: https://youtu.be/UGlQvdPBQ4I 

SATURDAY NIGHT FEVER PÅ CHINATEATERN 

On instagram: https://youtu.be/YoY_Ay52oOo

Or youtube: https://www.instagram.com/tv/CV3rDM9qMpJ/?utm_source=ig_web_copy_link

@thedavidlindgren @andreaslundstedtofficial @nandofvmusic 

@chinateaternstockholm

#chinateaternstockholm #saturdaynightfeversthlm

#saturdaynightfever #musikal #broadwaysuccé #beegees #discofeber #minstengångiveckan #teater #svenskteater #kultur #dramatik #scenografi #kostym #mask #peruk #komedi #tragedi #blog #vlog

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

Burning sage

 Have you tried any of their produkts? I have, and I’ve burned sage for the first time ever!!!

Burning sage — also known as smudging — is an ancient spiritual ritual.

Smudging has been well established as a Native American cultural or tribal practice, although it isn’t practiced by all groups.

We have the traditions of many Native American peoples to thank for its use. This includes the Lakota, Chumash, Cahuilla, among others.

Many other cultures around the world share similar rituals. 

@haxan_original #sage #häxan #cleaning #cleanse #burnsage #ritual #rena #smudge #sakvia #brännasalvia #häxan #häxa

SATURDAY NIGHT FEVER på Chinateatern

Med David Lindgren, Andreas Lundstedt, Kajsa Ernst, Samuel Fröler, Peter Eggers, Kristina Lindgren, Lovisa Bengtsson, Rikard Björk, Fernando "Nando" Fuentes, Nils Reinholtz, Andreas Vilsmyr, Peter Gröning, Minou Deilert, Ulrika Ånäs, Alvaro Estrella, Zain Odelstål, Emilia Hallstensson, Louise Wallentin, Victoria Pérez, Martin Jonsson, Oscar Törnell, Albin Lindén

Kreativt Team Regi och svensk översättning - Anders Albien Biträdande Regi - Klas Wiljergård Koreografi - Jennie Widegren & Zain Odestål Scenografi & kostymdesign - Lehna Edwall Mask & Perukdesign - Sara Klänge & Catharina Lundin Ljusdesign - Palle Palmé Ljuddesign - Oskar Johansson Musikaliskt ansvarig & arrangör - Jan Radesjö Videodesign/produktion - Johan Larsson & Philip Sundbom

Jag vill börja med att ge en liten kärleksförklaring till ANDREAS LUNDSTEDT i rollen som discjockeyn DJ MONTY, och hoppas att han snart kommer tillbaka till musikalscenen, när SATURDAY NIGHT FEVER har spelat klart, för han är ett rent nöje att titta på, och under flera scener vet jag att jag inte borde titta på honom där han står i discobåset och diggar, men det är svårt att slita blicken från honom. Han är självlysande och självklar, och han är disco på två ben.

Det handlar om Tony, en ung man som bor hemma hos sina föräldrar, jobbar i en färghandel och drömmer om att en dag lämna Brooklyn, och som hoppas kunna göra det genom att dansa disco. Låter det lite konsturerat? Det är det inte. Det är nästan ovanligt naturalistiskt för att vara en musikal, men så bygger den också på en film, som visserligen innehöll mycket sång och dans, men som jag nog inte skulle kalla en musikal, utan ett drama som bitvis utspelar sej i en värld av musik och dans. 

Scenversionen, förstås, är ren musikal. Man håller sej i stort till handlingen, men har slängt in ytterligare musik för att göra det till en helafton, och trots att man skulle kunna kalla den för en juke-box-musikal, så håller jag inte med: jag brukar tänka att i såna kommer musiken först, men här kommer historien i första rummet, och musiken används till att förhöja och förtydliga.

När jag säger 70-tal och disco så antar jag att du får en ganska klar bild av hur dom var klädda? Lehna Edwalls KOSTYMER har undvikit att falla i schablonkostymfällan: hon har valt den snyggare delen av 70-talsmodet: murriga färger, brunt, vinrött, mocka och läder, inte så glansigt, inte så plastigt. Visst, det finns breda skjortsnibbar och utsvängda byxor, men det är modernt stylat. De ger ett verklighetstroget, autentisk intryck. Det här är kläder, det är inte en maskerad. Och det är snyggt.

