söndag 13 augusti 2017

DE TRUMPNA FRUARNA, Mälarhöjdens Friluftsteater, föreställning 48, 11/8 2017.

Av William Shakespeare, Bearbetning Fredrik Hiller, Regi: Fredrik Hiller, Medverkande: Thomas Järvheden, Alla Luks, Thèrése Andersson Lewis, Inger Nilsson, Glenn Edell / Jesper Sjöberg, Fredrik Hiller, Andreas Andersson, Philip Haglund, Johan Wennerstrand

För några veckor sen såg jag en commedia dell’arte-föreställning, ETT SKAMLÖST FÖRFARANDE, med Teater7, på utomhusscenen i Vinterviken, och i min blogg önskade jag efteråt att dom valt en mer modern historia, att dom varit lika utmanande i sitt ämnesval som i sitt sceniska utspel.

Gissa vem som redan har fått sin önskan uppfylld?

När jag såg affischen för den här föreställningen blev jag lite livrädd. Jag har sett två tidigare produktioner av, på och med Mälarhöjdens Friluftsteater, CHARLEYS TANT och DEN GALNA DAGEN - ELLER FIGAROS BRÖLLOP, och även om jag tycker att deras produktioner bara har blivit bättre och bättre, hade jag lite svårt att tro att föreställningen skulle kunna infria vad den mycket lyckade affischen lovade. Men även med mina ganska höga förväntningar blev jag rejält knockad av den här uppsättningen. Kommer du ihåg teveserien Lorry, och filmen Yrrol? Det här är en inte så avlägsen släkting. Humoristiskt provocerande, utmanande och med ett klart ställningstagande.

Utomhusteatern ligger i ett skogsparti som sluttar ner mot Mälaren. Publiken sitter på bänkar - gudskelov med ryggstöd - i ett naturligt gradängsystem, vända mot sjön och den nedgående solen. Scenrummet är, liksom tidigare år, ett fast rum, lite som en genomskärning av en inte riktigt färdigbyggd mindre villa, där alla väggar är målade i matt flaggblått. Till vänster finns två dörrar, till höger finns det ytterligare en och genom ett fönster och en dörröppning i fondväggen kan vi till och med se båtarna som glider förbi, långt där nere på vattnet. 

Visst är det ganska förunderligt att vi inte känner till allt om Shakespeare? 1600-talet är ju inte så länge sen, och vi känner ju till ganska mycket om folk som levde hundratals, till och med tusentals år tidigare. Man tycker ju att någon i ett brev, eller i en dagboksanteckning borde ha skrivit:
Jag är lite småpackad, för jag har just kommit hem från premiären av Shakespeares nya hit: DE MUNTRA FRUARNA I WINDSOR. Den var kul, men inte lika rolig som EN MIDSOMMARNATTSDRÖM, men inte heller lika blodig som TITUS ANDRONICUS…
I alla fall tror man att han skrev den här pjäsen runt 1597, när han var 33 år gammal. 

Originalet handlar om Sir John Falstaff, en påhittad karaktär som Shakespeare introducerade i HENRY IV DEL 1 och DEL 2, en fet, feg och fåfäng fyllkaja som kommer till Windsor och försöker lura av två gifta kvinnor deras makars pengar, genom att skicka identiska kärleksbrev.

Den här uppsättningen är inte alls vad man skulle kunna vänta sej av en liten, lokal privatteater. Det hade varit så lätt för dom att satsa på ett säkert kort, en strömlinjeformad, publikfriande pjäs, som inte retar någon, och istället gör man nästan tvärt om. Man slår vilt åt alla håll, men med tydliga mål. Man hetsar inte bara för att hetsa, man har något att säga, och flera gånger tror jag att dom går över gränsen för vad jag misstänker att den här publiken uppskattar, men det visar sej att dom har åskådarna med sej, till hundra procent. 

Jag brukar ha ganska svårt när man placerar klassiker i modern tid, men det är ofta för att man liksom bara går halvvägs: man sätter på skådisarna moderna kläder, stryker eller skriver om lite av den föråldrade dialogen, och hoppas på det bästa. 

Den här versionen utspelar sej 2016, och handlar om Donald Trump som kommer till Mälarhöjden för att sol-och-våra två kvinnor på deras mäns förmögenhet, att användas till sin presidentkampanj. De båda äkta männen är från Ryssland; en gift med en undergiven ryska, den andra med en självständig svenska. Det ryska paret har en son, som pappan - för att få skattelättnader - försöker gifta bort med en kvinna på skatteverket, utan att veta att sonen är förälskad i en annan man. Den svenska frun drar nytta av Trumps uppvaktning för att hämnas på sin make - som tidigare varit otrogen - genom att låtsas besvara Trumps uppvaktning. Maken i sin tur, klär ut sej till Vanheden - japp, du läste rätt, Jönssonligans Vanheden - och besöker presidentkandidaten för att försöka nästla sej in. Man avhandlar rysk homofobi, och macho-mentalitet, den amerikanska presidentens övermod och främlingfientlighet, och på något sätt lyckas dom få mej att känna mej stolt över att jag är svensk. 

