måndag 17 juni 2019

ELVIRA MADIGAN, Parkteatern, föreställning 27, 8/6 2019


Regi och koreografi Anna Ståhl, Text och musik Emma Sandanam, Mette Herlitz, Scenografi och kostym, Annsofi Nyberg, Mask Carina Saxenberg, Kapellmästare Carina E Nilsson, Rekvisita Anja Liedtke, Musikbearbetning Carina E Nilsson, Fredrik Meyer, Ljudeffekter Fredrik Meyer, Sångcoach, Sara Nordenberg,  MED Ellen Lindblad, Robert Noack, Joanna Perera Eriksson, Sofia Jung, Oscar Karlsson, Nilas Kronlid, Rigmor Bådal, Albin Flinkas, Fredrik Meyer, Carina E Nilsson

Hur det slutar? Jo, senare på kvällen är foten så svullen att jag knappt kan gå. 

Hur det började? På en vanlig Friskis&Svettisklass där jag tar ett steg bakåt, vaden viker sej, och plötsligt sitter jag där, på rumpan. Nej, ingenting brutet, lite ont, men det försvinner när jag fortsätter hoppa och skutta. 
Jag känner ingenting när jag cyklar ut till Hägersten - i god tid - och får plats längst fram i mitten, och tillbringar en och en halv timme med att bläddra och läsa i Anna Bergman och Nils Harnings bok Teaterns kläder - 100 år av dräkter på Dramaten.

Kanske hade det hela slutat annorlunda om inte - 

Men jag går händelserna i förväg:

Det handlar om en cirkustrupp som av någon anledning berättar historien om Elvira Madigan, en lindansös och en gift löjtnant som förälskar sej i varandra, rymmer, och sen begår självmord. Eller, han skjuter henne, och sen sej själv.

Min absolut största behållning var skådespelarna och musiken. Ellen Lindblad, i huvudrollen, gör sin musikaldebut, och det verkar inte finnas något hon inte kan göra: hon sjunger, dansar, flyger och far, och eventuella brister är inte hennes egna: jag tror att med en mer ingående personregi och en mer tydligt definierad roll hade hon kunnat komma mycket längre. Jag önskar också att hon hade fått en mjukare mask, den hon har nu - kraftig röd ögonskugga upp till ögonbryn och ut till hårfästet vid tinningarna - ger henne en hård, kall personlighet, tvärtemot den oskyldiga, naiva roll man försöker förmedla. Jag skulle vilja se henne som Tintomara i en musikalversion av Carl Johan Love Almquista DROTTNINGENS JUVELSMYCKE, gärna med musik och text av Emma Sandanam och Mette Herlitz, men med hjälp i dramaturgin. Och det är också en helaftonsföreställning, tack, så inget för Soppteatern eller Parkteatern. Det är dags att lämna småproduktioner bakom sej och ta steget fullt ut. 

Jag vill också nämna Joanna Perera Eriksson och Sofia Jung, inte bara för att dom är fenomenala, utan för att jag tycket det är dags att de får något rejält att bita i. Vad sägs om att damma av AIN’T MISBEHAVIN’ och ringa Gladys eller Sharon, Kalle och Rennie eler Malick Afocozi, och sen höra av sej till Roine Söderlund, Stefan Wåhlberg och Johan Mörk? 
Som Tim Gunn säger: Make it happen

Jag förstår att det känns frestande att låta en historia om en cirkusartist berättas av cirkusartister, men problemet är att man här har ett otydligt förhållningssätt. Det är grumligt om man är en trupp som visar upp en sorglig historia, som en slags vandrande Commedia dell’arte-grupp, eller om man är sina roller, och det yttre bara är en slags inramning, ett formspråk utan dramaturgiska konsekvenser, lite som Ronny Danielssons vitvarumusikaler, där karaktärerna i CATS skulle kunna befinna sej i en swimmingpool, utan att någon av rollerna ens är medveten om att de är blöta. 
Här blir det hela bara lite av en slags maskerad, ett yttre grepp, lite som man ofta har Clowner i GODSPELL, eller mimare i STOPPA VÄRLDEN JAG VILL HOPPA AV.