Hennes SCENOGRAFI däremot, är underbar fantasi: fyra eller fem eller sex - jag hann aldrig räkna - fyrkantiga far runt på scenen som om det vore trolleri: de formar ideligen nya rum, och eftersom de är klädda med ledskärmar och speglar så verkar det inte finnas några gränser för vad man kan illustrera. Och jag vill påpeka: Golvet: jag sitter uppe på balkong - och kan nöjt notera att man har monterat in ljus och - tror jag - ledskärmar i valda delar på golvet. Inte hela golvet: man har varit smakfullt sparsmakad. Förhoppningsvis är tiden av tråkiga svarta scengolv förbi.

När det gäller Sara Klänges och Cahtarina Lundins MASK OCH PERUKDESIGN är Andreas Lundsteds i rollen som diskjockeyn ett litet mästerverk: han är en mycket vacker man, men genom att ge honom ett par glasögon och en tunn blond, lockig peruk som börjar någonstans bak på hjässan har de förvandlat honom till en blandning av Staffan Götestam och Art Garfunkel. Med resten av ensemblen har man gått åt motsatt håll: jag antar att det finns många peruker, men det syns inte. Det är diskret, stiligt, effektfullt. Inget skämtas bort.

Jennie Widegrens och Zain Odeståls KOREOGRAFI är en av föreställningens absoluta pelare, mot vilken mycket lutar sej. Det är ambitiöst, flashigt, och inspirerat, och nivån är mycket, mycket hög. Det är 70-talsdiscodans, men sett genom ett nutida filter. Man har lånat, utvecklat, varierat.

David Lindgren i den manliga huvudrollen gör en annorlunda Tony än Travoltas. Hans är känsligare, oskyldigare, renare. Han är inte så mycket streetsmart och sexfixerad som sökande och schysst. En modern, ung man, post #metoo.

Rikard Björk, som gjorde en fantastisk insats som Tore i SÅ SOM I HIMMELEN på Oscarsteatern, gör också här något fantastiskt. Han lyckas göra sin sång TRAGEDY till något som känns specialskrivet för den här föreställningen, och inte en Bee Geeslåt som skrevs två år efter att filmen haft premiär. Han lyckas göra sången till någon mycket, mycket mer, till den grad att man glömmer att han sjunger.

Det är en lyxig, fartfylld föreställning, med en bra story som inte viker för seriösa ämnen som abort, missbruk, rasism och sexism. Den är en blandning av lika delar WEST SIDE STORY, DIRTY DANCING, IN THE HEIGHTS, FAME och, förstås, filmen.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

Jag ser fram emot premiären av SATURDAY NIGHT FEVER på CHINATEATERN

 Saturday Night Fever är en jukeboxmusikal från 1998 baserad på filmen Saturday Night Fever från 1977. Dess bok är av Nan Knighton (i samarbete med Arlene Phillips, Paul Nicholas och Robert Stigwood), och låtarna består till största delen av låtar som fanns med i filmens soundtrack, som i sin tur mestadels skrevs och framfördes av Bee Gees.

Musikalen fokuserar på Tony Manero, en italiensk-amerikansk Brooklyn-ungdom vars helg tillbringas på det lokala diskoteket. Där njuter han av publikens beundran och en växande relation med Stephanie Mangano, och kan tillfälligt glömma verkligheten i sitt liv, inklusive ett återvändsgränd jobb i en färgaffär och hans gäng deadbeat vänner. I ett försök att göra det till en familjevänlig show, eliminerades många av filmens mörkare element, inklusive referenser till raskonflikter, droganvändning och våld, från handlingen.

Original London-produktion (1998)

Regisserad och koreograferad av Phillips, scenanpassningen på £4 miljoner hade premiär i West End den 5 maj 1998 på London Palladium och avslutades den 26 februari 2000. I originalrollen ingick Adam Garcia som Tony och Anita Louise Combe som Stephanie. Laurence Olivier Award-nomineringarna gick till Garcia för bästa skådespelare i en musikal, Phillips för bästa teaterkoreograf och produktionen för bästa nya musikal. Ett album släpptes av Polydor Records.

Original Broadway-produktion (1999)

Efter tjugosju förhandsvisningar öppnade Broadway-produktionen, med Phillips regi, den 21 oktober 1999 på Minskoff Theatre, där den spelades för 501 föreställningar. I rollistan ingick James Carpinello som Tony och Paige Price som Stephanie, med Orfeh som Annette, Paul Castree som Bobby C. och Bryan Batt som DJ Monty.

Chinateaterns hemsida hittar du HÄR

Biljetter hittar du HÄR