måndag 29 februari 2016

Idag ser jag fram emot -

- ett publikrep av AMERICAN HOTEL, Av Sara Stridsberg, Regi Ingela Olsson, Scenografi och ljus, Jens Sethzman, Kostym Nina Sandström, Mask Anna Jensen Arktoft, med Liv Mjönes, Shanti Roney, Peter Gardiner, Ann-Sofie Rase, Anders Johannisson.



Från Kulturhuset Stadsteaterns hemsida: 
"I en övergiven skyskrapa någonstans i Detroit, Amerika, befinner sig Carter och Vladimir. Vladimir vill att Carter ska hjälpa honom att dö. I en annan del av staden befinner sig Vladimirs tvillingbror Jack, som Carter tidigare levt med. Tillsammans har de ett barn, som hon inte längre träffar. Utanför förvandlas världen, blir långsamt till ruiner.
Detroit, den en gång blomstrande staden med en stark bilindustri och stora förhoppningar, gick 2013 i konkurs. Den kapitalstarka befolkningen flyttade därifrån och lämnade delar av staden öde. American Hotel skildrar några av dem som blev kvar. Vad händer i en människa när världen omkring henne rämnar och hon förlorar allting?

Med American Hotel debuterar författaren och dramatikern Sara Stridsberg på Kulturhuset Stadsteatern. För regin står Ingela Olsson, som har flera framgångsrika samarbeten med Sara Stridsberg bakom sig, nu senast Konsten att falla."

lördag 27 februari 2016

Idag har du chansen att inte missa -

- LOLA BLAU på Kulturhuset Stadsteatern, i vad jag tror är sista föreställningen: 

Ett står klart och lysande: Sara Jangfeldt är fenomenastisk. Jag vet inte när jag såg en sån imponerande prestation senast. Och absolut inte när jag såg det i ett musikalsammanhang. Det är ingen dålig pjäs, men hon gör den till ett litet mästerverk. Hon överskrider verkets murar, expanderar, blåser ut begränsningarna, lyfter upp det, förvandlar det, ger det en värdighet och något utöver det vanliga. Och det är inte det att hon kommer in och briljerar, lutar sej tillbaka mot en fascinerande persona och liksom ställer sej utanför föreställningen och glänser; hon är Lola, hon är där, mitt i, med hink och högaffel, redo att mocka upp och skyffla skit. Här lirar man i en helt annan division, där man sen länge passerat det rena hantverket, och börjat experimentera med scenisk konst. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/lola-blau-kulturhuset-stadsteatern.html

LAMPEDUSA på Kulturhuset Stadteatern: 

"Jag stirrar på skärmen. LampedusaDen ganska utsålda föreställningen?
Det finns dom som hänger med, som har fingret i luften och känner vart de nya, friska vindarna  blåser, som märker när något nytt dyker upp på horisonten, som hör snacket, och som hänger med. Jag är inte en av dom. Jag är ur synk, en anakronism, bara här på tillfälligt besök, och inte riktigt bekant med nutidens seder och bruk."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/lampedusa-pa-kulturhuset-stadsteatern.html 

LIVLÄKARENS BESÖK, på Kulturhuset Stadsteatern: 


"”Nu går ljuset ner,” säger kvinnan bredvid mej.
Folk kommer in på scenen. 
”Nu börjar det, nu kommer dom…”
En av dom är kung.
”Det där är kungen…”
Jag vänder mej till kvinnnan:
”Du tänker inte hålla på och prata hela föreställningen, va?”
Det tänkte hon inte."


RONJA RÖVARDOTTER av Astrid Lindgren på Kulturhuset Stadsteatern. 


"För att skilja sej från andra produktioner har man valt att drapera produktionen i en slags minimalistiskt Steampunk. Steampunk är en slags science-fiction-estetik hämtad ur Vilda Västern, de Viktorianska skönhetsidealen, Jugend och en slags överdekorerad industrialism. Urverk, kugghjul, korsetter, insekter,  bas-tubor och valthorn. Tänk Jean-Claude Forests originalteckningar av Barbarella, Broadwayversionen av Wicked, eller filmerna Metropolis eller Brazil. "

Låter det intressant? Här är resten: 

OCH GE OSS SKUGGORNA, på Dramaten:


Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som har tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.

