tisdag 28 juli 2015

SOMMARKONSERT I GULDFOAJÉN, på Kungliga Operan, Föreställning 93 24/7 2015

Monika Mannerström Skog, sång, Claudia Bonfiglioli, violin, Karin Eriksson, violin, Karolina Weber Ekdahl, viola, Charlotta Weber Widerström, violoncell.

Where am I going?
And what will I find?
What's in this grab bag
That I cal I my mind?
What am I doing
Alone on the shelf?
Ain't it a shame,
But no one's to blame but myself.

WHERE AM I GOING
ur SWEET CHARITY 
av Cy Coleman
och 
Dorothy Fields

”Något är konstigt,” sa Patti-Li Leuk, och dubbel- eller trippelcheckade våra biljetter, och jämförde dom med programbladet vi precis blivit tillstuckna. Om jag verkligen hade lyssnat hade jag nog svarat något i stil med No shit Sherlock, men jag var för upptagen med att filma mej själv. Jag snurrade runt, runt, inne i Kungliga Operans Guldfoajén, glas med champagne i ena handen, selfiepinne i den andra, och lyckades på något magiskt sätt klara av att inte tjonga till någon av kristallerna i kristallkronorna. 
Pinnen var helt ny, jag hade köpt den för knappt nån timme sen, på Claes Ohlsson uppe i City, och redan precis efter kassan, vid den lilla presentpappers-stationen, hade jag plockat upp den ur förpackningen, monterat den, och börjat filma. Man får många konstiga blickar om man försöker fota sej själv på Drottninggatan
Förresten hade jag redan gissat att något var konstigt. Det var mindre än en timma tills konserten skulle börja här, men uteserveringen på Operans Terass, den mot Gustav Adolfs torg, var fortfarande öppen, och inte kunde man väl ha matgäster rännande igenom Gulfoajén mitt under en konsert? Å andra sidan hade vi fått varsitt glas champagne, vilket ingick i konsertpriset, så dom kunde ju inte ha ställt in. Om inte detta var plåster på såren? Men då borde dom väl ha sagt något? Men var var alla stolar? Inte var det väl en stående konsert? Och visserligen stod här en flygel, men ingen hade tagit bort dammskyddet. 
Jag tog en klunk till och snurrade på. 
”Det skulle vara Puccini och Brahms,” klagade Patti-Li, en bit längre bort, ”inte dom här… Vilka dom nu är. Vem är Emil Sjögren? Vem är Hugo Wolf? Vem fasiken är Ottorino Respighi?”
”Låter som en racerförare,” skämtade jag, ”eller någonting som serveras med parmesan. Det är inte så att du har råkat få tag i en menu?”
”Ha-ha” icke-skrattade han. 
”Ha-ha” ekade jag, för att visa att jag inte heller tyckte att det varit ett vidare lyckat skämt. 
”Jag hade läst att det skulle vara Bizet?” suckade han. 
”Och jag har läst att det skulle vara en konsert med Schubert,” svarade jag, snurrade min pinne. ”Eller var det Schumann? Finns det nån som heter Schumann? En kompositör?”
Jag ler mot mej själv, avslutar filmandet och ser på Patti-Li, uppfodrande.  Guldfoajén fortsätter att snurra, lite, men jag bestämmer mej för att ignorera det. 
”Ja,” svarade han. ”Det finns både en Schumann och en Schubert.”
”Vem var gift med nån?”
”Va?”
Jag fattade själv hur dumt det lät, antagligen var både Schumann och Schubert gifta. 
”Jag läste att det skulle vara musik av en av dom, Schubert eller Schumann, men att det var någon kvinna med, som typ: Musik av Robert och Gunhilde Schubert, eller Henrik och Lisa-Marie Schumann?”
Patti-Li gav mej en sån där blick som betydde att problemet var någorlunda intressant, men inte just nu, just här. Det fanns andra mysterier. 

