Visar inlägg med etikett Dans. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dans. Visa alla inlägg

måndag 13 april 2026

CULLBERG: EXPOSURE


 

På scenen

Produktion

Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , ,

tisdag 14 mars 2023

HUR JAG CYKLADE TILL SICKLA I EN SNÖSTORM


Så, många skulle kanske säga att det är lite oansvarit att cykla till Sickla när det är en snöstorm på väg...

Dans, Jonathan Starr, Chang Liu, Leila Verlinden, Sam Huczkowski, Lander 
Casier, Kevin Julianto, Damini Gairola, Courtney Mazeika, Arūnas 
Mozūraitis, Yeji Lim, Alberte Buch Gøbel,koreografi,OR/ELLER, Anja Arnquist, Madeleine Lindh, Scenografi, norrdans, Anton Andersson, Johannes Fäst, Kostymdesign, Naemi Gustavsson, Musik, William Rickmanm, Ljusdesign, Anton Andersson, Johannes Fäst, David Norsworthy, Klarinett, Basklarinett, Tomé Dávila Cacheda, Valthorn, Markus Källman, Cello, Christian Sahlin, Kontrabas, Malin Höglund, 


LINKS:

MY YOUTUBE CHANNEL: https://m.youtube.com/user/joakimbergman 
Minst en gång i veckan youtube kanal https://www.youtube.com/@minstengangiveckan
My Theatre Instagram account: https://www.instagram.com/minst_en_gang_i_veckan/

”YOU GOTTA TRY MUMMUS’ HUMMUS!”:

On instagram: https://www.instagram.com/reel/CpfaFvvgyhA/?utm_source=ig_web_copy_link

Or youtube: https://youtu.be/qCnWCFmZVuQ

”HOW I GOT MY AIR FRYER”:

On instagram: https://www.instagram.com/reel/Cpf6iG7Dxay/?utm_source=ig_web_copy_link

Or youtube: https://youtu.be/-apK3Xt1gN8



#gay #teater #dans
#kulturistockholm #sickla #norrdans
#cyklaistockholm #veganistockholm #kultur
#j230307
Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , ,

tisdag 16 oktober 2018

VÅROFFER, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 32, 9/10 2018



Koreografi Fredrik Benke Rydman, Komposition (Akt 1) Johan Liljedahl, Komposition (Akt 2) Igor Stravinskij, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Lehna Edwall, Ljus Palle Palmé, Ljud Simon Mårtensson och Kristian Oscarsson, Mask Maria Reis, Video, Anders Granström och Andreas Skärberg, Dansare Fredrik Benke Rydman, Amanda Arin, Daniel Asamoah, Daniel Koivunen, Daniel Gürow Lundkvist, Edin Jusuframic, Ellen Lindblad, Hanna Jansson, Jonna Hökengren, Kenny Lantz, Kevin Foo, Kyra Althén Bergman, Lamin Camara Holmén, Lisa Arnold, Marco Wihlborg, Martin Jonsson, Mia Hellberg, Milena Jacuniak, Pauline Eddeborn, Pawel Krupa, Stacey Aung, Niklas Capel

”Ni vet väl att Benke är sjuk?” säger hon.
”Va?”
”Ja, han är sjuk idag, tyvärr…”
Vi säger något mer, något kort, avslutande, jag minns inte vad, och så skyndar hon ut, medan vi andra fortsätter in.
”Vad sa hon?” log min kompis Soleil, lite nyfiken.
”Hon sa att Benke var sjuk idag?”
Soleil slutar le. Det här är liksom hennes grej, hennes present till alla oss, och hon känner sej personligt ansvarig.
”Vem är sjuk?” brummar Rocky, som med sina dåliga knän har haft lite svårt att stanna, vända, och vänta.
”Benke. Han är tydligen sjuk idag?” förklarar Taylor, lite för tyst för Rocky.
”Va?”
”Benke är sjuk idag,” upprepar Taylor, lite högre, lite mer med magstöd.
Rocky tittar oförstående på mej. Jag förklarar:
”Han är sjuk idag. Koreografen Benke?”
Poletten har liksom fastnat i maskineriet:
”Är koreografen på något sätt med i föreställningen?” undrar Rocky.
”Ja.”
”Hoppar han in för någon som är sjuk?”
Rocky har en pojkvän som är koreograf och dansare, så han vet en hel del om hur det hela fungerar.
”Nej, Benke är med i föreställningen - ”
”- men idag är han tydligen sjuk,” avslutar Soleil, reserverad och besviken.
”Har han ingen inhoppare?”
De tittar på mej. Jag, som bara fått flyktig information genom mitt korta möte i scenporten med en bekant som är anställd på Stadsteatern, har liksom inga svar:
”Jag vet inte…?”