Givetvis hade inte denna modiga bearbetning varit lyckad om man inte haft en regissör som kunnat iscensätta den, men den här regin är beundransvärt exakt, distinkt och säker. Gång på gång frustar jag förtjust åt inspirerade sceniska infall, där man tar ut svängarna så att refugerna ryker, och det hela är en slags masterclass i hur man både kan provocera och roa, för balansen är rakbladsvass och nästintill omöjlig. Och om man därtill lägger en hel del musikaliska inslag, så finns det ingen anledning att inte ta sej ut till Mälarhöjden.

Förutom att vara en vansinnigt rolig, fyndig och proffsig uppsättning, så är den fantastiskt modig, både vad gäller ställningstagande, bearbetning, moral och skådespeleri.
Man går bra mycket längre i sitt ställningstagande än i många ”seriösa” politiskt korrekta uppsättningar inne i stan, och man gör det på ett sätt som inte är von oben eller fyllt av ett självgratulerande publikförakt, utan det är roligt, humant och ganska ordentligt provocerande. 

Förra sommaren hade man ingen sommarteater, och jag kan inte låta bli att undra om det var det här man hade planerat att sätta upp, men av någon anledning inte fullföljt planerna. Det handlar ju trots att allt om den nu sittande presidentens valkampanj, men istället för att handlingen känns inaktuell, så blir det istället starkare, för det ger en tillbakablick till när vi trodde att det läge som idag råder i USA, och den medföljande världen, var en omöjlighet. 

Skådisarna skulle jag vilja sammanfatta som mästerligt modiga. Inte för att jag inte har några andra ord - de är, i brist på bättre ord, ganska briljanta - utan för att det är så sällan jag ser teater där skådisarnas val kräver ett dödsföraktande mod. Dom förefaller flera gånger som om dom är ute i tomma luften och stampar, lite som den där tecknade vargen som jagar en fågel utför ett ökenstup, bara uppburna av sin egen övertygelse, och inte en gång faller ett av deras skämt eller infall platt. 
Eftersom jag inte har någon teve så är årets affischnamn, mannen som spelar Donald Trump, Tomas Järvheden, mej helt obekant. Innan jag cyklade till teatern hade jag kollat upp att han var stand-up-are, och sen hade jag slutat leta. Jag trodde jag visste vad jag skulle få; en komiker som är bäst när han får improvisera, och som inte för ett ögonblick övertygar som någon annan än sej själv. Men, som när jag för första gången åkte till New York och förväntade mej att bli rånmördad, och istället förvandlades till en objektofil med en Manhattanfetish, så blev det inte alls som jag trodde. Killen kan verkligen lira, och om jag hade brytt mej om att googla lite på djupet så hade jag kunnat hitta en massa klipp på honom skönsjungande, istället för som nu, sitta där med tappad haka. 
Han lyckas också med det ganska omöjliga mästerstycket att få Trump att framstå som sexig.
Det andra affischnamnet är Inger Nilsson, i dubbelrollen som giftassugen revisor och Kicki Danielsson, vars sceniska funktion det är att springa med brev mellan de olika inblandade. Jag har inte sett henne agera sen hon som barn spelade Pippi Långstump, men det går inte många minuter innan jag helt har glömt bort vem hon brukade vara. Hennes nästan byfånigt roliga mellanhand ageras totalt utan fallskärm. Sånt kräver mod.
Terese Andersson Lewis är en sån där skådespelerska som jag brukar roa mej med att rollbesätta i fantasin. Hon har en slags integritet som gör att man ser det hela ur hennes perspektiv, står på hennes sida. Här blir hon på något sätt det sceniska navet. Det är runt henne allt snurrar, ofta för att det är hon själv som sätter fart på det. 
Jag har sett Glenn Edell på scenen förut, men aldrig såhär. Jag vet inte var han har gömt den här fallenheten för slapstick, men jag är tacksam att han plockade fram den. Som den svartsjuke hanrejen påminner hans utspel i sin tydlighet om något ur en tecknad film, och han får mej att tänka både på Donald O’Connor i Singing in the Rain, och burleskclownen Bill Irwin. Fysiskt vet jag inte någon som gör det han gör. Det är inte många som kan slå knut på sej själva. 
Alla Luks, teaterns konstnärliga ledare, har börjat utveckla en slags persona som är vansinnigt rolig därför att hon är totalt orädd, på ett nästan svagsint sätt. Hennes Melania - spoiler - går från en slags hunsad, rysk babushka-morsa till amerikas första dam i en kärlekshistoria som engagerar mer än man kanske skulle vilja. 
För vad jag tar med att den uppsättningen, förutom en ökad respekt för alla inblandade och minnet av många goda skratta, är man lyckas förvandla Donald Trump till en verklig människa. 
”Det är inte hans fel att han har blivit president,” tänker jag, när jag trampar hem genom vad jag befarar är en av de sista sommarnätterna, ”De skyldiga är dom som skapade en värld där en sån som Donald Trump kan röstas fram till president.”