Kostymanalytiskt är det också lite förvirrande: Robert Noack (MY FAIR LADY, BILLY ELLIOT,  ) gör entre som starke man, för att sen byta om till löjtnantsuniform, medan Ellen Lindblad, i rollen som Elvira, redan från början är i kostym, och Johanna Perera Eriksson (JONAS GARDELL: MITT ENDA LIV) som Sixten Sparres fru, grevinnan Luitgard Adlercreutz,  och Sofia Jung (WALLMANS och BIG FISH) som Elvira Madigans mamma Laura Madigan, har inga byten alls, trots att det för tydlighetens skull - de spelar även flera småroller - borde bytt till något som förtydligar vem och vad det är de spelar. Nu blir det ibland förvirrande. Jag är till exempel fortfarande osäker på om man menar att berätta att Elviras mamma också var cirkusdirektör, eller om det var två olika roller. 

Det verkar som om upphovsmänniskorna inte riktigt har klart för sej hur de ska berätta historien, varför de har valt den här historien, och vad de vill använda den till att säga. Såhär efteråt uppstår en massa frågor: Vem var Sixten? Är han en bluff, en lögnare, en mytoman som medvetet ljuger och luras, eller är han en världsfrånvänd romantiker som likt Blanche DuBois i LINJE LUSTA (”I don’t want realism. I want magic!” flyr in i en fantasivärld? Är han ansvarig för sina handlingar, eller han sjuk? 
Dramaturgiskt ligger inte tyngden på honom, utan på Elvira, men om hans roll vore tydligare skulle vi inte lägga tid på att försöka förstå honom, utan skulle fokusera på henne, och hennes roll skulle bli lättare att förstå, i hennes förhållande till honom:
Om han är medvetet lurar och förför henne - köper hon hans lögner, eller gillar hon att han är en bad guy? Om han lever i det blå, lever hon där med honom, eller är hon en fattig cirkusartist utan utsikter som ser honom som en chans att komma upp sej i livet? Ser hon honom, eller ser hon vad hon vill se?
Jag blir lite förvirrad av valen man inte har gjort. Lättaste sättet att berätta historien - om man vill fokusera på Elvira - borde väl vara att öppna föreställningen med att hon uppträder, och hur hon sen, bakom scenen, får besök av en man som är helt betagen i henne. Han frågar henne om hennes liv, och hon berättar. Hon får inte veta mycket om honom, vilket gör att hon blir intresserad, men undan för undan kommer det fram fakta, saker som han till en början kan förklara bort, men det blir svårare och svårare att väja för. Att låta oss, publiken, lära känna Sixten genom Elvira, och samtidigt lära känna henna, gör att vi också dras in i deras kärlekshistoria.

