Visar inlägg med etikett Moment:teater. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Moment:teater. Visa alla inlägg

måndag 18 april 2016

KEJSAREN AV PORTUGALLIEN, Moment:Teater, föreställning 32 6/4 2016

Regi & Dramatisering: Josefin Ankarberg, Baserad på Selma Lagerlöfs bok Kejsaren av Portugallien, Scenografi & Kostym: Moa Möller, Scenografiassistent & tekniker: Joel Dannerup, Musik: Simon Steensland, Ljusdesign: Ronald Salas, Affisch: Åsa Berglund Cowburn, Pressbilder: Emilia Bergmark- Jiménez, Producent och Marknadsförare: Daniel Szpigler, Skådespelare: Jenny Antoni, Anders Berg, Sandra Medina, Anki Larsson, Andreas Strindér, Göran Thorell

In my daughter's eyes I am a hero
I am strong and wise and I know no fear
But the truth is plain to see
She was sent to rescue me
I see who I wanna be
In my daughter's eyes

In my daughter's eyes everyone is equal
Darkness turns to light and the
world is at peace
This miracle God gave to me gives me
strength when I am weak
I find reason to believe 
In my daughter's eyes

And when she wraps her hand
around my finger
Oh it puts a smile in my heart
Everything becomes a little clearer
I realize what life is all about

In My Daughters Eyes
av Martina McBride


”Kan man käka på teatern?” undrar min vän Patti-Li Leuk.
”Nej, det kan man nog inte,” svarar jag, och tänker efter: Inte har dom väl mat? Jag försöker minnas om jag har sett några sallader eller tallrikar med pasta, men ser det liksom inte framför mej:
”Inte käka rejält, men dom har jäkligt goda ostmackor,” svarar jag.
Det har dom. Jag vet inte vad dom gör med dom, men dagar då man bara är någorlunda hungrig är dom något att se fram emot. Det är något med kryddorna, och så tror jag dom droppar nån slags olja över. Är det bara vanlig olivolja, kanske? Blir det så gott?
Testa, när du kommer dit, jag tror inte du kommer att bli besviken. 
Men Patti-Li och jag var sugna på något mer substantiellt, så innan vi började pedala ut till Gubbängen käkade vi något vegetariskt på ett av alla dom där nya restaurangerna inne i Ringen vid Skanstull. Medan vi mumsar så pratar vi lite om vad vi ska få se. Patti-Li, som inte är lika teatergalen som jag, utan mer föredrar konserter och rena musikaler, säger något om att han hoppas att det inte är för påfrestande. 
Jag förstår vad han menar. När det gäller teater så har jag släpat med honom på några rejäla bottenskrap: dels några föreställningar som rent ut tråkiga, dels några som var så ungdomligt pretentiösa att man inte förstod vad det var som hände. Det blir tyvärr så med teater, man måste kyssa många grodor. Det är inte så påfrestande för mej, jag har ofta något inplanerat dagen efter, eller i alla fall samma vecka, men för dom som bara går på teater någon gång i månaden, någon gång om året, ger ett undermåligt teaterbesök inte någon direkt mersmak. 
Vi pratar om att svenska filmer och svensk teve inte verkar ha några problem med att kallas för underhållning, men så fort något ska upp på scenen så är ordet underhållning ett skällsord, och man måste sikta in sej på konst. Och jag menar inte nödvändigtvis att det är något fel med det, men det finns en slags dubbelmoral. På bio eller i en teveserie kan en man rusa runt som en testosterontrind muskelpulla, knocka bovar och skjuta spioner, men om man visade upp samma mansporträtt på scenen skulle teatern stormas av folk som protesterade mot glorifieringen av det patriarkala förtrycket. Och jag pratar inte om olika personer, jag har bekanta som ena kvällen kan berömma den nya James Bond-filmen, för att kvällen efteråt förkasta en uppsättning av Hamlet som sexistisk, imperialistisk och våldsglorifierande, och klaga på att Ofelia framställs som passiv och onödigt vacker.

Jag har cyklat ut hit massor av gånger, känns det som. Jag hittar hit både hemifrån Midsommarkransen och när man tar vägen från Söder, över Gullmarsplan. Eller: under Gullmarsplan, cykelvägen går längs med trafikleden, nedanför tunnelbanebyggnaden. Jag har sett ganska många av teaterns egna produktioner, men också ett årligt, återkommande gästspel av en klart intressant grupp: TeaterTillsammans. Jag planerar att se deras gästspel i början av Juni.  

