ONE HIT WONDER/EFTERFESTSMUSIK, Teaterverket, föreställning 70 28/8 2016

AV: Alexander Charlamov, REGI: Alexander Charlamov, SCENOGRAFI, KOSTYM, FOTO: Kristin Nedlich, REGIASS: Lukas Stolpe, PRODUCENT: Margareta Hallqvist 

I know it's wrong

I know he's rough

I don't know what to do

But we've been through enough

I know it's time

And yet I play

Maybe I like it this way.

I see his pain

I hear his cry

He pulls me to the edge

But I don't ask him why

I understand

And I obey

Maybe I like it this way.

I like the way he laughs

His strange and silent stare

I like the way he moves

The way he's always there

The way he calls my name

The way he takes control

I like the way this man has stirred my soul

Maybe I Like It This Way

ur THE WILD PARTY

Andrew Lippa

Teaterverket är en förening som sysslar med amatörteater, och som har sin scen i en källare i Vasastan, vid Odenplan. En brant trappa leder ner från Västmannagatan, och lokalen är som en lång korridor, uppdelad på tre rum, som ligger liksom vagnarna på ett tåg: kapprummet, bardelen och scenen. 

Det känns som om teatern fått en uppfräschning nyligen. Väggarna är matta och A4-vita, som om dom pudrats med krossad krita. En röd matta leder ända från entrétrappan in till det lilla spelrummet, som har en planläggning lite som en kyrka: man kommer in längst bak, och sitter fyra i bredd på var sin sida om mittgången, i fem, sex rader. 

Publiken, denna sista föreställning, verkar vara föreningsmedlemmar, släktingar och vänner. Några alternativluddiga hipsterkillar glider in, som om dom kommit från en bandrepetition. Ogymnastiserade föräldrar pustar ut i soffan efter stengetsklättringen nerför den branta trappan. En drös ungbögar med eller utan färgglada kepsar klustrar i ett hörn. Tjejer i rundskurna kjolar och långt blont Botticellihår vrider och vänder sej för att visa sej från sin bästa sida. En och annan man i man-bun nickar och suckar. Korta läderjackor. Snäva byxor. Svart och grälla mönster.

Den väldigt glada, och sällsamt trevliga kvinnan i kassan bjuder på kaffe, och jag häller i mej en kopp. Jag är seg idag. Seg som en deg. Degseg.

Det ska handla om sex och våld och övergrepp, har jag för mej. Hipp hurra.

Man släpper in, och jag hamnar på första bänkraden, längst ut till vänster. Innan det börjar håller en något nervös regissör ett tal om att dom inte har något program, eftersom dom lagt pengarna på att köpa två vita tyger, som hänger uppspända i fonden. Jag antar att det är därför dom inte har någon affisch att tala om. Han säger också att vi får skratta, om vi tycker att något är roligt. 

På scenen står en sån hög, uppblåsbar madrass, en sån där som har en egen pump inbyggd, som man bara kopplar in och så blåser den upp sej själv. Annars är scenen bar. Väggarna är svartmålade.

Föreställningen är uppdelad i två delar, där jag antar att den första heter ONE HIT WONDER, och den andra EFTERFESTSMUSIK. 

Den första delan handlar om två personer, en man och en kvinna, och en säng. Hon är klädd i en avantgardistisk svart krinolinklänning där man fäst svarta plastspännremmar lite här och var, så att hon ser lite ut som en korsning mellan svartdoppad Scarlett O’Hara och en igelkott. Den påminner lite om av vad klubb-kids-kvinnorna med designambition hade på sej i början av 90-talet. 

Mannen är klädd i en oskydligt vit overall.

Den andra delen utspelar sej i en annan lägenhet, dit tre unga män i lika oskyldigt vita overaller kommer för att efterfesta, innan dom får sällskap av kvinnan från första scenen, nu i andra kläder. 

Det finns fördelar och nackdelar med att vara både regissör och dramatiker. Det är positivt om saker behöver ändras, skrivas om, förtydligas, eller strykas. Det är negativt eftersom historien bara berättas ur en vinkel, sedd ur ett perspektiv. Det blir kanske inte heller så tydligt som det skulle bli om en annan person tog sej en titt på den skrivna texten och sa:

”Jag fattar inte riktigt det här? Vad är det du försöker säga?”