Detta är upphovsmakarna Emma Sandanamns & Mette Herlitzs (ORFEUS & EURYDIKE, EN TONSATT VUXENSAGA PÅ LIV OCH DÖD, och DEN ALLVARSAMMA LEKEN, MED ANDRA ORD, I TONER) andra musikal som blir uppförd på Parkteatern. För tre somrar sen satte man upp TROLLFLÖJTEN 2.0. 
Musikaliskt är de alltid intressanta, och deras sångtexter håller hög nivå, men jag tycker ibland att det brister i manus. De här är också deras första verk där de inte har en förlaga, ett färdigt verk, en beprövad dramaturgi de kan använda sej av, och det känns lite som dom famlar. 
Kanske skulle de behöva blanda in en tredje person, någon som styr upp dramaturgin, för nu känns det lite som att man har tonsatt lite där man fick feeling, vilket medför att många partier - som borde berättas i sång - måste berättas för publiken, med ord, rakt upp och ner. 
Jag förstår också att man vill berätta en historia där kvinnan inte framställs som ett offer, men kanske borde man i såna fall ha valt en annan historia? Jag har sett några uppsättningar av Hamlet där man försökt att göra Ofelia till en starkare kvinna, och det har inte funkat, eftersom hennes roll är maktlös, ett offer. 
Här är det lite samma sak, maktlösheten ligger inbyggt i berättelsen, och vill man visa henne som starkare, så måste man ge henne styrka, eller i alla fall ge henne en längtan efter styrka. Här är hon totalt dominerad av sin mamma, och när hon sen börjar uppvaktas av Sparre är hon så passiv att jag satt och undrade om detta var ett inlägg i samtyckeslagen.
Det är värt att notera att den enda gången hon har makt är när hon går på lina och är ”Artist”, och där har man valt att låta  henne tvivla på vem hon är: Elvira eller Hedvig, hennes privata jag. Och det är intressant att notera att den enda makt hon har, den som artist, överger hon för att fly med honom. 
Jag hade önskat att man för en gångs skull hade fått se en framgångsrik kvinna som inte hade några tvivel om sin karriär och sina val. 

Regissören och koreografen är i det här fallet samma person, och det är kanske lite olyckligt, för det känns som om koreografen får styra mycket mer än regissören borde.
Det är nästan som om de två yrkesrollerna vore oense om vems uppgift som är den viktigaste, och det känns som om koreografen tycker att själva berättelsen, den nödvändiga dispositionen är tråkig: många gånger lämnas en eller flera sångare på scenen med en sång att framföra, medan det i bakgrunden försiggår hejdundrande akrobatik. Vem man väljer att titta på? Givetvis inte det som man borde koncentrera sej på: den som framför berättelsen. Det blir vackra bilder, vackra tablåer, som när Elvira står uppe på cirkustaket klädd i en enorm röd kjol som räcker ända ner till golvet, och håller i ett fång stora, röda heliumballonger: det är en vacker bild, men sången i sej berättar inget nytt, och dramaturgiskt är det ingen viktig scen. 
Det blir för mycket yta och för lite substans.

Kanske hade det varit enklare för Regissören/koreografen om detta inte vore ett nytt verk, om någon liksom redan gjort en bearbetning och gjort tydliga val, för jag för mej känns detta mer som en välrepeterad workshop än en färdig föreställningen. 

Nu undrar du säkert hur det gick med mitt ben? Kanske var vaden liten svullen när jag suttit i två timmar, men när jag kom till min cykel, upptäckte att jag fått punka och var tvungen att leda cykeln hem till Midsommarkransen, jag tror det var det som gjorde det. Knappt hade jag rivit av några avsnitt på Youtube med benen upplagda på Klippansoffans armstöd, innan vaden började pulsera något alldeles våldsamt. Ytterligare någon timme i den ställningen, och jag såg ut som Quasimodo när jag hasade ut i köket för att koka te. 

I skrivande stund är jag helt återställd, tackar som frågar. 

Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF, med Spångs Orkester på MOMENT: TEATER: 

"Till exempel finns en underbar scen där män recenserar olika prostituerade i Stockholm. Istället för att visa upp sexistiska och chauvinistiska repliker så lyfter man fram en annan sida, ett annat sätt att se på det. 
För mej var det lite av en ögonöppnare. Jag hade den förutfattade, oinsatta uppfattningen att alla män som gick till prostituerade visste att dom gjorde fel, att det fanns en slags skam, ett förakt, ett självförakt. Genom att låta männen säga repliker av typen:
”Det verkade inte ens som om hon tyckte det var skönt,” och ”Jag kände mej ganska nonchalerad, som om hon bara gjorde det för pengarna” fick jag en helt ny bild, en helt ny insikt i hur man också kan uppleva situationen. "

Låter det intressant? Här är resten: YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF 

THE THEORY OF RELATIVITY, på S:t Eriks Gymnasium

Jag vet inte hur många gånger jag varit här. Fyra? Fem? Tre? På vägen uppför den glasinklädda trappan börjar jag räkna. Okej, så först, HÄXORNA I EASTWICK. Och så förra året, IF/THEN. Vänta, är det allt? Bara två föreställningar? Jag tänker att när jag kommer upp ska jag fråga min kompis Jennie Blå-tå, som har bjudit med mej, men väl uppe har jag glömt bort det. 