KEJSAREN AV PORTUGALLIEN handlar om Jan som får ett barn, som blir hans allt. Han kallar henne Klara Fina Gulleborg, och när hon fyller 17 år hamnar familjen i en ekonomisk knipa, och hon reser bort för att tjäna ihop pengar. Dom får några brev, men sen blir det tyst. Jan blir galen av saknad, och inbillar sej att hon har blivit kejsarinna i det avlägsna landet Portugallien, vilket på något konstigt sätt gör honom till Kejsare. Det skvallras på bygden att hon hamnat i olycka i storstan. När hon sen efter femton år kommer hem och upptäcker vilken galning han har blivit, försöker hon ta med sej sin mamma och flytta till Malmö, men Jan kastar sej i vattnet och försöker simma ikapp deras båt och drunknar. 

I originalboken, av Selma Lagerlöf, är Jan torpare och daglönare, och hans dotter ger sej av till Stockholm för att tjäna ihop pengarna. 

I bearbetning, som utspelar sej i början av tvåtusentalet, kommer några flyttkarlar in i en lägenhet för att packa. Det visar sej att dom känner till mannen som har bott där, mannen som kallades Kejsaren av Portugallien, och dom börjar berätta historien: 1983 var han en skogsarbetare, gift med en kvinna som jobbar på hemtjänsten, ett gifte som han önskar att han hade ogjort, när han plötsligt blir pappa, och allt förändras. Spola fram 18 år, och hans chef dör i en trädrelaterad olycka, svärsonen tar över firman, och kräver en ganska stor hyreshöjningmav Jan, som bor i en lägenhet som som ägs av firman. Dottern, som redan tidigare kontaktats av en modellmamma, erbjuder sej att åka till London. 

Jag är så gammal att jag minns när man inte låste ytterdörren. Till saken ska höra att jag växte upp på en liten ort, Mörbylånga, på Öland, ett sånt där ställe där alla kände alla, och där folk faktiskt gick under ganska speciella namn, som Kalle I Marken, eller Bosse Gök. Man kände ortens original, visste vem som var barn till vem, bror till vilken syster, och vilket hus alla bodde i. 
Ingen låste sina dörrar, för det behövdes inte. Var ingen hemma gick man bara in och väntade tills dom kom hem, eller lämnade av det man hade kommit för lämna. Man litade på varandra, för alla hade bott där i generationer, ingen flyttade bort, och ingen flyttade dit. 
Nu låser alla dörrarna där, tror jag, och jag har svårt att tänka mej att någon kan hålla reda på vem alla är. Det har flyttat in så mycket nytt folk sen bron kom, så det är omöjligt att veta vilka alla är, och att lita på alla.

Och det är lite det här som är mitt problem med föreställningen: Jag trodde inte att personer i Stockholm hade den samma sorts upplevelse av sin uppväxt som jag, speciellt inte om man är född på 80-talet och framåt. Jag säger inte att det är så: det bara känns lite otroligt att man i Farsta 2016 skulle känna till så mycket om varandra. 
I sin dramatisering känns det som om regissören Josefin Ankarberg har försökt måla upp ett Farsta som aldrig fanns, en nutida ort där alla verkar känna varandra, där man inte är rädd för de lite avvikande. ’Originalen’ som man sa förr. Det verkar som om man vill visa en slags romantiserad småstasidyll som kanske fanns i Farsta när hennes föräldrar var små, men som jag har svårt att tro finns idag.

Scenografin, i stort, är ganska enkel, men effektiv. Man använder det existerande scenrummet, men det står också såna där stora canvassäckar som man har börjat använda på byggen istället för containrar, och ur dom kan man plocka upp ganska mycket. Kostymerna är ganska grundläggande, användbara och tydliga. Skådespelarna är mycket bra. Det tar ett tag innan jag känner igen Sandra Medina, inte för att hon är sej olik, utan för att hon i mitt imaginära skådiskartotek är insorterad på Stadsteatern, under såna fenomenastiska föreställningar som PARAPLYERNA I CHERBOURG och LAMPEDUSA. 

Man skriver på teaterns hemsida att ”I moments uppsättning vill vi problematisera både stigmat kring den prostituerade kvinnan men även myten om den lyckliga horan som fortfarande frodas inom populärkulturen.”
Jag tycker inte att jag märker mycket av det. Tvärtom verkar det som om det talas ganska lite om dotterns prostitution hemma i Farsta, och om det är tänkt att vi ska uppfatta det som att det är ryktet om att dottern har blivit en prostituerad i London som driver hennes pappa in i vansinnet, så är det lite svårt att uppfatta. Vad gäller myten om den lyckliga horan så antar jag att vi måste få se framsidan innan man kan säga att man visar baksidan. Nu var det ganska miserabelt redan från början. Det finns liksom ingen myt att punktera. 
Det finns en ganska vag scen där Klara Gulla möter Amy Winehouse som jag tolkade in som en slags drogdröm, eftersom jag antog att den glada horan hade dekat ner sej, men jag är inte säker. Just den scenen sticker ut så kraftigt att det känns som om det är ett tidigare verk som dramatikern dammat av och försökt bända in i dramat. Vi får heller inte se hur Klara Gulla tog sej ur prostitutionen och blev så framgångsrik inom restaurangbranschen i Malmö att hon lyckats skaffa en lägenhet till sina föräldrar. Och ärligt: trodde hon att hennes föräldrar frivilligt skulle flytta med henne från Farsta ner till Skåne? Mina föräldrar skulle kedja fast sej vid tevesoffan om jag så mycket som nämnde en flytt till Stockholm. Det har hänt mycket på hundra år.
Detta är en historia om en pappa och hans dotter, och om vad som händer när man får sitt hjärta krossat. 