Författaren/regissören hade kanske varit behjälpt av att någon annan regisserat hans verk, för jag har lite svårt att se ur vilken vinkel han vill berätta, och exakt vad det är han vill berätta. Det diffusa, bristen på en klar ställningspunkt, är båda fängslande och lite irriterande. Jag dras till det vaga, ofokuserade berättandet, men det retar mej, eftersom jag tvivlar på att skaparen vet vad han vill säga. Nej, förresten, han kanske vet vad han vill säga, men det känns som om han inte vet vad han vill säga oss, publiken, vad vi ska tycka, förstå, ta med oss. Det känns ibland - och jag tror inte det är hans mening - som när en konstnär målar något diffust på en duk, och när man frågar honom om verket verkar han inte kunna säga något om det. Jag menar, det är okej om jag som betraktande av tavlan inte fattar, eller gör en egen tolkning, men man vill ha en känsla av att skaparen vet vad han eller hon vill, eller skulle önska, att jag kände, eller tyckte. 

Speciellet i det här fallet, i en pjäs med våld- och sex- och övergreppstema. 

När jag började skriva kunde jag inte redigera. Jag skrev det jag skrev, och tanken på att stryka något, eller ändra i texten, slog mej aldrig. Jag sysslade med konst, trodde jag. Skulle du be Picasso radera en näsa, även om den var ovanligt sned? Skulle du be Tennessee Williams vara lite tydligare, speciellt i dom senare, mer flummiga pjäserna? Skulle du säga till Truman Capote att en del av hans noveller nästan är för korta, att man vill ha mer!?

Skulle inte tro det. 

Jag bara skrev, och sen efteråt försökte jag förstå vad det var jag hade skrivit, tolka det, ge det en djupare mening.

Det var inte förrän jag började läsa Neil Simons memoarer Rewrites, som jag började fatta hur det kunde vara, hur även dom mest erfarna, begåvade författarna och dramatikerna strök, deletade, skrev om.

Det kanske inte att det är så, men jag får en känsla att dramatikern till kvällens verk har arbetat på samma sätt. Lite i blindo, liksom låtit tangenterna tala, och vad som har kommit ut har behandlats som ren och skär konst. Och jag säger inte att det är fel, men kanske hade det blivit bättre om någon lite mer objektiv hade kunnat göra en analys av vad man tror pjäserna vill säga. Författaren kan vara vag, regissören måste vara jävligt tydlig med vad han vill säga. Varför har han annars valt att sätta upp pjäsen?

I den första delen, med kvinnan och mannen och en säng, fylldes jag mer av frågor än svar. Kvinnan kliver bara in i mannens rum, som om hon vore en vålnad, ett minne, död, och hon talar till honom lite nedlåtande. Har han våldtagit henne? Dödat henne? Jag tänker på Nick Cave och Kylie Minoguelåten Where The Wild Roses Grow, en sång som sjunges av en mördare och hans offer. 

Om man inte uttalat skrivit ut att pjäsen handlar om ett sexuellt övergrepp, så hade jag nog farit iväg någon annanstans i fantasin, men nu cirkulerar ämnet runt, runt, som en irriterande fluga som vägrar landa. Det verkar inte vara så enkelt som att mannen har våldtagit kvinnan, och nu ångrar sej, för hennes inställning verkar mera vara att det inte var hans fel. Handlar det inte ens om våldtäkt, utan om något slags sexuellt rollspel? Jag har träffat några såna kvinnor, som dras till sexuella rollspel, aga, och våldtäktsfantasier. Har mannen gått med på nån sån lek, där hon vill bli förnedrad, och känner han nu själväckel, och hon försöker förklara att det inte är hans fel, att hon ville, eller har jag luvan nere och famlar mej fram?

I föreställningens andra del, efterfesten, berättar kvinnan för en av männen att hon hade haft sex med mannen från första scenen, men att hon inte ville. Mannen hon berättar det för vill ringa polisen och anmäla honom för våldtäkt, men kvinnan säger att det inte var det. 

Vill man säga att det alltid är våldtäkt, även om offret vill? Eller att det alltid är sadistens fel, aldrig mascochistens? Är det vi, samhället, som står utanför och bestämmer vad som är ett övergrepp, eller är det offret? Kan förövaren vara den som definierar vad som är vad?

