Manus: Craig Lucas
Musik: Daniel Messé
Sångtexter: Nathan Tysen och Daniel Messé
Baserad på filmen Amélie skriven av Jean-Pierre Jeunet och Guillaume Laurant
Orkestrering: Bruce Coughlin
Sångarrangemang: Daniel Messé och Kimberly Grigsby
Översättning sångtexter: Staffan Berg
Översättning dialog: Markus Virta
Förlag: Nordiska ApS
Regi: Markus Virta
Musikaliskt ansvarig: Nils-Petter Ankarblom
Koreografi: Camilo Ge Bresky
Scenografi- och kostymdesign: Stine Martinsen
Mask- och perukdesign: Anna Stålfelt
Ljuddesign: David Granditsky
Ljusdesign: Palle Palmé
Regiassistent: Micaela Sjöstedt
MEDVERKANDE Klara Enervik, Hani Arrabi, Tobias Almborg, Linda Arunee Olofsson, Stefan Clarin, Caroline Harrysson, Peter Jansson, Sofia Jung, James Lund, Karin Oscarsson, Martin Redhe Nord Lucien, Kajsa Reingardt, Johan Rudebeck, Pia Ternström
Efteråt, när Jenny kör oss hem mot Stockholm, stannar vi till vid en MAX hamburgerrestaurang, för eftersom vi kom till Norrköping så sent hade vi inte hunnit äta något innan föreställningen började, och jag tar ställer ifrån mej min gröna AMELIE souvernirkasse och tar ett foto, precis som flygvärdinnan i föreställningen hade släpat med sej trädgårdstomten till alla exotiska platser och fotat honom.
Det handlar om den blyga Amelie som försöker att i hemlighet förbättra andras liv, men som själv är rädd för kärleken.
Jag börjar med det negativa: jag är inte helt såld på manuset, som är lite rörigt, otydligt, och det känns som om det är först i andra akten som manuset har hittat sin fåra. Och kanske hade jag föredragit om musiken varit lite mer "fransk"?
Resten är bara underbart:
När Markus Virta sätter upp något, då kommer vi. Det var inte bara vår lilla grupp från Stockholm; ett annat bilekipage med musikalarbetare satt på vår rad, och några andra, som kommit med tåg, satt längre fram i salongen. Jag får fortfarande lite småsur för att jag missade Markus Virtas COME FROM AWAY, också på Östgötateatern, och GROUNDHOG DAG på Wermland Opera. Jäkla Corona.
För han är nämligen den bästa musikalregissören vi har i Sverige, och för mej är det oförståelig att att han inte har fått sätta upp något mer i Stockholm, speciellt efter dundersuccén med SÅ SOM I HIMMELEN på Oscarsteatern. Men det är lite så att det är här, ute i landet, i Jönköping och Karlstad och Norrköping, som de intressanta, nya musikalerna sätts upp. I Stockholm får vi nöja oss med 48:e uppsättningen av CABARET, och den två tusende versionen av SOUND OF MUSIC. Vi har tur som har privatteatrarna, så att det i alla fall blir lite variation. Ska vi slå vad om att vi snart ser en ny WEST SIDE STORY, eller en könsflippad JESUS CHRIST SUPERSTAR på Stadsteatern eller Dramaten?
Tillbaka till Markus: han har på några år lyckats riva av Sverigepremiär efter Sverigepremiär, som om han samlade på dom, vare sej det är nyskrivet eller översatt, och om någon uppsättning är bättre och någon lite sämre, så beror det inte på honom, utan på att den bättre musikalen var den bättre musikalen, vad gäller grundmaterialet. Jag föredrar hans föreställningar, för där finns en exakthet, en kärlek till genren, och en kunskap som han är väldigt ensam om. Hans arbete präglas av en brist på ironi, elakhet, skadeglädje och cynism.
Stine Martinsens KOSTYMER är precis sådär underbart udda, där allt känns speciellt och utvalt, det vill säga: det är kostymer, inte kläder. Varje karaktär är utmejslad, och det är underbart pepprat med Crayolafärgade detaljer. Och hennes SCENOGRAFI är sådär detaljrik och lekfull att jag får lust att gå upp på scenen och peta på sakerna.
Camilo Ge Breskys KOREOGRAFI bidrar väldigt mycket till föreställningens charm. Det här är en föreställningen när ingen nästan någonsin står stilla, men sällan är det någon som dansar. Man rör sej, går ihop i formationer, leker med rekvisita och skapar bilder. Jag vill ha en dvd av föreställningen, bara för att kunna pausa och ta mej en närmare titt på allt som händer.
Jag bugar för Anna Stålfelts MASK OCH PERUK. Det var länge sen jag såg en så generös föreställning vad gäller hur skådespelarna byter skepnad.
ÖVERSÄTTNINGEN av Staffan Berg är mycket bra. Jag kan inte de engelska sångerna tillräckligt väl för att ha någon slags parallell musikslinga i huvudet, där jag liksom kan jämföra, men texterna är klara, tydliga, och inget låter krystat eller drar uppmärksamheten till sej. Och det är allt jag begär. Och det är ett av de svåraste sakerna att göra: att låta naturlig, som om texten ursprungligen är skriven på svenska. Och han gör något som är ännu svårare, för vissa i alla fall: han undviker att dra fokus till sej genom att briljera med invecklade, överkrångliga översättningar. Det är vanligare än du tror.
Och nu till det bästa: Personerna på scenen. Klara Enervik, i titelrollen, är precis sådär underbar som alla har sagt och skrivit att hon är, och hon har en rejäl dos utstrålning, för det känns hela tiden som om jag ser henne i närbild. Och Hani Arabbi, som hennes kärleksobjekt, blir man lite förälskad i, faktiskt. Jag tror han måste ge ut en skiva snart.
Jag tänker inte börjar nämna individer, för det här är en sån gruppprestation där ingen ingen står ut därför att alla står ut. Ingen tappar bollen. Där vissa regissörer ger lite generell regi och låter ensemblen drälla runt lite på eget bevåg, ser man här till att alla får glänsa, hela tiden.
Det här är en föreställningen som berörde mej, och jag visste ofta inte varför, plötsligt var jag bara väldigt rörd, utan att jag kände mej ledsen, och trots att jag skrattade mest hela tiden så ville jag gråta lite, ibland.
Om Östgötateatern låg närmare en pendeltågstation skulle jag skaffa månadskort, och se föreställningen om och om igen.