Jag hade föredragit om man hade gjort en helt annan bearbetning: behållit grundhistorien, inte moderniserat texten, och sen använt moderna kläder och nutida visuella signaler för att dra paralleller mellan vår tid och dåtid. Visserligen använder man  vissa delar av originaltexten, men jag önskar att man hade varit mer konsekvent, speciellt vad gäller dialogen. Selma Lagerlöf är en Nobelprisvinnare, och det märks på hennes text. Andra är inte det, och det märks också. Det skulle nog kunnat bli en ganska intressant diskrepans: att höra hur det pratas om granar och tallar och Värmland, medan man visuellt bjuder på Farsta torg, studentfyllor och golfsnobbar. 
Då hade man också kunnat fråga sej: vem är galen, jag eller Jan? Han, som hör och ser en helt annan värld, eller jag som bara ser verkligheten?
Genom att försöka uppdatera historien så känns den plötsligt ganska uddlös, halvdan och lite väl otrolig, nästan som en saga för barn. Att en kvinna i slutet av 1800-talet kunde åka till Stockholm och söka jobb med ganska lite pengar på fickan, känns ganska realistiskt, men att någon åker till London 2001 för att på några månader försöka tjäna ihop en relativt liten summa pengar, har jag lite svårt att köpa. Det känns som om dottern hade tjänat ihop hälften av summan bara genom att inte åka. Kanske fattas det en scen där dottern får låna pengar till uppehåll och resa av modellagenturen, och när hon väl kommer till London inser hon att hon inte har något annat val än att börja betala av skulden, men i såna fall hade vi behövt se det. 
När man gör en såhär radikal omtolkning av ett verk så måste man försöka täppa till alla logiska luckor, annars är det bättre att bara hålla sej till originalet. Det fattas liksom ett montage där föräldrarna försöker låna pengar, där dom söker extrajobb, kanske till och med går till socialen, det är i alla fall 2000-talet vi talar om? Och var är scenen där föräldrarna åker till London för att söka efter henne? Hon är borta i femton år, det borde finnas flera tillfällen för dom att åka över och söka, om så bara för att stilla sin ångest. Och var är mediaintresset? Är det inte precis såna här historier dom älskar: En svenska som försvinner i London är väl något som måste sälja lösnummer?
Och detta är bara några av alla problem och otroligheter som uppstår när man tror att man bara kan ta en historia och modernisera den. Man måste kunna - för att bara nämna några exempel - väva in internet, iPhones, ett gränslöst Europa och  alla nya medier, innan man ska våga sej på att försöka övertyga en publik om att det handlar om Sverige, idag.

Skådisarna är övertygande, och om det ibland dippar lite på min intressemätare så är det inte deras fel: det är sättet man valt att berätta historien. Själva bearbetningen är inte så lyckad, det här att modernisera berättelsen utan att tänka igenom vilka konsekvenser det skulle ha, och eftersom regissör och dramaturg var samma person så kunde ingen av dom komma med konstruktiv kritik till den andre. Det känns lite som om detta var den första idén, som en sån där plötslig snilleblixt man får när man läser en bok och ser framför sej hur den skulle bli på scenen, och att ingen sen av respekt har vågat säga: kanske vore det bättre om vi gjorde såhär. Eller: blir det inte lite konstigt om man gör såhär? 
Tyvärr är det ganska vanligt idag att man på scenen väljer bort att visa just det som är intressant, och här tycker jag att man har fegat genom att inte visa Jans väg in i galenskapen, hur hans sätt att se världen långsamt - eller var det plötsligt - förändrades. Efter paus är han bara helgalen, och jag känner mej lite snuvad på konfekten. 
Teater är inte vidare intressant om någon bara kommer in och skriker: Elmira har stuckit kniven i Klas-Gösta! Då har vi som publik liksom missat hela grejen. Och jag menar inte att vi borde ha fått se det blodiga dådet: nej, på teatern, tycker jag, ska man visa vad som leder fram till vändpunkten, stunden då det händer som inte kan tas tillbaka, sekunden då Elmira höjer kniven. Själva slakten kanske inte är vidare intressant, om han eller hon nu inte gör något utöver det vanliga. Går det till som det brukar på bio så är jag ganska ointresserad, men om Klas-Gösta till och med som döende skulle försöka övertyga henne om att han älskar henne, då är det något jag vill se. Eller om Elmira för varje knivhugg skriker förlåt, och låter som om hon menar det. Vad är det sista Klas-Gösta säger? Försöker han stoppa henne, eller finner han sej i det hela? Och givetvis vill jag se vad Elmira gör precis efteråt. En dålig dramaturg eller regissör skulle klippa där, släcka, starta en ny scen, men vad gör en människa precis efter ett mord? Jag vill veta. 
Kommer du ihåg i Chicago, när det första Roxie säger efter att hon har skjutit Fred Casley var ”I gotta pee!”?
Hur blev Jan galen? Gick det på en dag, eller var det som en vandrande demens? Hur tog hans fru det hela? Kontaktade man läkare? Att folk bara blev galna på Selmas tid, och fick vara det, det förstår jag, men vad gjorde man i Stockholm 2001? 
Om man med en uppdatering av ett verk försöker säga något, då måste jag förstå vad det är man försöker säga. Varför har man valt att bearbeta den? Försöker man säga något om vår nutid, genom att dra paralleller till ett äldre verk, eller försöker man säga något om ett äldre verk genom att dra paralleller till vår nutid?