Jag tänker på When I First Met Him, från Andrew Lippas THE WILD PARTY, Gershwins Treat Me Rough från GIRL CRAZY, eller Kurt Weills Tango Ballad ur TOLVSKILLINGSOPERAN. Till och med My Man, av Jacques Charles, Channing Pollock, Albert Willemetz, and Maurice Yvain, och You’re Mean To Me, av Fred E. Ahlert och Roy Turk, fladdrar förbi, där det viktiga, för att definiera en handling, verkar vara om offret älskar förövaren eller inte. 

Man kan förstås argumentera att alla dessa låtar är skrivna av män. Men dom behöver inte nödvändigtvis sjungas av en kvinna.

Efteråt går jag från teatern lite förvirrad, i väntan på att jag ska få någon slags insikt, vad gäller budskap, tema och sexualpolitiskt ställningstagande. Jag har en grumlig, murrig, suddig bild av vad jag har sett, och vad jag har förstått, vilket kanske är passande, för ämnet - även för dom som tycker dom har en klar uppfattning - verkar nästan alltid vid luppläsning vara en röra, en sörja, där inga handlingar, generellt, är rätt eller fel.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Teaterverket! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

MAMMA MIA! - THE PARTY, på Tyrol:

"Det finns tre anledningar att gå och se den här föreställningen: Skådisarna, Maten och Scenografin. Nej, vänta, fyra: Skådisarna, Maten, Scenografin och Musiken, förstås. SMSM, för att vara lite ABBA-aktig."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/09/mamma-mia-part-pa-tyrol-forestallning.html

HELLSINGLAND, på Parkteatern: 

"Om jag bara gjorde saker jag ville göra, då skulle jag inte få mycket gjort. Jag bestämmer mej för vad jag ska göra, och så gör jag det. Om jag kände efter skulle jag inte ens komma upp ur sängen. 

Är dom inte underbara, förresten, dom här människorna som säger att dom önskade att dom gick mer på gym, eller teater, eller hade nån slags hobby, som klagar över att dom inte har tid, och sen tillbringar två, tre timmar framför teven varje dag?"

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/hellsingland-parkteatern-forestallning.html

POVELS NATURBARN, med Parkteatern på Långholmens Amfiteater: 

"Augusti är en tid för depression, och desperation. Sommaren, som vi gått och väntat på, är snart nästan över. Nätterna börjar bli mörka, kvällarna är redan en timme kortare, och det börjar bli kallt, eller; kallare, i alla fall. Allt det där vi tänkte att vi skulle göra, den här sommaren, i alla fall, är det redan för sent att göra: Det där glaset vin på balkongen, när solen går ner, och sen; det där sista glaset, när solen går upp igen. Den där lata dagen på rygg på bryggan."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/povels-naturbarn-parkteatern-pa.html

MAMMA MIA! - THE PARTY, på Tyrol, föreställning 69 17/8 2016

MUSIK: Benny Andersson, Björn Ulvaeus, Några tillsammans med Stikkan Anderson, STORY: Calle Norlén, Roine Söderlundh, Björn Ulvaeus, DIALOG: Calle Norlén, REGI: Roine Söderlundh, REGISASSISTENT:
Jessica Klingberg, SCENOGRAF: Bengt Fröderberg, INREDNINGSDESIGN: Cian Bornebusch, KOSTYMDESIGN: Annsofi Nyberg, KOSTYMASSISTENT:
Hanna Zetterström, TEKNISKT KOORDINATOR: Anders Amrén, LJUSDESIGN: Palle Palmé, LJUDDESIGN: Oskar Johansson, Musikaliskt ansvarig, improvisationscoach: Pelle Arhio, Kapellmästare Robin Svensson, Musikproducent
Martin Landström, MED: Sussie Eriksson, Anki Albertsson, Michalis Koutsogiannakis, Mercedesz Csampai, Patrik Hont, Elin Andersson, Linda Olsson, Robin Svensson, Mija Folkesson, Pablo Cepeda, Daniel Bingert, Michael Blomqvist, Nikoletta Kereklidou, Hrissoula Damianidou, Maria Saivanidou, Sigrid Anastasoglou

I went to a marvellous party

We played the most wonderful game

Maureen disappeared

And came back in a beard

And we all had to guess at her name

We talked about growing old gracefully

And Elsie who's seventy-four

Said, “A, it's a question of being sincere

And be, if you're supple you've noting to fear

Then she swung upside down from a glass chandelier

I couldn't have liked it more

Marvelous Party

av Noel Coward

Det finns tre anledningar att gå och se den här föreställningen: Skådisarna, Maten och Scenografin. Nej, vänta, fyra: Skådisarna, Maten, Scenografin och Musiken, förstås. SMSM, för att vara lite ABBA-aktig.