Vi hade träffats, två timmar tidigare, på Schweitzerkoditioriet på Västerlånggatan i Gamla Stan. Vissa går till ställen dom brukar gå till, och vi brukar gå till ställen vi inte brukar gå till. Här har vi aldrig varit, men när vi satte oss insåg vi att vi nog kan tänka oss att komma tillbaka. Jag hade köpt en bakelse, och det tar en stund innan jag verkligen registrerar hans inköp:
”Jag trodde inte att du tyckte om cheesecake?”
Det finns nämligen saker som jag har lärt mej att han inte gillar. Som oliver, och stark ost, och vispad grädde. Jag tvingade honom att smaka på en semla en gång, och det var bara några magkrystningar från att hans lunch forsat upp. Men här satt han och smaskade på någon som i stort sett påminner om grädde:
”Det trodde inte jag heller, men sen smakade jag en för inte så länge sen, och det visade sej att jag gillar vissa, tydligen. Frödinges cheesecake gillar jag inte, vet jag. 
”Va?”
Jag reagerade inte på att han inte gillar Frödinges cheescake, jag reagerade på att Frödingen har en cheescake, det hade jag ingen aning om. Jag visste att dom hade den ostkaka, men - vänta nu…
Patti-Li förklarade:
”Frödingen cheesecake? Den gillar jag inte, tydligen.”
”Frödinge ostkaka, menar du?” Jag har börjat se ett samband.
”Ostkaka, cheesecake, sak samma?”
”Va? Nej…”
”Va? Jo-o?”
Det tog en liten stund, men så fick jag honom att förstå: det är inte alls samma sak. Jag vet faktiskt inte ens om det finns ost i en Frödinges, den är väl liksom mer som en ugnspannkaka, på något sätt. 
”Jag gillar inte ugnspannaka,” deklarerade Patti-Li i förbigående, och skyfflade in ännu en bit amerikansk cheesecake. Jag hade glömt bort det: han gillar inte ägg, om äggen smakar ägg. 
”Så, Schubert…” sa jag, för jag tyckte det är dags att byta ämne. 
”Så, Schubert, vaddå” undrade han.
”Eller är det Schumann jag tänker på?”

I guldfoajén hade vi börjat googla. Jag, som på dagens morgon hade gått in och läst på lite om eftermiddagens konsert, hade tänkt lyssna lite på Schubert - eller var det Schumann? - men något kom i vägen. Kanske var det ett gymbesök, eller så hade jag varit tvungen att skriva en teaterrapport. I alla fall: jag visste att han hade fel. Tills han påpekade att det var jag som hade fel: min konsert Schumanniana, gick visserligen idag, men för en månad sen, den 24:e Juni, inte den 24:e Juli
Mea culpa,” deklarerade jag.
”Hasta Manjana” svarade han, för att visa att han också kunde snacka latinska.
” - till We meet again” replikerade jag.
”Don’t know where,” svarade han
”Don’t know when," sjöng vi, tillsammans, och just då blev vi avbrutna av en ung välklädd man som ropade:
”Alla ni som ska på sommarkonsert är välkomna in i Kungliga Foajén…”
Vi tittade på varandra:
”Dom har bytt-” började jag.
”-spellokal” avslutade han.

Man fick inte ta med sej champagneglaset in, och om vi varit smartare så hade en av oss hållit den andres glas medan den andre gick in och bokade två platser, för att sen komma ut och pimpla skumpa i lugn och ro ute på balkongen, för som det nu var så svepte vi, ställde ifrån oss glasen och satt sen och hade ganska småtråkigt i väntan på att konserten - vad den nu skulle innehålla - skulle börja. 

Det är ett väldigt vackert rum. Det är vitt och guld och speglar och kolonner och stucco och målningar - som jag tror är av Prins Eugen, och föreställande Waldermarsudde, man jag kan ha fel, speciellt - har det visat sej - när det gäller datum. 
Mannen som kollade våra biljetter hade sagt att filmning och fotning var förbjuden, men han sa det bara på svenska och engelska, och han borde ha sagt det även på japanska - och kanske hållit upp en skylt med en överkryssad kamera, för en japansk man filmade som om han planerade att tevesända det hela på japansk teve, och en kvinna - sittande längst fram - trodde nog att hon var någon öststats svar på Annie Leibovitz.
Och det är en mycket trevlig konsert, trots att en del av oss var inställda på Schumann/Schubert, och vissa andra av oss var lite sugen på Bizet och grabbarna. Sångerskan, på engelska och svenska, översatte några strofer ur varje sång, för att vi skulle förstå vad de handlade om, och det räckte långt. Om man bara hör musik man hört tidigare får man ju aldrig höra något nytt, och jag kan ju heller inte skylla på att jag hade velat läsa på, för jag vet nästan lika lite om Schubert och Schumann som jag vet om Ottorino Respighi. 