Dessutom är pappan och dotterns relation lite outvecklad. Dom pratar om en speciell kontakt, men vi ser väldigt lite av den. Älskar hon sin pappa? Det verkar så när hon var liten, men sen vet jag inte. Det blir liksom oklart. Och när hon kommer hem och ser att hennes frånvaro gjort honom galen, vad känner hon då?
Kanske låter det som om jag motsäger mej själv nu, men det hade också varit intressantare om man inte haft någon Klara Gulla alls på scenen. Inte för att jag tyckte att skådespelerskan gjorde dåligt ifrån sej, utan för att hon inte hade behövt vara övertygande som liten flicka, tonåring, ung kvinna och så vidare, om vi, publiken, inte hade kunnat se henne. Då hade hon kunnat vara precis sådär underbar som hennes pappa tyckte att hon var, och det hade också kunnat medföra en intressant tolkning: fanns hon överhuvudtaget? 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Daniel. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

PAPPAN, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Hon gråter. Eller: har gråtit. Nu, när föreställningen är över torkar hon tårarna, lite så där skyndsamt och skyggt. Jag har inte märkt något under föreställningen, inte hört något snyftande eller så, så det måste ha varit tysta tårar.
Själv sitter jag med ett stort leende på läpparna. "


CABARET, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Vad jag vill säga, är att den har spelats en hel del, helt enkelt. Och för varje gång som den har satts upp har den blivit lite mer aktuell. Från att ha gått från någon slags dekadensglansig dystopi där man tänkte ”Hur kunde det hända?” har det gått till en verklighet där vi förstår hur det gick till, för det håller på att hända igen. "



ETT ROP PÅ HJÄLP I ORD OCH TON, ett Genrep, på soppteaterns på Kulturhuset Stadsteatern:

"Kommer du ihåg mot slutet i AMADEUS, när den begåvade Mozart liksom har trasslat till alltihop? Lite så känns det. Som en konstnär som inte klarar vardagen, som inte vet vad det är han vill säga, eller berätta, det bara kommer, utan att han vet hur och varför. "



tisdag 22 december 2015

SVINDLANDE HÖJDER, Moment:Teater, föreställning 143 13/12 2015

Original: Emily Brontë, Idé, koncept och manus:  Åsa Berglund Cowburn, I rollerna: Lotta Östlin Stenshäll, Sofia Rönnegård, Kostym: Kim Halle, Scenografi: Åsa Berglund Cowburn, Musik: Kate Bush o Simon Steensland, Bild: Kim Halle, Föreställningbilder: Anna Fyrsten, Producent: Daniel Szpigler 

My mum and I we live alone
A great apartment is our home
In fairhome towers
I have to keep me company
Two dogs, a cat, a parakeet
Some plants and flowers
I help my mother with the chores
I wash, she dries, i do the floors
We work together
I shop and cook and sew a bit
Though mum does too i must admit
I do it better
At night i work in a strange bar
Impersonating every star
I'm quite deceiving
The customers come in with doubt
And wonder what i'm all about
But leave believing
I do a very special show
Where i am nude from head to toe
After stripteasing
Each night the men look so surprised
I change my sex before their eyes
Tell me if you can
What makes a man a man?

WHAT MAKES A MAN A MAN
av Charles Aznavour

På pappret var det här en någorlunda välfylld söndag: två teaterföreställningar, en i Gubbängen, en i Farsta, och så en glöggfest hemma hos Abercrombie och Fitch Clone, och till slut: byte av VIp-korten till Patricias söndagkvällar. Inte nån baggis, kanske, men mycket möjligt - när man har cykel.