Låter det intressant? Här är resten: 

≈ [UNGEFÄR LIKA MED] av Jonas Hasen Khemiri i Regi Farnaz Arbabi:

"Plötsligt har jag slängt mej in i det hela. Jag vänder mej till kvinnan, som jag nu ser inte alls är så gammal som jag först trodde, och antagligen är mer en kompis än en mamma:
”Vaddå, menar du att du hellre sitter här och väntar på att nån som jobbar här ska komma och säga till dej att du ska ta bort den?”
Hon tvekar, lite:
”Ja, det är väl inte hans jobb att säga till mej vad jag ska göra?”
”Du fattar inte av dej själv att ni inte ska sätta upp saker på scenen? Du fattar inte att halva publiken just nu sitter och undrar vad ni är för idioter som ställer upp era muggar på scenen, som om det här vore nåt jävla cafébord?”"

Låter det intressant? Här är resten: 

CHARLEYS TANT på Intiman, ett genrep:


Claes Malmberg, som Lord Babberly, ”Charleys Tant”, är överraskande bra. Det är ganska vanligt att killar, när dom ska föreställa komiska fruntimmer, antingen fjollar till sej något hysteriskt, eller tar den andra vägen: dom är många gånger mer manliga i klänning än dom var innan dom fick på sej den. Här faller man inte i den enkla fällan. Efter ett tag glömmer jag faktiskt bort att han ska föreställa en man som föreställer en kvinna, och köper honom helt som en något monstruös kvinna. En vansinnigt rolig, monstruös kvinna. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/charleys-tant-intiman-genrep.html

JERSEY BOYS, På Chinateatern:

"De fyra huvudrollerna är på scenen nästan hela tiden, men jag undrar ibland om dom inte har det lugnare än den övriga ensemblen, som - när dom inte står på scen - måste stressa sej igenom snabbyten á la merde - hemsnickrad franska för ’från heliske’. Ibland känns det som om dom bara går ut, slänger av sej kläderna, tar på nya, vrider peruken ett kvartsvarv, och går in på scenen igen, nu som en ny person. Detta är verkligen att utnyttja de naturliga tillgångarna. "


FÖRKLÄDET, på Göta Lejon:

”Detta är en av mina favoritmusikaler,” säger min kompis Abercrombie Clone, precis innan det börjar. Vi sitter på femte bänkraden, parkett, nästan i mitten.
”Men gud, samma här!” svarar jag, lite förvånad, för vi brukar ofta tycka olika.
Jag har inte varit ett dugg orolig, inte under hela dagen, inte under hela veckan sen jag hämtade ut biljetterna, inte sen hörde att dom skulle sätta upp föreställningen på Göta Lejon, men nu, när vi sitter i salongen, knaprande Skittles, inköpta på Sju-elva runt hörnet, är första gången jag blir rädd. Riktigt rädd.
Vaffan händer om jag hatar det?

fredag 26 februari 2016

SALONG HALLWYL: EN AFTON MED ITALIENSK OPERA, konsert, Hallwylska muséet, föreställning 16, 22/2 2016.

Medverkande: Michaela von Koch, sopran, Susanna Sundberg, alt, Magnus Hybbinette, tenor, Richard Hamrin, baryton, Jan-Erik Sandvik, piano.

So many drinking songs were waiting to be sung,
So many wayward pleasures lay in store for me
And so much pain my dazzled eyes refused to see.
I ran so fast that time and youth at last ran out
I never stopped to think what life was all about,
And every conversation I can now recall
Concerned itself with me, me, and nothing else at all.
Yesterday the moon was blue
And every crazy day brought something new to do,
I used my magic age as if it were a wand
And never saw the waste and emptiness beyond.
The game of love I played with arrogance and pride
And every flame I lit too quickly, quickly died.
The friends I made all seemed, somehow, to drift away
And only I am left on stage to end the play.
There are so many songs in me that won't be sung,
I feel the bitter taste of tears upon my tongue.
The time has come for me to pay for yesterday
When I was young...