Vi har precis avslutat ett projekt, och som avslutningspresent har Soleil inte bara bjudit oss på biljetter till VÅROFFER, hon har också fixat så att vi får besöka Stadsteaterns skrädderi, och speciellt färgnings- och patineringsavdelningen, något som - för mej i alla fall - blev den verkligt stora behållningen. 

Uppe i ateljen trippar jag runt, klämmer och känner, och ställer ett antal idiotiska frågor, väl medveten, när ställer dom, att dom är ganska dumma. Jag är väldigt svag för patinerade kostymer. De har ett helt annat liv än sånt som bara är uppsytt, färdigt, och liksom bara hänger, utan historia. Allt för många kostymörer, anser jag, är inte intresserade av att berätta en historia, utan vill bara göra fina kläder. Och en del lyckas inte ens med det.

Efter ett alltför kort besök är vi ute i foajén och frågar värdarna om det stämmer att Benke är sjuk, men dom har antingen inte blivit informerade, eller blivit informerade om att inte informerna.

När vi väl sitter i salongen kommer VDn för Kulturhuset ut och förklarar att man tyvärr tvingats ställa in första akten, på grund av sjukdom, men att man har satt in en extra föreställning en söndag,  bara för oss, och bara av första akten.

I skrivande stund håller jag på att leta efter den där jäkla biljetten, för att kunna boka en plats den där söndagen, när det nu var.

Musiken, som är förinspelad, är fucking fenomenastisk. Jag har svårt att någon skulle kunna ha den i hörlurarna och gå nerför en gata utan att på något sätt börja strutta eller skutta.

Om det var något vi alla viste om föreställningen - förutom att den dansades, var att det var vatten på scenen.

”Det regnar!” hade någon exalterat.
”De dansar, i vatten upp till knäna,” hade någon annan utropat. ”Jag vet inte hur dom gör det utan att halka!”
Och visst, det regnar. Först börjar det långt uppe i råerna, nästan som en dimma, och sen kommer störtskuren, och allt är plötsligt dyngsura. Vätan ger en mycket intressant dimension, och är  mer än bara en gimmick.

Koreografiskt är det mycket imponerande, både vad gäller innovativa rörelser och konstruktion: dansarna blir som förkroppsligad musik, där varje ljud, varje instrument, har sin egen rörelse, obunden av en specifik kropp. För att förtydliga: ta ett ljud som Pom-pom-pom: Här skulle det första pom-et utföras av en dansare, det andra av en annan, på ett annat sätt, och det tredje av alla, på samma sätt. Det är imponerande, i all sin energiska exakthet. 
Kostymerna, tyvärr, blir - trots att de alla är individuellt designade, inte mycket mer än en unison uniform: trots att de färgmässigt går från vitt via beige till nästan ljust gult, gör vattnet att de alla framstår som en och samma färg, och det är svårt att se skillnad på de olika plaggen: en långärmad skjorta verkar inte skilja sej mycket från ett löst linne när den dyngsurt sitter klistrad på kroppen. 

En enorm spegel kommer ner från taket, och vrids så att vi ser scenen speglas lite ovanifrån, på Busby Berkeley-vis.

Givetvis blir det inte en lika intressant kväll, utan föreställningens första del: det är som man i en välkomponerad meny plötsligt hade uteslutit förrätten, eller bara serverat efterrätten. Det haltar, och kvällen är över för fort. Det känns mer som trailer än en helafton.

Ursprungligen handlade verket om Rysslands urbefolknings hedniska riter, och det rituella offrandet av en ungmö. Jag har sett några rekonstruktioner av föreställningen på Youtube, och det ser mycket imponerande ut.

Här, föreställer jag mej, handlar det om en slags regrederad framtid, efter någon slags katastrof. Jag funderar inte så mycket, om sanningen ska fram, jag är mest imponerad av dansarna och dansen, av tajmingen och disciplinen, och av koreografens val. 
Men plötsligt stiger en kvinna ut ur kollektivet och tar på sej en röd, ärmlös klänning hon hittar framme på scenkanten, och jag tänker: ”Fuck, det är någon slags handling, jag borde kanske ha hängt med mer!”
Precis som i originalet handlar det om en kvinna som liksom hetsas att dansa sej till döds.