Jo, förresten, det visade sej, senare, att Patti-Li hade gjort en liten miss. Det var rätt dag, och rätt plats, men fel tid. Konserten som han trodde han köpt biljetter till hade framfört två timmar tidigare. Så allt var rätt, det var bara vi som hade fel. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 250:-. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4079:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

HEART BEATS, av Christopher Lehmann, på Boulevardteatern

"Vi behöver lite skitiga, svettiga flator på scenen, lite livrädda kvinnor som liksom viskar till varandra: Om jag inte får kyssa dej snart så tror jag att jag dör.
Detta är vad jag önskar att jag kommit fram till när jag stod där och svamlade utanför 7Eleven på Mariatorget, medan klockan kröp fram mot sovdags. Så om du läser det här, Abercrombie, så var det det här jag menade. Någonting om Kärlek, Rädsla, Besatthet och Attraktion, och det underbara med allt som uppstår när man blandar dom och skakar om."

Låter det intressant? Här är resten: 

BROADWAY LADIES, av Trojkan Nöjesproduktion, på Boulevardteatern: 

"Jag försvinner ibland, verkar det som, vilket är lite konstigt. Det är som om jag vore en lampa, som stängts av, och ingen kan se mej, längre. 
Du vet såna där dagar när det känns som om alla stirrar på dej, och du börjar undra om du har mat i ansiktet, glömt att knäppa gylfen, eller du står någonstans där det är förbjudet att stå? Om du har hår på huvudet kanske du undrar om något har hänt med din frisyr? Det är dagar eller stunder när lampan är på. Folk stirrar. Du syns. Du vet inte varför. 
Sen har du stunderna när lampan verkar ha slocknat, och ingen alls verkar se dej. Det händer mej nästan jämt när jag ska beställa i en bar."

Låter det intressant? Här är resten: 

TANT BLOMMA, av Kristina Lugn, med Parkteatern, Under Eken:
"Men jag avskyr när tror att jag kommer i god tid - en och en halv timme innan föreställningen börjar, och det redan är fullt överallt, här under eken, ute på Djurgården. 
Det har hänt något med solidariteten. Istället för att maka ihop sej, se till att alla får plats, att alla kan se, så har man börjat breda ut sej. Tagit lite mer plats än man behöver. Jag kallar det för ”pensionärsmentaliteten”, som i: Ingen tänker på mej, det är bara jag som bryr sej om mej, bara jag som ser till att jag får det jag borde få."

Låter det intressant? Här är resten: 


Just nu ser jag fram emot -

- Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning av Staffan Göthes EN UPPSTOPPAD HUND, som har premiär 12 December, i regi av Olof Hansson(CYRANO på Parkteatern, ILLUSIONER på Teater Galeasen). Den är klart en av mina favoritpjäser, och den brukar alltid ge mej en sån där klump i halsen,  en sån där harkel-sak som kommer när man är för gammal för tårar?


måndag 27 juli 2015

onsdag 22 juli 2015

HEART BEATS, av Christopher Lehmann, på Boulevardteatern, föreställning 92, 21/7 2015

Text och Regi: Christopher Lehmann, Producent: Achillea Dahl, Ljus: Martin Norin, Skådespelare: Eva Snis, Linnea Tengroth, Kimiya Faghih, Ala Riani, Åsa Dahlgren, Miranda Stenberg, Amanda Högberg, Achillea Dahl, Derek Cespedes Barrientos, Carl-Magnus Lilljedahl, Adam Jawad, Erik Garsten., Affischlayout: Jens Rydén, Porträttfoton: Jens Lind

Some enchanted evening
You may see a stranger,
you may see a stranger
Across a crowded room
And somehow you know,
You know even then
That somewhere you'll see her
Again and again.

Some enchanted evening
Someone may be laughing,
You may hear her laughing
Across a crowded room
And night after night,
As strange as it seems
The sound of her laughter
Will sing in your dreams.

Who can explain it?
Who can tell you why?
Fools give you reasons,
Wise men never try.

SOME ENCHANTED EVENING 
Ur South Pacific
av Rogers and Hammerstein.