Yesteday When I was Young
av Charles Aznavour

Det hade börjat bli kallt igen. Riktigt kallt. Sådär kallt att det kändes som om det liksom inte hade gått om jag inte haft min Tenson-parkas: jag hade frusit ihjäl, eller fått vända om, som en sån där upptäcksresande som gett sej den på att ta sej till Nordpolen, men inte varit adekvat utrustad. 
Patti-Li Leuk står redan utanför och väntar när jag låser fast min cykel vid järnstängslet som löper mellan Hamngatan och Berzelii Park, men jag känner först inte igen honom: han är uppklädd, finklädd; han har sin fiskbensmönstrade grå yllerock på sej, den han bara har när det är lite utöver det vanliga, vilket för det mesta brukar vara vid såna här tillfällen: när vi går på konserter. Och kanske nyår. Och om vi hamnar på någon premiär, nångång. 
På vägen hit har jag lyssnat på en podcast om New York, med Bowery Boys, avsnitt nummer 199, Battle For The Skyline, och nu tar jag av mej mina vita hörlurar, virar ihop sladden, stoppar ner dom i min rygga, innan jag skyndar över gatan, över spårvagnsspåren, fram till Patti-Li, och så går vi in på Hallwylska Museet. 
Det här är, ärligt talat, mer hans grej. Han har mycket bättre koll på opera än vad jag har. Han hör med en gång vad det är för en melodi, och vet varifrån den kommer. Jag kanske känner igen den, men kan liksom inte placera in den i  sitt sammanhang, om det inte är något väldigt välkänt, som hitarna ut Carmen, eller så. 
Det fanns en tid när jag inte alls klarade av operan, när jag tyckte att själva sången kändes ansträngd, strypt, snörpt, men jag vet inte om jag har vant mej, för jag tycker inte att det låter så längre. För det mesta. 

Hoarders är inte att förakta, om dom är av ett särskilt slag. Jag talar inte om såna där stolpskott som samlar på tomma konservburkar och gamla dagstidningar och inte riktigt vet hur många katter dom har, och mer verkar ha svårt att hitta till grovsoprummet än att dom är några genuina samlare, utan jag talar om såna som släkten Hallwyl, närmare bestämt Grevinna Wilhemina von Hallwyl, och hennes dotterson Rolf de Mare. Hon är hjärnan bakom Hallwylska Museet, och han är anledningen till att vi har ett Dansmuseum. Båda museerna är väl värda ett besök, nej, förresten, jag skulle nog säga att det är ganska obligatoriskt att ta sej dit. 
Man blir avprickad nere i vestibulen, går upp till kapprummet för att hänga av sej, och så ner till det stora köket för ett glas vin och lite snacks. Det är ett tag sen vi sågs, och vi har en hel del att prata om. Bakom själva köket finns ett litet rum, där man serverar vinet, och vi blir hängande där, bubblandes och babblandes, och vi märker inte att folk börjar bege sej upp till den stora salongen, för att ta plats inför konserten. Inte förrän en kvinna kommer fram och vänligt informerar oss om att det är börjar bli dags att ta plats, inser vi att tiden liksom rusat iväg, och vi stolpar uppför trapporna, och får två platser, nästan längst bak. 
Har du varit här, nångång, i den gyllene salongen? Visst känns det lite om man befinner sej i ett av de mindre rummen i Versailles? Man skulle inte kunnat tro att det här rummet, och hela huset, knappt är hundra år gammalt. Bygget stod klart 1898, och var hypermodernt, för den tiden. Fullproppat med antikviteter, men hypermodernt. Man hade centralvärme, kylskåp och elektriskt ljus, vilket var väldigt ovanligt, på den tiden.
Det är italiensk opera-afton, vilket betyder mycket Verdi och Puccini, och det är verkligen inget att förakta. Man är fyra sångare, två kvinnor och två män. Tenoren är lite äldre, smärt men gråhårig, och det verkar också som om det är han som är initiativtagare och ansvarig för det hela. Barytonen är ung, håller precis på att avsluta masterprogrammet på operahögskolan, och till sättet är han mer en tenor än en baryton, om du förstår vad jag menar? Det är lite Sturm und Drang över honom, lite Lord Byron, han är lite som gjord för att komma inrusande som en svartsjuk, försmådd, lätt hysteriska förste älskare, och jag tror att såna roller vanligtvis sjungs av en tenor. 
Han är klädd i svart kostym och vit skjorta, medan den äldre mannen bär frack, och vid presentationen skämtas det om detta, när tenoren säger att barytonen är ensamstående, och har försökt tvätta sin frack i tvättmaskinen, vilket förklarar hans enkla kostym. Jag förstår att man vill uppmärksamma och förklara skillnaden i kläder, för det ser lite skevt ut, lite som om den ene är på väg att hämta sitt nobelpris, medan den andre är på väg hem från en kräftskiva, men som skämt är det lite i gubbigaste laget: det antyder liksom att om han hade haft en liten kvinna därhemma så hade hon tagit tag i det hela, och hindrat honom från att göra något så dumt som att försöka vattentvätta en frack. 
Men skämtet går hem, hos den här publiken, som alla är lite till åren komna, så om målet helgar medlen så är det kanske inte något att tjafsa om. Och kanske har han verkligen försökt tvätta sin frack, vem vet? Men jag köper inte att han skulle kunna ha en liten kvinna därhemma. Han verkar inte vara den typen. 
Alten påminner mej om någon, nej, om flera. Hon har lång hals, ovalt ansikte och tjockt mörkt hår, klippt i en bred lugg, och är en slags blandning av Betti Page och Annie Golden, hon som spelade Lynette "Squeaky" Fromme i Stephen Sondheims och John Weidman's musikal Assassins, och som kanske är mest känd för sin roll i filmen Hair. 
Efteråt måste jag fråga Patti-Li vad det var vi hade fått höra, för jag minns inte allt. Han har ett mycket bättre minne för sånt här än vad jag har, och han mindes att tenoren sjöng La Donna e Mobile, ur RIGOLETTO, och E lucavan le stelle, ur TOSCA, att kvinnorna sjöng blomsterduetten ur MADAME BUTTERFLY, och herrarna sjöng duetten ur LA BOHEME, och så avslutade man med en trio från COSI FAN TUTTE, och extranumret var O Sole Mio, som framfördes lite som en kvartett.