Låter det intressant? Här är resten: THE THEORY OF RELATVITITY

CHRIST, WHAT A COMEDY! Base23 6 Stockholms Musicalartistutbildning, 

Vilket gör att vi kommer tillbaka dit vi började: med det nästan slösaktiga i att allt detta görs endast en gång, för en publik. Om nu avgångsklassen från Balettakademien får visa upp sej på Parkteatern, vad finns det för ursäkt att inte bjuda in det här gänget?



tisdag 11 juni 2019

YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF, Spångs Orkester på MOMENT: TEATER, föreställning 26, 7/6 2019


Regissör: Sanne Bornesten & Maja Frykberg Andersson På scen: Rasmus Gisby, Frida Spång, Hjalmar Wide, Johanna Hovergren, Maja Frykberg Andersson Koreografi: Ester Olofsson Kompositör: Robert “Printa” Larsson Ljusdesigner: Christoffer Lloyd Scenograf: Fuji Hoffmann Kostym: Ulrika Lindqvist Maskör: Catharina Lundin Inspelad röst: Sanna Persson Sannerholm Producent: Laila Snijder Produktionsassistent: Elin Hensch Art director: Heidi Edström

Jag var lite nervös, när vi gick in och satte oss. Jag är det ibland, nu för tiden, men speciellt mycket den här gången, eftersom jag bjudit med mej min kompis Tailorch, en man som visserligen inte var ovan vid teater, men som inte hade någon direkt erfarenhet av politisk teater. När vi innan föreställningen satt på THE BAGEL vid Skrapan, på Söder, och käkade en varsin vegansk oumph-bagel, frågade jag honom vad han förväntade sej för en slags föreställning. 
”En seriös,” svarade han. ”Jag tror att jag kanske kommer att somna…”
Jag lovade att jag skulle pipa honom i sidan om han började snarka, och så fortsatte vi mumsa.

Anledningen till att jag är nervös är att jag tycker att teater ganska ofta har blivit präktig, politiskt korrekt och provokationslös. Det är absolut inte det att jag vill bli provocerad bara för att bli det, men antingen vill jag se ett riktigt välskrivet, välregisserat och välspelat drama, eller också vill jag se något som får mej att komma på andra tankar, att se världen lite annorlunda. 
Jag vill inte ha mer av samma sak. 

Ofta, känner jag, när det gäller politisk teater, är skådisarna - och i förlängningen regissör och ibland författare - nedlåtande, och talar ner till mej, som om dom tycker att dom har kommit längre, vet mer, och vi, pöbelpubliken, behöver uppfostras. Såna produktioner kanske borde ägna sej åt uppsökande verksamhet, de borde spela på gator och torg, där de har chansen att nå någon de kan påverka, eller, som det känns i vissa fall: anfalla. 
Kanske är det tillfredställande, en eller två eller tre gånger, att se en uppsättning som tar ställning emot homofobi, eller rasism, sexism, eller särbehandling, men den fjärde gången känner jag att jag vill ha något mer.
Det är som vissa vegankonton på Instagram där dom försöker påverka och omvända köttätare genom att visa upp plågade, misskötta djur, utan att inse att alla som följer dom redan är veganer. Jag, som är vegan, har valt att inte äta kött, så jag behöver inte övertygas. Vad jag kan behöva är gulliga filmer på djur i frihet eller på reservat, eller ett gäng läckra veganska recept. Jag har slutat följa de konton som jag tycker slår in öppna dörrar. 
Varför visa våldsbilder för en pacifist?