Det var innan trampan på cykel-fasiken gick av, dagen innan. Mitt på Årstabron. Jag hade stannat för att ta ett instagramfoto, och när jag ställde mej på tramporna för att dra därifrån, gick den ena av. Rakt av, precis där vevarmen möter den andra vevarmen. Eller säger man tramparmen? Av, var den i alla fall. 
Jag plockade upp trampan, la den i cykelkorgen, och började sparka mej fram, stående på den andra trampan, för att senare sätta mej på stången, liksom i damsadel. 
Medan jag sparkade mej in mot stan och jobbet - två dubbla och en följande julfest - försöker jag komma på  en ny strategi. 
Okej, så jag kan ta en taxi hem ikväll, efter festen, med cykeln i bagaget, det har jag gjort förr, men hur ska jag göra i morgon? 
Inget snack om saken, det måste bli tunnelbana, till Gubbängen, till Farsta, Mariatorget, och hem. Urk. 

Dagen efter var jag någorlunda pigg, trots någon nubbe, lite vin, och ett fantastiskt improviserat lucia-tåg. Taxi hem med cykeln var inget problem, det kostade bara hundra kronor extra, vilket det är klart värt. 
I vanliga fall är det bara att sätta mej på cykeln och börja trampa, så är jag där på en halvtimme, men med tunnelbana har jag ingen aning om hur lång tid det kan ta till Gubbängen. En timme? En och en halv? Jag ska hela vägen in till stan, och sen byta vid slussen, och så ut igen. Och så ska tågen givetvis stanna vid alla stationerna, och det kan ta - ? Säg att det är 20 stationer, vilket kanske är för lite, vem vet, men säg det; och varje station tar kanske fem minuter? Dörrarna ska öppnas, och folk ska av, och på, och så ska dörrarna slås igen. För att inte tala om all tid det tar att köra tåget mellan stationerna. Så, vad blir det? Fem gånger tjugo? Det är fem gånger två, plus en nolla. Så; 10 plus en nolla, det blir 100. 100 minuter. En timme, alltså. Och så kan tågen vara sena. Eller, om jag precis har missat ett så kan det ta tid innan nästa kommer. Och det är söndag, så då går det färre tåg. Säg att jag precis missar ett, då får jag vänta en kvart, och sen, vid slussen, missar jag ett till, då får jag vänta en kvart till, kanske längre, eftersom det är tåg med tre olika destinationer som går från den perrongen, Farsta, Bargarmossen och Hagsätra, tror jag. Det är minst en halvimme i att bara stå och vänta. Så vad blir det? En timme, plus minst en halvimme. Och sen har vi promenaderna, hemifrån mej till Tunnelbanan, kanske två kvarter, säg fem minuter, och sen promenade från Gubbängens tunnelbana till Moment:teater, det är fem minuter till, och så den där lilla promenaden uppför trapporna och ner igen, när man byter perrong och färdriktning vid slussen. Ska vi säga femton minuter, allt som allt? Så: en kvart plus en halvtimme, plus en timme. Nej, vänta, hundra minuter är inte alls en timme, det är en timme och fyrtio minuter! Det blir en kvart plus en halvtimme, plus en timme plus fyrtio minuter! Jag är sen!

Givetvis är jag tidig till föreställningen som börjar klockan tolv, och givetvis bara sliter jag upp ytterdörren till teatern, och går in. Och ingen är klar. Jag skymtar en halvklädd person i korridoren borta vid toaletterna, och en halvklädd kvinna tittar förvånad upp bakom baren, nästan lite skrämd. 
”Är jag för tidig? Har ni öppnat?” frågar jag, när jag fattar läget. 
”Va? Nej, jo, det gör inget, kom in… Ska du se föreställningen?”
”Ja, men jag kan gå ut, jag tänkte bara låna toaletten först…” 
”Nej, stanna, vi är snart klara, stanna, kaffet är på gång, snart…”
En tredje person dyker upp, någon som jag tror är foajéansvarig. Jag nickar, för att visa att jag inte är någon antifeminist-terrorist. 
Detta är nämligen en premiärproduktionen på en ny scen i Stockholm, tillägnad kvinnlig dramatik, och för att visa hur stort utrymme den kvinnliga dramatikern får, har man inrett scenen i en liten skrubb under en trappa, med en publikkapacitet på fyra personer. Projektet är redan en publiksuccé, då nästan alla föreställningar är utsålda. 
När man kommit någorludna i ordning, och jag besökt toaletten, anmäler jag mej i kassan och beställer en kaffe. Biljetten jag får är inte mycket större än ett frimärke, och jag tycker mej minnas en dokumentär om syskonen Brontë, där man berättade att de som barn brukade författa handskrivna böcker som inte var mycket större än den här biljetten. 
Någon har glömt att lämna växelkassa åt kvinnan i kassan, så jag blir bjuden på kaffet, får dessutom en saffransbulle, och sätter mej i den svarta lädersoffan. Varje gång jag kommer hit, till den här foajén, tänker på Tom Fords filmatisering av Christopher Isherwoods A Single Man, för det är nästan lika stiligt här. 
Jag dricker mitt kaffe. Ute på Gubbängstorget säljer man julgranar. Över högtalarsystemet spelar man en sång jag känner igen. 
1978 var jag 14 år, och i målbrottet. Hur kommer det sej att jag minns årtalet så exakt, undrar du? Jo, det var det året Kate Bush släppte sin första singel: Wuthering Heights, och jag rände runt på översta våningen i vårt hus och skreksjöng sången i samma tonart som skivan. Vissa gånger gick det bra, men med tiden blev det svårare, och rösten sprack oftare och oftare, tills jag lät mer som ett brunstigt rådjur. Tills slut protesterades det från våningen under. 
"Håll klaffen, du gör oss galna med ditt tjutande!"