Höjdpunkten för mej, var när sopranen sjöng Ebben? Ne andrò lontana ur LA WALLY, den ur Diva, du vet? Då försvann jag totalt, tillbaka in i mina minnen, in i diffusa, grumliga flashbacks, fyllda av plötsliga bilder och situationer utan vare sej rim eller reson, såna där minnesbilder man har efter en sån där drömfylld, orolig sömn man haft en fullmånesnatt.
Jag minns inte när och var jag första gången såg Diva, den franska filmen om en ung brevbärare som spelar in en bootleg av en konsert med en operasångerska som aldrig gjort en skiva, och som råkar komma över ett annat kassetband, där en prostituerad berättar hemligheter om en högt uppsatt man. 
Kanske gjorde den ett så starkt intryck på mej att omgivningen blev oviktig? Det kan ha varit när jag var på ett kort besök i Malmö, under gymnasietiden, eller kanske spelades den på biografen jag bodde ovanpå, på Larmgatan i Kalmar? Jag minns dom enorma fabriksliknande lokalerna, de vackra bilderna av Paris, spänningen, men framför allt - musiken. 
Jag vaknar till när det tar slut, när musiken tystnar och applåderna börjar. Det här rummet, och den här musiken - det är inte en helt oangenäm verklighet att komma tillbaka till. 


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 295:- ! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

KÄRLEK OCH POLITIK, en publikrepetition på Kulturhuset Stadsteatern: 

Du vet hur operapubliken ibland, efter en särskilt fantastisk aria eller duett, avbryter handlingen, ställer sej upp och applåderar så att det rungar? Om det är på film kan det till och med hända att dom kastar hattar i luften och ropar Da Capo!
Under måndagens publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK får jag flera gånger - efter sällsamt vällevererade insatser - lust att kasta min brandgula mössa i luften, ställa mej upp, ropa bravo! och klappa i händerna. 


CELUI QUI TOMBE, med Compagnie Yoann Bourgeois, på Dansens Hus:

"Jag hinner tänka en himla massa, när parkettgolvet vippar, och det blir svårare och svårare att hålla balansen: Om hur vi liksom, sen flera år tillbaka, har funnit oss i att långsamt få det sämre, utan att protestera. Hur det naggas och nafsas. Snaran har dragits åt, sakta, och vi har liksom inte märkt att det har blivit svårare och svårare att andas. "


KöPER på Kungliga Operan:

Det är något fascinerande med det fysiskt avvikande, ovanliga, för barn, och - antar jag - för oss vuxna. Vi vet att vi inte får titta, inte får stirra, men vi vill, och kan ibland inte låta bli. Det finns dom som vill att man tittar: såna med konstigt färgade linser, piercingar, tatueringar och andra ingrepp, och så finns det dom som nog är ganska trötta på att vi glor: Hon, i rullstol, vars kropp inte är mycket större än hennes huvud, han, vars händer verkar sticka ut hur axeln, han, vars ryggrad är så sned att han behöver käppar för att hålla sej upprätt. Är det där en puckel?