Jag smög in i lokalen, lite tveksam och ängslig, och jag vinglade ut, några timmar senare, en konvertit. Vi, min kompis Patti-Li Leuk, och jag, på gränsen till dansade fram till våra cyklar, och när vi låste upp dom och började trampa hemåt, kunde vi inte låta bli att harskla ur oss komplimanger. Visst hade berättelsen sin skavanker, men vi var klart mätta och belåtna, och man kan inte begära mycket mer än så.

I ärlighetens namn har jag aldrig varit ett stort ABBA-fan. När dom tävlade i Brighton (1974?) var jag runt tio år, och min klasskompis Blenda Schegg sov över hos mej, för att vi skulle sitta uppe och kolla på melodifestivalen. Jag somnade, och sov som om jag fått narkos. Jag har ett vagt minne av att Blenda väckte mej för att berätta att ABBA, och Sverige, hade vunnit, men jag tror inte jag brydde mej. Jag är ingen tävlingsmänniska, liksom.  

När jag 40 år senare hörde snacket om att man skulle sätta upp MAMMA MIA, THE PARTY, ute på Tyrol, var min första reaktion:

”Nej, nu får det faan räcka. Räcker det inte med att dom har ett eget museum? Jag förstår att det finns en efterfrågan på ett slags Disneyworld för Harry Potter-fans, men ett party? Räcker det inte med hitlåten, musikalen, och filmen? Vad kommer härnäst? Mamma Mia, the Parfume? Mamma Mia, the Board Game? Mamma Mia - som smak på chips?

De få bekanta som sett föreställningen hade för det mesta bara gott att säga om den, men jag hade min fördomsfulla bild klar: en slags Allsång på Skansen med ABBA-motif, där dom serverade käk. Ett Wallmans med Björn- och Benny-tema. Ett plastigt Disneyworld där man mjölkade det sista ur låtarna-som-blev-en-musikal-som-blev-en-film.

Sen blev det ganska tyst om det hela, på mina sociala medier. Jag har lite hoppat av facebook och gått över till insta och snapchat - även om jag nog har övergivit snappen lite - och i min krets, i min klunga, i mitt kluster, verkar det inte som om någon sprungit benen av sej för att parta på Tyrol. Jag har inte sett mycket reklam på stan - antagligen för att dom säljer så bra att det inte behövs -  och föreställningen, och uppsättningen, har liksom försvunnit ur mitt omedelbara medvetande. 

Jag var - för att uttrycka det milt - inte vidare sugen. När dagen kom och det var dags att gå dit, vill jag helt enkelt inte. Jag var trött, uttråkad, och lite utarbetad. Det hade varit långa dagar, i en lång vecka. Men, som jag har sagt förut: aversion är bara en känsla, och inte ett faktum, och det är ingen anledning att inte sätta sej på cykeln och trampa ut över Djurgårdsbron. 

När jag såg SINGIN IN THE RAIN, på Oscarsteatern, för ett gäng år sen, fanns det en scen, precis innan paus, där Rennie Mirro upprepade det där sensationella numret när Gene Kelly dansar i regnet, snurrar runt lyktstolpar och hoppar i  vattenpölar. Det var ett häftig nummer av två anledningar: för det första för det som hände på scenen; dansen i ett regn, som började som några droppar, och sen bara ökade, så att det till slut verkade som om han steppade i ett vattenfall. 

Men det hände också något i bänkraderna. När vattnet började forsa uppe på scenen, ökade luftfuktigheten, och den kom rullande, som osynlig dimma, ut i salongen, och gjorde det plötsligt lättare att andas, lite som om någon tillsatt extra syre i luften.