Det är tur att det finns tillfällen då man får skratta.

Här är deras HEMSIDA, och här köper du BILJETTER.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


PRATA HÖGRE KARIN med Parkteatern på Långholmen: 

Parkteaterpubliken är ett slags matriarkat. Här är det kvinnorna som styr. De är i majoritet, och det är dom som tar plats. Tyvärr, tycker jag, blir det ingen större skillnad mellan den här världen, och världen därutanför, i allmänheten. Om man förväntar sej medmänsklighet och medlidande har man kommit fel.


SHOWCASE: SNÖDROTTNINGEN, på Boulevardteatern: 

När jag cyklade hem var jag lite irriterad, på mej själv. I publiksnacket efter redovisningen hade jag sagt att jag upplevde det som man berättade mycket av den viktiga informationen i talscenerna mellan sångerna, men att jag tyckte att sånt borde berättas musikaliskt, och nån hade svarat mej att vi svenskar, till skillnad mot engelsmän och amerikanare, var så dåliga på att lyssna på sångtexter att det var bättre att inte sjunga, utan att tala allt som verkligen var viktigt, för annars skulle dom inte hänga med. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2017/07/showcase-snodrottningen.html

ANGELS IN AMERICA, PART 2: PERESTROIKA, Live på Bio Rio, från National Theatre: 

Det blir aldrig som man tänkt sej. 
Jag bara säger. 
Givetvis blir det ibland som man tänk sej,  men dom gångerna är inte dom gånger man ställer sej upp och deklarerar: ”Det blir som man tänkt sej, ibland, hörni, skål!” Eller till och med lite sådär övermodigt: ”Det blir alltid som man tänkt sej, för det mesta, hörni! Hörde jag skål?”



#Lorry #yrrol #billirwin 

fredag 11 augusti 2017

Jag vill passa på att rekommendera -

- Mälarhöjdens Friluftsteaters uppsättning av DE TRUMPNA FRUARNA, en bearbetning av William Shakespeares DE MUNTRA FRUARNA I WINDSOR. 
Det är en kaxig, vansinnigt rolig, galen och inspirerad uppsättning suveränt framförd. 


Från deras hemsida: 



”DE TRUMPNA FRUARNA-MAKE SHAKESPEARE GREAT AGAIN ”.