En bit in i andra akten händer något underbart. Det har varit en ganska pratig, ganska tjafsig, förvirrande första akt, med många små scener, mellan många personer, där rollerna har snackat och tjabbat, och där de som inte deltagit i scenen varit kvar i scenrummet, men stilla, ibland frysta, ibland bara liksom väntande, och med en aktavslutning som var så vag att många av oss i publiken inte visste om det var slut, eller om det skulle komma en andra akt. 
Jag är på Boulevardteatern med min kompis Abercrombie Clone, på PrideBoulevard, en slags prepridefestvial, och det är premiär på Teater Fenestras föreställning HEART BEATS, en föreställning som på något sätt påminner mej lite om en reading jag var på för något halvår sen, DINA VÄNNER OCKSÅ, av Ebba Kulnef, på Dramalabbet. Jag vet inte varför den ena påminner om den andra, ärligt talat, men det är något med mamman som provar klänningar, som påminner mej om den misshandlade mamman i readingen. 
Det har inte stått utskrivet någonstans att det endast ska handla om lesbiska liv, och när vi står ute i foajén i pausen siar några bekanta om att det efter paus nog kommer att handla om bögarna. Vi diskuterar också den kvinnliga voice-overn, en äldre kvinnlig roll vars röst berättar om en lesbisk ungdomskärlek, och vi undrar varför hon inte syns på scenen, men erkänner att vi är imponerade av skådisarnas sätt att utan problem interagera med en inspelning.  
Så börjar andra akten, lite som den första, med en massa prat, men pang! plötsligt så blir allt i slow motion. Det är en fest, eller nåt, och alla dansar, långsamt, för sej själv, och alla ser så där lyckliga ut som folk på film brukar vara i dialoglösa, soundtrackboostade tillbakablickar?
Här, för första gången, blir jag gripen. De ser så lyckliga ut, sådär som man liksom minns en bättre, oskyldig tid. Sådär som när man ser tillbaka på foton av sej själv när man var ung, och minns hur fet eller ful eller dum man kände sej, men nu bara ser något helt annat, hur vacker och helt enklet oemotståndlig man var. 
Jag tänker på killen bakom Ica-kassan uppe vid Fridhemsplan, där jag några timmar tidigare hade handlat billiga meloner, och som hade ett citat av Stig Johansson intatuerat på armen: 
”Alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.”
Jag tänker också på en intervju jag hörde på väghet hit: en av mina favoritpodcaster: The Theatre People Podcast, http://www.theaterppl.com, med Lea Delaria, en butchflata som var den första lesbiska komikern att delta i en amerikansk prime time talk show, 1993, innan Ellen Degeneres ens fått sin första sit-com, och långt innan hon kom ut. Varför ser flatorna på scenen aldrig ut som de flesta av mina lesbiska vänner gör?

Det handlar om en ung kvinna som i fyllan på en klubb blivit kysst av vad som kanske är en kvinna, och nu vet hon inte om hon är lesbisk, bi eller bara förvirrad. Det handlar om en annan kvinna och en man som gör slut för att kvinnan känner sej sexuellt förvirrad. Det handlar om en äldre kvinna som, efter att gift sej med en man och fått en dotter - längtar tillbaka till en kvinna hon älskade. Det handlar också om hennes dotter och man. Det handlar också om tre kvinnor vars inbördes förhållanden är lika förvirrande för dom själva som det är för oss.

Vad den här produktionen hade behövt i första hand är en workshop, och en dramaturg. Någon som kan säga: stryk det här, korta det här, dessa två karaktärer kan slås ihop, det blir intressantare om karaktärerna återkommer i varandras berättelser. Samma sak sägs av olika personer, och vissa grepp, som tavlor och fotografier, dyker upp i fler av historierna, men på olika sätt, vilket förvirrar. En kvinna plockar ner en tavla i sina föräldrars hem och ger till en kvinna hon är kär i. En annan kvinna försöker köpa en tavla som ingår i en butiksinredning, för att ge som present till sin lesbiska mamma. I en annan historia kommer en pappa hem till ett lespiskt par, plockar ner en tavla och sätter upp en kalender med nakna män. Det är lite som om flera karaktärer i Hamlet hade kommit dragande med en historia om olika döskallar, eller som om fler personer i Måsen på något sätt interagerat med olika döda sjöfåglar. Symboliken försvagas, förvirras. 

Det är också svårt att veta hur gamla alla ska vara. De flesta, med undantag av en något äldre man, och en kvinnlig voice-over, är mycket unga, men där det i min ålder kanske inte är så vikigt med en åldersskillnad på fem år, är det mycket viktigt om en person spelar 15 eller 20 år. Eller om en 25-åring ska föreställa en 40-åring eller en tonåring.