Den känslan, den där uppiggande, energiserade känslan av att det plötsligt var lättare att andas, kom emot oss redan i dörren på MAMMA MIA! - THE PARTY, där vi möttes av ett gäng musikanter. Inte såna där trötta gatumusikanter, eller lätt uttråkade okestermedlemmar som bara gör sitt jobb, utan av en grupp som kändes som om dom genuint tyckte det var roligt att just du kom. Jag försökte ta in, och känna efter, men det fanns inte tid till det, vi sveptes med i vågen av plötsligt glada människor, uppför trappan, och in i lokalen.

Det här var inte första gången jag var på Tyrol, med det kändes som det. Det är som om man har gjort en tarmsköljning på hela bygget. Ytterväggarna finns kvar, och en del bärande element, antar jag, men det var svårt att fattar vad som en gång varit vad. Jag har ett minne av en ganska murrig, lite sliten, avlång lokal, med upphöjda platåer längs med långsidorna, och en lite högre balkong längs bak i salen, som en sån där orgelläktare dom har i vissa kyrkor. Nu har man byggt högre, och mer, och trots det känns det mycket, mycket luftigare, som om man på något omöjligt sätt expanderat innerväggarna utan att förändra fasaden.

Det är som om man befann sej på filminspelningen av Mamma Mia-filmen, om filmen hade haft en högre budget, för det här är extra allt: matsalen/salongen föreställer en slags innergård, eller ett torg, i en underbart grekisk by. Vitkalkade murbruksväggar, balkonger med turkosmålade järnsmidesräcken, blommande träd, klängerväxter som ringlar runt bjälkar och innertak, växter i kruka, och man blir nästan lite förvånad över att inga fåglar, fjärilar och andra fän flyger omkring.

Till skillnad från vanlig teaterscenografi, som är skapad för att ses från ett håll, får man här uppfattningen av att det inte finna någon baksida, allt tål att ses på från alla håll. En 360° scenografi i 3D, helt enkelt. 

Trots att vi är här i över tre timmar känns det som om jag skulle behöva en guidad tur. När det är dags att gå har jag helt enkelt inte hunnit med att ta in allt.

Kostymerna är svänger mellan ordinära restaurangarbetskläder till såna där kitschiga bad-taste-overaller som man förväntar sej i allting ABBA.

Ljussättningen, som för övrigt känns som ljusterapi, är så genial att vi alla ser lite rosa ut, som om vi varit lite för länge i solen, och min brandgula munkjacka blir så självlysande att jag förskräckt kränger av mej den och stoppar ner den i min väska, för att ingen ska tro att jag tillhör underhållningen. 

Det börjar i baren, på andra sidan lokalen. Vi får varsin ouzo, av en bartender jag tycker mej känna igen, men inte nödvändigtvis i rollen som bartender. Jag hälsar, som om vi vore gamla vänner, och det är inte förrän senare, när han i rollen som giftassugen unga man börjar sjunga, som jag kan placera honom: Han är Patrik Hont, för mej mest känd från en drös uppsättningar på Stadsteatern: (PÅ SOPPKANTEN, COCKFIGHT, MOMO ELLER KAMPEN OM TIDEN, V.D., HAPPY END och ARNOLD)

Vi hamnar vid ett stort, runt bord längst ner i lokalen, men jag tror inte det riktigt spelar någon roll var man sitter. Saker händer liksom lite överallt. Några gånger fick jag vrida och vända mej, någon gång såg jag inte alls vad som hände, men de viktiga scenerna utspelas där alla kan se.

Man hade varnat oss att komma hungriga, för det skulle bli mycket mat. Men ingen hade sagt att vi borde ha fastat i några dagar, och att det skulle bli så mycket mat! Eller att vi kanske borde ha vräkt i oss allt vi kunde komma över,  under veckan, för att töja ut magsäcken? Maten bara fortsätter komma, nästan i snabbare takt än vi hinner äta, och inte ens jag, som är vegetarian, och är van vid att jag i såna här sammanhang kan känna mej lite förfördelad, tycker att jag saknar något. 