Det är ungefär ett år sen #metoo-kataklysmen, och det känns anmärkningsvärt att man inte på något annat sätt har förvaltat den ursprungliga historien om en jungfru som offras genom att hetsas till döds, tänker jag. Man hade kanske förväntat sej att dom, när dom nu hade chansen, hade valt en annan handling? 

Men när jag senare på kvällen kommer hem och på Stadsteaterns hemsida tittar på föreställningsbilder, får fotona mej att undra: det verkar som om offret dansas - i alla fall på bilderna - av en man. Kan det vara så att också detta framförs av Benke Rydman, och att en kvinna hoppade in för honom?

Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen. Man förutsätter att en man handlar av egen vilja, medan en kvinna tvingas, inte vågar säga nej, inte vill stöta sej med andra.
För några år sen hade jag inte funderat på det, eftersom jag alltid varit omgiven av starka kvinnor, och inte tycker att det ska vara, eller är, skillnad på kvinnor och män, men nu, efter #metoo, lever vi i en helt annan verklighet. 

Sceniskt är den inte riktigt lika intressant.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:

HÖST OCH VINTER, på Teaterverket: 

"Där jag hade förväntat mej ganska fumliga amatörer, möttes jag av folk som verkligen visste vad dom höll på med. Jag går på teater, inte för att distanserat iakta och analyser, utan för att sugas in och uppleva något. Flera gånger var jag sådär indragen i spelet att jag glömde att jag satt i en salong, och att det bara var på låtsas."

Låter det intressant? Här är resten: 

STEPHEN SONDHEIM REDOVISNING SMU ÅK 3:

Jag gillar förundran på scenen. Jag gillar när karaktären - i sång eller tal - inte har kommit fram till ett svar, utan liksom resonerar sej fram, ställer sej frågor, ändrar inställning, förändras, under sångens gång. Det är inte så intressant om en bank-kassörska utanför scenen har kommit fram till att hon är förälskad i säkerhetsvakten, och liksom bara kommer in och förkunnar det. 


DON QUIJOTE på Folkoperan: 

Det är som om Folkoperan hade sagt: vi har förlorat bögarna, fort, vi måste sätta upp något som lockar dom tillbaka!
”Bögar älskar Marilyn!”
”Dom vill ha läder, lack, piskor, skägg och sex!”
”Killar i damkläder!”



Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , ,

tisdag 18 september 2018

EVA & ADA, Teaterverket, föreställning 29,16/9 2018


REGI & LJUD: Yasmin Acosta PÅ SCEN: Zarah Njoki Nilsson & Josefine Nordqvist Svensson, LJUS: Christina Kamma

Min dator dog. Jag gjorde inget konstigt, jag bara satt och skrev på ett blogginlägg, och plötsligt började badbollen snurra. Jag försökte öppna ett annat program, och det funkade, i några sekunder, sen började bollen snurra igen. Var jag än försökte möttes jag av en snurrande, glad badboll. Till slut tvingade jag fram en omstart, men istället för att visa mitt något röriga skrivbord, dök det upp en blinkade, överkryssad mapp-ikon.
Min dator var död.

Jag vet inte när det skulle passa bäst för en dator att dö, men det här var inte tillfället: vi hade precis börjat repa musikalen SÅ SOM I HIMMELEN på Oscarsteatern, och dagarna var långa och många, med bara söndagar lediga, så det tog några veckor innan jag och min kompis Skäggige Skalman kunde stråla ihop och åka ut till Media Markt för att köpa ett nytt vidunder, och sen tog det enda fram till måndagen efter premiären - i dag - innan jag kunde sätta mej ner och börja ta tag i bloggen igen. 

För några veckor sen damp det ner ett brev. Ett mail. Eller; damp, det dök upp, helt enkelt, i mitt mailprogam:

Ärade Herr Joakim,
Skoja bara. Hej Joakim! För ett år sedan var vi tre vilsna men teaterintresserade tjejer som skapade en bokcirkel baserat på din blogg, fast ja, du fattar, i teaterform. Vi träffades, läste din blogg, protesterade eller jublade över dina recensioner och inte minst och kollade på föreställningarna du skrivit om.
Efter ett tag av denna dans och nästan lika många glas vin kom vi på den briljanta idén att vi skulle ta detta ett steg längre. Vi skulle skapa en föreställning ”i syfte att få Joakim Bergman att komma och recensera”.