Låter det intressant? Här är resten: 


Idag har du chansen att inte missa -

- LAMPEDUSA på Kulturhuset Stadteatern: 


"Jag stirrar på skärmen. LampedusaDen ganska utsålda föreställningen?
Det finns dom som hänger med, som har fingret i luften och känner vart de nya, friska vindarna  blåser, som märker när något nytt dyker upp på horisonten, som hör snacket, och som hänger med. Jag är inte en av dom. Jag är ur synk, en anakronism, bara här på tillfälligt besök, och inte riktigt bekant med nutidens seder och bruk."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/lampedusa-pa-kulturhuset-stadsteatern.html 

- KÄRLEK OCH POLITIK, en publikrepetition på Kulturhuset Stadsteatern: 

Du vet hur operapubliken ibland, efter en särskilt fantastisk aria eller duett, avbryter handlingen, ställer sej upp och applåderar så att det rungar? Om det är på film kan det till och med hända att dom kastar hattar i luften och ropar Da Capo!
Under måndagens publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK får jag flera gånger - efter sällsamt vällevererade insatser - lust att kasta min brandgula mössa i luften, ställa mej upp, ropa bravo! och klappa i händerna. 


Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/karlek-och-politik-publikrepetition.html

FÖRKLÄDET, på Göta Lejon:

”Detta är en av mina favoritmusikaler,” säger min kompis Abercrombie Clone, precis innan det börjar. Vi sitter på femte bänkraden, parkett, nästan i mitten.
”Men gud, samma här!” svarar jag, lite förvånad, för vi brukar ofta tycka olika.
Jag har inte varit ett dugg orolig, inte under hela dagen, inte under hela veckan sen jag hämtade ut biljetterna, inte sen hörde att dom skulle sätta upp föreställningen på Göta Lejon, men nu, när vi sitter i salongen, knaprande Skittles, inköpta på Sju-elva runt hörnet, är första gången jag blir rädd. Riktigt rädd.
Vaffan händer om jag hatar det?

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/forkladet-pa-gota-lejon-forestallning.html

JERSEY BOYS, På Chinateatern:

"De fyra huvudrollerna är på scenen nästan hela tiden, men jag undrar ibland om dom inte har det lugnare än den övriga ensemblen, som - när dom inte står på scen - måste stressa sej igenom snabbyten á la merde - hemsnickrad franska för ’från heliske’. Ibland känns det som om dom bara går ut, slänger av sej kläderna, tar på nya, vrider peruken ett kvartsvarv, och går in på scenen igen, nu som en ny person. Detta är verkligen att utnyttja de naturliga tillgångarna. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/jersey-boys-pa-chinateatern.html




torsdag 25 februari 2016

Jag vill passa på att rekommendera -

- C/ompanys dansföreställning Dan-Su, som just nu går på dansen hus. Den spelar 25/2 och 26/2, och är väl värd ett besök. En förtrollade afton, med kritor, tarmsystem och innovativ och mycket humoristisk dans av det svenskjapanska kollektivet. 


Rapport kommer snart, men ta tillfället och se föreställningen innan det är över.

Länk HÄR.

onsdag 24 februari 2016

KÄRLEK OCH POLITIK, publikrepetition, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 15 22/2 2016

Drink with me
To days gone by
Can it be
You fear to die?
Will the world remember you
When you fall?
Could it be your death
Means nothing at all?
Is your life just one more lie?

Drink with me
To days
Gone by
To the life
That used
To be

Drink With Me
ur LES MISERABLES
Musik Claude-Michel Schönberg
Text Alain Boublil and Jean-Marc Natel (Fransk text)
Herbert Kretzmer (Engelsk text)

Av Friedrich Schiller, Översättning Frederik Sjögren, Regi Staffan Valdemar Holm, Scenografi och kostym Bente Lykke Møller, Ljus Torben Lendorph, Ljud Kristian Oscarsson, Mask Ulrika Ritter, med MEDVERKANDE PÅ SCENEN, Gerhard Hoberstorfer, Simon Reithner, Robin Keller, Eva Rexed, Andreas Kundler, Lennart Jähkel, Kajsa Reingardt, Maja Rung, Claire Wikholm, Åke Lundqvist, Jonas Blixt, Magnus Hammer, Oskar Laring, Sebastian Prada.