SPÅNGS ORKESTER är en Stockholmsbaserad teatergrupp som har funnits sedan 2013, de har ingen fast scen, utan samarbetar med flera Stockholmsscener. Den här gången är de ute i Gubbängen, på MOOMENT: TEATER. 

Även om jag inte har sett några av gruppens tidigare produktioner, har jag sett flera av skådespelarna i gästspel här ute på Moment, i DJURENS RIKE, FOLKMORD - ELLER MIN LEVER ÄR MENINGSLÖS, och JAKTSCENER FRÅN NEDRE BAYERN. Den gemensamma nämnaren för många i gruppen verkar vara TeaterTillsammans, en teatergrupp med inriktning på tyskspråkig scenkonst, som tyvärr verkar ligga i vila. 

Det handlar om Flashback, ett svenskt internetforum som har en miljon registrerade användare, och mellan 5 000 och 10 000 inlägg per dygn, och var tredje internetanvändare i Sverige har någon gång varit inne på sidan. Och jag måste tyvärr erkänna att jag aldrig varit där. Lite har det väl att göra med att jag inte är så intresserad av vad folk har att säga, men mest är det nog för att jag trodde att det var en sajt som bara ägnade sej åt homofobi, rasism, nazism och sexism och sånt.

Det börjar intelligent, och lite lurigt: en kvinna i vit kroppsstrumpa och tutu går runt och sprätter på den annars ganska tomma scenen. Då och då lyfter hon på kjolen och visar att hon har mens: en röd fläck har läckt igenom hennes trikå mellan benen. I publiken sitter de övriga skådisarna, och klappar och tjoar åt hennes poserande.
Jag antar, hoppas och utgår ifrån att detta var ett smart grepp att liksom samla publiken, att sänka våra förväntningar och ge oss det vi var rädda att vi skulle få, för att sen komma igång med föreställningen.

Du vet hur du kan träffa någon, på en fest, eller så, och ni klickar med en gång? Det finns inga tystnader, inga tveksamheter, inga missuppfattningar, eller brist på referenser?
Så är det ibland med viss teater. Det känns som om vi har mötts förut. Som om vi förstår varandra. Den här föreställningen är sån. Jag förstår vad man försöker säga, och jag gillar hur man säger det.

Det är överraskande roligt. Mycket, mycket kul, faktiskt. Ofta är det inte vad man säger, utan hur man säger det, som roar mej. Små klockrena tonfall, några underbara vändningar, många underfundiga repliker. 
Till exempel finns en underbar scen där män recenserar olika prostituerade i Stockholm. Istället för att visa upp sexistiska och chauvinistiska repliker så lyfter man fram en annan sida, ett annat sätt att se på det. 
För mej var det lite av en ögonöppnare. Jag hade den förutfattade, oinsatta uppfattningen att alla män som gick till prostituerade visste att dom gjorde fel, att det fanns en slags skam, ett förakt, ett självförakt. Genom att låta männen säga repliker av typen:
”Det verkade inte ens som om hon tyckte det var skönt,” och ”Jag kände mej ganska nonchalerad, som om hon bara gjorde det för pengarna” fick jag en helt ny bild, en helt ny insikt i hur man också kan uppleva situationen. 

Andra guldkorn är ”Hur dansar man som kille på nattklubb?”, ”Varför spelas det så lite Strindberg?” och scener där man talar om yttrandefrihet och visar hur lätt det är att hitta information på nätet. 

Visst, det finns bristen: Där det är lite svartare, mycket otäckare,  känns det som om man inte riktigt vågar gå så långt som man borde. Innan föreställningen börjar varnar man för grovt språk, och det känns ibland som som om man är rädd att trigga publiken. Personligen har jag lite svårt för den här typen av ”Känsliga tittare varnas” eftersom alla som sitter i publiken vet ju att det är på låtsas, att det bara är teater, och om man är så känslig att man tror att man inte skulle klara av vissa scener kanske man inte ska gå på föreställningar som triggar?
Vad jag menar är: varnar man så kan man sen inte mesa från obekväma ämnen. Här känner jag ibland att man viker undan innan man får något sagt. 