I desperat behov av pengar försöker den skrävlande adelsmannen Falstaff förföra två gifta kvinnor, i syfte att stjäla deras mäns förmögenheter. Men de två muntra fruarna upptäcker hans plan – och iscensätter en gruvlig hämnd…
William Shakespeares komedi Muntra fruarna i Windsor är skriven när han var på sitt allra mest lekfulla humör. Den komiska förnedringen av den åsneaktige adelsmannen är en sprudlande hyllning till den vanliga människans kamp – och seger – över en korkad och uppblåst överhet.
I Mälarhöjdens Friluftsteaters uppsättning förvandlas De muntra fruarna till De Trumpna fruarna. Varför då?
För att i Friluftsteaterns uppsättning är den uppblåste adelsmannen en skrävlande rikemansson från USA, som är verksam i fastighetsbranschen. Och som har ett hår som är rödblont. Och som drömmer om att lämna fastighetsbranschen i New York, för att flytta till den politiska arenan i Washington – och in i ett stort vitt hus…
 Mälarhöjdens friluftsteater bjuder på  musikaliska komedin De Trumpna fruarna  – en scenisk smällkaramell, sprängfylld med fart och fläkt, skratt och sång, i ett komiskt och musikaliskt fyrverkeri.
Med De Trumpna fruarna- begår komikern och musikern Thomas Järvheden debut som musikalartist – och som rödblond presidentkandidat. Som Donald Trump försöker han förföra de muntra fruarna till två ryska oljeoligarker, i syfte att få pengar till sin presidentvalskampanj.
Men Trump har underskattat kvinnornas list och styrka – och kommer få smaka på hämnden från de trumpna fruarna, spelade av Alla Luks (konstnärlig ledare för teatern) och Thèrése Andersson Lewis (från bland annat musikalen Rent, och SVT:s Vårdgården).
Trump möter även motstånd från en annan stark kvinna, spelad av Inger Nilsson. Inger har spelat en annan välkänd person med rött hår (som även hon bor i ett stort hus, och har problem med auktoriteter). Inger lät därför den rödblonda peruken gå till ynglingen Thomas Järvheden.
Snällt, tycker vi.
För regin står Fredrik Hiller. Förutom att själv ha rödblont hår, och ha skådespelat på bland annat Dramaten och i Hollywood, så har han regisserat två långfilmer och nitton teateruppsättningar. Fredrik har varit med sedan starten av Friluftsteatern, och regisserade de bejublade föreställningarna Charleys tant och Figaros bröllop.
Nu till den centrala frågan: Kommer uppsättningen att skapa diplomatiska förvecklingar mellan Sverige och USA?
Man kan inte annat än hoppas. (Den som lever får se.)
Vad som i alla fall är säkert, det är att den musikaliska komedin De Trumpna fruarna i Windsor begår premiär den 29:e juli, och fyller Mälarhöjden – och dess älskade publik – med sång och skratt och rödblonda presidentkandidater ända fram till den 20:e augusti.
Medverkande:Thomas Järvheden,  Alla Luks, Thèrése Andersson Lewis, Inger Nilsson, Glenn Edell / Jesper Sjöberg, Fredrik Hiller, Andreas Andersson, Philip Haglund, Johan Wennerstrand
Varmt välkomna!

onsdag 9 augusti 2017

PRATA HÖGRE KARIN, Parkteatern, föreställning 47, 8/8 2017.

Av Lotta Olsson, Regi Olle Törnqvist, Musik Georg Jojje Wadenius, Scenografi och kostym, Annsofi Nyberg, Ljus Lina Kramar, Mask Anna Jensen Arktoft, Kapellmästare, Fredrik Meyer, Koreografi Anna Ståhl, Medverkande Emeli Jeremias, Fredrik Meyer, Maria Kulle, Nils Axelsson, Ayla Kabaca

Parkteaterpubliken är ett slags matriarkat. Här är det kvinnorna som styr. De är i majoritet, och det är dom som tar plats. Tyvärr, tycker jag, blir det ingen större skillnad mellan den här världen, och världen därutanför, i allmänheten. Om man förväntar sej medmänsklighet och medlidande har man kommit fel. Samma kvinnor som förfasar sej över att män manspreadar på tunnelbanor och bussar, tycker att dom har all rätt i världen att breda ut sej och boka upp två, tre platser mer än dom behöver, och man kanske förhåller sej välvilliga till invandring och flyktingar i allmänhet, men här är man väldigt motvilliga till att maka på sej, ge plats och släppa in. Solidaritet och hänsyn är något andra ska visa, inte något man själv ska behövas tvingas till. 
”Parkteatern är er kulturella skatteåterbäring,” brukar parkteaterchefen Sissela  Kyle ofta säga i sina mycket roliga försnack, och många av de här tanterna försäkrar sej om att de verkligen får tillbaka vad de tycker dom har rätt till. 
”Hon får väl komma i tid som alla vi andra,” proklamerar tanten bakom mej till sin väninnna, efter att ha kört bort en kvinna som undrade om hon fick plats bredvid dom. 
Jag har minsann suttit här i timmar, i gassande sol, verkar hon säga, och då ska det banne mej inte komma någon och tro att dom kan komma här och få plats. Jag var här först: dom här platserna är tjingade.

Något annat som alltid fascinerar mej på Parkteatern, är det som händer en kvart innan föreställningen börjar. Dels är det optimisterna som kommer insläntrande, yngre, och oftast en hel familj, och alltid lika överraskade av att andra människor har kommit dit och tagit de optimala platser optimisterna trodde skulle vara lediga, dels är det fenomenet jag kallar Kulturälvorna. Det är mitt namn för dom där knullrufsiga, utstuderat slarvigt klädda och sminkade kvinnorna som inte har några kvinnliga vänner och uteslutande riktar in sej på män. Du vet, dom där som på min tid hängde på Kvarnen och andra ställen på Söder dit kulturkillar drogs. De är kanske inte konventionellt attraktiva, deras dragning bygger på att dom odlar en slags mystisk aura, och ser ut lite som om dom precis har stigit upp ur sängen, sin egen eller nån annans, dragit på sej något, och gått hit, lite kantstötta, intressant nötta.