Efteråt, var och en på väg hem till sej, stannar vi till vid Mariatorget, jag och Abercrmobie, hänger på våra cyklar utanför 7eleven och försöker definiera kvällen. Alldeles, alldeles för lång, säger vi båda, men inte ointressant. Och välspelad. Jag tyckte mycket om repliker och replikföring, om rytmen, och om hur realistiskt, trovärdigt dialogen låtit. 
Och jag försöker också formulera en tanke jag haft om hur lesbiska kvinnor framställs på scenen. Det är svårt. Flera gånger under mitt förvirrade, irrande, svammel vänder jag mej till Abercrombie och frågar:
”Fattar du vad jag menar?” och på hans svar förstår jag att jag inte alls lyckats vara klar. 
Det händer ganska ofta att man får se kärlek mellan kvinnor på scenen, speciellt på  skoluppspel, eller i små teatergrupper, där bristen på män medför att några måste spela män, eller spela kvinnor som i berättelsen tagit mannens funktion, men spelas som kvinna. Och det är ofta något som stör mej, lite, med det. Det är att det ofta blir lite styvmoderligt behandlat. Det är som om regissören sagt:
”Och sen blir ni, Juanita och Eulalia, ihop,” och hur det liksom inte är något konstigt med det. Och det borde det kanske inte vara, i den bästa av världar. Men jag tycker att det är ett problem, för att det framställs som det vore så enkelt. Det är nästan lite nedlåtande i sin attityd: Och så blir de här två kvinnorna kära, eller attraherade av vararandra, eller ihop. Punkt. Prinsessan får prinsessan, och det är inte något konstigt med det. 
Och jag måste vara tydlig: jag tycker det är bra att alla form av HBTQ-kärlek visar upp på scenen, detta är bara en fraktion av en tanke, tanken att det kanske, ibland, framställs som lite för… lätt?
Efter att vi sagt godnatt och jag cyklar hemåt, fortsätter jag att försöka förstå vad det var jag menade. 
Kanske har det att göra med kvinnans sexualitet, som sägs vara mer flytande än mannens? Det är lättare för en skådespelerska som egentligen definierar sej som heterosexuell att närma sej det homosexuella, för - till skillnad på den klassiskt manligt heterosexuella - gränserna är inte så glasklara. Närhet, kontakt, är inte lika tabu som mellan heteromän. Eller ens som mellan bögar. 
Och det är kanske där jag har mitt problem. Kärlek mellan kvinnor framställs ofta som lite i förbifarten. Dom träffas, håller hand, och det var det. Kanske är det så att man är rädd att snaska till det, att locka till sej en manlig publik som kommit av helt fel anledning, men jag önskar att det kanske inte var fullt så Disneyfierat. Vi behöver lite skitiga, svettiga flator på scenen, lite livrädda kvinnor som liksom viskar till varandra: Om jag inte får kyssa dej snart så tror jag att jag dör.
Detta är vad jag önskar att jag kommit fram till när jag stod där och svamlade utanför 7Eleven på Mariatorget, medan klockan kröp fram mot sovdags. Så om du läser det här, Abercrombie, så var det det här jag menade. Någonting om Kärlek, Rädsla, Besatthet och Attraktion, och det underbara med allt som uppstår när man blandar dom och skakar om.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Trojkan Nöjesproduktion. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3829:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:


BROADWAY LADIES, av Trojkan Nöjesproduktion, på Boulevardteatern: 

"Jag försvinner ibland, verkar det som, vilket är lite konstigt. Det är som om jag vore en lampa, som stängts av, och ingen kan se mej, längre. 
Du vet såna där dagar när det känns som om alla stirrar på dej, och du börjar undra om du har mat i ansiktet, glömt att knäppa gylfen, eller du står någonstans där det är förbjudet att stå? Om du har hår på huvudet kanske du undrar om något har hänt med din frisyr? Det är dagar eller stunder när lampan är på. Folk stirrar. Du syns. Du vet inte varför. 
Sen har du stunderna när lampan verkar ha slocknat, och ingen alls verkar se dej. Det händer mej nästan jämt när jag ska beställa i en bar."

Låter det intressant? Här är resten: 

TANT BLOMMA, av Kristina Lugn, med Parkteatern, Under Eken:
"Men jag avskyr när tror att jag kommer i god tid - en och en halv timme innan föreställningen börjar, och det redan är fullt överallt, här under eken, ute på Djurgården. 
Det har hänt något med solidariteten. Istället för att maka ihop sej, se till att alla får plats, att alla kan se, så har man börjat breda ut sej. Tagit lite mer plats än man behöver. Jag kallar det för ”pensionärsmentaliteten”, som i: Ingen tänker på mej, det är bara jag som bryr sej om mej, bara jag som ser till att jag får det jag borde få."