Du vet hur en operapublik ibland, efter en särskilt fantastisk aria eller duett, avbryter handlingen, ställer sej upp och applåderar så att det rungar? Om det är på film kan det till och med hända att dom kastar hattar i luften och ropar Da Capo!
Under måndagens publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK får jag flera gånger - efter sällsamt vällevererade insatser - lust att kasta min brandgula mössa i luften, ställa mej upp, ropa bravo! och klappa i händerna. Vissa gånger skulle jag nästan vilja att man gjorde om vad-det-nu-är-man-har-gjort, en gång till:
Det här är artisteri utan skyddsnät, det är balansgång på spänd lina, och det är flygande trapetskonster långt över det vanliga.
Jag älskar skådisar som låter rollen tänka och reagera, där det inte verkar som om man redan har svaret på alla frågor, och en klar inställning till vad som sker, och vad man känner. Skådespelaren kanske måste veta vad som händer, vad som ska uppfyllas, vilka mål som ska nås, men rollen behöver det inte. 
Det är mycket intressantare att se en Richard III som inte i förväg vet vad som ska hända, som hela tiden planerar, reviderar, parerar, och visst är det väl att föredra en Fröken Julie som inte redan innan första entrén lagt fram en nyslipad rakkniv, eller en Romeo och Julia som som knappt ser varandra, för att det är liksom inskrivet i manus att dom ska bli förälskade?
Att se Maja Rung, Simon Reithner och Robin Keller i den här orkanen av känslor, händelser och intriger är som en liten julklapp i Februari. Det är en masterclass i hur man leker med publiken, i hur man charmar och chockar, niger och knockar

Måndagar brukar vara ganska föreställlningslösa. Jag gillar inte vilja sitta hemma på kvällarna, men ibland går det liksom inte att nosa upp något, för inget händer i stan. Och dessutom, ifall jag nu blir tvungen att vara hemma, så blir det den enda kvällen den här veckan: jag är uppbokad alla andra. Det är opera på Hallwylska, föreställningar på Dansens Hus, och konserter på Kulturama. Och om det nu inte går att undvika, så kan jag ju kanske ta tag i sorteringen av böcker, eller organiserandet av någon låda, eller garderbo, eller alla skåp, eller…. eller… Snark…
Så var det tänkt i alla fall, tills min kompis Ticket Master messade och frågade om jag ville hänga med på publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK, på Kulturhuset Stadsteatern. 
Ville jag gå på teater? Skiter Påven i skogen? 

Det är inte så att jag har ett missbruk, men jag skulle nog inte säga att jag har problem totalt under kontroll. Jag vet att jag borde låta bli, men det går bara inte. Det handlar inte om gå på teater, utan om mitt bokköpande. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Och det är inget stort problem, inte ens ett problem, men det är som om jag väntar på ett litet hål i verkligheten, där jag kan krypa in, och där tiden står still, och där jag kan läsa alla dom där böckerna som tornar upp sej härhemma, som en miniversion av Manhattan.

Men när dom skriver ”Alla böcker halva priset” då är man väl en idiot om man inte stannar cykeln och poppar in? Jag menar: halva priset? Och eftersom det är second hand så är dom ju billiga från början? Man behöver ju inte handla, man kan ju bara kolla vad som finns?
En halvtimme senare kommer jag ut med en bok om Stockholms historia, en om Kungsträdgården, en om Kostymhistoria, och så något så konstigt som en ny bok av Charlotte Brontë. Hon med Jane Eyre, du vet? The Green Dwarf, heter den, och den skrevs när Charlotte var 17 år gammal, och är bara 116 sidor lång. 
Dessutom hittade jag äntligen en dvd av Mean Girls, en film som jag jagat lite halvdant i något år. Jag har aldrig sett den, men det känns som om jag borde, för det görs en himla massa referenser till den på de kanaler jag följer på Youtube.

Jag och Ticketmaster har fått plats nästan längst fram. Rad två. Han har kollat upp att det tydligen ska vara delvis dold sikt så här långt fram, och det kanske det är, men inte där vi sitter. Eller kanske är det så att vi är tillräckligt långa för att se över ljusramperna som ligger längst fram på scenkanten? Jag antar att dom som sitter lite längre bak kan se scengolvet, men det är inget jag direkt saknar. Jag förstår, ganska snabbt, att det är täckt av rullband.

Schillers KABALE UND LIEBE hade premiär exakt 180 år innan jag föddes, den 13:e April, 1784. Ordet Kabale, förresten, kommer från det judiska kabbala, och betyder här hemlig sammansvärjning. 
1784 är året som den amerikanska revolutionen avslutas, det är första gången som fenomenet svarta hål nämns i skrift, den första importerade balen bomull kommer till England, men det var framför allt året då Elizabeth Thible blir den första kvinnan att åka luftballong, i Lyons, Frankrike. Hon var utklädd till Minverva, och sjöng två duetter ur Monsigny's La Belle Arsène, tillsammans med ballongens förare, Monsieur Fleruant. Allt bevittnades av den då trettioåttaårige svenske kungen Gustav III, till vilkens ära ballongen också uppkallats. Hon inte bara sjöng, utan hjälpte också till att elda under ballongen, och hon vrickade foten när man - något klumpigt, antar man - 45 minuter senare, landade 
Det är också året då Benjamin Franklin både uppfinner dubbelslipade glasögon och försöker övertala Frankrike att införa sommartid, och det är året då Gustav III förvärvar den västindiska kolinin Saint-Barthélemy
Les Liasons Dangereuses, Farliga förbindelser, av Pierre Choderlos de Laclos, publiceras, och det är kanske ingen tillfällighet, för denna bok, och Schillers pjäs, har mycket gemensamt. 

