torsdag 20 februari 2020

PRYDH, Playhouse Teater, Premiär, föreställning 10, 19/2 2020


Av: Anthony Neilson Regi: Stefan Marling (PRIVATE LIVES, ALLT SOM ÄR UNDERBART, BASE23 ATTITUDE, CHRIST, WHAT A COMEDY!, COMEDY ACTS, THE GREATEST CABARET COMEDY, A COMEDY STORY,) Översättning: Bengt Ohlsson, Scenografi: Pia Wiik, Kostym: Maria Felldin Almgren, Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones, Ljuddesign: Daniel Douhan, Mask: Nina Lagnefelt (ESPRIT!), Producent: Louise Helgesson
Med: Peter Eggers(EN FOLKEFIENDE ) och Louise Ryme (ASHES TO ASHES, MIN VÄN FASCISTEN)

Det handlar om ett par som varit ihop i nio år. Sexet har varit tillfredställande, tills för 14 månader sen, då det bara dog. Han fick veta något, och sen dess har han inte haft lust. Eller: han har haft lust, bara inte med henne. Nej, det handlar inte om andra kvinnor. Det går bra på egen hand.
Och just den här är kvällen så hon har bestämt att det är dags för honom att få upp den, eller också är det slut. Detta är hans sista chans. Deras sista chans. Vin och chips står framme, och annat väntar i kulisserna. 


Dramatikern Anthony Neilson, född 1967, kommer från Skottland och hans pjäser handlar ofta om sex och våld, en slags "in-yer-face theatre". Hans pjäs STITCHING förbjöds på Malta där den ansågs obscen och ogudaktig, och detta förbud överklagades under 9 år och medförde nedläggning av censurlagar på Malta. Jag är lite nyfiken på hans pjäs THE HAUNTING OF HILL HOUSE, som kom 2015.


Det är en kort, rapp pjäs, intelligent, rolig, och tänkvärd. Jag skrattar många gånger så att jag får ont i nackmusklerna, och jag sitter ofta och tänker på jämlikhet. Inte feminism: jämlikhet. På sånt som gäller för den ena, men inte för den andra. Paret på scenen kommenterar det också själva. Han säger att om han hade satt ner foten och sagt att ikväll ska hon ha sex med honom, då hade det räknats som övergrepp. Hon säger - efter att ha berättat att hennes mamma övergav familjen när hon själv bara var ett litet barn - att en kvinna som lämnar sin familj är en kvinna som frigör sej, medan en man som lämnar sin familj är en man som överger en familj. 
Det måste förstås påpekas att det är en man som har skrivit replikerna, men man kan inte både klaga på män inte skriver kvinnoroller, och sen inte låta dom låta sina kvinnoroller säga vad de vill.


Men vad jag älskar mer än själva pjäsen är Stefan Marlings regi, och hur Peter Eggers och Louise Ryme levererar. Pjäsen är skriven så att vi, publiken, befinner oss i deras hem, och de talar rakt till oss. Ibland tillsammans, och ibland, genom att ljusnedslag på endast en av dom, så kan de tala enskilt med oss. Också detta är en teaterlösning som de själv är medvetna om: De vet att när ljuset inte är på dom så kan dom inte höra eller höras. Detta bryts förstås, genom att han börjar prata i tron att hon står i mörker, eller när hon plötsligt hämtar en ficklampa och lyser på sej själv för att få vara med. 

Det finns en fingertoppskänsla i hur de spelar uppspelta, lite stissiga, inför publiken, måna att uppfattas som normala, som är väldigt charmig, och en stor tillgång. Stora ögon, stora leenden, och så supertajmning i replikerna. De känns som ett verkligt par.


Det är underbart att se en pjäs där text och skådisar är i centrum, där man inte ”konstlat till” det med en överväldigande scenografi eller kostymer, eller regigrepp som till exempel videokameror som filmar allt i närbild och sen projicerar upp det på fondväggen. 


Jag gick på premiären med min kompis Ulf (Jag kan
totalrekommendera att man käkar en tidig middag i teaterns bistro innan föreställningen: vi åt Ugnsrostad Rotselleri med friterad grönkål och rotsellericréme och kommer definitiv att äta det igen.) och efter föreställningen gick vi - två medelålders bögar som varit singlar så länge att det inte räknas i år, utan i decennier - och diskuterade föreställningen ända från Playhouse Teater på Drottninggatan, via Gamla Stan, Hornsgatan och ända till Liljeholmen. När slutar folk ha sex? undrade vi. Och hur vågar straighta män överhuvudtaget närma sej kvinnor? Och hur många kvinnor blir liksom straffade för #metoo genom att männen tycker sej ha rätt att vända på alltihop?

Detta är bland det bästa som går i Stockholm just nu, och det är teater man vill prata om. 

Vad jag skulle vilja se nu, är en pjäs om ett par som kommer hem efter att ha sett just den här uppsättningen. Vem börjar prata? Vad säger de till varandra? Vad säger de inte till varandra? Eller, det behöver inte vara en pjäs: jag nöjer mej med att få höra vad som händer i verkligheten. 
Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 


- att MINST EN GÅNG I VECKAN har ett eget instagramkonto: https://www.instagram.com/minst_en_gang_i_veckan/


  • och att du kan nå mej säkrast på instagram.


Om du gillade det här kanske du gillar: 

GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA, på Teater Reflex: 

"Vad jag tyckte mest om med förställningen är att den vågar ta tag i något så impopulärt som DVSM, Den Vite Straighte Mannen. Det har varit väldigt inne att hacka på honom. Allt har varit hans fel. Ingen annan ha burit någon som helst skuld. Så länge man inte varit man, vit eller straight har man automatiskt varit ett offer, utan makt eller ansvar. Det har medfört en ganska ointressant diskussion, och ett mycket präktigt och tråkigt teaterklimat. Varje gång jag har satt mej i en teatersalong har jag någonstans funderat över hur den här produktionen ska skuldbelägga männen, och hur kvinnorna på scenen blir offer."

Låter det intressant? Här är resten:  GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA

MONSTRET OCH MÄNNISKORNA på Junibacken: 

Föreställningen får mej att tänka på uppsättningen av MATILDA THE MUSICAL som jag såg på Cambridge Theatre i London 2017, och på DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, som jag såg på Kulturhuset Stadsteatern. Och jag tror att det enda verkligt stora problemet med föreställningen är att man inte vågat tänka tillräckligt stort.



PAPPA, MAKE, KRIGSFÖRBRYTARE:

Jag var rädd att det antingen skulle vara en föreställning där man kom fram till att alla är goda, innerst inne, eller också ett slags gottande i våld, och inte så mycket dramatik, utan mer ett uppradande och redovisande. Titeln gav mej mer bilden av ett fördrag om MÄN SOM MÖRDAR OCH VÅLDTAR, komplett med statistiska siffror och färgglada staplar. Nu, efteråt, förstår jag vad titeln kommer ifrån, men jag är inte helt såld. 

Men det är också det enda jag inte tyckte om.

Låter det intressant? Här är resten: 







#prydh #theprudes #anthonyNeilson #Lousieryme #pettereggers 

#carlthorborg #Stefanmarling #piawiik #mariafelldinalmgren #playhouseteater

#kevinwynjones#danieldouhan #ninalagnefelt #louisehelgesson #pjäs

#teateristockholm #stockholm #Dramatik #pjäs #premiär


#minstengångiveckan #teater #musikal #show #opera 


#dans #föreställning #drama #komedi #pjäs 


Upplagd av kl.
Etiketter: , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)