Det är också svårt att iscensätta något sånt här rent fysiskt, eftersom det utspelar sej i ett ingenstans, och ofta har man försökt dramatisera övergångarna på ett sätt som känns lite tidsödande och onödigt. 

Jag har också svårt om ett parti där en av skådespelarna agerar "offer” för Flashback, en kvinna som fått delar av sin familj mördad. I flera tidigare scener har vi fått följa en iscensatt detektiv-tråd, där man försöker lösa fallet genom att bidra med information, teorier och fantasier. Kvinnan berättar att när hon hört talas om morden på sin mamma och syskon och gått ut på nätet, hade Flashbackinläggen varit det första som dykt upp, och där upptäckte hon att man lagt ut foton, adresser och information, och hon kände sej utpekad och förnedrad.
Just den här scenen känns ofärdig och saknar en vinkling, funktion och aktion. Kvinnan sitter och berättar hur det känns, och inte mycket mer blir sagt. Vi förstår redan från början att det måste vara ganska jobbigt att läsa om sin mördade familj på nätet, men som dramaturgisk scen blir det lite lamt. 

Senare får vi veta att just den här kvinnan är väninna till en av skådespelarna, och kanske är det därför det känns som om scenen saknar distans och perspektiv: den ligger så nära att det är svårt att ta ett steg tillbaka och se på den objektivt.

Precis som jag önskade i början av det här inlägget så är detta en förställningen som får mej att komma på andra tankar, att se världen lite annorlunda. Det här är inte mer av samma sak.

Roligast, eller vad som gjorde mej mest nöjd, var att Tailorch tyckte så mycket om föreställningen att han redan i pausen rekommenderade den på alla sina sociala medier, och på cykelturen hem var det klart och tydligt att detta varit en riktigt lyckad kväll. 


Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

THE THEORY OF RELATIVITY, på S:t Eriks Gymnasium

Jag vet inte hur många gånger jag varit här. Fyra? Fem? Tre? På vägen uppför den glasinklädda trappan börjar jag räkna. Okej, så först, HÄXORNA I EASTWICK. Och så förra året, IF/THEN. Vänta, är det allt? Bara två föreställningar? Jag tänker att när jag kommer upp ska jag fråga min kompis Jennie Blå-tå, som har bjudit med mej, men väl uppe har jag glömt bort det. 

Låter det intressant? Här är resten: THE THEORY OF RELATVITITY

CHRIST, WHAT A COMEDY! Base23 6 Stockholms Musicalartistutbildning, 

Vilket gör att vi kommer tillbaka dit vi började: med det nästan slösaktiga i att allt detta görs endast en gång, för en publik. Om nu avgångsklassen från Balettakademien får visa upp sej på Parkteatern, vad finns det för ursäkt att inte bjuda in det här gänget?



ÖMSA // ÖGONBLICK på Stdh: 

"Första akten handlar om skador som eleverna haft under sin utbildning - eller kanske innan - och det funkar bra som en presentation av dom och deras konst. Det snowboardas, bryts armbågar och ben, och tänder tappas och blindtarmar spricker. Det är ett gemensamt berättande, även om det är en persons historia som framförs. De fysiska lösningarna är många, och jag sitter och skrattar och ler så att jag får ont i nacken, där jag antar att mina smilband sitter fast."


lördag 8 juni 2019

Jag vill passa på och rekommendera -


- Spångs Orkesters YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF, på  Moment:Teater.

Föreställningen handlar om yttrandefriheten, och Flashback, och man har dramatiserat faktiska trådar från olika forum, och resultatet har blivit en smakfull, rolig, respektlös och inte alls politisk korrekt, präktig och tillrättalagd föreställning.   