Kate Bush skrev sången när hon bara var arton år, efter att ha sett en filmatisering av Emily Brontës bok på teven, och när singeln släpptes petade den ner ABBAs Taka A Chance On Me från förstaplatsen, och Kate Bush blev den första kvinnan att ha en egenhändigt komponerat verk på första platsen på Englands singellista.

Ytterligare två personer kommer in på Moment:teater. Två medelålders kvinnor, lite fnissiga, förväntansfyllda.Dom går fram till kassan, och jag lägger förvånat märke till att kvinnan i baren har bytt om: om jag minns rätt hade hon en ganska anskrämligt mönstrad klänning på sej, men jag kommer definitiv ihåg hennes bahytt, en slags damhatt med hakband som var populär från 1700-talet slut och fram till 1800-talets mitt, och som under senempiren hade utvecklats till att helt täcka kvinnans ansikte, när hon stod i profil. Tänk dej en keps där skärmen gjort så stor, både på brädden och längden, att den nästan helt tagit över, går ner över öronen, och skjuter ut så att inte ens näsan syns. Eller tänk såna där skygglappar som hästar har. 
De nyanlända frågar något men kvinnan i baren verkar inte förstå vad dom menar. Tydligen har den ena av kvinnorna, vi kan kalla henne Gertrude, läst på nätet att just den här föreställningen skulle föregås av julpyssel och glögg, och det var därför dom valt just denna dagen, och denna tiden. Något som kanske inte stämmer, för kassakvinnan har ingen aning om vad dom menar, och hon hittar ingen sån information på nätet. 
Men Alice vill ha glögg, så Gertrude ger sej ut, på jakt, rakt över gatan, och in på Coop. 
Jag är inte vidare trevlig mot människor jag inte känner. Det är inte det att jag är otrevlig mot folk, jag gillar att känna folk, men jag är inte speciellt intressad av projektet att lära känna folk jag inte känner, och jag är ganska nöjd med att hålla mej för mej själv, speciellt när jag går på teater. Alice och Gertrude är inte av den uppfattningen. För dom verkar detta vara lite av en sällskapsresa, och Alice sitter nu där, mittemot mej, leende, som om hon väntar på vad jag ska säga. 
”Det här ska bli spännande,” säger hon, trevande. Hon har vita stövlar, röda byxor, och en vit tröja. Som klädd för julfestligheter. Man skulle nästan kunna tro att hon hade en luciakrona nedpackad i ryggsäcken, eller i alla fall ett sånt där julglitterband som lucias tärnor har runt huvudet. Eller en tomteluva, men hon har känt av rummet och kommit fram till att det är inte läge för sånt idag. 
Jag nappar inte:
”Ja.” säger jag, med en väl avvägd balans mellan entusiasm och reservation. 
”Var det svårt att få biljetter?” försöker hon.
”Nej.” Jag känner att ren artighet kräver att jag inte bara uttrycker mej enstavigt: ”Jag fixade biljetten väldigt tidigt…”  
Hon lyser upp, och lutar sej fram:
”Vi fixade också biljetterna väldigt tidigt….”
Jag ler, dricker kaffe, och utan att försöka verka otrevlig, plockar jag upp programmet. 
”Det här ska bli spännande,” upprepar hon, liksom slocknar lite, och lutar sej tillbaka. 
”Ja…” mumlar jag. Det är ett väldigt kort program. Litet, och kort. Ett ihopvikt A4, men det duger gott och väl till det jag behöver det. 