Låter inte det väldigt spännande? Och smickrande? Det är väldigt sällan jag får någon som helst feedback på min blogg - jag menar, jag får inbjudningar, men sällan kommentarer - så det är väldigt kul att få veta att någon läser den, och diskuterar.  

Inbjudan fick mej att tänka på [title of show], en slags metamusikal som handlar om sin egen tillblivelse, från tanken - och öppningsnummret - att delta i New York Musical Theatre Festival, fram till premiären på Broadway.

Men jag blev samtidigt lite nervös. Jag kände inte alls till de inblandade, deras kompetens eller ens ålder. Vad händer om jag inte alls tycker om föreställningen? Vad hände om jag fullständigt hatade den? Vad hände om detta var ett gäng inkompetenta tonåringar? 
Jag tackade ja, skrev in tid och datum i min iCal, och glömde sen nästan bort det hela. Vi hade en premiär på Oscarsteatern att arbeta fram, och sen ett gäng föreställningar att ta oss igenom. 

Temat, kärlek mellan två kvinnor, gjorde mej också lite på min vakt. Jag har sett många uppsättningar där det heterosexuella kärleksparet gjorts om till två flator mest på grund av ett underskott på män, och där man inte riktigt vågade grisa ner sej i skitiga känslor, utan kvinnorna framstod mer som mycket goda vänner, och där den fysiska kontakten inte varit hetare eller respektlösare än mellan två artiga artister.

Teaterverket, på Västamannagatan, nästan uppe vid Odenplan, är något så underbart som en slags öppen scen som drivs en medlemsförening där alla verkar vara välkomna. 

När jag nu en frusen söndag står utanför lokalen inser jag plötligt att jag inte har tagit in vad föreställningen jag just ska se har för namn. Jag har klart för mej att det är något lesbiskt, men namnet hade inte riktigt fastnat.

Jag har varit här förut, en gång för ett se ett genrep för något som en kompis satte upp - för länge sen - och sen någonting om sand. Det är så jag minns föreställningen, när jag står utanför och väntar på att portarna ska öppnas. Något om sand. Långsamt, irrande och virrande letar sej minnet tillbaka: något om en japansk turist i en liten kustby i Japan. Läs mer om KVINNAN I SANDEN av Kobo Abes här. Det visade sej att jag också helt lyckas förtränga ett senare besök, då jag såg ONEHIT WONDER/EFTERFESTSMUSIK av Alexander Charlamov.

Det är utsålt. En lång, slank man med stilig näsa ställer sej på väntelistan för icke uthämtade biljetter, och jag kryper upp i ett soffhörn i den växthusliknande foajén och väntar, och önskar att jag pluggat spanska istället för tyska på gymnasiet, för jag kan inte alls smyglyssna på kvinnorna som sitter bredvid. 
Jag tar upp ett av programmen som ligger på det låga bordet framför mej. I det sitter en rosa post-it-lapp: Älskling, kan du handla på väg hem idag (Köp KESO). Det är ett totalcharmigt  grepp, och jag plockar upp andra program och hittar andra meddelanden: 
Tack för att du finns. Du är bäst
och 
Måste bara skriva att jag älskar dej.

Mannen på väntelistan får sin biljett. Det är fyra personer som inte har dykt upp, men alla platser fylls. Det lilla, långsmala blackbox-rummet är bekant. Dörren där borta i fondväggen, fönstergluggarna till höger, och så öppning längst fram till höger, där jag sitter. 
En instrumental saxofonversion av Feelings, eller ”Pour Toi” av Louis ”Loulou” Gasté, från 1957, går om och om igen i högtalarsystemet.

En av kvinnorna står vid fondväggen och målar, den andra sitter på golvet, långt fram till höger, nästan vid min plats, och polerar en saxofon med en trasa. Målningen, i svart färg, föreställer en bergstoppar och dalar, så den symboliken är inte svår att förstå, men saxofonen gör mej lite konfunderad. Jag tänker på blåsinstument som symboler för fallos, och funderar på om det ska visa sej att saxofonkvinnan har träffat, drömmer eller längtar efter, en man, för jag utgår från att hon inte kommer att spela på den. Tanken vem som har varit dum nog att låna ut sin saxofon till en teatergrupp surrar runt, och jag kommer fram till att det nog är någons morfar eller farfar som har gått bort och lämnat den efter sej. Eller en pappa som övergett sina Stan Getz-drömmar.
Givetvis visar det sej sen att anledningen till att man har valt en saxofon är för att kvinnan verkligen kan spela sax. Mitt i ”Feelings” börjar hon plötsligt kompa, och istället för ett instrument hör vi istället två, unisont, vilket ger en spännande ljudbild.
På scenen står också en stol, en säng och ett bord, alla i svart. På golvet ligger artificiella blodröda rosenblad. Allt är som bäddat för en dans på rosor.