Hit, till parkteatern kommer dom inglidande Grizabella-likt, riktar in sej på de första tre raderna, pekar på varje decimeter synlig träbänk, ler och frågar:
”Finns det plats där?”
Det där leendet är viktigt. Det är lite hoppfullt, skyggt, lite undergivet och framför allt naturligt näpet. Om de lyckas hitta några straighta män, eller flator med en fallenhet för fadersrollen, händer det ofta att man makar på sej, och dom får sitta. 
Som bög är jag givetvis immun mot såna fasoner, och de får oftast samma svar av pansartanterna:
”Tyvärr inte.”
Dom blir inte arga. Det är inte deras stil. Dom bara driver vidare. 

Det här är faktiskt den första parkteaterföreställningen jag ser i år. Jag har inte varit vidare aktiv vad gäller parkteatern den här sommaren. För något år sen försökte jag se allt, men i år verkar jag ha kommit av mej. Jag har svårt att få en överblick, att komma in i det hela, att fatta vad jag borde se, vad som är intressant, vad som spelas inom cykelavstånd, och vad som händer i Skarpnäck och Vällingby. Visst, jag kan cykla dit, men inte gärna.

Det är knepigt det här med titlar. Vissa fastnar, som EN MIDSOMMARNATTSDRÖM, BORTFÖRD VID MIDNATT, eller VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF, medan andra, som den här, liksom aldrig får fäste. 
”Jag ska gå på… TALA HÖGRE, KARIN,” förklarade jag för vänner, när jag frågade om dom ville hänge med.
”Vem vill hänge med på PRATA HÖGRE, KERSTIN ?”
”TALA HÖGRE, KERSIN, nån?”
Det enda ord jag prickade in, varenda gång, var HÖGRE, fast nån gång kan jag mycket möjligen ha påstått att föreställningen hette VAD SA DU, KERSTIN?
Jag tror att min oförmåga att minnas titeln har att göra med att jag inte får någon direkt bild. Jag vet inte vem den här Karin är, och varför hon inte hörs. 
Faktum är att jag länge hade den förutfattade meningen att detta handlade om en skandinavisk, kvinnlig poet eller författarinna som tystats av patriarkatets kvävande och allomfattande censur. Lite Karin Boye, lite Märta Tikkanen, men mer anonym, liksom. En tystad kvinna, tänkte jag. 

En revy om Sveriges tryckfrihetförordning, från 1776, är en ganska intressant premiss för en revy. Tyvärr, tycker jag, blir det lite av en oförlöst idé. Det är inte dåligt, men det handlar mycket mer om mycket annat. Ibland är det riktigt roligt, träffande, utmanande och provokativt, några gånger dippar det, men jag tycker nog inte jag vet mycket mer om 250-åringen när jag går, än när jag kom. Jo, att G3, Gustav III, införde vissa inskränkningar: man fick inte tala illa om hovet.  

Det är en slags soppteaterrevy, skulle man kunna säga. Fem personer på scenen, tre kvinnor, två män, varav två spelar instrument: piano och cello. 

Föreställningen är en timme lång, vilket känns lite för kort. Det känns som om om den borde varit lite längre. Nu skimmar man över mycket, utan att riktigt landa ordentligt i vissa nummer. Det borde kunnat utvecklas. En återkommande tidningsredaktion är mycket rolig, och skulle ha kunnat fungera som ramberättelse, och kanske är det tänkt att den gör det, och mot slutet dyker titelns Karin upp, som en kvinna som upplever det som att ingen lyssnar på henne, och som hittar sin röst som ett av trollen på internet. Ett litet ovanligt dramaturgiskt val är att efter den scenen låta samma karaktär sjunga en sång med samma innehåll som monologen som just framförts. 
Nästan lika uppmärksammad som revyn i sej har kompositören Jojje Vadenius, blivit. Och det är några fina melodier. Jag vet inte om jag var okoncentrerad eller distraherad, för flera gånger, under de nyskrivna sånginslagen, hade jag svårt att förstå vad det var sångerna handlade om, vad man ville få sagt, och hur dom relaterade till ämnet. Jag har lite lättare att hänga med när man bara sjöng nya texter till Hej, Tomtegubbar och Kungssången.