Låter det intressant? Här är resten: 

MÅSEN, med Kullehusteatern, på Rosendals Värdshus:

"Det finns bra kvällar, och så finns det kvällar som är ena riktiga pärlor. Givetvis finns det kvällar av alla de slag, från riktiga ras till härliga höjdare, men det är de där pärlorna jag tänkte vi skulle koncentrera oss på, idag. 
För det är så jag tänker på kvällen, när jag cyklar hem i kvällssolen, över Djurgårdsbron, nedför Strandvägen, över Raol Wallenbergs torg, och bort mot Gamla Stan: Som en liten perfekt pärla."

Låter det intressant? Här är resten: 


tisdag 21 juli 2015

Just nu ser jag fram emot -

 - att Kulturhuset Stadsteatern sätter upp EN FRÖJDEFULL JUL av Alan Ayckbourn: 



"Det är julaftonskväll och hela släkten är samlad. Lugnet lägrar sig, barnen har lagt sig och middagen borde vara klar. Om det blir någon middag. Ikväll är det Philippa som har hand om maten och Philippa är - full. Hennes man Bosse är mild och förlåtande som vanligt. Raka motsatsen till farbror Harald som i år köpt revolvrar till alla barnen i julklapp – bara för nöjet att reta upp Bosse. Och precis som alla andra jular har Bea fått köpa sina egna klappar själv. Bea önskar sig en annan man i julklapp. Då ringer det på dörren.

Flerfaldigt prisbelönte engelske dramatikern Alan Ayckbourn berömd för sina intelligenta relationskomedier riktar här blicken mot vår mest laddade högtid – julen. Jonna Nordenskiöld som bland annat tidigare satt upp succén From Sammy with love regisserar här en fantastisk ensemble.  "
PRODUKTION

Regi Jonna Nordenskiöld Scenografi och kostym
Sven Haraldsson 
MaskPatricia Svajger

MEDVERKANDE PÅ SCENEN

Henrik Norlén
Vanna Rosenberg
Anja Lundqvist
Björn Gustafson
Robin Keller
Helena Af Sandeberg
Emil Almén
Liv Mjönes
Alexander Salzberger

Premiär den  23:e Oktober

måndag 20 juli 2015

BROADWAY LADIES, Trojkan Nöjesproduktion, Boulevardteatern, Föreställning 91, 17/7 2015.


Text & regi: Adam Gardelin, Koreografi: Rebecka Gustafsson, Scenografi & kostym: Emelie Smeds, Maskdesign: Sofie Magnusson, Zarah Fager, Ljusdesign: Sara Birgén, Ljuddesign: Per Brandels , Marknadsföring: Magnus Carlsson, Produktion: Trojkan Nöjesproduktion Medverkande: Sara Birgén, Malva Lardén, Elin Ledenvik (The Wedding Singer), Matilda Randin, Annika Uppenberg, Rebecka Gustafsson, Kapellmästare: Johan Östlund, Gitarrist: Simon Dahlberg

I'm your average ordinary kind of woman
Competent and neat
Making life a treat
Others as nice
You meet often I know
At least once or twice
Every decade or so

I'm your everyday, customary kind of woman
Practical as salt
Modest to a fault
Conservative with a budget
Liberal with a meal
Just your average ideal