Man kör endast ett fåtal föreställningar, så skynda att fynda!

mån 10 jun kl 19.00
ons 12 jun kl 19.00 
tor 13 jun kl 19.00
fre 14 jun kl 19.00
lör 15 jun kl 19.00 
mån 17 jun kl 19.00
tis 18 jun kl 19.00 
ons 19 jun kl 19.00


BILJETTER: FINNS HÄR

fredag 7 juni 2019

Idag ser jag fram emot -


- premiären på YTTRANDEFRIHET PÅ RIKTIGT, lr Flashback iaf  av och med en teatergrupp som är ny för mej: Spångs Orkester, även om flera av skådespelarna är bekanta. 

Från deras hemsida

Spångs Orkester är ett stockholmsbaserat teaterkompani som varit verksamma sedan 2013. Den konstnärliga ledningen består av Frida Spång, Maja Frykberg Andersson, Rasmus Gisby, Hjalmar Wide och Anna Belstock.
Spångs Orkester jobbar med nyskriven dramatik och har tillsammans utvecklat ett unikt arbetssätt där regissör, manusförfattare och ensemble jobbar i ett nära samarbete från ett tidigt stadium med att utforma pjäserna och föreställningarna genom diskussioner och improvisationer. De teman vi utforskar berör aktuella ämnen i samtiden. Vi jobbar även i nära samarbeten med andra konstnärer såsom ljus- och ljuddesigners, koreografer, musiker, grafiska designers mm. och lämnar stort utrymme för konstnärlig frihet för att hela tiden vidga perspektiven på teatern som konstform och vad det är.
Spångs Orkester arbetar alltid i största möjliga mån med bred representation i våra rolltolkningar och jobbar även könslöst med våra roller. Vi anser att en skådespelare är en skådespelare och att hen kan tolka alla roller oavsett genus, ålder, etnicitet etc.
Spångs Orkesters föreställningar har beskrivits med ord som “som att var på en fest där ingen är rädd om inredningen”, “som David Lynch fast på scen.” och “ensemblen är rebelliska och coola.” Vi har ett tilltalssätt i våra föreställningar som är ohämmat och direkt, lekfullt och kaxigt. Ett av våra mål är också att göra teater intressant och lättillgängligt för personer som inte vanligtvis skulle välja att se teater och som sällan känner sig träffade av konstformen.
Spångs Orkester har ingen egen scen utan samarbetar med scener runt om i Stockholm.

Spångs Orkester grottar ner sig i det väletablerade nätforumet Flashback. Föreställningen YTTRANDEFRIHET PÅ RIKTIGT, lr Flashback iaf undersöker hur den totala yttrandefriheten som råder på internet påverkar oss som individer och samhälle i stort. 
Vad gömmer sig i detta samhällets och debatternas bakgata, dit vi vänder oss för att skyddade av anonymiteten söka stöd och råd, skvaller och information och där vi tömmer ur oss våra hemliga tankar och känslor? Spångs Orkester bjuder in er till ett utforskande om vad som händer om så kallad total yttrandefrihet existerar.  
Föreställningen bygger på iscensatta trådar tagna direkt från forumet.
Hur hanterar man ångest?
Hur lyckad var din torskdebut?
Och framförallt:
Hur dansar man som kille på nattklubb?

Information om verket: 
Längd: 2h inkl. paus
Pris: 200 vuxen, 100 student
Speldatum: 7, 10, 12, 13, 14, 15, 17, 18, 19 juni
Samtliga föreställningar spelas kl. 19.00
Regissör: Sanne Bornesten & Maja Frykberg Andersson 
På scen: Rasmus Gisby, Frida Spång, Hjalmar Wide, Johanna Hovergren, Maja Frykberg Andersson
Koreografi: Ester Olofsson
Kompositör: Robert “Printa” Larsson
Ljusdesigner: Christoffer Lloyd
Scenograf: Fuji Hoffmann
Kostym: Ulrika Lindqvist
Maskör: Catharina Lundin
Inspelad röst: Sanna Persson Sannerholm
Producent: Laila Snijder
Produktionsassistent: Elin Hensch
Art director: Heidi Edström
Med stöd från Stockholms Stad
I samarbete med ABF

onsdag 5 juni 2019

TOBIAS THEORELL BLIR NY KONSTNÄRLIG CHEF FÖR FOLKOPERAN!