Det handlar om den lilla byn där man spelade in filmen Mamma Mia! - The Movie. En svensk kvinna, som jag tror hade något med cateringen att göra, spelad av Anki Albertsson, förälskar sej i en grekisk man, och stannar kvar. Dom öppnar en restaurang, och det är där allting utspelar sej, med oss som gäster.  Hon har en giftasvuxen son, han har en lika gammal dotter, och ungarna fattar tycker för varandra. Mamma gillar idén, men pappa - och framför allt farmor - tycker inte att den tilltänkta mågen är något att ha. 

Kvällen är indelad i tre delar, separerade av förrätt, huvudrätt och efterrätt, och hela aftonen har en ganska kraftig lajv-känsla. Det finns ingen direkt scen, utan allt sker lite var som helst i den stora matsalen, som en slags pop-up-teater. Ibland händer saker några meter ifrån oss, andra gånger är jag säker på att vi missar något, men de stora berättandet sker på platser som alla kan se. 

Första akten är charmig, stollig, underhållande, och jag tror att det hade varit intressant om man liksom sträckt ut den historien till en hel afton. 

Efter huvudrätten kommer de stora känslorna, mamman och pappan börjar gräla, det unga paret börjar gräla, och det hela känns plötsligt lite opera, speciellt när farmor, som nån slag deus ex machina, kommer ner från sin balkong för att välsigna de unga, trots att det har varit hon och hennes fördomar som varit grunden till hela problemtiken. Det är visserligen intressant, som fenomen, när man i ett klimat där män vanligtvis får bära berättandet av konflikter mellan olika kulturer, medan kvinnorna framställs som några maktlösa pacifister, väljer att berätta en historia där kvinnan, matriarken, bär skulden till att antipatiska värderingar mellan olika kulturer fortsätter att upprätthållas. Men jag tror farmor hade behövt mer utrymme att berätta sin historia - varför hon tycker som hon tycker - för att rättfärdiga hennes dramaturgiska existens.

Jag säger det: jag har aldrig sett Anki Albertsson såhär bra, och då har jag aldrig sett henne göra något dåligt. Föreställningen vi såg framfördes på engelska - jag antar att det finns en hel del turister som kommit till Sverige bara för att få sej lite ABBA - och det verkar som om Anki på engelska är en hit. Ingen av de andra hade något problem med språket, men i hennes fall verkade det som om engelskan tillfört något, gett en större frihet. Hon är charmig, rolig, barsk, klarsynt och oneurotisk. Där andra kanske skulle ha valt att tycka synd om sin karaktär, eller försöka spela på våra hjärtsträngar, väljer hon att vara klarsynt och sentimental, som en slags glamorös Julia Cæsar. 

Patrik Hont och Mercedesz Csampai har fått det lite otacksamma uppdraget att berätta det unga kärleksparets historia, och jag önskar att dom hade fått göra mer än så, eftersom båda är synnerligen kapabla. Precis som i förlagan MAMMA MIA! ses deras roller liksom lite på distans, som problem som ska lösas. Det är inte deras historia som berättas, som dom upplever den, utan som en äldre generation ser det hela, utifrån. Med detta sagt, att rollerna är lite skissartade, måste jag säga att dom gör mycket bra ifrån sej. Mercedesz Csampai - för mej - är en konstnär, inte en artist, på samma sätt som Nadia Sellrup på Kungliga Operan inte bara är en ballerina. Jag såg henne sjunga Breathe ur Linn-Manuel Mirandas IN THE HEIGHTS på Club Corner Of The Sky på Klara Nätter i Kulturhuset Stadsteatern, och hon lyckades med det där underbara som så få lyckas med: jag glömde helt bort att hon sjöng. 

Och jag vet inte när Sussie Eriksson inte var fantastisk. Det känns som om kvinnan är helt oförmögen att klampa upp på scenen och klampa i klaveret. Visst, hon har varit med i sammanhang som inte varit direkt lysande, men hon har alltid varit strålande. Så även här. Och det intressante med henne är att oavsett hur mycket hon får att göra, så känner man att man bara vill ha mer. 

Efter middagen släpar hon och en av musikerna ut oss i köket, för att hjälpa henne med att smaka av honungen. Patti-Li, och vår väninnna Ämabelle Bruun, får ögonbindlar på sej, och - 

Nej, det får bli en överraskning, om du har turen att blir indragen i köket, för jag utgår kallt från att du redan idag bokar bord?