Wuthering Heights, Emily Brontës enda bok, skrevs mellan 1845 och 1846, och publicerades 1847 under den manliga pseudonymen Ellis Bell. Året därpå dog hon, 30 år gammal, av tuberkulos, förvärrad av en förkylning hon drog på sej på den alkoholiserade broderna Bramwells begravning. Året därpå dog hennes syster, Anne, författaren till Agnes Grey och The Tenant of Wildfell Hall. Den enda, kvarvarande systern, Charlotte, författaren till Jane Eyre, Shirley, Vilette och The Professorlevde i ytterligare sex år, och dog 1855, 38 år gammal. 
Är det bara jag som tycker att deras liv borde kunna bli en helt fantastisk pjäs?

Boken handlar om Lockwood, en man från södra England som 1801 hyrt ett hus i Yorkshire, som när han besöker sin hyresvärd,  Heathcliff, en surmulen man som bor i en bondstuga ute på en avlägsen hed, blir han överraskad av ett snöoväder, och måste övernatta där. Innan han somnar hittar Lockwood några böcker och inristningar tillhörande Cathy, en kvinna som verkar ha bott i rummet tidigare, och om natten drömmer han att hon knackar på rutan. När han öppnar fönstret sticker hon och griper honom med en iskall hand, och vägrar släppa taget. 
Väckt av hans skrik rusar Heathcliff in i rummet, öppnar fönstret och börjar ropa ut i natten efter Cathy. 
Väl hemkommen börjar Lockwood, med hjälp av sin hushållerska Nelly, nysta i vad det egentligen var som hände mellan Cathy och Heathcliff. 
Det är en slags gotisk kärlekstriangel, med Cathy som dras mellan den oborstade, vilda hittepojken Heathcliff, som hon vuxit upp med, och som är så lik henne själv, och den sofistikerade, välbärgade Edgar Linton, som symboliserar något hon vill bli. Vad hon än väljer skulle hon blir olycklig och ångra sitt val, vet vi, och i det här fallet väljer hon inte den farlige och sexige utan den trygge och tråkige, trots att hon inte alls älskar Edgar lika mycket. 
Det har gjorts massor med filmatiseringar, både i England, Hollywood, Bollywood, Japan, Frankrike, och i Filippinerna, man har gjort operor, musikaler och pjäser.  2003 gjorde MTV en version som utspelade sej på Highschool, och jag konstigt nog lite sugen på att se den. Och 2001 skrev Claude-Michel Schöenberg, han med Les Miserables, du vet, sin första ballett, och United Kingdom's Northern Ballet Theatre Company uppförde Wuthering Heights 2002, och den är jag rejält sugen på. 

En oväntad bonus med att vara del av en så liten publik, är att kvinnan bakom disken kan våra namn. 
”Gwendela Juggernaut?” frågar hon, när den fjärde personen gör entré. 
”Ja?”
Hon är lång, smal, glasögonbärande, och verkar lika socialt intresserad som jag, just då. Gertrude, som kommit tillbaka, har översett uppvärmingen av den alkholfria glöggen, och nu ställer hon ned en rykande mugg framför Alice, och säger till mej: 
”Glögg?”
”Nej tack.” Jag försöker låta glittrande glad över att bli bjuden, och samtidigt beklagande att jag inte kan ta emot deras generösa gåva. 
Hon verkar inte besviken, och vänder sej till Gwendela Juggernaut:
”Glögg?”
”Ja, okej,” svarar hon, som om det hela vore lite besvärligt, men hon inte vill vara en tråkmåns. 

”Kom in, kom in, kom in,” lockar Cathy innifrån skrubben, nästan som ett skogsrå, eller som en av Odysseus sirener, dom där sjöjungfruarna som lockade sjömännen i fördärvet med sin sång. Vi hukar oss, och går in. Det är litet. Väldigt litet. På golvet ligger trasmattor, man har spänt hönsnät över de mörkmålade väggarna, och hängt en massa krimskrams däri; plastblommor, röda glashjärtan, paljettglittriga lila handväskor, pärlhalsband, julgransdekorationer. Det ser ut lite som ett slags altare, eller som om ett dagisbarn fått inreda. Ett dagisbarn som älskar glitter, rosa, blommor, siden och sammet. Eller som nån som har försökt göra det bästa av en ohållbar situation. 
Precis innanför dörren, på var sida, efter varandra, lite som bänkar i kyrkan, står två bönpallsliknande, vadderade - Jag vet inte vad jag ska kalla dom. Du vet såna där bommar dom har gymnasitk på? Tänk dej en sån, och så krymper du den, tills den är rumpbred, och lika hög. Det är våra ryggsrödslösa stolar, och dom är förvånansvärt bekväma, i alla fall för en så kort föreställning. 