Glada nyheter! Folkoperan ska byta konstnärlig ledare. Jag har inte tyckt om vad  Mellika Melouani Melanis har presterat under sin tid som konstnärlig ledare, så det ska bli kul att se vad Tobias Theorell ska göra. Hans SVARTA DJURET SORG på Dramaten, lämnade djupa spår, och jag gillade hans SWEENEY TODD på Stadsteatern. FIGAROS BRÖLLOP på Dramaten var jag inte lika glad i, men jag tyckte om hans SALIERI VS. MOZART på Folkoperan.

Det är modigt, måste man säga, i dessa dagar, av en teater att våga tillsätta en manlig chef. 

Från Folkoperans hemsida: 
Det är nu klart att det blir opera- och teaterregissören Tobias Theorell som efterträder Mellika Melouani Melani som konstnärlig chef för Folkoperan. Tobias har en bakgrund som skådespelare och regissör för både opera och teater i Sverige och utomlands. Han tillträder den 1 augusti 2020.
-   Vi är mycket nöjda med rekryteringen av Tobias Theorell som ny konstnärlig chef för Folkoperan. I honom får vi en entusiastisk ledare med djup förankring i både teatern och musiken och med lång erfarenhet av att regissera teater och opera på stora scener i Sverige och utomlands. Från tiden på Unga Klara tar han även med sig en stark lust och engagemang för att jobba med förankrings-processer, deltagande och publikutveckling. Dessa erfarenheter i kombination ser vi som starka komponenter för arbetet med att ta Folkoperan in i framtiden, säger Elisabeth Lax, styrelseordförande i Folkoperan AB och ansvarig för rekryteringsgruppen. 
Tobias Theorell är född 1969 och började som skådespelare på bl. a. Unga Klara och Stockholms Stadsteater. Som teaterregissör debuterade han med Caldérons Livet en dröm på Unga Klara 2003. Därefter har han arbetat som teaterregissör vid bland annat Stockholms Stadsteater, Malmö Dramatiska Teater, Det Norske Teatret, Göteborgs Stadsteater och Kungliga Dramatiska Teatern, där han nu är anställd som husregissör. Han har även regisserat ett tiotal operauppsättningar på bland annat Kungliga Operan, Malmö Opera, Drottningholmsteatern, Norrlandsoperan, Opera Hedeland i Danmark, Staatstheater Kassel och Landestheater Coburg i Tyskland (nominerad av Opernwelt till Årets Operauppsättning) samt på Folkoperan där han regisserade Salieri vs Mozart 2018.
- Detta är ett drömjobb för mig. Folkoperan har en unik position i operasverige och jag är full av entusiasm att få vara med och utveckla den, säger Tobias Theorell.
- Det skall bli väldigt roligt att leda Folkoperan tillsammans med Tobias Theorell. Under 2018 regisserade han Salieri vs Mozart här på Folkoperan och då fick vi erfara hans goda egenskaper som ledare både för ensemblen och för övriga medarbetare i huset vilket är viktigt på en liten teater som Folkoperan. Ett särskilt plus är Tobias stora kontaktnät i teater- och operavärlden både i Sverige och utlandet, säger Folkoperans VD Monica Fredriksson.
Tobias Theorell tillträder den 1 augusti 2020 och efterträder då Mellika Melouani Melani som varit konstnärlig chef på Folkoperan sedan 2011. Folkoperan annonserade tjänsten under vintern 2019 och har mottagit ett stort antal mycket kvalificerade sökande.