Innan föreställningen börjar kommer regissören upp och pratar lite, som dom gör, på publikrep. Han berättar bland annat att Schiller har blivit utsedd till nummer två i någon slags tävling om tidernas bästa dramatiker, eller nåt sånt. 
Javisst, utsedd av samma jävla jönsar som bestämmer vem som ska få Nobelpriset i litteratur, tänker jag. Men jag har fel. Inte om jönsarna, men om Schiller. Han, och den här pjäsen - och föreställningen - seglar snabbt in på nån slags lista över sånt jag verkligen gillar. Det sägs en himla massa smarta, citatvärdiga saker, och jag försöker komma ihåg dom. Det sägs något om krut, minns jag, något om att krutet inte uppfanns för såna som han, vilket menas att personen i fråga inte ens är värd att skjutas.

Efter föreställningen, förresten, händer något ganska underbart, något som jag gärna skulle vilja se sprida sej på stadens scener. Det är brukligt att man inte tar emot applådtack innan premiären, eller i vissa fall, innan genrepet, men här, när ridan gått ner, lyfts den, för en kort stund, och skådisarna bugar, lite osorterat, okoreograferat, men nånting underbart händer: vi som publik känner oss uppskattade, tackade för att vi kom.  

Scenografin är enkel, men intressant. Rokoko-stolar och rullband. Det är allt. Nej, förresten, en soffa också. Rullbanden löper från fonden och fram till scenkanten, och personer och möbler rullas in och ut, och dom används också för att promenera, på plats. 
Kostymerna är en slags förenklad rokoko. Männen har långa, något utsvängda rockar, men långbyxor istället för knälånga shorts, och kvinnorna förefaller inte korsetterade. Jag är inte bra på att se vad för slags material kläder är sydda i, och det kan mycket väl vara så att allt är sytt i riktigt fina tyger, men för mej ser det ut som om dom är sydda i polyester. Jag har flera av Johan Lindebergs golfbyxor i det materialet min garderob, köpa second hand, dom är utmärkta att ha med när man reser, eftersom polyester inte skrynklar, och inte lätt smutsas, men dom ger också ett lite billigt intryck, som överdragsbyxor, eller arbetskläder. 
Eftersom det är en pjäs om ståndsskillnad hade jag gärna sett att man visade det tydligare i kostymerna. Det är lite monokromt, från svart till vitt, med mycket emfas på det grå. På Kulturhusets stora scen blir det lite som om man hämtat inspiration på Granit, och låtit sy upp dom på Muji. Jag hade gärna sett ett överdåd av färger och former, istället för den här något medeltida, nästan kalvinistiska estetiken. Men jag gillar alla klädda knappar. 
Och kanske hade det vart roligt att få se lite mer fantasi, vad gäller frisyrer. Här är dom så enkla, så vardagliga och realtistiska att det nästan verkar som om detta är ett genomdrag utan mask och peruk. Det stör inte, det hade bara varit roligt med lite livsglädje och fantasi i det visuella. Lite mindre pilgrim och lite mer rokoko. 

Det handlar om adel och borgare. Och jag antar lite om bönder, eller vad ska man kalla det ståndet som kommer under borgarna, som betjänter och pigor? Eller dom kanske inte tillhör något av stånden alls, förresten? 
I alla fall: Major Ferdinand, en ung man som tack vare att pappa presidenten dragit i vissa trådar, har gjort kometkarriär inom armén, kommer till Miller, en musiker i stan, för att ta musiklektioner, ser hans dotter Luise, och ömsesidig kärlek uppstår. Det är bara det att ingen annan vill det här: en adelsman och en borgardotter? No way! 
Och Ferdinands pappa har redan bestämt vem han ska gifta sej med: älskarinnan till landets patriark, prinsen, eftersom detta tydligen skulle ge honom och hans son en väldig massa makt. När det sen visar sej att älskarinnan, Lady Milford, länge varit förälskad i Ferdinand, och gärna skulle gifta sej med honom, då börjar det bli riktigt trassligt. Och Wurm, presidentens sekreterare, är själv intresserad av Luise. Man låter arrestera hennes föräldrar, och tvingar henne att skriva ett kärleksbrev till hovmarskalk von Kalb, och visare sen detta för den förälskade Ferdinand. Blanda sen in lite arsenik, och vetskapen om vad presidenten har gjort för att ta sej fram, och det hela blir underbart rörigt, och vansinnigt spännande.