Det kanske hade varit intressant med en inblick i tryckfriheten under andra världskriget, till exempel, och hur internet och pk-poliserna har inskränkt på yttrandefriheten. 
Kostymerna är i de flesta fall konfektionsydda, omönstrade nutidskläder, ett stylat ihopplock med skolkritsfärgade accenter som en solgul kjol, tomteröda stumpor eller en granfrön tröja. Twisten ligger i att dom genom tryckta ord på sina kläder kan skriva ordet tryckfrihet om dom står på i en viss formation. Scenografin består av tre kontorssolar av lite lyxigare sort, såna som ser ut lite som slimmade bilsätet.
Uppsättningen är inte skapad för en utomhusscen, och det blir lite omständigt när personer som inte är med i vissa nummer ska ta sej ner från scenen, runda något av partytälten som står på scenens sidor, och försvinna bakom. Det blir också lite distraherande när dom dyker upp, och måste börja agera, så fort som syns, för att inte sno fokus. Det hade kanske varit enklare om dom bara stanna på scenen.

Sen några år tillbaka har jag varit lite trött på det politiskt korrekta. Jag vill ha tillbaka provocerande, utmanande, tänkvärd teater. Att om och om igen säga samma sak till en publik som alltsomoftast sympatiserar, blir lite tröttsamt i längden. 
På scenen, anser jag, ska man inte bokstavligen berätta det man vill säga, ord för ord, utan man ska gestalta, visa, illustrera, dramatisera, belysa hur det kan gå, hur det skulle kunna gå, hur det var, och hur det kan bli igen. 
Men vad som är intressant i det här sammanhanget, är att jag liksom har kommit att förvänta mej, och läsa in, politiskt korrekta inslag, även när dom inte är där. 
Det är nästan som om jag har sett lite för mycket teater för mitt eget bästa. Jag är lite skadad. I revyn, när den kvinnliga chefen på en lokaltidning frustrerat skriker åt sina anställda, är det väldigt roligt, men jag hinner samtidigt tänka att A: Man tar en klar och tydlig ställning genom att låta en medelålders kvinna ha en maktposition, B: man skulle aldrig komma undan med att en manlig medelålders man skrek åt sina anställda, man hade varit tvungna att modifiera hans ilska och kanske förlöjliga honom för att få skratt, och behålla vår sympati, och C: för några år sen hade jag inte reflekterat över varken A eller B, därför att 90% av alla mina chefer i verkliga livet har varit kvinnor.
En av de manliga skådisarna har en monolog om att han inte vet vad han ska kalla kvinnan han är gift med, ”min” låter så possessivt, och ”fru” och ”kvinna” låter nedsättande, och till och med ”regeringen” trots att ordet implicerar makt, insinuerar också ett visst förtryck. 
Han nämner också ordet ”Hen” och det här plötsliga användandet av ordet ”en” istället för ”man”, som gör att uttryck som ”Man vet inte längre vad som är upp och ner,” numera skrivs ”En vet inte längre vad som är upp och ner,” och trots att publiken skrattar, och jag antar vi skrattar åt samma sak, så är jag osäker, eftersom texten levereras av en man. Hade den levererats av en kvinna hade det varit en helt annan sak, då hade jag vetat vad man ville påstå, vad man ville säga. Nu är jag inte lika säker.
En man som tar plats i en sån här fråga, och förlöjligar användandet av könsneutrala personliga pronomen? Ska vi verkligen skratta åt det han säger, det vill säga, stå på hans sida? Menar dom inte att vi ska skratta åt honom, och alla dom andra löjliga männen, som inte förstår? 
Det känns inte så, men jag noterar min reaktion, och att jag börjar fundera på om jag kanske måste börja på någon slags avvänjningskur, för nu är överdosen nära.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

SHOWCASE: SNÖDROTTNINGEN, på Boulevardteatern: 

När jag cyklade hem var jag lite irriterad, på mej själv. I publiksnacket efter redovisningen hade jag sagt att jag upplevde det som man berättade mycket av den viktiga informationen i talscenerna mellan sångerna, men att jag tyckte att sånt borde berättas musikaliskt, och nån hade svarat mej att vi svenskar, till skillnad mot engelsmän och amerikanare, var så dåliga på att lyssna på sångtexter att det var bättre att inte sjunga, utan att tala allt som verkligen var viktigt, för annars skulle dom inte hänga med. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2017/07/showcase-snodrottningen.html

ANGELS IN AMERICA, PART 2: PERESTROIKA, Live på Bio Rio, från National Theatre: 

Det blir aldrig som man tänkt sej. 
Jag bara säger. 
Givetvis blir det ibland som man tänk sej,  men dom gångerna är inte dom gånger man ställer sej upp och deklarerar: ”Det blir som man tänkt sej, ibland, hörni, skål!” Eller till och med lite sådär övermodigt: ”Det blir alltid som man tänkt sej, för det mesta, hörni! Hörde jag skål?”