Kind of Woman 
ur PIPPIN 
av Stephen Schwartz

Jag försvinner ibland, verkar det som, vilket är lite konstigt. Det är som om jag vore en lampa, som stängts av, och ingen kan se mej, längre. 
Du vet såna där dagar när det känns som om alla stirrar på dej, och du börjar undra om du har mat i ansiktet, glömt att knäppa gylfen, eller du står någonstans där det är förbjudet att stå? Om du har hår på huvudet kanske du undrar om något har hänt med din frisyr? Det är dagar eller stunder när lampan är på. Folk stirrar. Du syns. Du vet inte varför. 
Sen har du stunderna när lampan verkar ha slocknat, och ingen alls verkar se dej. Det händer mej nästan jämt när jag ska beställa i en bar. Eller vid nåt slags oorganiserat köande. Eller som nu:
Det finns ett avlångt bord ute i foajén, och vid varje kortsida står en person och delar ut goodie-bags. Min kompis Patti-Li Leuk har redan varit framme och hämtat en, och nu är det min tur att gå dit. Jag går fram till personen på vänster sida om bordet, den närmaste sidan. 
Sånt här känns alltid lite pinsamt, tycker jag. Att komma fram och liksom vänta på att man ska få någonting, utan att tigga om det. Som när man går fram för att provsmaka i livsmedelsaffärerna: Man står liksom där artigt och väntar på att få smaka, att bli inbjuden, beredd av spela överraskad att min blir tillfrågad.
Det hade faktiskt varit enklare för mej att tigga, tror jag. Att bara gå fram och säga:
”Snälla, snälla, snälla, kan inte jag få smaka, få en bit, ta en påse, en klunk, ett smakprov?”
Personen vid bordet tittar liksom över mej. Förbi mej. Jag försöker fånga blicken, men fokus ligger liksom bakom mej, och jag känner mej som något som bara bitvis skymmer sikten.
Jag går till nästa bordsände. Samma sak. Det är ju inte så att jag står och och hänger i flera minuter, men dom där sekunderna känns så långa när man står där mitt i ett rum och bara väntar. Lite som om man väntar att bli uppbjuden till dans.
Det känns lite som om jag var Oliver Twist, men med en annan plan: istället för att säga:
”Please Sir, can I have some more?” så står jag där som en Oliver som bara väntar på att bli erbjuden mer. Som en hund som lärt sej att den inte får tigga vid bordet, men som hoppas, hoppas, hoppas…
Jag går tillbaka till första bordsändan. Ingenting. Jag tittar bort mot Patti-Li Leuk för att visa att jag verkar vara osynlig, men inte ens han verkar se mej. Till slut går jag fram:
”Ursäkta, skulle jag kunna få en påse?”

Vi har varit och sett premiären på Broadway Ladies - En Flat Konsert Om Kvinnor I Musikal, en programpunkt på Scenkonstfestivalen Pride@Boulevard. 

Det handlar om några kvinnor som träffas på en torkvind för att ta ner tvätten, men så verkar det som om skådespelerskorna som agerar tvätterskor börjar ifrågasätta sina roller, både som kvinnor och som artister, och det hela börjar handla om kvinnans roll på musikalscenen, sett ur ett mer feministiskt perspektiv. Vi får höra en massa sånger ur Dolly Partons musikal 9to5, den kanske mest kommersiellt framgångsrika musikalen med ett feministiskt perspektiv, men eftersom det är en pre-pride-tillställning så får vi också höra några sånger om kärlek mellan kvinnor: An Old Fashioned Love Story, ur Andrew Lippas The Wild Party, Expectations of a Man, av Jonathan Reid Gealt, ur Thirteen Stories Down, den kanske lite söndertjatade Take Me or Leave Me, ur Jonathan Larssons Rent, och den härligt aktuella Ring Of Keyes ur Fun Home, musikalen som bygger på den öppet lesbiska serietecknaren Alicson Bechdels tecknade memoarer med samma namn, och som överraskande vann årets Tony för bästa musikal, och för bästa manliga huvudroll för Michael Cerveris i rollen som den unga lesbiska kvinnans böge pappa, och som även skrev historia som den första tony-vinnaren med musik och text av två kvinnor. 
Man har också ett parti där man visar upp sånger som man inte direkt uppfattar som kvinnligt förstärkande, och det är denna bit av föreställningen jag tycker minst om. Man sjunger sånger som exempel på sånt som man vänder sej emot, som I Enjoy Being A Girl, ur Flower Drums Song, When You Tog it, Flaunt it, ur The Producers, och Dance:Ten; Looks: Three ur A Chorus Line, men det är inte riktigt klart hur man förhåller sej till det hela. Det blir aldrig riktigt den parodi jag tror det var tänkt att dom skulle bli. Man framför sångerna, rakt av, utan någon som helst feminististisk kommentar, och det blir lite otydligt varför man valt att framföra dom.
Man är också - under denna del -  ganska vågat klädda, i stay-ups, mycket hud och höga klackar, vilket kanske är tänkt som en slags kommentar, men som jag läser in som en återgång till det nakna - antifeministiska - man vänder sej emot. Det är ju inte så att alla kvinnor behöver ha Dr. Martens för att inte kallas bimbo, men i det här sammanhanget blir det lite otydligt, och dessutom behåller dom dessa kläder en större del av föreställningen, så att det visuellt ser ut som en helt annan slags show, en sån där man kanske är mer intresserad av lättklätt bensprattel. Det är väldigt skönt när klackarna åker av. 