Kvinnan som tar emot hos har en empireinspirerad klänning, ena armen har en puffärm den andra är holkärmad, och det sitter en rosett vid den djupa urringningen. Tyget är tunnt, ser lite billigt ut: vit botten med rosa blommor och gröna blad, nästan som en dålig kopia av ett möbeltyg från Svensk Tenn, du vet, Amaral av Josef Frank? Hon har röda läppar, rosade kinder, och hennes hår har några rosa blommor instuckna och korkskruvslockar vid tinningarna. 
Knappt har hon hunnit börja, innan monstret mellan hennes ben tittar fram. 

Själv föreställningen skulle jag beskriva som charmig, varm, omhändertagande och intensiv. Tiden går så fort att det nästan känns som om jag skulle kunna hållit andan, från början till slut. 

Jag vet inte om någon som inte har läst boken kommer att gå ifrån den här föreställningen och känna att dom har en klar uppfattning av vad den handlar om. 
Och i ärlighetens namn går det inte att göra den här berättelsen på tolv minuter. Eller går och går: det skulle bara bli ett jädra rabblande, och faktum är att man inte ens försöker. Det här är inte en dramatisering av Emily Brontes verk: detta är en föreställning inspirerad av hennes bok. Man hittar en nyckel till föreställningen i Karin Johannisons förord till en pocketupplaga av boken, och man fokuserar istället på att göra ett nedslag i karaktären Cathy, och visa upp hennes två sidor, den fogligt feminina och den vilda, upproriska. 
Rosetter flyger, lockar raknar och klänningar spricker, när dom sätter igång och frågar sej: vem har rätt, och vad är rätt, och vem och vad, är du och jag?
Feminism är ganska knepigt, då den är ganska svår att definiera, tycker jag. Alla har sin egen syn, sin egen tolkning, sin egen variant, och sin egen sanning, men det känns ibland som om man stirrar sej blind genom att bara titta på Mannen, att relatera allt till honom, vilket jag tycker är att ge honom alldeles för mycket utrymme, och bara är ännu ett sätt att marginalisera kvinnan. Skulle feminism kunna existera i en värld där alla är kvinnor och där all kärlek är lesbisk? Finns feminism bara för att det finns ett förtryck? 
Därför är det väldigt skönt att se ett feministisk verk som vänder sej inåt, och fokuserar på kvinnan själv. Vad är egentligen en kvinna, och vad gör en människa till kvinna?
På vägen därifrån, charmad och upplyft, möter jag kvinnor, två och två, som kanske dom också kommit hit för att få svar på den frågan.

Själv är jag på väg till nästa föreställning, som av en tillfällighet råkar vara en musikalversion av PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, sagan om en kvinna som blir definierad av en legym.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Daniel och MOMENT:TEATER, Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6254:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


TRYFFELSVIN på Kompani1:

"Jag antar att du inte har missat att Teater Playhouse har flyttat till en ny teater? Dom har tagit över Spagetthioperan Reginas gamla scen på Drottninggatan, slitit ut hela innanmätet och börjat om från grunden. 
Men du har inte funderat på vad som hände med deras gamla scen, den uppe vi Östermalmstorg? Har den blivit galleria, massagesalong, nagel- och tandblekningsinstitut eller bingolokal, tänker du? Kanske har Shurgard flyttat in? "


SATANS DEMOKRATI
"Min kompis Ricky DeSplit åkte till New York nån gång 2011 eller 2012, kom hem, och flämtade: 
”Jag har sett SLEEP NO MORE! Ni måste se SLEEP NO MORE! Alla måste se SLEEP NO MORE!!!”
Tydligen gillade han det, antog jag. Vad jag förstår på hans frustande berättande, har man tagit över ett gammalt hotell och spelar upp MacBeth som en slags vandringsteater. Alla åskådarna har masker på sej och man får gå från rum till rum, och själv välja var man vill stanna, och, som Ricky DeSplit sa:
”Folk badar nakna, i blod, i ett badkar!”

Det verkar som om initiativtagarna till Satans Demokrati också varit i New York, och inget fel med det. Jag tycker bara det är synd att det inte görs bättre, när man nu klart och tydligt har kunnat se hur det ska göras?"


EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD på Wermland Opera:

”Jag tror inte dom inser hur lyckligt lottade dom är i Karlstad. Eller i Värmland, för den delen,” säger min kompis Patti-Li Leuk, när vi sätter oss i bilen, efteråt, för att köra hem till Stockholm. Vi hade hittat en parkeringsplats precis runt hörnet till Wermland Opera, och  han har precis bytt om från någorlunda fina kläder, passande för att gå på teater, till myspysbyxor bekväma nog för några timmars bilande. 
Och kanske är det så? Kanske har värmlänningarna inte en aning om hur bra dom har det, att det kommer folk åkande från hela Sverige för att få en chans att en enda gång få se något dom kan drälla in nästan varenda kväll och njuta av.