Kanske är det ett missriktat försök till feministisk läsning som gör att man låter mannen med makt, presidenten, framträda helt utan några som helst förmildrande, eller förmänskligande egenskaper, utan tvekan, utan svagheter, men om så är fallet gör man sej själv en otjänst: att demonisera fienden gör honom bara mindre farlig. Det är först när man förstår honom som det blir verkligt otäckt och verksamt. När man är på väg att nästan hålla med. Att bara ge honom en Disneybanditrpersonlighet, en Scarkaraktär, gör honom lättare att skjuta ifrån sej. Det blir för lätt att säga: detta är inte min far, min bror, min chef.
Detsamma gäller den enda kvinnan med makt, Lady Milford, i en rolltolkning som jag inte riktigt förstår. I ett övertydligt, överdrivet försök, säkert sporrad av rädsla att vi som publik inte ska förstå att hon som kvinna också är ett offer, visar man att hon har sin position på grund av flertalet sexuella övergrepp. Det blir lite övertydligt, lite fördummande, lite som om man riktade sej till tonåringar som lever i en värld där allt måste vara svart eller vitt, eller folk som uppskattar att inte behöva tänka själva, som vill ha en läsning, en allomfattande, universell sanning serverad, klar och tydlig. 
Men detta är bara första mötet med publik, och man har fortfarande flera genomdrag på sej att hitta en slags balans. 

I övrigt älskar jag den här sortens regi, där man försöker reda ut vad som egentligen händer mellan rollerna, där man underordnar sej texten, och undersöker vad det egentligen är författaren vill säga, och där man som publik förstår varför dom har valt att sätta upp just det här verket. Jag har genomlidit många föreställningar där regissören liksom sätter sej över allt: där det verkar som om vad författaren vill säga med sitt verk är totalt ointressant, och där regissören egentligen själv helst hade skrivit något helt eget, om han eller hon bara varit tillräckligt begåvad. 
Det här är drama. Här tas betydelsefulla och brännande beslut, här passeras punkten utan återvändo, om och om igen, här finns det stora i det lilla, och här sägs sanningar på ett sätt som gör att man lyssnar.
Och personregin är livsfarlig, magnetisk, elektriskt. Det sprakar mellan skådisarna, mellan rollerna, och varenda liten handling känns naturlig och oundviklig. Här finns inget slafsigt, slarvigt, allmänt eller hafsigt.

Och aldrig har väl frågan hur lemonaden smakar varit lika livsviktig.
Eller, som Schiller låter Ferdinand säga till Luise:
”Lemonaden är svag, som din själ.”
Skål!


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Ticket Master. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 720:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


CELUI QUI TOMBE, med Compagnie Yoann Bourgeois, på Dansens Hus:

"Jag hinner tänka en himla massa, när parkettgolvet vippar, och det blir svårare och svårare att hålla balansen: Om hur vi liksom, sen flera år tillbaka, har funnit oss i att långsamt få det sämre, utan att protestera. Hur det naggas och nafsas. Snaran har dragits åt, sakta, och vi har liksom inte märkt att det har blivit svårare och svårare att andas. "


KöPER på Kungliga Operan:

Det är något fascinerande med det fysiskt avvikande, ovanliga, för barn, och - antar jag - för oss vuxna. Vi vet att vi inte får titta, inte får stirra, men vi vill, och kan ibland inte låta bli. Det finns dom som vill att man tittar: såna med konstigt färgade linser, piercingar, tatueringar och andra ingrepp, och så finns det dom som nog är ganska trötta på att vi glor: Hon, i rullstol, vars kropp inte är mycket större än hennes huvud, han, vars händer verkar sticka ut hur axeln, han, vars ryggrad är så sned att han behöver käppar för att hålla sej upprätt. Är det där en puckel?

Låter det intressant? Här är resten: 



LAMPEDUSA på Kulturhuset Stadteatern: 

"Jag stirrar på skärmen. Lampedusa? Den ganska utsålda föreställningen?
Det finns dom som hänger med, som har fingret i luften och känner vart de nya, friska vindarna  blåser, som märker när något nytt dyker upp på horisonten, som hör snacket, och som hänger med. Jag är inte en av dom. Jag är ur synk, en anakronism, bara här på tillfälligt besök, och inte riktigt bekant med nutidens seder och bruk."