Redan från anslaget känner jag mej trygg. Det här känns välrepeterat och proffsigt, ljuset är mycket bra, och musiken är mycket välvald. Regin är säker, trygg, inspirerad och uppfinningsrik. Detta är långt ifrån amatörmässigt eller politiskt korrekt präktighet.

Det är en ordlös föreställning som dansas fram. Ingen koreograf är angiven i programmet, så jag antar att skådespelare och regissör har arbetat fram rörelserna, som är mycket intressanta, och väl utförda, och jag sitter och funderar på om de på scenen mer är dansare än skådespelare, eller tvärt om. Det är svårt att avgöra. 
Kvinnorna är klädda i svart; en ärmlös body med spagettiband, lågt skuren i ryggen, och en slags yogabyxor i trikå. De är barfota.

Det handlar om två kvinnor som älskar, äcklas, skils, återförenas och upprepar. Som sensationellt singel - jag har något av ett rekord, tror jag - så har jag aldrig upplevt de här passionerade uppbrotten och försoningarna, men det betyder inte att jag inte kan uppskatta och förstå, även om jag har lite lättare att identifiera mej med den hjärtekrossade, ångestfyllda, ensamma delen av berättelsen, och inte så mycket den destruktiva relationen i sej.

Jag har två aber, som i sej inte är kritik utan bara en slags reflektion: det ena är styckets titel, EVA & ADA, som är en lek med Adam och Eva, men som man här av någon anledning har bytt på ordningen av namnen, vilket gjorde att jag inte omedelbart såg sambandet. I en onödig voice-over spelar man också upp en slags dialog där de själva reflekterar över deras namn och sambandet med de bibliska figurerna, vilket verkar lite som om man är rädd att vi, publiken, inte har kunnat göra kopplingen.
Det känns också som om verket är över en stund innan det tar slut. Jag förstår att man vill dra berättelsen till sin spets och visa helvetsversionen av relationen, om de inte hade brutit upp, genom att  återgå till öppningen: den ena kvinnan målar, men börjar till måla på sej själv, och den andra spelar, men falskt, men på något sätt känns det som om allt redan har sagts.

Jag har svårt att tänka mej att detta verk inte kommer att ha ett liv utanför dessa väggar: det känns ganska självskrivet på nästa års Pride, på turné inom Sverige och utomlands, och som gästspel på den lilla scenen i Dansens Hus.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du lättast kan nån mej på Instagram. 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

BESÖK AV EN GAMMAL DAM, på Kulturhuset Stadsteatern:  

"Jag, till skillnad mot några av mina mer passivt aggressiva vänner, är inte rädd att ta en konflikt. Det finns, tyvärr, till och med en viss njutning i det. Långsamt böjde jag mej mot honom, och lugnt, nästan erotiskt, viskade jag:
”Hördudu, stoppa ner din jävla telefon, för annars flyger den ner på scenen…”
Han låtsades att han inte hade hört vad jag hade sagt, och jag låtsades att jag inte sagt vad jag hade sagt. Men han plockade ner sin telefon.
Teater är viktigt för mej."


GYLLENE DRAKEN på Kilen: 

"En kompis med bokstavskombination försökte en gång förklara världen utan mediciner med att det känns som allt plötsligt zoomas in, som om han hela tiden möttes av närbilder, detaljer, istället för ett övergripande, tydligt panorama. Som allt hela tiden var ett opusslat pussel.

Jag känner lite så, när jag cyklar hem."


EN HUND TILL LÅNS på Lava i Kulturhuset Stadsteatern:

”I’ve had a wet fart of a day” berättade jag för alla och ingen, i min Instagram Story, när jag på eftermiddagen cyklade genom ett soligt Söder. Jag vet, man ska inte cykla och instagramma samtidigt, men det här var när jag stod still, vid ett övergångsställe på Hornsgatan. 


Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , ,
Prenumerera på: Inlägg (Atom)