För mej är Linda Olsson lite av ett geni. Det är svårt att fatta att den komiskt överspända, glasögonbärande servitrisen Lotta spelas av samma kvinna som lite senare gör den kraftigt överförfriskade turist som försöker ta sej ner i, och upp ur, en solstol, i ett nästan Cirque du Soleil-avancerat, komiskt slapsticknummer. Om man sen tänker att hon är kvinnan som spelade Tiggerskan i Kulturhuset Stadsteaterns SWEENEY TODD, att hon var en av mörderskorna i - och hoppade in som Velma Kelly - i Roine Söderlundhs CHICAGO, och att hon var en allt annat än sockersöt MARY POPPINS på Göteborgsoperan, 2008-2009, då svindlar det lite. Där många musikalstjärnor - och för mej är hon en klart lysande stjärna - för det mesta alltid är sej själva, är Linda Olsson i stort sett alltid någon annan. 

Jag tror att föreställningen hade tjänat på om man hållit det lite enklare. Vad sägs om: Dotter och son försöker tussa ihop sina föräldrar, och samtidigt faller dom för varandra? Eller, kanske skulle Sussie Erikssons och Linda Olssons karaktärer försöker leka amor, där den ena försöker få ihop det unga paret, och dan andra försöker få ihop det äldre, båda ovetande om att dom inte jobbar för samma par? För mycket Shakespeare, kanske? Vad sägs om man bara undersöker hur det kommer sej att pappan inte tycker att sonen duger, och det visar sej för att han tycker att han är för lik honom själv, och det visar sej att han faktiskt lämnade sin familj, när dottern var liten, men kom tillbaka?

I stort spelar det ingen roll, men i en så relativt utdragen, uppskummad historia, berättad så fragmentariskt, så tror jag att det hade varit enklare att hålla sej till så få aktörer som möjligt.

Kommer du ihåg den där Vanessa Williams-hiten Save The Best For Last, av Phil Galdston, Wendy Waldman och Jon Lind? Jag kommer att tänka på den när man för tredje, fjärde eller femte gången firar ner en slag trapetskonstruktion över fontänen och skickar iväg skådis efter skådis i den, rakt upp i taket. Första gången den användes var magiskt, men man utnyttjar effekten alldeles för många gånger. En gång hade räckt. 

Det är lite som Rose Hovick säger till sin strippande dotter i musikalen GYPSY: ”You make them beg for more... and then don't give it to them!”

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack miss L! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

HELLSINGLAND, på Parkteatern: 

"Om jag bara gjorde saker jag ville göra, då skulle jag inte få mycket gjort. Jag bestämmer mej för vad jag ska göra, och så gör jag det. Om jag kände efter skulle jag inte ens komma upp ur sängen. 

Är dom inte underbara, förresten, dom här människorna som säger att dom önskade att dom gick mer på gym, eller teater, eller hade nån slags hobby, som klagar över att dom inte har tid, och sen tillbringar två, tre timmar framför teven varje dag?"

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/hellsingland-parkteatern-forestallning.html

POVELS NATURBARN, med Parkteatern på Långholmens Amfiteater: 

"Augusti är en tid för depression, och desperation. Sommaren, som vi gått och väntat på, är snart nästan över. Nätterna börjar bli mörka, kvällarna är redan en timme kortare, och det börjar bli kallt, eller; kallare, i alla fall. Allt det där vi tänkte att vi skulle göra, den här sommaren, i alla fall, är det redan för sent att göra: Det där glaset vin på balkongen, när solen går ner, och sen; det där sista glaset, när solen går upp igen. Den där lata dagen på rygg på bryggan."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/povels-naturbarn-parkteatern-pa.html

DET PÅTVINGADE ÄKTENSKAPET, av Moliere med Teater7, i Vinterviken:

"Det var inte vad hon sa, inte själv orden i sej: ”Nej, jag vill inte ha nån äppelkaka, sluta fråga mej!”, utan hur hon sa dom: Med totalt, oförfalskat hat. Jag tror att vi hoppade till allihop, både vi i kön och dom bakom disken. Jag, som nästan hade kommit fram till vad jag skulle beställa, tappade bort mej, och fick börja om igen. Skulle jag ta fikonkakan, eller något mer paj-aktivt?"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/det-patvingade-aktenskapet-av-moliere.html