ANGELS IN AMERICA, Part One, MILLENIUM APPROACHES, Live på Bio Rio: 

”De är hoarders, båda två, den ene värre än den andra” viskar jag till en obekant farbror när jag kommer ut från toaletten, innan han går in, men av hans leende kan jag se att han tror att jag skämtar. 
”Vad för ogrundade, illvilliga lögner behöver man vräka ur sej för att bli trodde det här stället?” klagar jag för Ricky när jag sätter mej i soffan. "



#manspread #manspreading #parkteatern #Sisselakyle 

tisdag 1 augusti 2017

SHOWCASE: SNÖDROTTNINGEN, Boulevardteatern, 28/7, 2017.


Book & Lyrics - Adam Gardelin, Music & Lyrics - Oskar Schillén, Workshop Cast Therese Frimanson, Anna Saintotut, Izabella Tancredi, Teodor Wickenbergh, Orkester Oskar Tjäder, Sheshti 

När jag cyklade hem var jag lite irriterad, på mej själv. I publiksnacket efter redovisningen hade jag sagt att jag upplevde det som man berättade mycket av den viktiga informationen i talscenerna mellan sångerna, men att jag tyckte att sånt borde berättas musikaliskt, och nån hade svarat mej att vi svenskar, till skillnad mot engelsmän och amerikanare, var så dåliga på att lyssna på sångtexter att det var bättre att inte sjunga, utan att tala allt som verkligen var viktigt, för annars skulle dom inte hänga med. 
Jag borde ha räckt upp min hand och sagt något om publikförakt, om att jag inte höll med föregående talare, eller nåt, men jag satt bara tyst, lite förundrad över att ingen annan kom med invändningar. 

Det var lite oklart vad det var jag egentligen hade varit på. Inbjudan på Facebook sa att det var ett showcase, men ett showcase, för mej, är när man antingen marknadsför artister eller visar upp en liten del av ett färdigt verk, för att skapa intresse bland producenter eller beställare. Det här verkade mer vara en redovisning av en workshop, men det var inte riktigt klart vad det var vi diskuterade efteråt, grundmaterialet i sej, eller uppsättningen. Publikrepliker som ”Du var jättebra som kråka,” varvades med ”Vad ville snödrottningen, egentligen?” och ”Ouvertyren var jättebra!”

Vid eftersnacket frågade jag upphovsmännen vad det var som dragit dom till just det här verket, men jag tror inte jag fick något uttömmande svar, och jag får en känsla av att det kanske inte så mycket är verket i sej som testas, utan samarbetet, och själva processen att skapa något.
Jag får också intrycket att man hellre vill vara duktiga än tydliga. 

H.C. Andersens SNÖDROTTNINGEN, har bearbetats många gånger tidigare: det finns minst tre operor, ett videospel, 17 filmade versioner, fem dansverk och fyra musikaler, och man håller precis på att workshoppa den kanske mest kände versionen, Disneys Frozen, med en tänkt premiär på Broadway 2018.

Tidigare på dagen hade jag läst en synopsis av sagan på Wikipedia, och av den virriga och vindlande sammanfattningen hade jag svårt att förstå hur någon kunde tycka att detta var en bra historia att dramatisera och tonsätta. Det berättades om djävulens magiska spegel som bara reflekterade det negativa, det onda, det fula, och när den går sönder flyger skärvor över jorden, och fastnar i folks hjärtan, som fryser till is, och i deras ögon, och gör dom blinda för det vackra och det goda. Grannbarnen Kaj och Gerda är ute och leker när skärvor av spegeln plötsligt blåser in i Kajs ögon och hjärta, och gör honom grym och aggressiv. Han är bara intresserad av att titta på de vackra, kalla snöflingorna. En dag åker snödrottningen förbi i sin släde, och han hakar fast sin kälke efter den, och försvinner. Gerda börjar jaga efter honom, och på vägen möter hon - som man gör - häxor och troll, rövare, talande korpar och prinsessor och prinsar, innan de två barnen slutligen förenas. 
I den här bearbetningen har man strukit detaljerna kring den krossade spegeln, och istället låtit Kaj bli bortförd. Varför Snödrottningen valde just honom är lite oklart.

Det är fyra artister på scenen, och två musiker; en pianist och en violinist. Artisterna befinner sej i den där gråzonen mellan välutbildade amatörer och underbetald proffs, de är mycket bra, men inte så erfarna att de kanske vågar ifrågasätta materialet, som äldre och lite mer erfarna personer kunde, och borde, ha gjort. Många gånger får dom trampa vatten, berättartekniskt sätt, och verka som om dom vet vad dom håller på med, utan att dom har någon hjälp från förutsättningar eller personregi. 
Det är svårt för dom, kan jag tänka, att bara ta ett steg tillbaka och säga: det är inte jag som ska bedömas och ifrågasätts, här, det är musikalen. Jag antar att dom många gånger har jobbat med regissörer som kanske inte är så erfarna, så naturligtvis har det fallit på artisterna att försöka täcka och rädda, men eftersom detta är en slags workshop så förlorar musikalen i längden på att de lyckas upprätthålla illusionen av att en scen fungerar, när den kanske egentligen bara gör det bara på grund av artisternas energi, charm och showmanship. 

Jag tror också att man hade behövt en regissör. Inte ens Linn-Manuel Miranda, Stephen Sondheim eller Stephen Schwartz regisserar sina egna musikaler. Dom har andra saker att koncentrera sej på. Nu hade text- och manusförfattaren försökt ge regi, och jag tror att det hade varit bättre om den tiden lagts på manus- och textbearbetning, och dessutom hade det behövts en utomstående som kommit in och ifrågasatt och ställt upphovsmännen till svars: Exakt vad menade dom med den här textraden, vad ville man berätta med den här scenen, varför kom det en sång just här, och vad ville man säga med den? Tycker man inte att den här sången stoppar upp handlingen och stryper energin, och visst borde man väl ha en sång här?

Näst efter artisterna uppskattade jag musiken, som jag - trots att jag inte direkt har ett musikaliskt öra - upplevde som intressant och ibland originell. Det enda stora invändningen jag har är att det ibland verkade som om man valt lite dramatiskt opassande ställen att placera sånger, ibland bara av den enkla anledningen att det var möjligt att klämma in en sång - om dom ändå sitter här kanske dom kan sjunga en sång? - och ibland kunde man avbryta en tydlig aktion - säg till exempel att någon har väldigt bråttom att ta sej över ett vatten - för att stanna till och sjunga en sång om hur rädd man är för vattnet. Den sången borde kanske kommit vid ett tidigare tillfälle, för att vi ska kunna uppskatta modet att övervinna en rädsla utan att bli irriterade på att föreställningens energi dippar. Eller så kanske man skulle skriva en annan sång, en energifylld segersång som övervinner rädslan, á la And I am Telling You I’m Not Going, Let It Go, eller So Much Better, ur LEGALLY BLONDE.
Tematiskt är några av sångtexterna ganska svaga och vaga, lite som om dom är rädda att ta tag och ta över, rädda att störa, att säga för mycket. Dom saknar ofta också ambition, drömmar, längtan eller dramaturgiskt framåtsträvande.

Det ska bli väldigt spännande att se om man fortsätter att arbeta på den här musikalen, eller om man helt enkelt går vidare, ser det hela som en erfarenhet och tar tag i något annat. 
Jag menar, vi behöver mer musikaler.

Jag önskar att jag kunde komma ihåg vem som sa (typ): När replikerna inte längre räcker till, då sjunger man, och när sången inte räcker, då dansar man.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

ANGELS IN AMERICA, PART 2: PERESTROIKA, Live på Bio Rio, från National Theatre: 

Det blir aldrig som man tänkt sej. 
Jag bara säger. 
Givetvis blir det ibland som man tänk sej,  men dom gångerna är inte dom gånger man ställer sej upp och deklarerar: ”Det blir som man tänkt sej, ibland, hörni, skål!” Eller till och med lite sådär övermodigt: ”Det blir alltid som man tänkt sej, för det mesta, hörni! Hörde jag skål?”


ANGELS IN AMERICA, Part One, MILLENIUM APPROACHES, Live på Bio Rio: 

”De är hoarders, båda två, den ene värre än den andra” viskar jag till en obekant farbror när jag kommer ut från toaletten, innan han går in, men av hans leende kan jag se att han tror att jag skämtar. 
”Vad för ogrundade, illvilliga lögner behöver man vräka ur sej för att bli trodde det här stället?” klagar jag för Ricky när jag sätter mej i soffan. "


ETT SKAMLÖST FÖRFARANDE,  med Teater7 i Vinterviken: 

Den här sommaren verkat det ha vilat en meteorologisk förbannelse över mej. Så fort jag sticker näsan utanför ytterdörren så går solen i moln. Det kan ha varit strålande väder hela förmiddagen, men så fort jag packat en rygga med lite solningsattiraljer och börjar trampa, så kommer nimbustratusmolnen drivande över himlen, som när dom på film drar ett lakan över ett lik. Det är bara att vända och gå in igen.