Men det är mycket som imponerar.

Scenografi och Kostym känns mycket ambitiös. Rekvisitan består av så många tidstypiska städ- och tvättprylar att jag sitter lite och funderar på var man lyckas hitta såna saker idag. Mej veterligen kan man inte hyra saker på Nordiska Muséet. Och kostymerna skvallrar om smak och humor.

Det låter mycket bra. Inte bara om sångarna, utan hela orkestreringen, musikarrangemanget, är imponerande. Den består till störst del av piano och gitarr, en i dessa sammanhang ganska ovanlig kombination, och den ger musiken ett nytt, fräscht, modernt uttryck. Eftersom merparten av sångtexterna var nyöversatta, och det musikaliska framförandet var oväntat kunde man inte med en gång höra vad det var för sång som framfördes, och det gav en förhöjd, fodrande upplevelse.

Regin, själva uppförandet, känns lekfullt och levande. Kvinnornas uppgifter är ihopflätade, så att någon kanske börjar berätta introduktionen till en sång, medan någon annan sen sjunger den, eller någon kan börjar sjunga, medan någon annan sen avslutar, vilket göra att man som publik hela tiden blir lite överraskad, samtidigt som artisterna hela tiden tvingas delta i varandras insatser, och kan inte luta sej tillbaka och vänta på sin tur. Och jag hoppas att regissören i framtiden vågar gå ännu längre vad gäller det otäcka, obekväma och provocerande. 

Men jag är kanske mest imponerad av översättningen av sångerna, både det ambitiösa i att välja att översätta så många sånger, men även översättningen i sej. Många föreställningar med en mycket större budget, med längre spelperiod och fler speltillfällen, har haft bra mycket sämre översättningar. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över Ingela Pling Forsmans översättning av Cats nån gång på 80-talet, där hon lät teaterkatten sjunga att hans roll i Katt På Hett Plåttak var hans största succé, en pjäs utan någon som helst kattroll. Publikförakt? Nja, kanske lite.
Här känns det i initierat och begåvat, och jag sitter inte och stör mej på några nödrim, banaliteter eller insprängda stavelser. 

Det finns en stor potential här, inte bara på scenen, utan även i det kreativa teamet, och jag tror nog att det är dags att man ger sej på något lite större, som en mindre musikal, kanske. Vad sägs om Ordinary Days av Adam Gwon? 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Trojkan Nöjesproduktion. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3829:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

TANT BLOMMA, av Kristina Lugn, med Parkteatern, Under Eken:
"Men jag avskyr när tror att jag kommer i god tid - en och en halv timme innan föreställningen börjar, och det redan är fullt överallt, här under eken, ute på Djurgården. 
Det har hänt något med solidariteten. Istället för att maka ihop sej, se till att alla får plats, att alla kan se, så har man börjat breda ut sej. Tagit lite mer plats än man behöver. Jag kallar det för ”pensionärsmentaliteten”, som i: Ingen tänker på mej, det är bara jag som bryr sej om mej, bara jag som ser till att jag får det jag borde få."

Låter det intressant? Här är resten: 

MÅSEN, med Kullehusteatern, på Rosendals Värdshus:

"Det finns bra kvällar, och så finns det kvällar som är ena riktiga pärlor. Givetvis finns det kvällar av alla de slag, från riktiga ras till härliga höjdare, men det är de där pärlorna jag tänkte vi skulle koncentrera oss på, idag. 
För det är så jag tänker på kvällen, när jag cyklar hem i kvällssolen, över Djurgårdsbron, nedför Strandvägen, över Raol Wallenbergs torg, och bort mot Gamla Stan: Som en liten perfekt pärla."

Låter det intressant? Här är resten: 

CARMEN, på Statsoperan i Prag: 

"Det är som om man befinner sej inne i en inverterad, förgylld bröllopstårta, ett sånt där smörkrämsspritsat drömpalats dekorerat med guldkristyr, skapad inte för att äta, utan för att vinna första pris i någon slags tävling. Stuckaturen i taket ser ut som om Alfons Mucha, Prags berömde jugendmålare, hade blivit ombedd att måla sin version av utspilld mjölk. "

Låter det intressant? Här är resten: